Just Stay Strong, Cause You Know I'm Here For You .

Nu är äntligen mitt vackra lilla busfrö hemma.
Han ligger i sin säng och sover så sött. Åh så jag har saknat honom och har sett fram emot att få busa med honom hela veckan och hela helgen.

Tyvärr blir det inte bus med honom i helgen då han återigen åker till sin pappa, då Freddies mormor och morfar kommer till enköping i helgen ( bor på gotland ) så tycker vi båda två att då kan Aron vara hos Freddie istället så Aron får en chans att umgås med sina släktingar.

Dessutom flyttar Freddie nästa helg och är då lättare om Aron är hos mig.

Efter att Aron har kommit hem har jag börjat tvivla på "varannan vecka" grejen, tror nästan det är förtidigt och vi ska försöka hitta på någon bättre lösning, t ex byta efter 3 dagar eller något liknande, vi jobbar fortfarande på det.

Aron har blivit väldigt grinig, slåss och har fått såna väldiga humörsväningar, min kära mor säger att jag var likadan, dock har ju Aron varit så snäll fram tills nu när han kom hem ? Tror inte han känner sig riktigt trygg med att hoppa runt så mycket och inte riktigt veta vad som händer, så vi får se hur det går.

Vill ju inte att dagis ska behöva ringa och berätta att Aron slåss, vi försöker få honom att verkligen förstå att man aboslut aldrig slåss, men än har nog inte meddelandet gått in. Vi får se hur det går. Hur som helst ska vi få honom att aldrig slåss.

Fördelen är att han samtidigt har blivit mycket "mysigare" och tycker mycket mer om att vara uppe i famnen och kramas och ligga och mysa i soffan, det säger ju inte jag nej till. Så jag får helt enkelt njuta nu medan han fortfarande tycker om att mysa med mig. Som sagt har han väldiga humörsvängningar.

Han är fortfarande det sötaste den här jorden någonsin skådat.

Har har blivit riktigt duktigt på att gå, han går över trösklar utan att hålla i sig och bara går och går och går. Han går ju hellre än att kryper. Han ramlar fortfarande på rumpan nån gång ibland men ingenting som stör honom, utan han reser sig bara upp igen och fortsätter gå.



Vackraste lilla busfröet i världen.

Jag längtar så efter att få se honom på dagis, få se hans glädje när han leker med andra barn.
Emils kusin var här ett par timmar igår, och Aron var överlycklig. Aron å Wibbe lekte nog hela tiden under dom timmar Wibbe var här. Två lyckliga små barn. Små å små är dom väl inte, Aron på 19 mån å wibbe på 3 år.
De jagade varandra, lekte med en telletubby, klossar å allt möjligt.

Bara några veckor kvar, sen är det dags.. sen kommer den stora dagen då Aron ska börja på dagis. Måste gå ner dit någon dag och hälsa på, kolla runt lite och träffa fröknarna. 
Jag längtar så tills han börjar dagis, samtidigt så längtar jag inte ett dugg.

Jag vill så gärna att han ska få leka med andra barn, att få se hur andra barn gör och lära sig tillsammans med andra barn. Men det känns som att han blir så stor, bebisen jag hade är borta och har blivit till en stor liten pojke. Är man någonsin redo att släppa taget om sin bebis ?




I Längtan på studenten ?





Kommentarer
Postat av: Anonym

Charmig blogg, härliga bilder :D

2010-01-07 @ 01:34:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0