För er som inte fått de härliga nyheterna så har jag och Aron nu flyttat. Vi bor inte längre tillsammans med Freddie i romberga utan har flyttat till en egen mysig liten 2a på slånbärsvägen. Aron har sitt egna sovrum medan jag sover i "vardagsrummet/köket". Till kök har jag en ganska stor kokvrå, vet inte riktigt om man ska kalla det kokvrå, med kokvrå låter de som en spis med två plattor och ingen ugn. Men så är det inte. Jag ska ta lite kort här nån dag och lägga upp. Jag har bara inte kommit på vart jag har gjort av sladden för att föra över bilder från kameran till datorn.

Vi har nu bott i lägenheten i en vecka och jag trivs så himla bra. Det är en hur mysig lägenhet som helst, och det finns ett badkar!! Badkaret är nog Arons favorit i hela lägenheten, min favorit tror jag nog är garderoben, det är en stor klädgarderob där jag har ytterkläder, skor, å vagnen, å lite till smått och gott. Hur härligt som helst att behöva ha skor i hallen, vagnen och jackor. Det ser lite mer städat ut på något sett.

Det känns helt underbart att bo själv, jag behöver bara städa upp efter mig själv, och Aron, jag får själv bestämma hur allt ska se ut, vad som ska göras, o liknande. Jag stormtrivs med att bo själv.

För Aron går det just nu i vågor, ibland är han jätte snäll, och sover jätte bra på nätterna, medan vissa nätter vaknar han. Nån natt här i veckan vaknade han 2 gånger, och när han vaknar så skriker han, inte gnäller utan skriker så man själv inte vet vad man ska göra. Vet inte om han har börjat få mardrömmar, eller vad det är som gör att han skriker så förtvivlat. Jag hoppas bara att det ska lugna ner sig snart, vi har trots allt bara bott här i en vecka än så länge. Hoppas bara inte det blir värre när han börjar på dagis.

Aron blir mer och mer modig, han vågar gå själv mer och mer, dock tror jag inte han har fått den rätta balansen helt än, men ett par steg går allt.

Han har även lärt sig att klappa händerna, han gör det dock inte så ofta, men det händer att han klappar händerna. Han är så duktig min kille, varje gång han lär sig något känns det som att "stoltare än såhär kan jag aldrig bli" men varje gång han lär sig något nytt efter det blir jag lika stolt igen, ibland till och med mer stolt.
Det är verkligen hur underbart som helst att se Aron lära sig nya saker, för varje gång förundras man lika mycket över att han faktiskt lär sig, han är så stark. Det finns ingenting han inte klarar.