När ingen ser, när ingen hör, kommer gråten mitt i skratten...

Igår var vi till uppsala, eller blir väl egentligen i förregår, iallafall, i torsdags var vi till uppsala.
Först åkte vi till ögonkliniken, efter att ha fått ögondropparna så kom alla läkare/sköterskor till slut. Det var 5 st olika människor inne i rummet, 7 st med mig och Aron.
I vilket fall, ögonen såg bra ut (Tack och lov) Man såg hur det hade blivit ärr i pupillen där det tidigare var spår av ROP.

Under undersökningen kom jag på att jag hade glömt att betala i parkeringshuset. Oops. Så efter undersökningen gick vi tillbaka till bilen, som tur var ingen böter, så jag betalade och vi gick upp till neonatala avdelningen. Hjärtat vägde 3136gram. Så jag tror inte riktigt vågarna stämde ihop med varandra. Jag tvivlar på att Aron har gått upp 100g på en dag.
Linda tittade lite på Aron också, men de konstaterade att hans kräkningar inte var något ovanligt eftersom han har opererats så var de några frågor skulle vi ringa.

Vi gick till fika rummet så Aron skulle få mat innan vi åkte igen, samtidigt kom jag på att jag skulle fråga om vaccin mot RSvirus då jag läst att barn födda före v35 kvalificerade för att få det. Men det är olika regler på olika sjukhus så i uppsala har de regeln att barn före v26 får vaccin, vilket gör att vi fortfarande är inom regeln. Så när RS säsongen börjar på riktigt och barn börjar bli sjuka börjar Arons vaccin mot RS. Det är skönt att veta att han kommer få vaccin, RS virus vet man ju inte riktigt hur han skulle klara av.


Aron blir grinigare och grinigare och nu för tiden kan man knappt lägga ner honom och gå å hämta något eller vad som helst. Han har blivit så sällskapssjuk att man nästan får dåligt samvete bara av att gå på toaletten. Han verkar vara hungrig konstant, han kräks inte lika mycket längre så han börjar bli sitt vanliga glupska jag. Idag fick även Elisabet se hur grinig lilla söta Aron kan vara. Haha helt hopplös ibland när han sätter den sidan till. Ingenting är bra och man får kämpa för att trösta honom.
Han har även börjat tycka illa om att byta blöja av något anledning, han bara skriker och skriker tills det är över och man tur upp honom igen. Han är så söt den där lilla killen.

Aron har knappt sovit nånting alls idag på dagen. Han har väl sovit ungefär 2h på dagen, sen somnade han vid 20.30 tiden och har sovit sen dess. Han vaknade inte ens när jag matade honom. Han sov igenom maten utan att ens sätta i halsen eller spotta ut. Imponerande. Tänk vilket härligt liv man skulle ha om man kunde sova och äta samtidigt.

Något jag har tänkt på ett tag är att jag är så otroligt imponerad av ensamstående mammor. Jag förstår inte hur de orkar. Eller jo "Man har inget annat val" Det är det som gjort att vi klarat av prematuritet men endå. Hade det inte varit för Freddie hade jag säkert gått in i väggen för länge sen. Hur mycket jag än älskar Aron, så behöver jag få gå runt i lägenheten ibland utan honom på armen. Blir enklare sen som tur är.
Lägenheten är totalt stökig och ser ut som en bomb släpps här. Man har aldrig tid att städa och när tiden finns, finns inte orken. Man känner hela tiden att man vill städa men varje gång man börjar så avslutar man det aldrig. Det finns alltid något i vägen. Så alla ensamstående mammor: Jag beundrar er djupt.


När man tänker efter, vilken otrolig tur man har egentligen, när man får höra om andra prematura bebisar, som kanske inte klarat sig, eller klarat sig med flera komplikationer känner man verkligen att Aron kämpade verkligen, han ville verkligen överleva. Jag satt och diskuterade lite med en annan prematur mamma, och hade det inte varit för livsviljan hos prematura barn, hade de aldrig överlevt, sjukhusen må ha otroligt många jätte bra maskiner, men utan viljan att leva hjälper inte maskinerna. När man tänker på hur nära vi var på att förlora Aron, bryter man ihop inombords. Att prata om det gör mig helt tårögd, endå känns det nästan som man måste acceptera faktumet att vi kunde ha förlorat honom för att gå vidare från det kapitlet, men att acceptera en sån sak är inte det lättaste att göra. Läxan att lära sig att livet är orättvist, är hård.

Nej usch detta blev ett långt inlägg. Nu måste jag sluta.





Otroligt att något så vackert var i min mage, hela tiden. Så svårt att tänka att han låg där inne, så perfekt, så underbar. Du är
Verkligen
det vackraste i hela världen.
Jag älskar dig så otroligt mycket hjärtat.









Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0