Jag har tänkt på en sak, tänkte väldigt mycket på det igår kväll då jag inte kunde sova. Eller det var inte igår kväll heller, det var klockan 6 imorse, innan jag ens hade lagt mig.
Jag kände att jag ville skriva det här så jag skrev upp det i ett anteckningsblock eftersom jag inte hade nån chans att uppdatera bloggen just då.

Men det jag har tänkt på handlar om prematurbarn. Och så jag upplever att andra ser på extremt för tidigt födda barn.  De flesta människor ryggar tillbaka då jag berättar att Aron är född i v25, de vill inte höra mer, så de svarar "Vad skönt att allt gått bra" Jag tror att ca 7/10 personer svarar så.
Det stör mig, de flesta tycker att eftersom Aron fortfarande lever så antar de att allt gick bra, men det gjorde det ju inte?
Aron fick kämpa för sitt liv, han fick två olika infektioner varav den ena slog ut hela hans ork totalt, hade det inte varit för respirator hade han inte levt idag, så hur har då allt gått bra!?
Men de antar, de frågar inte. För frågar man kan man få reda på jobbiga saker, sånt där som händer alla andra. Men som man själv inte vill veta av, för de händer inte en själv.

Så då kan vi räkna på att det är 3 personer som frågar hur det har gått och intresserar sig för hur Aron mår nu, hur han mått, under tiden på sjukhus, hur länge vi bodde på sjukhus osv. De människorna tycker jag bättre om, de antar inte, de tar reda på.
Ibland så känner även jag att jag inte vill prata om det, jag orkar inte och klarar inte alltid av det, men jag kan ju inte förneka det heller, jag kan ju inte svara att Aron är 2 månader för att slippa höra den stora chocken och fundersamheten av varför han är så liten, så jag måste ju berätta att han är prematurfödd.

Dom flesta lever nog på ordspråket "Det jag inte vet kan inte skada mig". De antar väl att om de aldrig hört talas om prematurer så kan de själva aldrig få en, jag vet inte.
Ingen vill höra att barn blir sjuka, att barn inte överlever, och får de mest tragiska sjukdomar, men världen är så, barn överlever inte alltid, barn får cancer, och blir jätte sjuka.
Istället för att undvika ämnet tycker jag det är ganska intressant, jag lyssnar hellre än undviker.

Jag vill lära mig, jag vill vara medveten om vad som händer. Barn med handikapp, svårigheter, och allt det där jobbiga, det intresserar mig och jag hoppas en dag jobba med barn med svårigheter. Däremot får vi väl se hur det blir med den saken, om jag orkar plugga så länge. Men jag hoppas.

Jag tror de flesta som hör om prematurbarn inte riktigt förstår allvaret i att födas för tidigt heller, att allt inte går på en dans och man inte får komma hem och leva sitt liv som om ingenting hänt. Men jag tror att det är behagligare än sanningen. Man måste uppleva det för att veta hur de känns, precis som med allting annat. Man vill inte tänka att minsta lilla bakterie kan kosta ett barns liv.

Det ville inte jag heller, när Aron låg på sjukhus ville jag inte heller tänka att han låg där och kämpade för sitt liv, allt jag tänkte på var att vara stark. Jag ville inte tänka att vi stod där, vid sidan av kuvösen, brevid liemannen som var redo att ta Aron, allt han kämpade så hårt för.
Jag levde i min fantasivärld på sjukhuset, jag var halvt medveten om situationen, men undvek att tänka på den, jag levde för dagen, istället för att försöka se frammåt. Jag kunde inte tänka en vecka frammåt, Jag vet inte om jag trodde Aron skulle överleva eller inte, jag tror inte jag trodde något om det. Jag vågade inte. Jag vågade inte hoppas, men ville inte heller anta att det skulle gå illa. Jag levde för dagen.

Jag tror Freddie också hade sin värld. Jag tror man måste ha det för att överleva något sånt här. Jag behövde iallafall det.

Det är i efterhand som jag verkligen inser hur allvarligt det var. Hur nära vi var att mista vårt älskade barn. Och jag gråter av stolthet när jag tänker på hur han kämpade, hur han gjorde allt för att överleva. Jag gråter inte längre för det jobbiga, det är jag klar med. Nu gråter jag för stolthet. Och jag är inte längre rädd för att visa det.

Vi gömmer oss i våra egna världar för att skydda oss. Har man en fantasivärld kan man rymma dit såfort det onda kommer, man kan gömma sig där tills kusten är klar. Så har jag nog levt hela mitt liv, gömt mig när de blir jobbigt. Men då och då skickas man tillbaka till verkligheten, Då måste man veta, att man aldrig är ensam.