seven months...
Känns så konstigt att allt har gått så fort. På något sätt känns det som det var igår vi låg där inne på förlossningen, livrädda.
Men endå så känns det som han alltid har funnits hos oss.
Hittade boken jag fick av mina lärare, boken som vi skulle skriva våra känslor i, när vi var på sjukhuset. Någon dag när jag orkar ska jag skriva in lite ur den här i min blogg, så ni får veta. Men bara att läsa nån sida ur den rev upp såren i mitt hjärta. Så jag tar det när jag orkar och klarar.
Det är alltså 7 månader sen som vi satt å tittade in i kuvösen, knappt vågade röra Aron, vi var så rädda. Det är 7 månader sen Aron vägde 718gram. På 7 månader har han klarat av så mycket, mer än vad jag har klarat av under mina 19½år i livet. Han har klarat operationer, infektioner, massor med sprutor, mediciner, och han har klarat av att väga 601gram, och endå tagit sig upp. Han klarade av att väga ca 700gram, och samtidigt vara så sjuk att han inte kunde andas själv, och endå överlevt.
Våran stora kille.
Vet inte vad jag skulle göra om du ínte klarat dig.
Vågar inte ens tänka tanken...
Oj, 7 månader. Det är lång tid!
Jag har följt din blogg sen Aron föddes, och det är allatid lika roligt att läsa om er!
God Fortsättning! Hoppas 2009 blir ert år!
Jag måste bara säga att jag blir helt rörd av att läsa eran historia, vilken kämpe ni har fått!
Hej Jennie!
Ja usch förstår precis hur du känner när du gick igenom bok från tiden på sjukhudset. Jag håller själv på med det oj oj oj så SVÅRT kommer man verkligen att bearbeta det vi gått igenom??? Det gör så ont ända in i själen. Jag är glad att kunna prata med er som går o gått igenom samma sak som vi. Vi får inte glömma vilka fighter våra pojkar varit och är !!!!!! Grattis till Aron 7 mån o Felix blir 8 mån imorgon 9/1. Kram
jag ångrar att jag inte skrev dagbok under sjukhusvistelsen. oavsett om de hade varit jättejobbigt att läsa de nu så ångrar jag att jag inte gjorde de...
