Det var 2 månader sen jag skrev sist,
skrev om dagen innan studenten..
Bara några timmar efter jag skrev det blogginlägget blev jag inlagd på akademiska sjukhuset i uppsala. Jag hade fått värkar.
Jag hade kännt värkarna hela dagen, dom började på natten till onsdagen, men jag trodde det var normalt. Att man kan få lite förvärkar är ju inget ovanligt, hur ska jag, som aldrig varit med om detta förut veta när det vanliga blir ovanligt. Iallafall, jag hade kännt värkarna hela dagen, men tänkte att jag har redan sprungit till barnmorskan en gång, och kännt mig jätte fånig när dom berättade att allting är bra, och jag bara druckit för mycket mjölk!
Så jag tänkte att jag ville ha bevis på att nånting var fel innan jag åkte i panik till barnmorskan igen.

Vid 2 tiden så började sammandragningarna kännas lite värre, inte ont, men bara lite mer än innan. Jag tänkte fortfarande att det är säkert normalt, Jag och min syster var på stan, hon skulle färga mitt hår inför studenten, men vi skulle köpa något att äta först.

Självklart hade hon hittat nånting på stan hon skulle kolla efter så vi gick till Selma, hon träffade även på någon hon kände, jag kände att jag behövde gå på toaletten så jag tjatade på henne i flera minuter innan vi äntligen kunde bege oss hemmåt.

När vi kom hem satt Freddie och jobbade lite, skrev av sina mätare hemma. Känslan av att behöva gå på toaletten hade släppt och jag hade glömt bort det, gick istället och pussade på Freddie, tills sandra påminde mig om att jag behövde gå på toaletten.
Så jag gick på toaletten och såfort jag dragit ner byxorna fick jag panik, det enda jag kunde se var blod, jag blev livrädd och trodde jag fått missfall för att jag inte "brytt" mig om sammandragningarna.

Vi åkte i panik till barnmorskecentralen här i enköping och dom tog in mig direkt, Freddie, jag Sandra, alla lika livrädda och jag grät. Tror aldrig jag kommit så fort till barnmorskecentralen förut. Freddie körde och det enda jag kunde tänka på i bilen var "min syster kommer döda min pojkvän".
När vi kom in och fick prata med barnmorskan, ( jag har för mig att det var två st faktiskt. ) så frågade dom om jag ramlat, slagit i eller nånting som kunde ha startat blödningarna, det hade jag inte.

Dom tog fram en maskin och lyssnade på bebis hjärtljud, det var helt normalt. Men dom ville iaf att jag skulle åka till akademiska för att kolla upp varför jag började blöda, dom trodde inte att det var nånting, och sa att även om en förlossning hade startat så finns det mediciner som kan hindra det.

Det var inte alls nån fara, vi kunde åka egen bil dit sa dom. Jag fick låna ett par byxor från BMC för att mina var helt blodiga, Mamma hade även kommit dit då min syster hade ringt henne. Men som sagt, vi skulle åka till akis, till förlossningen då det var efter 4, så det skulle bli enklast.  Freddie, eller jag borde inte köra sa de, så mamma fick köra istället, ( eftersom hon var lugnare ) Jag fick sitta i fram med benen högt upp. Sammandragningarna kom bara oftare och oftare, påväg till uppsala tror jag de kom ca var 3:e minut.

När vi väl kom fram börjar minnet bli lite suddig, t ex jag har ingen aning om var vi parkerade, jag vet inte heller hur/vilken väg vi tog till förlossningen, men jag minns att vi gick runt och letade efter personal. När vi väl hittade någon, och jag fick komma in i ett undersökningsrum och fick bli undersökt så fick jag veta att jag skulle inte få komma hem förän bebis var ute, jag fick inte gå/sitta/stå överhuvud taget ( så det hade nog behövts en ambulans iaf)

så där satt jag, försökte smälta allting, det var dagen innan min student, inte nog med att jag inte fick gå på min egen student, jag skulle ligga helt stilla, inte få röra mig, inte få gå på toaletten, inte få vara hem, utan ligga inskriven på sjukhus ända till bebis var ute, det enda jag kunde tänka på var "det är 3½ månad kvar, ska jag ligga här i 3½ månad!?"
Jag var öppen ca 3cm. Dom gav mig brikanyl för att förhindra värkarna, det gav mig hjärtklappning, hela kroppen skakade, och efter ett tag så mådde jag illa. Det har dom effekterna fick jag höra.
Första timmarna var jobbigast, jag var trött, hungrig, rädd, och ledsen. Å mitt hjärta slog så det kändes som om jag sprungit maraton.

Efter ett tag så åkte mamma hem, så jag och Freddie fick vara ifred, försöka smälta allting och försöka sova lite. For the record, det går inte sova när hjärtat slår som en idiot. Efter några timmar fick jag iallafall lite mat, fick lasagne, sån där man värmer i micron, så var väl inte för mycket att glädjas åt.
Dom kom in och frågade om dom fick filma också, för TV3s program "Sjukhuset" och det var väl okej. ( börjar 1sep) Är tveksam på om man vill se resultatet egentligen, kan ju inte ha sett vacker ut.

Mamma fick den stora äran att ringa runt till hela släkten och lärare. Berätta att jag kommer inte befinna mig på min student då jag ligger på sjukhus. Jag skickade några sms till folk, eller ja, till Emelie och stefan. Till Emelie för att skulle jag inte komma på studenten skulle hon nog bli galen ;) Haha. Och Stefan hade jag ju bjudit hem till firandet.

Första natten var inte ett dugg rolig, Jag mådde illa, kände fortfarande av värkarna, och jag fick inte gå på toaletten själv! ingen dröm direkt, speciellt inte när man är gravid. Hela natten vaknade jag varannan timme ungefär av att jag kände en värk, vilket gjorde att jag vred till, vilket gjorde att jag kräktes. Och eftersom jag hade vaknat blev jag tvungen att gå på toaletten. Jag kunde inte äta någonting, eller dricka någonting. Ändå behövde jag ju nånting som tog bort den vidriga smaken ur munnen.

Det värsta jag vet är att kräkas!

Blev besök iaf, Sandra och Palle kom, fick ett jättefint halsband av min kära syster, en  skyddsängel. Vilket hon kände innan allt hände vilket kändes lite häftigt faktiskt. Dom stannade ett tag å när dom åkte hem kom Mamma istället. Fick ingenting av henne då, hon hade ju inte hunnit köpa något eftersom när min syster ringde så var mamma och Marcus på stan, de hade precis klippt sig och skulle leta present till mig efter. ( tur att de var klara med klippningen) Mamma tog med sig lite smörgåstårta som Marcus så fint hade dekorerat åt mig. Underbara syskon man har.
Elisabeth kom också, henne hade jag redan fått min studentpresent av, jätte fint bord och två stolar till vår balkong. Mamma och Elisabeth kom tillsammans om jag inte minns helt fel. De tog med sig lite kläder och tidningar.

Mitt minne är som sagt lite suddigt och jag minns inte vad som hände när, men jag vet att vi nångång hade samtal med en läkare om hur läget var, vi fick höra att bebisen skulle komma ut innan nästa helg. Jag var i v 25. Om vi hade tur skulle bebisen hinna bli runt v27. Jag minns också att jag och Freddie låg och kramades och han tröstade mig när jag grät. Det var nog på onsdagen samma dag vi kom dit.

Eftersom jag mådde så illa under natten bad jag om att få en annan medicin mot värkar än brikanylet, barnmorskan gick och frågade läkaren. Och han ordinerade den andra medicinen, kommer inte ihåg vad den hette men det finns nog uppskrivet någonstanns. Medan vi väntade på att brikanylet skulle sluta verka och det andra börja verka blev värkarna bara värre och värre, dom tog fram nån maskin som mätte värkarna, och tillslut gjorde dom en till undersökning vilket visade sig att jag hade öppnat mig helt, Dom sa att det inte fanns någon mening att hindra värkarna längre, nu var det dags. Jag visste inte vad jag skulle göra, om jag inte var livrädd när dom berättade att han skulle födas innan nästa helg var jag det nu.

Freddie ringde Mamma igen, och berättade vad de sagt,  Mamma frågade om hon skulle komma dit, och såklart skulle hon det, Skulle nånting vara fel, eller nånting hända, så ville jag ha min mamma där, Även om jag hade Freddie också tror jag att vi skulle behöva mer stöd än varandra. Så Mamma skulle ringa Elisabeth så skulle dom åka. Och det gjorde dom.

Mamma och Elisabeth kom (vet inte när) och de fick stanna under hela förlossningen. Det trodde varken dom eller jag. Det tog flera timmar innan förlossningen väl började efter att dom sagt att de skulle låta den börja. Så fram till ca 4 på natten så sov jag, och Freddie, Mamma och Elisabeth vet jag inte riktigt vad dom gjorde. Men nått gjorde dom väl för att fördriva tiden. När jag vaknade igen på natten så gjorde det så ont att jag inte kunde ligga stilla. Jag klarade nästan inte ens av att ligga stilla. Jag hade varit sängliggandes i 2 dygn. Förstår inte människor som är sängliggandes längre än det.

När det väl satte igång minns jag inte så mycket heller, jag minns en väldig smärta innan, eller inte själva smärtan själv, jag minns bara att jag hade väldigt väldigt ont, och inte i magen eller livmodern, utan i svanken, trodde det var för att jag legat stilla så länge men de visade sig visst vara värkar. De jobbiga var när de frågade om smärtan tryckte neråt, vilket neråt då? neråt mot benen eller neråt mot sängen? Kändes som att smärtan tröck åt alla håll å kanter. Efter många om och men visade de sig att krystvärkarna hade börjat,  Tack och lov så var Freddie där, jag tror inte jag hade klarat det utan honom, jag krystade och jag grät men tillslut så kom den lille killen ut, fast i sin bubbla ( mödomshinnan ) som han legat i, i magen. Eftersom den var hel så var det ingen panik för sålänge han låg i den fick han syre. Richard, barnläkaren hade varit in flera gånger under kvällen, många från neonatala avdelningen hade varit in och förklarat exakt hur allting skulle gå till när bebisen föddes.

Vad de skulle göra, när de skulle göra, vad de förvänta sig skulle hända,

Så jag fick se mitt lilla underverk, och det enda jag kunde tänka på var att han såg frisk ut, han levde, han var perfekt. Jag var så upptagen med allting att jag inte ens tittade vilket kön det var, det var de sista jag brydde mig om. Han levde.
Så barnmorskan frågade, "såg ni vilket kön det var" och Freddie sa "en pojke". Min perfekta pojke.

Richard tog ut honom till ett annat rum där de satte i respirator, och tog prover och gav näring och allt annat han behövde. Freddie följde med dit efter ett tag, jag fick vänta ytterilgare lite längre men tillslut fick jag skjuts, i sängen, till hållen och fick sitta och titta in. Det där vackra lilla underverket som låg där, höll i Freddies finger, vi skickade in en kamera till Freddie så han fick ta massa kort, När de var klara med allting la de in honom i en transportkuvös och stannade framför mig, Dom sa åt mig att stoppa in handen, men jag vågade inte, så de tog min hand och stoppade in den i kuvösen, jag rörde den lille lille pojkens hand, och han tog tag i mitt finger.

De tog med honom till neonatala och vi fick åka/gå tillbaka till vårat rum, vi fick lite frukost, smörgåsar, och varm choklad. På mackorna fanns svenska flaggor också, Jag vet inte om det var för att det var nationaldagen eller om vi fick ett barn men en flagga var det. Vi fick också en liten nål som vi skulle sätta på en tavla, en blå nål för en pojke.

Mamma och Elisabeth åkte hem vid 6 tiden på morgonen, Och vi fick vänta till ungefär halv 8 för att få åka till neonatala avdelningen, (jag fick fortfarande inte få för långt själv, jag fick åka säng)

Jag upptäcker att jag skrivit väldigt väldigt mycket, jag får nog skriva om tiden här i ett annat inlägg. Just nu ligger jag och Aron och myser så vi ska fortsätta med det. :)