Det är inte första gången jag citerar Tina Wiman, och jag kan nog nästan garantera, att det är absolut inte sista. Hon är väldigt duktig på ord, på att sätta ord på känslor.

Jag håller just nu på och läser om boken, jag plågar mig själv, gråter när jag läser den, känner hur hjärtat värker, jag minns smärtan i själen, Jag minns hur det känns att gå runt i korridorena på sjukhuset, mellan förtvivlan och sorg.
Jag känner mig delvis dum som läser om boken, för jag blir nere, jag mår psykiskt dåligt, och jag vet om att boken får mig att känna så. Men samtidigt känner jag att jag måste läsa den, om och om igen. För på något sätt får jag samtidigt bekräftelse, att jag är inte ensam om mina känslor, det finns fler. Jag är inte ensam om att känna sån enorm skuld, för allting, för att jag inte kunde hålla honom kvar i magen, för att jag inte kunde skydda honom från allt ont, sen kunde jag inte ge honom den mat han behövde, och nu har han troligtvis skador på lillhjärnan, och allt detta, känns som helst och hållet mitt fel, då det var jag som borde hållit honom kvar i magen.

Jag vet att alla människor säger att det inte är så, det finns inget jag kunde gjort, jag ska inte älta i saker. Men hur ska jag låta bli att älta, när det känns som att jag blir påmind hela tiden. Det känns som att jag bara gnäller med mina känslor om allting, Aron fyller snart 2 år, och jag borde ha kommit över det här nu. Jag borde vara glad och lycklig över att han lever, och mår bra.

Och misstolka mig inte, jag är lycklig varje dag över att han lever och är det lyckliga barn han är, men samtidigt så känns det som att alla människor vill att han ska vara annorlunda, som Tina skriver i texten " han kommer ikapp", men han kan ju inte komma ikapp sig själv, eller? Jag menar, han utvecklas i den takt han klarar av, jag förväntar mig ingenting från honom. Jag vet att han kommer lära sig allting när han är redo för det. Varken före, eller efter.

"Jag vet att hon inte ålar eller klappar händerna, eller gör alla de tusen andra saker som barn i hennes ålder gör. Jag vill inte veta vad hon borde göra. Jag vill bara få vara ifred och i alla fall låtsas som att allt är som det ska vara"

Vad spelar det för roll i vilken takt man lär sig saker? Vad spelar det för roll om han kan göra precis allting barn i hans ålder kan? Skulle det göra honom till ett lyckligare barn ? Nej det skulle det inte. Omgivningen skulle vara lättare, självklart, men han skulle inte vara lyckligare för det. Lyckan i Arons ögon när han lär sig något, är obetalbar. Han får kämpa hårdare, men han blir så lycklig. Han tar ingenting för givet.

Människor kan få säga vad de vill, men Aron kan aldrig utvecklas snabbare än vad han kan. Och jag förväntar mig ingenting sådant heller. Han får ta saker i sin takt. Det enda vi kan hjälpa honom med är att träna. Men för mig är han redan helt perfekt. Han kommer aldrig kunna göra mig besviken.