Just nu sitter jag här, precis matat klart Aron, han har dessutom nyss vart på ögon undersökning. Åh va jag hatar dom där ögonundersökningarna. Undersöker och ser om han har sjukdomen ROP, finns 5 olika stadier, Aron har stadie 2. Dom gör ingenting utan tror att det kommer gå tillbaka av sig självt,
Men under själva undersökningen så tittar dom på ögonen, spärrar upp ögonen på stackaren, och sticker med nånting, jag vet inte vad men jag klarar iallafall inte av att titta på det.

Hjärtat skrämde nästan livet ur mig idag, vid 2 tiden när jag skulle mata honom började han gå ner i satration, (syresättning i blodet) det är inget ovanligt, det brukar han göra, men bara litegrann, han gick ner till ca 35% syre en stund, (man ska ligga så nära 100% som möjligt) och började tillsist bli blek, försökte sätta honom upp, få honom att rapa, men inget av de ville han, till sist ringde vi på klockan så sköterskorna kom in. Efter ett tag började färgen komma tillbaka och han blev bättre. Var ingen fara egentligen men skrämde livet ur mig.

Ibland önskar man bara att han låg kvar i magen så han slapp allt det här, men skulle han ligga kvar där så skulle vi ju inte få de "bra" med erfarenheten. Självklart hade jag ju önskat att han legat kvar i 40 veckor. Men man får ett alledes särskillt band när man är med om någon sånt här.  Han är så underbar min lilla kille.

Idag väger han 1895gram. Imorgon över 1900 alltså. Inte långt kvar till 2kg. På sätt och vis så ser jag hur mycket han förändras, men endå blir jag så förvånad när jag ser hur stor han blivit. Första veckorna kände man inte ens när han låg på en. Men nu, blir man trött i armarna när man bär honom.

Han skriker mer och mer nu också, fick visserligen sova hela natten inatt utan att han väckte mig. (Vi får hjälp att mata honom kl 4 och kl 6 på morgonen. Vi ska inte trötta ut oss för mycket när vi är här, vi måste ha orken när vi kommer hem också.  Jag längtar så.

Imorgon går Aron in i v 35, då är det dags för ultraljud av hjärnan, Får se om dom hittar några förändringar. Sist dom tog ultraljud av hjärnan var han nog bara 1 eller 2 veckor gammal. Nu är han ju snart 10 veckor. Stora lilla killen.

Just nu är Freddie påväg hem till Enköping, vi behöver ju få hit t ex bil barnstolen som vi köpte av Linda, Ifall vi får åka hem på permission blir det ju svårt utan bilbarnstol. Freddie skulle också lämna massa saker som vi inte behöver men endå har fått hit.

Såg en fullgången bebis idag, gud vad stora dom är. Jag har ju börjat tycka Aron är jätte stor, men så får man se en fullgången och då krymper han helt plötsligt igen. Vi får se hur gammal Aron är när han ser ut som en normalstor nyfödd bebis.

Nej nu är det dags att göra något annat än sitta här å glo.