...I just reach for you and I can reach the sky again.


Förra veckan jobbade jag 4 dagar, jag älskar när det blir så, när jag får jobba flera dagar. Förhoppningsvis blir det fler den här månaden då Aron börjar dagis i februari och jag då inte får föräldrapenning längre. Jag har fortfarande inte hittat något jobb, det börjar kännas hopplöst, men man får inte ge upp.

Jag är ju fortfarande kvar som köksbiträde på lasarettet då de behöver extra personal. Det var länge sedan jag kände av något när jag jobbade, det är nog nått år sedan eller så.
Men häromdagen när jag jobbade, fick jag en så vidrig känsla, fick mig att verkligen må illa. Mår illa bara jag tänker på det.


Känslan jag fick var en känsla jag fick när jag gick i korridorena på neonatal avdelningen. En känsla av ensamhet, rädsla, oro och hopplöshet. Den känslan jag hade när jag bara längtade hem, längade att komma bort från sjukhuset.


Ja det är nog säkert ett år sedan, jag kände den känslan. Jag kan lova att jag har inte saknat den känslan ett dugg.
Jag trodde nog nästan att jag skulle slippa dessa känslor i framtiden, eller ja, iallafall tills jag blir gravid igen. Men jag trodde inte att den skulle smyga sig på bara sådär. Men det är väl så, när man minst anar det.


Kommer man nånsin över det här? Slutar dessa känslor nånsin komma? Eller kommer dom fortsätta att smyga sig på då och då?


Funderar på att gå ner och hälsa på, på neo när vi ska till uppsala nästa gång, de brukar alltid vara uppskattat att titta ner.




There's only one way to find out, som man brukar säga.

Du var den bästa presenten jag kunde få till studenten.

Jag kommer alltid älska dig och finnas för dig hjärtat.