Om lite mindre än 2 månader fyller gos ungen 1 år. Tänk att han blir så stor.
Vet inte riktigt vad han behöver eller önskar sig. Tycker han har så mycket redan. Vi får se när de blir lite mer aktuellt, och när vi har flyttat kanske man kommer på något han behöver.

Om lite mer än 2 månader fyller jag 20 år. Maffigt. Jag däremot önskar mig bara en endaste sak. Och jag tänker såhär att hela släkten kan gå ihop så jag kanske har en liten chans att få det jag önskar mig.





Oh yes, jag vill ha en system kamera, en nikon D60.
Kostar lite pengar så därför tänkte jag hela släkten går ihop, vet iallafall att Farmor är med på de. Så nu hoppas jag resten av släkten kan gå ihop och lägga till pengar så jag kan få en. =)

Ja då är påsken äntligen slut.
Missuppfatta inte, det är jätte mysigt med påsk och jul å allt, men åh så slut man blir. Vi har nästan inte varit hemma alls.

I Fredags så delade Freddie först ut reklamen, får se om de blir för sista gången. Sen efter det åkte vi ut till micke och Elisabet. Var där hela kvällen. Satt och pratade och hade de trevligt.

I Lördags var vi först på lilla Evelyns dop, så kul att se henne igen, var ett tag sen nu, har ju varit så mycket. Dopet var jätte fint och det gick bra, Aron pratade lite med dom i raden framför såklart, flirtade lite. Svarade även när Evelyn pratade där framme i kyrkan, dom är ju för gulliga. Tror Aron var med och sjöng lite också.

Dopfikat gick också bra, Aron var super trött men pappa lyckas ju alltid få fram ett leende. Så de busade för fullt sen gick vi vid 4 tiden, ner till coop och sen till mamma och pappa. Blev supergod mat där, Micke och Elisabet var också där, även Syrran och hennes karl.
Hela kvällen och halva natten spenderades där, tror vi var hemma vid 3 tiden på natten. Trött var man då.

Söndagen spenderades hos Veronika och Tomas, tillsammans med hela släkten. Åt påskmat och hade de trevligt. Fick äntligen se Kim åka cross, ( Min lillebror är skit tuff! ) Fick även se lilla älskling åka cross, de gick väl det med, så duktig så! :-)
Vi åkte hem vid halv 10 tiden, Kim Marcus och Viktor ville också hem, alla var nog helt slut efter påskhelgen. Vid 12 tiden ringde syrran och sa att de ville ha skjuts hem, åkte dit, fick se de stå å dansa där till vrålhög musik och jag var tvungen att filma. Tänker nog dock inte lägga ut det här.
Var hemma vid halv 2 tiden på natten.

Gårdagen spenderades helt död i soffan. Tog en promenad ner till Ronny å Camilla på kvällen.

Fullt upp hela helgen, så nu ska de bli ganska skönt med vardag igen. Aron är också helt slut. Sov näst intill hela dagen igår. Nu lär han nog sova tills Freddie kommer hem iallafall. Blir nog skönt för lillen.

Jag har även gjort så bara mina vänner på bilddagboken kan läsa. För er andra så är lösenordet mammasaron. Smeknamnet baklänges.


[Bilderna är klickbara]

Det har gått över 10 månader sen, för 10 månader sen låg Aron och kämpade för sitt liv, vi visste inte om vi någonsin skulle få ta med oss honom hem,  om vi någonsin skulle bli den lyckliga familjen vi drömt om.
Det är 10 månader sen vi satt där, inne i sal 2, tillsammans med alla andra förtvivlade föräldrar som inte visste ut eller in.
För 10 månader sen drömde vi inte ens om Arons första månadsdag. Det vågade vi inte. De sägs att det tar en mor 3 sekunder för att fästa sig vid sitt barn, allt som krävs är 3 sekunder.
Jag tror nog inte jag vågade fästa mig vid Aron, jag vågade inte älska honom, förän han var runt 6 veckor gammal, och man började att smått se frammåt, kanske 2 dagar i förväg iallafall.

Jag vet att det låter hemskt, att inte våga älska sitt barn, det låter hemskt, och det känns hemskt, såklart älskar man sitt barn från första stund, men man vågar inte erkänna det för sig själv, jag vet helt ärligt inte om jag skulle orka leva om vi förlorade Aron, därför vågade jag inte älska honom, därför vågade jag inte känna att det var min son som låg där, med slangar överallt, med pipande apparater, och så liten att hans inte ens borde ha existerat.

Det är 10 månader sen, men det känns som igår, jag känner smärtan lika mycket nu som jag gjorde då, jag gråter mera nu, jag gråter varje gång jag tänker på hur det var, jag grät inte då, jag vågade inte, jag var tvungen att vara stark, stark för Aron, stark för Freddie. Jag tror dom båda två var starkare än mig, man känner att man måste vara stark för sitt barn, men han var starkast.

Det är omöjligt för honom att komma ihåg nånting, eller hur?
För mig känns det inte omöjligt.

Aron är den gladaste bebis jag någonsin träffat, många håller med, Aron är en väldigt glad bebis, han gråter aldrig, han skriker aldrig, ( om han inte gör illa sig ) och han gnäller när han är hungrig, han har aldrig varit en bebis som skriker.
Och det känns för mig som att han är så glad för att han lever, det känns ibland som att han vet precis vad som hände, att han vet precis vad som kunde hända, och att han är lycklig att han lever.

Jag vet att det är jätte fånigt, men det känns som att hans ögon berättar det för mig, när han ligger och tittar på mig. Det känns som att hans ögon säger
"Det är bra nu Mamma, jag överlevde, du behöver inte vara rädd längre."
Jag gråter varje gång han och jag ligger i sängen och bara tittar på varandra.

Han  har alltid så mycket för sig, vill aldrig ligga stilla, utan det ska hända saker hela tiden, men ibland ligger han brevid mig i sängen, och förklarar med sina ögon att allting är bra. Allting kommer bli bra.
Han är verkligen min hjälte.

Jag vet inte vad jag gjort här i livet, men det måste varit riktigt bra för att förtjäna en sån underbar son.
Jag vet att Freddie känner samma sak. Inte ens han kan sitta och titta på Aron när han är så glad utan att bli tårögd.

Aron är snart 1 år.
tidigare har det endå kännt lite fånigt det här med födelsedagar, varför ska man fira att man blir äldre, Aron har lärt mig att det är värt att fira att man fyller år, att man överlevt ännu ett år.
Att Aron överlevt sitt första år i livet. Det är värt att fira.
Det går inte beskriva lyckan över att hans födelsedag.

Människor frågar "kan han sitta?" "har han sagt något än?"
Jag svarar, han har överlevt. Det räcker.

För det är det enda som för mig spelar någon roll. Han lär sig sitta i sin egen takt, det gör mig ingenting om han säger mamma första gången när han är 7år. Bara han blir 7 år räcker för mig.
Hans liv, hans livslust. Det är allt jag behöver.


Jag kommer aldrig kunna visa dig hur tacksam jag är över att du lever.
You're Truly My Once In A Lifetime.

Sitter för tillfället och tittar på Scrubs, Freddie har somnat i soffan, ska väcka honom strax när jag går å lägger mig. På scrubs är det avsnittet där Carla har förlossningsdepression och varje gång jag hör talas om det får jag samma känsla, att jag är så glad över att jag inte fick det.

Jag var så orolig när vi åkte in till förlossningen och fick höra att bebis skulle födas att jag skulle få det. Första månaderna var jag livrädd över att få förlossningsdepression, just för att Aron kom så tidigt och och allting blev så plötsligt.

Även om förlossningsdepression inte alltid är som allt de värsta man hör om, föräldrar som mår så dåligt att barnen råkar illa ut, så är det nog endå väldigt jobbigt att hamna i den situationen, inte bara för personen som är deprimerad, utan för hela familjen.

Vet även att min kära lilla Emma också var rädd att jag skulle bli deprimerad.. underbara du.

Nej usch jag vet inte vad jag ville med detta, bara skriva av mig.. bläää..

Vi har äntligen fått hem bilderna vi beställde hos Kerstin Eilert. Åh dom är så underbara. Absolut värt priset. Detta är bara 3 av 8 kort som beställdes hem. Det första kortet är Mormor Helenas kort, Mitten är vårat kort, och sista är Farmor Elisabets kort.

Jag tror jag har tittat på de här bilderna.. 5 gånger idag, dom är så fina, och vår lilla bus är ju alldes underbar. Verkligen världens underbaraste busunge.

I onsdags var vi till hjärtmottagningen med Aron.
De ville göra ett nytt ultraljud av hjärtat, mest för att vara helt på den säkra sidan att det inte är något fel på hjärtat.
På vägen dit lyckades bebis vara en duktig bebis, så han somnade inte i bilen fast han var trött, han somnade inte heller när vi kom fram å gick å fikade lite.

Sedan när kl var 10 och det var vår tid så var bebis väldigt trött. Han fick ÄNTLIGEN den sista synagis sprutan för säsongen, och nästa säsong behöver han inga. Efter sprutan värmde vi lite mat så han fick äta och somna, så la vi honom i sjukhussängen och han låg lugnt och stilla genom hela undersökningen.

När läkaren senare viskade "Nu är jag klar" vaknade han direkt. Han är ju så bra på å tajma in de där.
Undersökningen gick jätte bra, finns inget avvikande med Arons hjärta utan tidigare när de såg något fel var det förmodligen bara något kärl som "låg fel"

Senare efter undersökningen gick vi till invigningen av nya IKEA i uppsala, OJ va stort de är. Aron fick 2 st flaggor som han låg å rev sönder så han var nöjd.

Natten mellan tors-fre var Aron jätte bökig och ville inte alls sova något bra. Det var de ena efter de andra och han bråkade med Freddie hela natten.
På fredag morgon när jag tog upp honom upptäckte jag vad som var fel, han var kokhet och hade 39.3 i feber. Natten därpå var febern uppe i 40.8 och behöver jag säga att den natten inte var enklare?

Men senare under gårdagen gick febern ner och låg på 37.9 och 37,6. Idag så ligger den på 37.5 så det är skönt.

Han verkar ha fått svårare att somna nu när det är så ljust, Är väl som mig stackarn, går inte sova när de är ljust. Det går inte heller "släcka ner" rummen vi har. Så finns inte så mycket att göra. Hoppas det blir bättre när vi flyttar.

Nu ska jag gå å hämta min lilla gos bebis.


Inga bilder, har inte lagt in några nya för vår bärbara dator har typ kraschat!