Har nog inte skrivit ut det här i bloggen, så nog dags att göra det. Jag har fått jobb som personlig assistent, så just nu befinner jag mig i Sävja, utanför Uppsala där jag numera arbetar.

Idag är andra dagen på jobbet och än så länge går det bra.
Aron är hemma med Emil eftersom han inte börjat dagis än.

Fördelen med det här jobbet är att man får önska hur man vill att schemat ska se ut, så jag ska försöka göra så att de veckar Aron är hos Freddie så ska jag jobba mycket, och helst inte jobba alls de veckor Aron är hemma, så han slipper vara längre tid på dagis, och så jag får träffa honom.
Då jag jobbar 11 timmars pass så får jag inte träffa honom de dagar jag jobbar, då han sover när jag går, och sover när jag kommer hem.

Så då vill jag hellre vara ledig när Aron är hos mig eller åtminstonde bara jobba nån dag, men inte alls mycket.

Det är inget heltidsjobb, utan jag skulle få 6-9 pass i månaden, men vi får se förhoppningsvis kanske de blir lite fler iaf, men i vilket fall så passar det mig endå utmärkt.

Bra lön, roligt, varierande arbete, nackdelen är att det är ca 5,5 mil hit men det får man stå ut med.

Just nu kan jag sitta vid datorn då herrn jag arbetar åt ligger och sover, så vi får väl se hur mycket det blir att göra idag, ska jobba 13 h idag, så förhoppningsvis sover han inte hela tiden.

I tisdags var vi till sjukgymnasten.

Jag kände mig lite tveksam och ville helst inte åka själv dit, en sån där känsla som berättar att jag kommer behöva stöd. Iallafall så bad jag Emil följa med mig, utifall att jag skulle behöva lite stöd, och för att han ska få se vad vi gör hos sjukgymnasten.

Aron hade hur kul som helst, han fick slänga ner kulor från sängen, han skulle slänga dom längs, ja vad ska man kalla det? Han skulle iaf slänga ner det så dom skulle rulla ner. Och det var hur kul som helst. Jag har en film på det som jag ska lägga upp, kanske kommer upp idag eller så kommer det upp senare.
Emil satt på golvet och tog emot kulorna när dom åkte ner.

Aron fick även leka med en boll, som han gick och kastade med, han kastade den till Kicki, han kastade den till Emil, och han kastade den runt sig, och bara tok skrattade hela tiden. Jag vet inte när han hade så roligt senast.

Sen fick han något litet rör med lock som han satt och lekte med i evigheter, han fick saker han skulle lägga ner i röret, och sedan sätta på och skruva locket. Han satt säkert och lekte fint med den i 20 minuter, sedan tog han med sig den och gick runt i rummet.

Under tiden som Aron sprang runt och lekte så berättade sjukgymnasten vad hon tittade på och att Arons vänstra ben inte går som hans högra t ex och att han fortfarande är ostabil i kroppen, men trots det så lyckas han lära sig det han ska.

Kicki berättade t ex att trots att Aron är lite senare i utvecklingen och ostabil i kroppen så har han lärt sig gå inom "ramarna". Dock så får man inte busa upp honom för mycket för då tappar han kontrollen över kroppen bara ramlar.

Sjukgymnasten bokade in en tid hos neurologen som ska göra en 18månaders undersökning på Aron för att se vad som kan vara anledningen till att Aron är senare i utvecklingen, och inte går/sitter ordentligt, och varför han tappar balansen.

Tyvärr är den tiden inte föräns om 1½ månad och jag är orolig över vad neurologen ska säga.
Dock så kan det vara till fördel om han träffar en neurolog som kan sätta en diagnos eller liknande på honom så han kan få den hjälp han behöver här i Enköping så de kan samarbeta bättre med dagis och även att vi slipper åka till uppsala.

Dock så tycker jag det är synd om vi ska byta sjukgymnast då både jag och Aron trivs väldigt bra med Kicki. Men vi får se hur det blir i Mars när vi får träffa neurologen.

Innan det ska vi träffa Kicki en gång till så hon får göra en egen 18månaders kontroll och får sin egen åsikt om Aron.

Vi ska tillbaka till Kicki om ungefär en månad så får vi se då vad som sägs.



Den 1 februari ska vi till uppsala för att göra ett hörseltest och sedan träffa en Dr.
Det blir nog inga problem för hans hörsel verkar lika bra nu som alltid.



Sjukgymnastik kanske låter tråkigt, men såhär kul är det.

...I just reach for you and I can reach the sky again.


Förra veckan jobbade jag 4 dagar, jag älskar när det blir så, när jag får jobba flera dagar. Förhoppningsvis blir det fler den här månaden då Aron börjar dagis i februari och jag då inte får föräldrapenning längre. Jag har fortfarande inte hittat något jobb, det börjar kännas hopplöst, men man får inte ge upp.

Jag är ju fortfarande kvar som köksbiträde på lasarettet då de behöver extra personal. Det var länge sedan jag kände av något när jag jobbade, det är nog nått år sedan eller så.
Men häromdagen när jag jobbade, fick jag en så vidrig känsla, fick mig att verkligen må illa. Mår illa bara jag tänker på det.


Känslan jag fick var en känsla jag fick när jag gick i korridorena på neonatal avdelningen. En känsla av ensamhet, rädsla, oro och hopplöshet. Den känslan jag hade när jag bara längtade hem, längade att komma bort från sjukhuset.


Ja det är nog säkert ett år sedan, jag kände den känslan. Jag kan lova att jag har inte saknat den känslan ett dugg.
Jag trodde nog nästan att jag skulle slippa dessa känslor i framtiden, eller ja, iallafall tills jag blir gravid igen. Men jag trodde inte att den skulle smyga sig på bara sådär. Men det är väl så, när man minst anar det.


Kommer man nånsin över det här? Slutar dessa känslor nånsin komma? Eller kommer dom fortsätta att smyga sig på då och då?


Funderar på att gå ner och hälsa på, på neo när vi ska till uppsala nästa gång, de brukar alltid vara uppskattat att titta ner.




There's only one way to find out, som man brukar säga.

Du var den bästa presenten jag kunde få till studenten.

Jag kommer alltid älska dig och finnas för dig hjärtat.

 

Nu är äntligen mitt vackra lilla busfrö hemma.
Han ligger i sin säng och sover så sött. Åh så jag har saknat honom och har sett fram emot att få busa med honom hela veckan och hela helgen.

Tyvärr blir det inte bus med honom i helgen då han återigen åker till sin pappa, då Freddies mormor och morfar kommer till enköping i helgen ( bor på gotland ) så tycker vi båda två att då kan Aron vara hos Freddie istället så Aron får en chans att umgås med sina släktingar.

Dessutom flyttar Freddie nästa helg och är då lättare om Aron är hos mig.

Efter att Aron har kommit hem har jag börjat tvivla på "varannan vecka" grejen, tror nästan det är förtidigt och vi ska försöka hitta på någon bättre lösning, t ex byta efter 3 dagar eller något liknande, vi jobbar fortfarande på det.

Aron har blivit väldigt grinig, slåss och har fått såna väldiga humörsväningar, min kära mor säger att jag var likadan, dock har ju Aron varit så snäll fram tills nu när han kom hem ? Tror inte han känner sig riktigt trygg med att hoppa runt så mycket och inte riktigt veta vad som händer, så vi får se hur det går.

Vill ju inte att dagis ska behöva ringa och berätta att Aron slåss, vi försöker få honom att verkligen förstå att man aboslut aldrig slåss, men än har nog inte meddelandet gått in. Vi får se hur det går. Hur som helst ska vi få honom att aldrig slåss.

Fördelen är att han samtidigt har blivit mycket "mysigare" och tycker mycket mer om att vara uppe i famnen och kramas och ligga och mysa i soffan, det säger ju inte jag nej till. Så jag får helt enkelt njuta nu medan han fortfarande tycker om att mysa med mig. Som sagt har han väldiga humörsvängningar.

Han är fortfarande det sötaste den här jorden någonsin skådat.

Har har blivit riktigt duktigt på att gå, han går över trösklar utan att hålla i sig och bara går och går och går. Han går ju hellre än att kryper. Han ramlar fortfarande på rumpan nån gång ibland men ingenting som stör honom, utan han reser sig bara upp igen och fortsätter gå.



Vackraste lilla busfröet i världen.

Jag längtar så efter att få se honom på dagis, få se hans glädje när han leker med andra barn.
Emils kusin var här ett par timmar igår, och Aron var överlycklig. Aron å Wibbe lekte nog hela tiden under dom timmar Wibbe var här. Två lyckliga små barn. Små å små är dom väl inte, Aron på 19 mån å wibbe på 3 år.
De jagade varandra, lekte med en telletubby, klossar å allt möjligt.

Bara några veckor kvar, sen är det dags.. sen kommer den stora dagen då Aron ska börja på dagis. Måste gå ner dit någon dag och hälsa på, kolla runt lite och träffa fröknarna. 
Jag längtar så tills han börjar dagis, samtidigt så längtar jag inte ett dugg.

Jag vill så gärna att han ska få leka med andra barn, att få se hur andra barn gör och lära sig tillsammans med andra barn. Men det känns som att han blir så stor, bebisen jag hade är borta och har blivit till en stor liten pojke. Är man någonsin redo att släppa taget om sin bebis ?

I Längtan på studenten ?

Sen i måndags har Aron varit hos sin pappa, han kommer hem imorgon, åh vad jag längtar tills imorgon. Det känns så otroligt tomt när han inte är här. Tror jag har gråtit en skvätt varje dag utan honom, eller ja första och andra dagen, de klarade jag. Men sen.. jag vill verkligen inte vara utan honom.. Men det är sånt jag får lära mig leva med, men hur ska jag kunna klara av det, det är ju min lilla pojke, snart börjar han dagis också och det känns som att han blir så stor.

Tisdagen spenderades med Emil o Emils kusin Wilbin, en riktigt busig pojke på 3 år. Vi tittade på filmen Bilar, ett antal gånger, lekte och busade för fullt, och Wilbin badade. Vi hade riktigt kul ända tills natten då Wibbe bara hostade, stackars liten, men efter mycket om och men, och bilar somnade han också.

Övriga dagar gjordes inte särskillt mycket, i onsdags åkte jag, Angi, Emil och Wilbin och handlade till torsdagen, sen skjutsade vi hem Wibbe, och sen åkte vi hem till varsitt.

Och Torsdags, nyårsafton, På eftermiddagen kom Freddie förbi och hämtade Arons pulka så jag fick iaf gosa lite med mitt hjärtegull, men senare så kom Angi och vi gjorde oss iordning och sedan började vi med maten, till förätt blev det skagentoast, sen blev det kyckling, potatis, och tzatsiki, och till efterrätt blev det pannacotta. Var supergott men tyvärr var ingen av oss smarta nog att komma ihåg att ta kort.
Iallafall var det jag, Angi, Emil och Jimmy som åt denna goda middag, vi hade det jätte mysigt och

Senare gick vi ( Jag, Emil, och Angi )  till en fest på munksundet, var kul att träffa massa kompisar man inte träffat på 1-2 år. Vi var där till efter 12 slaget sen gick vi och mötte Jimmy och gick på en annan fest, som var mycket mindre bra, och vi var inte där så länge, tillslut gick iaf Jag och Emil tills till nån fest där Emils kompis Jonas befann sig, dock var vi nog bara där i 10-15 minuter sen gick vi hem.

Nyårsafton var helt klart lyckad med några mindra missöden, men hade väldigt trevligt.

Så iallafall, nu är det nytt år och som vanligt nya möjligheter.

Gott Nytt År Allihoppa.
Nu ska jag bara sitta här och vänta på att denna dag ska ta slut så jag äntligen får hem min lilla Aron!



Togs iaf lite bilder innan vi gick på fest, och efter middagen.