Jag har tänkt på en sak, alla har förutfattade meningar om varandra. Man tror alltid att ens förflutna kommer spegla på ens sätt att vara förälder. Om man har druckit och festat tidigare, så kan man inte ta hand om ett barn?
Visst det finns vissa människor som blir så, men dom flesta förändras när man får barn. Man slutar leva för sig själv och börjar leva för sitt barn. Det finns ingenting jag skulle göra för att riskera Aron.

Det är skönt att man får höra vad människor har tyckt om en innan, av dom själva. För mig spelar det egentligen ingen roll om vad människor tyckte om mig förut, eller nu som förälder. Det krävs inte mycket för att vara en bra förälder, det krävs bara kärlek. Och jag älskar Aron, mer än allt i världen. Han är mitt solsken i det trista vädret.

Varje gång han ler blir jag helt tårögd. När han ligger och grimaserar så smälter mitt hjärta.
För ett par veckor sen, när han låg i öppen kuvös, och jag satt brevid, så grimaserade han, han gick från; leende, ledsen, fundersam, glad, bekymrad, ledsen, glad. Jag började gråta, tårarna bara rann och jag skrattade samtidigt som jag grät. Vid det tillfället visste jag att allting var bra nu. Nu kommer allting gå bra. Då lärde jag mig att gråta för lycka.

Jag slipper köpa en bärsjal iaf, snälla Linda hade en som hon ville bli av med, så jag fick den helt gratis :) Taaack Linda.

Igår fick vi besök av Emelie, hennes kompis, och Sabrin. Jag tror nog dom alla nästan grät när dom såg Aron. Emelie ville nog inte släppa honom. Hon hade köpt massa kläder, så nu har han massa fler :) Alla fick hålla och jag tror alla blev lika kära. Man blev ju nästan lite orolig över att de skulle försöka smuggla med honom ;) Han var så artig att han log åt allihoppa. Min söta lilla prins. Emelie kom på ett smeknamn åt honom så nu ska hon kalla honom sparven.

Idag kommer Arons gammelfarmor och gammelfarfar och hälsar på (dvs min farmor och farfar) Dom har inte sett honom på ett par veckor, tror det var innan han vägde ett kilo, och nu väger han snart 2 kg, han är inte vägd idag så jag vet inte vikten idag. Men Imorgon är det nog över 2kg. Duktiga duktiga kille.

Hjärtat skriker mer och mer, när han är hungrig, när han vill ha uppmärksamhet osv. Han går fortfarande ner i syresättning ibland men de är inte lika ofta alls.
Grimman är fortfarande borta, vi är uppe i 48h nu. Snart tre dygn utan syrgas. Att man kan vara så liten och så duktig. Jag förstår inte.

Han väckte både mig och Freddie kl 4 inatt när han var hungrig, låg och skrek och skrek. Vi försökte vänta ( eftersom vi får hjälp runt 4 och 6 med mat) men det gick inte, han var för hungrig. Freddie tog upp och matade honom sen somnade vi om, (iaf jag)

Vi kanske får åka hem imorgon, jag ska försöka få tag i läkarna idag och fråga. Jag vill hem hem hem. Vi får se imorgon hur de blir. Har tandläkartid imorogn, jag vet inte hur jag ska klara av det, efter gått igenom en förlossning borde ju tandläkaren va en enkel match men jag är livrädd för tandläkaren, jag är hur fånig som helst.

Haha hur ska jag lära Aron att tandläkaren inte är farlig när jag själv är livrädd, får nog skicka med Freddie istället när Aron har tandläkartid. Haha.

Nej usch och fy, nu är det dags att göra lite nytta.