Nu har lilla bus Aron fått en dagisplats. Den 2 februari börjar han på dagis.
Nu börjar man verkligen inse att han inte är min lilla plutt bebis längre, eller ja han kommer ju alltid vara min lilla bebis, men jag får sån ångest över att han ska börja dagis, han är ju fortfarande så liten. Hade jag kunnat hade han fått varit hemma tills han var närmare 2-2½ år, men det går ju inte.

Samtidigt tror jag dagis kommer vara väldigt bra för honom, han är en väldigt social bebis och älskar att titta på när barn leker, men det känns lite som att man lämnar över barnuppfostran till någon annan, men i början tills jag får ett jobb kommer han ju inte gå på dagis hela dagar, mina veckor åtminstonde. Freddie har ju tyvärr inget val å då kommer han nog få vara på dagis längre.

Det blir nog bra, tänkte försöka ta mig dit någonting i veckan med Aron och kolla in lite på dagiset, se hur det ser ut där inne, träffa personalen och lite sådär. Papprerna ska vara inlämnade slutet av nästa vecka om jag inte minns helt fel.

Åh min fina pojke börjar bli så stor.

När vi var i Uppsala i onsdags var det en annan pojke där som också väntade på att få vaccin sprutan, pojken kan ha varit runt 9-10 månader, men han hade fortfarande kvar det där bebisutseendet, vilket Aron inte har. Jag ser honom för ofta för att egentligen märka när skillnaderna sker, men nångång då o då så tittar jag på honom och upptäcker att det inte alls är min lilla bebis längre, utan att han har blivit ett barn. En stor pojke.

Min lilla fågelunge har blivit stor :)

Sprutan Aron tog i onsdags har han inte märkt av alls förresten, han fick ingen feber, inge sjuk alls, inte ens gnällig ! Dåligt immunförsvar? Nej inte här iallafall !
Får väl se om han märker av andra sprutan !


Du kommer alltid vara min lilla fågelunge, hur stor du än blir :)