Klockan har precis slagit 2.
Jag har legat i sängen, soffan, och setat ute en stund på balkongen, men jag kan inte sova. Jag hatar när det är så. Jag känner mig så sjukt rastlöst, jag vill städa, men det är redan städat, att ställa sig och damsuga blir nog inte populärt hos varken, Freddie, Aron eller grannarna.

Ikväll har jag och Freddie kollat på filmen "John Q" gick på 6an kl 21.
Vid såna tillfällen känner man vilken otrolig tur man har som bor i Sverige med vårt sjuksystem vi har.

"John Quincy Archibald's son Michael collapses while playing baseball as a result of heart failure. John rushes Michael to a hospital emergency room where he is informed that Michael's only hope is a transplant. Unfortunately, John's insurance won't cover his son's transplant. Out of options, John Q. takes the emergency room staff and patients hostage until hospital doctors agree to do the transplant"

Jag orkar inte översätta.

Ser man på den filmen går det inte att hålla undan tårarna.

Man tänker också, att vem skulle inte göra så för sitt barn? När läkaren ger upp och säger att ens barn kommer att dö, för att det kostar för mycket för sjukhuset att genomgå operationen som är barnets endå alternativ till att överleva.
Jag skulle iallafall inte tvivla, hellre spendera några år i fängelset i vetskap att man gjort precis ALLT för att ens barn ska överleva, än att bara ge upp när det faktiskt finns en chans.

Jag vet inte hur mycket skulder vi hade haft om vi hade bott och fött Aron i USA, eller om vi ens hade klarat av att betala all sjukvård, usch, jag vågar inte ens tänka tanken.
Jag förstår inte hur läkarna där klarar av att skicka hem ett barn i vetskapen av att barnet kommer att dö, för att systemet säger att han inte är värd att behandla.
Visst är ju dom självklart inlärda till det systemet och ingenting en enda person kan ändra, men jag hade aldrig klarat av det.

Ett citat John Q skriker ut är " I AM NOT GOING TO BURY MY SON! MY SON IS GOING TO BURY ME! "
och det citatet känns verkligen i hjärtat.
Denzen Washington spelar rollen så bra, och så trovärdigt att man skulle verkligen kunna tro att allt var verklighet, det rör så in i hjärtat allting, inte ens Freddie klarade av att låta bli att bli alldes tårögd.

Det är verkligen en film som alla borde se. Den är så underbar, och sorlig. Men definitivt värd att se.


Kanske behövde skriva av mig, vi får se om jag lyckas somna sen, klockan är nu kvart över 2. Jag behöver verkligen somna, tänkte att jag ska stiga upp tidigt imorgon och tvinga upp min latmask till son, så kanske han förhoppningsvis någon gång kan vakna tidigare på morgonen istället för vid 11-12, så vi kan få en vanlig dygnsrytm.


Oh There's Nothing I Would'nt Do For You, Love!

Någon som är bra på att göra om bloggar?
Börjar tröttna på min nu och vill gärna ha lite förändring.

Nu har Aris återigen blivit dålig, usch och fy.

Igår kräktes han, och var dålig i magen igen,
troligtvis är pappa och kim smittokällan, då de tydligen hade mått lite dåligt i förra veckan.
Dock bara i en dag.

Och precis som dom, så verkar Aron ha kryat på sig på bara en dag.
Han åt både lunch och middag idag, vilket han inte gjorde igår,
frukosten åt han både igår och idag.

Så tror inte det är någon fara med honom. Men vi håller oss nog hemma ifrån affärer och liknande ett par dagar till för säkerhets skull. Vill inte riskera att han ska bli sjukare då immunförsvaret inte verkar vara på topp just nu.

Fast jusste, måste ju iväg och köpa den dumma matte boken imorgon, får köpa en dum mattebok för 400 kr för behöver ha den imorgon eftersom Matten börjar på riktigt imorgon. Ganska skönt endå, ha något att göra när buspojken sover eller när man bara är uttråkad. Har jag tur kanske jag blir av med matten till vintern, och kan söka skola till hösten iallafall. Det jag siktar på.

Vill verkligen få min förskolelärar utbildning nu så jag kan söka ordentliga jobb!



There's nothing I would'nt do.

Igår var vi till uppsala, på 10 månaders kontrollen.

Det gick hur bra som helst!!!
sjukgymnasten var jätte nöjd, hon såg det att just nu har vi inget att träna på. Nu lär Aron sig allting själv. Finns inget vi behöver hjälpa honom med.
Han fick leka med lite leksaker hon hade och uppmärkssamheten och tålamodet har blivit så mycket bättre.

Han är nu helt och hållet som vilken 11 månaders bebis som helst! Dock är vi inte helt friade från sjukgymnastiken än.

Han vägde 7530 gram ungefär, Och är 72½cm lång!
Där har vi det enda problemet.
Jag har tyckt väldigt länge nu att han borde väga mer, och nästan fått dåligt samvete för jag tycker han väger för lite. För alla har hela tiden sagt "bra!" när vi vägt honom. Men jag har kännt att det är inte alls bra, han är 14 månader och väger inte mer än 7.5kg, hur kan de vara bra?

Läkaren vi träffade igår, påpekade ju då att hans kurva har planat ut sen ett halvår tillbaka, och det är ju inte alls bra, speciellt inte om han får en infektion och går ner i vikt, vilket vi misstänker att problemet var förra veckan. Och om han inte går upp i vikt kommer längden också plana ut snart.

Så nu ska vi tillbaka dit och väga honom om 1-2 månader, blir det inte bättre blir det utredning för att se vad som gör att han inte går upp bra i vikt.
Men numera äter han helt våran mat, utan problem. Han brukar fortfarande få välling, men igår drack han bara 2 vällingflaskor, en mitt på dagen då vi kom hem från uppsala, och sen en till natten, men bara 100ml. Så han drack sammanlagt 300ml välling på hela dagen igår. Sen åt han bara riktig lagad mat.

Han är hur duktig som helst.

I Uppsala träffade vi också på ett par som låg på NEO samtidigt som oss. Deras son var också beräknad 18 september.
Aron är väldigt generös tillsammans med andra barn, så han ville gärna visa A sin snuttefilt, och A tog gladligen emot den, och började snutta med den direkt, Det tyckte dock inte Aron lika mycket om så han tog tillbaka den, och A blev ledsen.
Sen ville Aron gärna visa snuttefilten, men då tog jag den så de inte skulle börja bråka.

Aron var likadan när vi var på Barnakuten förre veckan, då hade han dock inte snuttefilten utan en leksak han gärna villle visa för en pojke där. Han är så söt så.

Och igår, för första gången sedan 1 april, somnade han i min famn!! Åh vad mysigt det var. Jag tog med bärsjalen För vi gick runt lite på stan i uppsala, och han somnade direkt, tog nog 10 minuter sen sov han, utan gnäll och bråk. Det var så mysigt att kunna ha honom sovandes i famnen igen, så jag tänkte gå ner på stan med honom nu, så får vi se om han är lika mysig och vill sova i min famn. Hoppas hoppas. Han sitter just nu på golvet, leker med sin bil han fick av farmor och farfar i födelsedags present, samtidigt som han har snuttekaninen i ena handen och till och från slinker tummen in i munnen.

Kan man vara sötare?


Vackraste bebisen i världen. Jag smälter varje gång jag ser dig.

Sist jag skrev så var ju Aron lite dålig.
Och vi trodde han hade gått ner i vikt.
I Torsdags åkte jag in med honom till BarnAkuten, för det skulle ta för lång tid att vänta på husläkar tid, och jag ville att någon skulle ta lite prover så jag fick reda på hur det egentligen stod till.

Medan vi väntade på läkaren vägde jag honom i rummet, Vågen stod på 7550 gram. Så misstänker att BVC vågen stod fel, då jag är tveksam på att han gått upp 200 gram på en dag.

Läkaren tyckte att han såg pigg och kry ut och sa att vi skulle avvakta, att det troligtvis var någon liten infektion. Men eftersom han inte hade högre temp än 38 nån dag så kände hon sig säker på att det inte var något "värre".

Så har fortfarande inte fått någon att ta några prover men Aron mår bättre nu.
Nu vill han istället aldrig sova, (förutom på natten)
Han gick hela dagen igår utan att bajsa så han har blivit bättre i magen också.

Han har sista tiden blivit mycket bättre på att äta också, jag kom på att han fick bestick då han döptes, och testade mata med dom ( kniv och gaffel) och då gapade han minsann, vill ju vara som mamma och pappa, inte kan man väl äta med sked heller, det är ju för småbarn!

Han har även börjat klättra upp för soffan i tid och otid. Vi har ju fått en "rehab dyna" eller vad man ska kalla det, som står i hans lekhörna brevid soffan, den använder han sig av och klättrar upp på, håller tag i soffan och krälar sig över, ( på armstödet alltså) Sen "ramlar" han ner i soffan så nöjd så.


Och jusste, ni som vill ha lösenord till min bilddagbok, skriv ett mail till mig och fråga, eller åtminstonde nånstanns där jag kan svara och berätta, för jag kommer inte lägga upp lösenordet på bloggen, då kan jag ju lika gärna ha bilddagboken öppen, och det vill jag inte. Så hör av er så får ni det.


Jag älskar den här bilden.
Den är tagen på Gotland när vi var och tittade på raukar ( i bakrunden )
Min favorit bild från semestern.

Aron har varit "dålig" nu i en vecka, först misstänkte vi att det var fler tänder på G, men efter han haft diareé i 3-4 dagar började vi fundera, vi böt byt fullkornsvällingen, men har tjuvat lite med "mild fullkorn".
Aron är trött, grinig vill inte alls vara ensam och leka på golvet någon längre stund längre, vill helst sitta uppe hos någon och knappt det duger.

Igår var han vaken sammanlagt 6 timmar ungefär,
Idag hittils har han nog varit vaken i 2 h.

Jag hade kontakt med 1177 igår, sjukvårdsrådgivningen, och de undrade lite hur de gick, så numera får han inte äta frukt, grönsaker, nånting med fullkorn, utan bara kokt mat, kokta grönsaker, och liknande. Hon sa också att vi skulle kontakta bvc för eventuell utredning, ifall det är nån allergi, gluten, laktos eller liknande.

Så idag åkte jag ner till bvc,
jag vet inte om jag känner mig "tryggare" eller mer orolig nu.
Jag berättade lite hur de låg till, och hon sa det att det var fler barn som hade kommit in med diareé, att de tagit prover på ett barn, men sen sa hon inge mer.

Vi kom överenns om att vi skulle väga honom, se lite hur de låg till.
Detta gjorde mig mer bekymrad, Aron väger 7300 gram ungeför, samma vikt som för 3-4 månader sen.
Så antingen så har han inte ökat i vikten alls, eller så har han ökat i vikt, men blivit av med den vikten nu när han är dålig. Jag vet inte vad som gör mig mer orolig.

Hon sa att det kanske är dags att ringa min husläkare.
Vi ska tillbaka till bvc på måndag, för 1års vaccinet, så hon sa det att vi väntar till måndag, ser hur det går. ifall de blir värre tors-fre så skulle vi åka tillbaka med honom, blir det värre lördag söndag så får vi åka in med honom.
Förhoppningsvis blir det bättre, men det är dom senaste dagarna han har blivit överdrivet trött och inte vill göra något.

Nu vill jag bara att allting ska bli överstökat, jag vill att det ska bli måndag, jag vill veta om de blir bättre eller sämre.
Jag vill ha tillbaka min pigga, glada och skrattande bebis, Ju mer han sover, ju oroligare blir jag.
Men jag kan inte heller hålla honom vaken, det är elakt när han är så trött, är han sjuk så måste han ju sova sig frisk.

Han äter iallafall som han ska. Fortfarande lika matglad, allt ska in i munnen. Vilket gör mig ännu oroligare eftersom han inte alls gått upp i vikt. Knappt ett enda gram.

Vart tog den friska, glada och spralliga bebisen vägen?
Jag vet att han gömmer sig där inne nånstanns.
Jag ser det i hans ögon, jag ser min Aron där inne någonstanns.
Han vilar upp sig, snart kommer han tillbaka.


And I Will Try To Fix You ..

Jag efterlyser någon människa som är väldigt bra på att sy.

Jag ska beställa hem mönster till "prematurdockan"
Det är ett mönster man kan beställa så man kan sy sin egen docka, en docka med längd och storlek på barn födda i speciella veckor. Detta är en docka jag väldigt gärna vill ha så man verkligen kan se och förstå hur liten Aron egentligen var.
Enda kruxet är att skulle jag sy dockan själv skulle den troligtvis inte bli nå bra alls och vill därför ha någon som är van att sy och kan detta för att dockan ska bli så fin och verklighetstrogen som möjligt.

Så finns det någon som är bra på sy, och självklart som vill hjälpa mig så hör gärna av er.


Jag vill att han ska förstå hur liten han egentligen varit, och att alla andra ska få förstå, även jag själv och Freddie.


    

Nu har jag läst boken, den boken jag väntat å väntat på. Jag fick den av Emma, åh min älskade Emma. Jag började småläsa lite hemma hos kicki och micke i lördags.

Fortsatte läsa lite igår, men var för trött, tog med boken till jobbet idag, och jag läste ut den. Jag helt enkelt älskar boken, men är lite rädd för den, vågar inte läsa den utan folk runtom, tror jag skulle börja stor böla då, lika bra att vara på den säkra sidan.
Vissa kapitel i boken träffar hjärtat så bra att de finns inte, jag tänkte lägga upp länkar till dom, om jag hittar dom på hennes blogg, vissa har lagt upp här förut, andra inte.

Tina skrev ett kapitel som kallas "aldrig mer"
hur hon önskaste att hon kunde få naiviteten tillbaka, men det går inte.
# "Det är klart du är orolig. Man kan aldrig få oskulden tillbaka. Du kan aldrig mer få tillbaka den naiva känslan av att alla graviditeter slutar i ett friskt, fullgånget barn och en lycklig mamma, för så blev det inte för dig."
Dom orden sa hennes barnmorska till henne då hon väntade 4:e barnet, som skulle visa sig bli hennes 3:e prematura barn.

och jag kände att den meningen, den skulle jag behöva att någon sa till mig, för det är så jag känner, jag kan aldrig få tillbaka oskulden, jag har fött ett barn förtidigt och kommer alltid vara lika rädd i framtiden, kommer aldrig känna mig säker och trygg om jag blir gravid igen. Jag kommer vara livrädd.

Jag tycker att boken "Våga älska" av Tina Wiman borde läsas av alla, den finns att låna på biblioteket, finns även att lånas hos mig ( för er som känner mig alltså )
Det är en bok som berör på en otroligt sätt, även om man inte gått igenom det själv, Medan jag läste upp några sidor ur boken för Kusin Patricia igår så tårades till och med hennes ögon, hon började nästan gråta hon med. Och hon är "bara" en i släkten som stått vid sidan av.

Jag kan inte säga att jag känner igen allt som Tina beskriver, då våra situationer är olika, alla prematur föräldrar, inte bara de, alla föräldrar som slängs ner i Neonatal välden har på något sätt samma känsla.
## "Jag skulle ha skyddat dig från allt det onda, men jag kunde inte. Skulden bränner mig"


*
Att solen lyser är inte mer än rätt, nu när jordens vackraste
barn är fött. Men att bussarna åker som vanligt och att fåglarna fortsätter att sjunga -
jag begriper det inte?

Hur kan människorna gå där nere på gatan och småprata som om allt vore som vanligt?
Märker de inte att tiden darrade till och stannade?
Jordens vackraste barn ligger med en tub i näsan för att kunna fortsätta andas,
och världen utanför mitt sjukhusfönster går vidare.
Det känns som ett hån.

Prematur - inte färdig

Våga Älska


# Ur kapitel "Aldrig mer"
## Ur kapitel "Skuld"
* Ur kapitel "Jordens vackraste barn"