This Could Be A Sweet Dream, Or A Beautiful Nightmare...
Nu är det 12 dagar kvar om jag inte minns fel, 12 dagar kvar till neurologen.
Det skrämmer mig.
Vi var till sjukgymnasten i tisdags igen. Det gick bra, han visade att han kunde sitta still i säkert 15 minuter utan att försöka smita iväg, efter ett tag blev det ju såklart långtråkigt då han har så svårt att sitta still och ta det lugnt, men då kom pennor upp på bordet och han satt kvar en stund till.
Sen fick han leka med favoritsaken, en boll som han gick runt och slängde med, sparkade på och kastade till Kicki, Emil och mig. Han hade hur kul som helst.
Senare fick vi prata med Kicki och hon förklarade lite hur läget ser ut, vad hon tror och vad vi vill.
Hon sa att hon är väl ganska säker på att det är en hjärnskada som gör att Aron är senare och inte är fullt lika "utvecklad" i motoriken, talet eller balansen som andra barn i hans ålder. Hon berättade också att även om det låter väldigt läskigt så behöver inte en hjärnskada begränsa Aron så mycket, det hela beror ju på vart den sitter, vilken hjälp han får och hur stor den är.
För mig känns det fortfarande fel, jag har väldigt svårt att tro att min perfekta lilla kille skulle kunna ha en hjärnskada, han behöver ju bara en extra liten knuff för att komma rätt. Han har ju lärt sig väldigt duktigt även om man ser tydligt att balansen inte är så jätte bra, men det hindrar ju inte honom.
Men som sjukgymnasten sa, när han skulle lära sig sitta, gick det helt åt skogen och det tog ett bra tag, men nu sitter han hela och utan problem, balansen har infinnet sig. Så får han den hjälp han behöver så kommer han förhoppningsvis väldigt långt trots denna eventuella hjärnskada.
När någon säger något sådant om ens barn, så känns det som en kniv i hjärtat, jag vet egentligen inte varför, jag älskar ju inte Aron mindre om det visar sig att det skulle vara så.
Jag antar att det är för att man vill att sitt barn ska få det lätt i livet,
Han fick börja livet med en kamp, det känns orättvist om den kampen ska fortsätta.
Kicki frågade hur jag kände angående få ett team i enköping eller om jag finner det jobbigt att åka till uppsala för Arons sjukgymnastik. Och jag blev ganska glad över att hon frågade då jag gärna fortsätter ha henne som sjukgymnast efter som att Aron känner henne och litar på henne, och det gör även jag. Hon har följt honom sen de upptäcktes att han var lite senare och jobbat med honom hela tiden, då vill jag hellre fortsätta med henne än att någon ny sjukgymnast ska lära sig allting om igen.
Vi får helt enkelt vänta och se vad neurologen säger, om det är aktuellt med en Magnet röntgen eller inte.
Usch hela den här sjukhus världen är skrämmande.
Det hela känns som en konstig dröm, och man väntar helt enkelt på att man ska vakna och inse att det är inget fel, Arons liv har börjat precis som andra barns liv börjat, att han inte fått några som helst men efter förlossningen. Att det hela bara varit ett missförstånd. Dock vaknar jag nog aldrig upp från den drömmen.
Något som gjorde mig lite glad i tisdags hos sjukgymnasten var att vi fick filmer på Aron, från första gången hos sjukgymnasten och några filmningar till.
Tyvärr kan jag inte spela upp dom på datorn, men om jag lyckas nångång så ska jag försöka lägga in dom på bloggen.
Du kommer alltid vara en perfekt liten Aron i mina ögon!
Det skrämmer mig.
Vi var till sjukgymnasten i tisdags igen. Det gick bra, han visade att han kunde sitta still i säkert 15 minuter utan att försöka smita iväg, efter ett tag blev det ju såklart långtråkigt då han har så svårt att sitta still och ta det lugnt, men då kom pennor upp på bordet och han satt kvar en stund till.
Sen fick han leka med favoritsaken, en boll som han gick runt och slängde med, sparkade på och kastade till Kicki, Emil och mig. Han hade hur kul som helst.
Senare fick vi prata med Kicki och hon förklarade lite hur läget ser ut, vad hon tror och vad vi vill.
Hon sa att hon är väl ganska säker på att det är en hjärnskada som gör att Aron är senare och inte är fullt lika "utvecklad" i motoriken, talet eller balansen som andra barn i hans ålder. Hon berättade också att även om det låter väldigt läskigt så behöver inte en hjärnskada begränsa Aron så mycket, det hela beror ju på vart den sitter, vilken hjälp han får och hur stor den är.
För mig känns det fortfarande fel, jag har väldigt svårt att tro att min perfekta lilla kille skulle kunna ha en hjärnskada, han behöver ju bara en extra liten knuff för att komma rätt. Han har ju lärt sig väldigt duktigt även om man ser tydligt att balansen inte är så jätte bra, men det hindrar ju inte honom.
Men som sjukgymnasten sa, när han skulle lära sig sitta, gick det helt åt skogen och det tog ett bra tag, men nu sitter han hela och utan problem, balansen har infinnet sig. Så får han den hjälp han behöver så kommer han förhoppningsvis väldigt långt trots denna eventuella hjärnskada.
När någon säger något sådant om ens barn, så känns det som en kniv i hjärtat, jag vet egentligen inte varför, jag älskar ju inte Aron mindre om det visar sig att det skulle vara så.
Jag antar att det är för att man vill att sitt barn ska få det lätt i livet,
Han fick börja livet med en kamp, det känns orättvist om den kampen ska fortsätta.
Kicki frågade hur jag kände angående få ett team i enköping eller om jag finner det jobbigt att åka till uppsala för Arons sjukgymnastik. Och jag blev ganska glad över att hon frågade då jag gärna fortsätter ha henne som sjukgymnast efter som att Aron känner henne och litar på henne, och det gör även jag. Hon har följt honom sen de upptäcktes att han var lite senare och jobbat med honom hela tiden, då vill jag hellre fortsätta med henne än att någon ny sjukgymnast ska lära sig allting om igen.
Vi får helt enkelt vänta och se vad neurologen säger, om det är aktuellt med en Magnet röntgen eller inte.
Usch hela den här sjukhus världen är skrämmande.
Det hela känns som en konstig dröm, och man väntar helt enkelt på att man ska vakna och inse att det är inget fel, Arons liv har börjat precis som andra barns liv börjat, att han inte fått några som helst men efter förlossningen. Att det hela bara varit ett missförstånd. Dock vaknar jag nog aldrig upp från den drömmen.
Något som gjorde mig lite glad i tisdags hos sjukgymnasten var att vi fick filmer på Aron, från första gången hos sjukgymnasten och några filmningar till.
Tyvärr kan jag inte spela upp dom på datorn, men om jag lyckas nångång så ska jag försöka lägga in dom på bloggen.
Du kommer alltid vara en perfekt liten Aron i mina ögon!
Nothing Compares To You..
Jag är så ur usel på att uppdatera här!
Men det finns faktiskt en bra anledning, jag har lite bättre saker för mig. Jag sitter inte alls vid datorn särskillt ofta längre, mest för att kolla mailen sen loggar jag oftast ut.
Men för att uppdatera hur dagis och jobb och allting har gått,
Dagis kunde inte gå bättre, Aron trivs som fisken i vattnet. Han har hittat massa kompisar, särskillt en söt liten pojke i ungefär samma ålder och nivå.
Igår när jag var och hämtade honom på dagis, nej i förregår, eller nej, hmm.. i onsdags när jag hämtade Aron på dagis, så för det första så blir han så glad och lycklig så hela mamma hjärtat strålar med glädje.
Sen berättade Fröken, att ( som vi redan vet ) Aron är så med, han intresserar sig, ska fram och kolla hur saker funkar, och vill verkligen undersöka allting, inte blyg alls ( samtidigt som vi pratade om detta så satte Aron på micron på 12½ minut, sen lärde han sig även att man kunde stänga av micron )
Fröken berättade också att Aron, precis som under inskolningen älskar matramsorna, när det är dags för lunch så sjunger ju oftast barnen ramsor och Aron tycker det är hur kul som helst, han kan ju inte riktigt sjunga med eller ens hänga med i rörelserna men man ser på honom att han tycker det är hur kul som helst.
Dock är han inte alls duktig på att äta fisk, förhoppningsvis lär han sig detta då det är fisk 1 gång i veckan på dagis. Och JA VET att det inte heter dagis utan det heter förskola men nu är det såhär att jag tänker säga dagis iallafall!
På jobbet börjar det flyta på nu, jag har jobbat 3 nätter denna vecka, motsvarande 39 timmar så det känns faktiskt riktigt bra. Nästa vecka blir det bara 1 dags jobb så jag får vila ut också, helt perfekt. Sen är det ytterligare två dagar till veckan efter det, förhoppningsvis blir det dock fler pass i Mars, och förhoppningsvis mer natt så det är skönare att jobba natt, även om man gärna hade sovit istället.
Vi får helt enkelt se, den här månaden blev det sammanlagt 7 pass, varav 4 nattpass, och ju mer natt man jobbar ju mer vänjer man sig och ju mer orkar man hålla sig vaken, första natten var ganska jobbig, men den här natten har jag hittils klarat galant, och nu är klockan 3. Slutar om 5 timmar iof, men ska försöka sova 2 timmar iallafall eftersom jag ska köra hem sen.
Nästa vecka börjar Aron bo hos Freddie varannan vecka, det känns väl sådär, jag ser verkligen inte fram emot det då jag hellre skulle vilja bo med Aron hela tiden men det går ju inte, så jag får väl försöka se fram emot veckorna Aron kommer vara hos oss och försöka spendera övriga veckorna till nyttiga saker, så de kan bli mest lek då Aron är hemma.
Vi har varit till lek och buslandet i örebro. Oj vad kul det var där. Aron hade väldigt roligt och upptäckte nog för första gången på riktigt vad en rutschkana är, och tänk då hans lycka när han senare upptäckte att dagis har en rutschkana!!! ojojoj det är nog favoriten på dagis.
Längtar tills vi åker till lek och buslandet igen!
Men det finns faktiskt en bra anledning, jag har lite bättre saker för mig. Jag sitter inte alls vid datorn särskillt ofta längre, mest för att kolla mailen sen loggar jag oftast ut.
Men för att uppdatera hur dagis och jobb och allting har gått,
Dagis kunde inte gå bättre, Aron trivs som fisken i vattnet. Han har hittat massa kompisar, särskillt en söt liten pojke i ungefär samma ålder och nivå.
Igår när jag var och hämtade honom på dagis, nej i förregår, eller nej, hmm.. i onsdags när jag hämtade Aron på dagis, så för det första så blir han så glad och lycklig så hela mamma hjärtat strålar med glädje.
Sen berättade Fröken, att ( som vi redan vet ) Aron är så med, han intresserar sig, ska fram och kolla hur saker funkar, och vill verkligen undersöka allting, inte blyg alls ( samtidigt som vi pratade om detta så satte Aron på micron på 12½ minut, sen lärde han sig även att man kunde stänga av micron )
Fröken berättade också att Aron, precis som under inskolningen älskar matramsorna, när det är dags för lunch så sjunger ju oftast barnen ramsor och Aron tycker det är hur kul som helst, han kan ju inte riktigt sjunga med eller ens hänga med i rörelserna men man ser på honom att han tycker det är hur kul som helst.
Dock är han inte alls duktig på att äta fisk, förhoppningsvis lär han sig detta då det är fisk 1 gång i veckan på dagis. Och JA VET att det inte heter dagis utan det heter förskola men nu är det såhär att jag tänker säga dagis iallafall!
På jobbet börjar det flyta på nu, jag har jobbat 3 nätter denna vecka, motsvarande 39 timmar så det känns faktiskt riktigt bra. Nästa vecka blir det bara 1 dags jobb så jag får vila ut också, helt perfekt. Sen är det ytterligare två dagar till veckan efter det, förhoppningsvis blir det dock fler pass i Mars, och förhoppningsvis mer natt så det är skönare att jobba natt, även om man gärna hade sovit istället.
Vi får helt enkelt se, den här månaden blev det sammanlagt 7 pass, varav 4 nattpass, och ju mer natt man jobbar ju mer vänjer man sig och ju mer orkar man hålla sig vaken, första natten var ganska jobbig, men den här natten har jag hittils klarat galant, och nu är klockan 3. Slutar om 5 timmar iof, men ska försöka sova 2 timmar iallafall eftersom jag ska köra hem sen.
Nästa vecka börjar Aron bo hos Freddie varannan vecka, det känns väl sådär, jag ser verkligen inte fram emot det då jag hellre skulle vilja bo med Aron hela tiden men det går ju inte, så jag får väl försöka se fram emot veckorna Aron kommer vara hos oss och försöka spendera övriga veckorna till nyttiga saker, så de kan bli mest lek då Aron är hemma.
Vi har varit till lek och buslandet i örebro. Oj vad kul det var där. Aron hade väldigt roligt och upptäckte nog för första gången på riktigt vad en rutschkana är, och tänk då hans lycka när han senare upptäckte att dagis har en rutschkana!!! ojojoj det är nog favoriten på dagis.
Längtar tills vi åker till lek och buslandet igen!
