Finally some answers

Äntligen har man fått en anledning. Igår fick jag hem brev på posten, dock skickades de hem till mamma men iallafall. Det visade sig iallafall att Arons för tidiga födsel berodde troligen på en infektion. Det är skönt att få veta varför han föddes för tidigt. Förhoppningsvis händer väl inte samma sak om Aron någongång ska få ett syskon.
Synd bara att det ska ta 12 veckor att få ett svar.

"Hej Jennie

Vi har nu fått svar på den mikroskopiska undersökningen som gjorts av moderkaka och navelsträng. Undersökningen visar tecken på inflammation i moderkaka och fosterhinnor. Du har troligen haft en infektion i livmodern som då framkallat en för tidigt födsel. Infektion är den vanligaste orsaken till för tidigt födsel även om modern inte har några symtom på infektion. Om du har några frågor är du välkommen att höra av dig.
Med vänliga hälsningar ..."





















Vackraste 5 fingrarna i världen


continue

Tänkte fortsätta skriva där jag slutade igår. Jag ska försöka göra detta inlägg kortare, men man vet ju aldrig. Jag har fortfarande hela 2 månader kvar att skriva om.

När vi kom till IVA salen på neonatala, där den underbara pojken låg, kändes det som en helt ny värld, Det var slangar överallt, det pep överallt, hela salen kändes jätte stor när vi för första gången kom dit. (Freddie hade varit där tidigare och tittat, men inte jag)
Vår lilla bebis var på plats nr 3.

Vi kom fram dit och fick titta i kuvösen, man såg ingenting, fuktigheten var runt 80 % så det enda man såg var imma. Sköterskona tog en trasa och torkade bort med jämna mellanrum för att vi skulle se nånting. Man hade ingen aning om vad man fick göra och inte göra, men stoppa in handen var det sista man vågade.

Han såg så liten och tanig ut när han låg där, det fick säkert plats 10 st bebisar av Arons storlek i den där kuvösen. Det fanns knappt nått fett på den där lilla kroppen överhuvudtaget. Armar och ben var vara ben nästan. huvudet var stort och kroppen var liten. Även om armarna och benen var långa. För att vara sådär liten, och så tidig så förväntade jag mig att han inte skulle vara så.. bebislik.
Visst han hade ingen haka, och ingen rumpa, och inte dom där gosiga kinderna, men han såg iallafall ut som en bebis.

Han var bara 32.5cm lång, och vägde bara 718gram, den minsta bebisen jag någonsin sett. Men han var helt frisk, det fanns inte en enda sjukdom, ingenting som var fel. Han var ju en frisk liten bebis.

Aron låg i respirator första dygnet bara, sen fick han en s k CPAP. Om man tänker sig att lugnorna är som en ballong, så är det ju jätte jobbigt att blåsa upp det där första, det är det en CPAP hjälper till med.

Dom första veckorna var dom jobbigaste. Det första vi blev tillsagda var, att vi inte ska förvänta oss att ta med vår bebis hem. Vi ska inte förvänta oss att allting kommer att gå bra. Det är väldigt jobbigt att höra, visst, vi visste om att det är inte säkert att han skulle överleva, men ingen av oss har sagt det, som om att om man inte sa det så stämde det inte, så det första läkarsamtalet när Richard sa det blev det sant.

Vi låg på specialist mödravården från fredagen till måndagen, om det inte var jobbigt nog att ha en bebis på intensiven, så hjälper det inte att alla andra mammor kommer gåendes med sina barn, får bära sina barn, och BO med sina barn, och tittandes på oss som om det var något fel på oss, visserligen var det väl det, den lilla ynka magen jag hade fått försvann direkt, nu såg det bara ut som om jag ätit för mycket igen, och vi hade ingen bebis med oss, endå låg vi på BB? Det var väldigt jobbigt.

Det kändes väldigt ensamt, man trodde att man var dom enda som var med om detta. Nån av dagarna så satt jag i fikarummet, hade ätit lite lunch, då jag hörde några andra mammor sitta å prata, 2 av dom födde i v 25, den tredje i v 26. Det kändes jätte bra att få höra att man inte var ensam, det fanns fler. Och dom hittade heller ingen anledning till varför den förtidiga födseln.

Det har jag glömt att berätta också, det finns ingen som vet varför jag födde för tidigt, och i ca 40% av fallen så får man aldrig veta varför. Jag läste nånstanns däremot att ca 300personer om året föder barn i v 23-27. Snacka om att pricka in små odds. Tror det var 0.03%chans. Endå vinner jag aldrig nånting på lotto.

Hamnar man i ett sånt här läge behöver man ha andra människor runt om sig som varit med om samma sak, andra människor förstår inte vad man går igenom, vilka känslor man får, vilka skuldkänslor som bubblar inom. Ingen kan någonsin förstå det, om man inte är med om samma sak. Vissa känslor vågar man inte prata om för det känns som att andra människor ska döma en. Det är svårt att förklara på ett bra sätt.

När Aron var en vecka gammal fick han en infektion, den starka lilla pojken vi hade sett, rörde sig inte, hans kropp slogs ut så hårt att han inte ens orkade röra sig, det var den jobbigaste perioden av alla. De fick sätta in respirator igen för han slutade andas flera gånger. Han blev inte bättre föränn de hittade rätt medicin för honom.

Men såfort rätt medicin hittades så piggnade han till igen, dock inte helt, efter nån vecka började dom misstänka en svampinfektion, Aron verkade må bättre, men värdena var inte helt bra. De tog fler prover som visade att min lilla kille hade svamp.
Han fick en CVK (central ven kateter) för att de skulle slippa sätta nya nålar på honom varje dag, en cvk går in till ett större kärl så det inte brister hela tiden. Vår lilla pojke är nämligen väldigt svår stucken.

Att sätta en CVK är ett mindre ingrepp, så han blev tvungen att bli sövd, och tagen ner till operation för att sätta den. Han var borta i ungefär 2½h. Den väntan kändes lång. Jag var inte orolig för själva ingreppet, utan faktumet att de var tvungen att söva honom. Visserligen hade han ju respirator då men det var endå jobbigt.

När han fått sin medicin i nästan två veckor ( Han skulle ha den i två veckor för att vara helt säker på att svampen var borta) Så fick han nya bobbor (små varbölder, såg ut som finnar ungefär.) så de tog ut CVKn och tog svampodlingar på den, de visade sig att de vuxit svamp på katetern, det var vanligt att det hände men man hade hoppats att de skulle funka, men det gjorde det inte,
han fick medicin i ytterligare två veckor men i vanliga dropp.

Jag har glömt skriva att när Aron föddes kunde han inte öppna ögonen, de var fortfarande ihopväxta, det tog ungefär två veckor innan han öppnade ögonen. Och när han öppnade ögonen så blev han ännu finare ( om det går )

Jag måste sluta nu, Har en pigg liten Aron i famnen som har fått hicka.

skriver mer sen. :)

Arons födelse.

Det var 2 månader sen jag skrev sist,
skrev om dagen innan studenten..
Bara några timmar efter jag skrev det blogginlägget blev jag inlagd på akademiska sjukhuset i uppsala. Jag hade fått värkar.
Jag hade kännt värkarna hela dagen, dom började på natten till onsdagen, men jag trodde det var normalt. Att man kan få lite förvärkar är ju inget ovanligt, hur ska jag, som aldrig varit med om detta förut veta när det vanliga blir ovanligt. Iallafall, jag hade kännt värkarna hela dagen, men tänkte att jag har redan sprungit till barnmorskan en gång, och kännt mig jätte fånig när dom berättade att allting är bra, och jag bara druckit för mycket mjölk!
Så jag tänkte att jag ville ha bevis på att nånting var fel innan jag åkte i panik till barnmorskan igen.

Vid 2 tiden så började sammandragningarna kännas lite värre, inte ont, men bara lite mer än innan. Jag tänkte fortfarande att det är säkert normalt, Jag och min syster var på stan, hon skulle färga mitt hår inför studenten, men vi skulle köpa något att äta först.

Självklart hade hon hittat nånting på stan hon skulle kolla efter så vi gick till Selma, hon träffade även på någon hon kände, jag kände att jag behövde gå på toaletten så jag tjatade på henne i flera minuter innan vi äntligen kunde bege oss hemmåt.

När vi kom hem satt Freddie och jobbade lite, skrev av sina mätare hemma. Känslan av att behöva gå på toaletten hade släppt och jag hade glömt bort det, gick istället och pussade på Freddie, tills sandra påminde mig om att jag behövde gå på toaletten.
Så jag gick på toaletten och såfort jag dragit ner byxorna fick jag panik, det enda jag kunde se var blod, jag blev livrädd och trodde jag fått missfall för att jag inte "brytt" mig om sammandragningarna.

Vi åkte i panik till barnmorskecentralen här i enköping och dom tog in mig direkt, Freddie, jag Sandra, alla lika livrädda och jag grät. Tror aldrig jag kommit så fort till barnmorskecentralen förut. Freddie körde och det enda jag kunde tänka på i bilen var "min syster kommer döda min pojkvän".
När vi kom in och fick prata med barnmorskan, ( jag har för mig att det var två st faktiskt. ) så frågade dom om jag ramlat, slagit i eller nånting som kunde ha startat blödningarna, det hade jag inte.

Dom tog fram en maskin och lyssnade på bebis hjärtljud, det var helt normalt. Men dom ville iaf att jag skulle åka till akademiska för att kolla upp varför jag började blöda, dom trodde inte att det var nånting, och sa att även om en förlossning hade startat så finns det mediciner som kan hindra det.

Det var inte alls nån fara, vi kunde åka egen bil dit sa dom. Jag fick låna ett par byxor från BMC för att mina var helt blodiga, Mamma hade även kommit dit då min syster hade ringt henne. Men som sagt, vi skulle åka till akis, till förlossningen då det var efter 4, så det skulle bli enklast.  Freddie, eller jag borde inte köra sa de, så mamma fick köra istället, ( eftersom hon var lugnare ) Jag fick sitta i fram med benen högt upp. Sammandragningarna kom bara oftare och oftare, påväg till uppsala tror jag de kom ca var 3:e minut.

När vi väl kom fram börjar minnet bli lite suddig, t ex jag har ingen aning om var vi parkerade, jag vet inte heller hur/vilken väg vi tog till förlossningen, men jag minns att vi gick runt och letade efter personal. När vi väl hittade någon, och jag fick komma in i ett undersökningsrum och fick bli undersökt så fick jag veta att jag skulle inte få komma hem förän bebis var ute, jag fick inte gå/sitta/stå överhuvud taget ( så det hade nog behövts en ambulans iaf)

så där satt jag, försökte smälta allting, det var dagen innan min student, inte nog med att jag inte fick gå på min egen student, jag skulle ligga helt stilla, inte få röra mig, inte få gå på toaletten, inte få vara hem, utan ligga inskriven på sjukhus ända till bebis var ute, det enda jag kunde tänka på var "det är 3½ månad kvar, ska jag ligga här i 3½ månad!?"
Jag var öppen ca 3cm. Dom gav mig brikanyl för att förhindra värkarna, det gav mig hjärtklappning, hela kroppen skakade, och efter ett tag så mådde jag illa. Det har dom effekterna fick jag höra.
Första timmarna var jobbigast, jag var trött, hungrig, rädd, och ledsen. Å mitt hjärta slog så det kändes som om jag sprungit maraton.

Efter ett tag så åkte mamma hem, så jag och Freddie fick vara ifred, försöka smälta allting och försöka sova lite. For the record, det går inte sova när hjärtat slår som en idiot. Efter några timmar fick jag iallafall lite mat, fick lasagne, sån där man värmer i micron, så var väl inte för mycket att glädjas åt.
Dom kom in och frågade om dom fick filma också, för TV3s program "Sjukhuset" och det var väl okej. ( börjar 1sep) Är tveksam på om man vill se resultatet egentligen, kan ju inte ha sett vacker ut.

Mamma fick den stora äran att ringa runt till hela släkten och lärare. Berätta att jag kommer inte befinna mig på min student då jag ligger på sjukhus. Jag skickade några sms till folk, eller ja, till Emelie och stefan. Till Emelie för att skulle jag inte komma på studenten skulle hon nog bli galen ;) Haha. Och Stefan hade jag ju bjudit hem till firandet.

Första natten var inte ett dugg rolig, Jag mådde illa, kände fortfarande av värkarna, och jag fick inte gå på toaletten själv! ingen dröm direkt, speciellt inte när man är gravid. Hela natten vaknade jag varannan timme ungefär av att jag kände en värk, vilket gjorde att jag vred till, vilket gjorde att jag kräktes. Och eftersom jag hade vaknat blev jag tvungen att gå på toaletten. Jag kunde inte äta någonting, eller dricka någonting. Ändå behövde jag ju nånting som tog bort den vidriga smaken ur munnen.

Det värsta jag vet är att kräkas!

Blev besök iaf, Sandra och Palle kom, fick ett jättefint halsband av min kära syster, en  skyddsängel. Vilket hon kände innan allt hände vilket kändes lite häftigt faktiskt. Dom stannade ett tag å när dom åkte hem kom Mamma istället. Fick ingenting av henne då, hon hade ju inte hunnit köpa något eftersom när min syster ringde så var mamma och Marcus på stan, de hade precis klippt sig och skulle leta present till mig efter. ( tur att de var klara med klippningen) Mamma tog med sig lite smörgåstårta som Marcus så fint hade dekorerat åt mig. Underbara syskon man har.
Elisabeth kom också, henne hade jag redan fått min studentpresent av, jätte fint bord och två stolar till vår balkong. Mamma och Elisabeth kom tillsammans om jag inte minns helt fel. De tog med sig lite kläder och tidningar.

Mitt minne är som sagt lite suddigt och jag minns inte vad som hände när, men jag vet att vi nångång hade samtal med en läkare om hur läget var, vi fick höra att bebisen skulle komma ut innan nästa helg. Jag var i v 25. Om vi hade tur skulle bebisen hinna bli runt v27. Jag minns också att jag och Freddie låg och kramades och han tröstade mig när jag grät. Det var nog på onsdagen samma dag vi kom dit.

Eftersom jag mådde så illa under natten bad jag om att få en annan medicin mot värkar än brikanylet, barnmorskan gick och frågade läkaren. Och han ordinerade den andra medicinen, kommer inte ihåg vad den hette men det finns nog uppskrivet någonstanns. Medan vi väntade på att brikanylet skulle sluta verka och det andra börja verka blev värkarna bara värre och värre, dom tog fram nån maskin som mätte värkarna, och tillslut gjorde dom en till undersökning vilket visade sig att jag hade öppnat mig helt, Dom sa att det inte fanns någon mening att hindra värkarna längre, nu var det dags. Jag visste inte vad jag skulle göra, om jag inte var livrädd när dom berättade att han skulle födas innan nästa helg var jag det nu.

Freddie ringde Mamma igen, och berättade vad de sagt,  Mamma frågade om hon skulle komma dit, och såklart skulle hon det, Skulle nånting vara fel, eller nånting hända, så ville jag ha min mamma där, Även om jag hade Freddie också tror jag att vi skulle behöva mer stöd än varandra. Så Mamma skulle ringa Elisabeth så skulle dom åka. Och det gjorde dom.

Mamma och Elisabeth kom (vet inte när) och de fick stanna under hela förlossningen. Det trodde varken dom eller jag. Det tog flera timmar innan förlossningen väl började efter att dom sagt att de skulle låta den börja. Så fram till ca 4 på natten så sov jag, och Freddie, Mamma och Elisabeth vet jag inte riktigt vad dom gjorde. Men nått gjorde dom väl för att fördriva tiden. När jag vaknade igen på natten så gjorde det så ont att jag inte kunde ligga stilla. Jag klarade nästan inte ens av att ligga stilla. Jag hade varit sängliggandes i 2 dygn. Förstår inte människor som är sängliggandes längre än det.

När det väl satte igång minns jag inte så mycket heller, jag minns en väldig smärta innan, eller inte själva smärtan själv, jag minns bara att jag hade väldigt väldigt ont, och inte i magen eller livmodern, utan i svanken, trodde det var för att jag legat stilla så länge men de visade sig visst vara värkar. De jobbiga var när de frågade om smärtan tryckte neråt, vilket neråt då? neråt mot benen eller neråt mot sängen? Kändes som att smärtan tröck åt alla håll å kanter. Efter många om och men visade de sig att krystvärkarna hade börjat,  Tack och lov så var Freddie där, jag tror inte jag hade klarat det utan honom, jag krystade och jag grät men tillslut så kom den lille killen ut, fast i sin bubbla ( mödomshinnan ) som han legat i, i magen. Eftersom den var hel så var det ingen panik för sålänge han låg i den fick han syre. Richard, barnläkaren hade varit in flera gånger under kvällen, många från neonatala avdelningen hade varit in och förklarat exakt hur allting skulle gå till när bebisen föddes.

Vad de skulle göra, när de skulle göra, vad de förvänta sig skulle hända,

Så jag fick se mitt lilla underverk, och det enda jag kunde tänka på var att han såg frisk ut, han levde, han var perfekt. Jag var så upptagen med allting att jag inte ens tittade vilket kön det var, det var de sista jag brydde mig om. Han levde.
Så barnmorskan frågade, "såg ni vilket kön det var" och Freddie sa "en pojke". Min perfekta pojke.

Richard tog ut honom till ett annat rum där de satte i respirator, och tog prover och gav näring och allt annat han behövde. Freddie följde med dit efter ett tag, jag fick vänta ytterilgare lite längre men tillslut fick jag skjuts, i sängen, till hållen och fick sitta och titta in. Det där vackra lilla underverket som låg där, höll i Freddies finger, vi skickade in en kamera till Freddie så han fick ta massa kort, När de var klara med allting la de in honom i en transportkuvös och stannade framför mig, Dom sa åt mig att stoppa in handen, men jag vågade inte, så de tog min hand och stoppade in den i kuvösen, jag rörde den lille lille pojkens hand, och han tog tag i mitt finger.

De tog med honom till neonatala och vi fick åka/gå tillbaka till vårat rum, vi fick lite frukost, smörgåsar, och varm choklad. På mackorna fanns svenska flaggor också, Jag vet inte om det var för att det var nationaldagen eller om vi fick ett barn men en flagga var det. Vi fick också en liten nål som vi skulle sätta på en tavla, en blå nål för en pojke.

Mamma och Elisabeth åkte hem vid 6 tiden på morgonen, Och vi fick vänta till ungefär halv 8 för att få åka till neonatala avdelningen, (jag fick fortfarande inte få för långt själv, jag fick åka säng)

Jag upptäcker att jag skrivit väldigt väldigt mycket, jag får nog skriva om tiden här i ett annat inlägg. Just nu ligger jag och Aron och myser så vi ska fortsätta med det. :)

Aron ca 2 månader.
Aron ca 2 månader

RSS 2.0