I mitt inlägg jag skrev på familjeliv kommentera en tjej och berättade att hon skrev en blogg, jag gick in där och tittade, en väldigt välskriven och fin blogg. Bra texter och man känner igen sig. Ju mer jag läser hennes blogg, ju mer minns jag mina känslor jag hade på sjukhuset.

När vi gick runt där på sjukhuset, de första veckorna. Vi visste inte om Aron skulle leva eller om det var sista dagen vi hade med honom. Vi vandrade som tomma skal i korridorena. Mellan sal 2 och fikarummet. Vi satte oss i fikarummet, drack varm choklad, och gick tillbaka.

Man kände sig som världens sämsta mamma. Varje gång jag var hungrig, eller trött, så var jag tvungen att säga hejdå, och lämna Aron. Jag hade lika dåligt samvete varje gång. Hjärtat skrek av smärta varje natt vi var tvugna att åka till hotellet för att sova. Varje gång tänkte jag "Tänk om det var sista gången? Kommer dom ringa oss inatt och berätta att han inte orkar längre?"  Det första vi gjorde varje morgon var att titta på mobilen, se om det fanns något samtal från "inget nummer"

För att vara snälla undersköterskor och sköterskor är dom bra på att formulera meningarna så man får dåligt samvete.
"Ni kanske ska tänka på att komma lite tidigare på morgonen." Jo det vore ju kanske en idé, men när man lämnar sjukhuset 1-2 på natten är det svårt att komma klockan 7 på morgonen. Tänker dom aldrig på det? När dom tittar på dagsschemat från gårdagen borde dom väl se att det står att Aron legat känguru till klockan 2?

Eller varje gång dom kom och frågade "Hur går det med pumpningen, kommer det nått än?" Jag vet att dom vill väl, men hur dålig mamma känner man sig inte när man inte kan ge sitt eget barn mat, och när sköterskorna frågar, varje gång de vet att jag varit och försökt pumpat? Vissa dagar ville man bara skrika åt dom, be dom vara tysta, låta oss vara. Andra dagar ville man bara så gärna att de skulle komma och prata.

Man ville inget annat än ta Aron och åka hem, man ville inte se honom ha ont, höra honom skrika när de stack honom med nål dag efter dag. Men hur mycket man än ville, så visste man att alla dom där nålarna var livsavgörande för honom, alla plågosamma TINAmätare behövdes, Om han endå hade legat kvar i magen, så hade han sluppit allt det. Men jag kunde inte ens behålla honom i magen, där han var som mest skyddad.

Jag har på senaste dagarna funderat lite över den där dagen. Ni vet alla dom där "Tänk om..." tankarna. Tänk om jag hade åkt till MVC och sagt att magen spände, att den gjort så hela dagen, tänk om jag hade sagt att det gjorde ont, istället för att trott att allt var normalt. Istället för att ha väntat tills blödningarna.
Men frågan är om dom hade brytt sig om det?
När vi kom dit, vet jag att dom tog in oss direkt, men dom verkade inte bry sig om att magen gjorde ont, dom trodde ju bara att något blodkärl hade brustit, det var ju förmodligen ingen förlossning som hade börjat, "det är väldigt ovanligt". Så om jag hade åkt dit, sagt att magen spände å hade sig, hade dom brytt sig? Eller hade de sagt "det är normalt, åk hem lägg dig och vila?"
Jag undrar ofta det, hade det gått att förhindra? Hade jag kunnat rädda Aron från allt jobbigt han fått gått igenom? Om jag bara varit uppmärkssam?


Could I Have Saved You?
In the end, It's the "What If's" That Hurts The Most...