I Don't Belive You, When You Say You Don't Need Me Anymore..

Igår var vi till uppsala, på 10 månaders kontrollen.

Det gick hur bra som helst!!!
sjukgymnasten var jätte nöjd, hon såg det att just nu har vi inget att träna på. Nu lär Aron sig allting själv. Finns inget vi behöver hjälpa honom med.
Han fick leka med lite leksaker hon hade och uppmärkssamheten och tålamodet har blivit så mycket bättre.

Han är nu helt och hållet som vilken 11 månaders bebis som helst! Dock är vi inte helt friade från sjukgymnastiken än.

Han vägde 7530 gram ungefär, Och är 72½cm lång!
Där har vi det enda problemet.
Jag har tyckt väldigt länge nu att han borde väga mer, och nästan fått dåligt samvete för jag tycker han väger för lite. För alla har hela tiden sagt "bra!" när vi vägt honom. Men jag har kännt att det är inte alls bra, han är 14 månader och väger inte mer än 7.5kg, hur kan de vara bra?

Läkaren vi träffade igår, påpekade ju då att hans kurva har planat ut sen ett halvår tillbaka, och det är ju inte alls bra, speciellt inte om han får en infektion och går ner i vikt, vilket vi misstänker att problemet var förra veckan. Och om han inte går upp i vikt kommer längden också plana ut snart.

Så nu ska vi tillbaka dit och väga honom om 1-2 månader, blir det inte bättre blir det utredning för att se vad som gör att han inte går upp bra i vikt.
Men numera äter han helt våran mat, utan problem. Han brukar fortfarande få välling, men igår drack han bara 2 vällingflaskor, en mitt på dagen då vi kom hem från uppsala, och sen en till natten, men bara 100ml. Så han drack sammanlagt 300ml välling på hela dagen igår. Sen åt han bara riktig lagad mat.

Han är hur duktig som helst.

I Uppsala träffade vi också på ett par som låg på NEO samtidigt som oss. Deras son var också beräknad 18 september.
Aron är väldigt generös tillsammans med andra barn, så han ville gärna visa A sin snuttefilt, och A tog gladligen emot den, och började snutta med den direkt, Det tyckte dock inte Aron lika mycket om så han tog tillbaka den, och A blev ledsen.
Sen ville Aron gärna visa snuttefilten, men då tog jag den så de inte skulle börja bråka.

Aron var likadan när vi var på Barnakuten förre veckan, då hade han dock inte snuttefilten utan en leksak han gärna villle visa för en pojke där. Han är så söt så.

Och igår, för första gången sedan 1 april, somnade han i min famn!! Åh vad mysigt det var. Jag tog med bärsjalen För vi gick runt lite på stan i uppsala, och han somnade direkt, tog nog 10 minuter sen sov han, utan gnäll och bråk. Det var så mysigt att kunna ha honom sovandes i famnen igen, så jag tänkte gå ner på stan med honom nu, så får vi se om han är lika mysig och vill sova i min famn. Hoppas hoppas. Han sitter just nu på golvet, leker med sin bil han fick av farmor och farfar i födelsedags present, samtidigt som han har snuttekaninen i ena handen och till och från slinker tummen in i munnen.

Kan man vara sötare?


Vackraste bebisen i världen. Jag smälter varje gång jag ser dig.



I'll Be There For You Through It All..

Nu är det gnäll på att jag uppdaterar för sällan, anledningen till det är delvis för jag har ett barn att passa upp på, sen att jag helt enkelt inte lägger ner hela min själ i min blogg.

Aron har börjat leva om helt, han reser sig upp mot precis allting, och jag är inte kort därefter att sätta mig bakom å se till att han inte ramlar bakåt och slår huvudet i bord eller liknande.
Han har nämligen inte kommit på att när man står upp, måste man alltid hålla i något, utan han släpper lite närsom då han hittat något roligare att titta på, de börjar däremot komma upp lite att står man i soffan, å vill stå mot bordet istället, släppet man en hand i taget.
Det är enda sättet så man inte ramlar å slår huvudet i.

Hjärtat har börjat bli lite mer mammig ibland också, ibland när man sätter honom vid sina leksaker håller han fortfarande i mig, tittar på mig å håller koll på att jag är kvar, även om jag stannar vill han gärna hålla i mig. Vid andra människor kan han bli lite blyg ibland.
Har vi "nya" människor här, ( alltså människor han inte är så jätte van vid ) så vill han inte sova, dock om min kusin, eller grannarna är här, då är de oftast inga problem. Då känner han sig bekväm nog att sova.

Han visar mer och mer när han vill till någon annan, om han hellre vill vara hos Patricia än mig så visar han det. Inte blyg så inte. Det är så härligt att se.

Sittandet struntar han fortfarande i, dock, så sitter han på knäna istället. När han står upp, och vill kolla på något så sätter han sig ner på knäna för att titta på någonting.
Så det är hans sätt att sitta, men vad säger man? De finns inga fel sätt, bara annorlunda?

Nej nu är lilla herrn sur i sitt rum, så nu måste jag busa lite med honom.

Och förresten , jag har glömt säga det, han har sovit i sitt eget rum hela veckan och det har gått toppenbra.








The Smile On Your Face, Let's Me Know That You Need Me...

Vi var till uppsala idag, för att återigen träffa Kicki, Arons sjukgymnast.

Och jag kan inte bli mer stolt.
Idag "lekte" vi på golvet, då han är mycket rörligare.
Så idag fick Kicki se hur han kryper, och hur duktig han är.
Och han fick så mycket beröm över hur mycket han har lärt sig själv.

Han behöver ingen som helst hjälp med krypande, resande eller lik, inte än så länge, och förhoppningsvis inte senare heller, det enda vi skulle jobba med var sittandet, däremot tror jag de kommer bli lite halvsvårt då han inte har något intresse för att sitta, han tar sig ju runt precis vart han vill, reser sig precis där han vill, osv.

Men som sagt vi skulle träna mer på sittandet så han lär sig att fokusera sig frammåt, leka med sakerna framför sig och inte räta på ryggen så mycket att han ramlar. Han vill gärna ligga ner och "undersöka"

Men det kommer gå så bra, förr eller senare kommer han att lära sig sitta, när han är reda för det.
Tills dess får han lite hjälp på traven.

Men jag blev så varm inombords då hon sa att sittandet är de enda vi behöver träna på.
Undra om vi kommer behöva träna på något mer efter det, eller om det är bra sen?

Om du så bara visste hur stolt du gör mig Aron!










Every Step You Take ...

Ja, nu har vi fått internet igen så nu är de dax att uppdatera massor.

Vi börjar med Aron.

Vi har börjat komma igång att träffa sjukgymnasten regelbundet igen, med ungefär 2-3 veckors mellanrum. Hon är jätte nöjd med Aron, vi var där sist i onsdags och ska tillbaka nu på onsdag så hon kan filma hans framsteg.

Nu för tiden älskar han att stå på alla 4 och gunga, han har inte riktigt fått in balansen så han kan krypa än, men de kommer snart, han gungar näst intill hela tiden.
Han ålar sig frammåt direkt när han ser något han vill ha. Han brukar försöka krypa ibland, men de slutar med att han dyker ner i golvet.

Man kan varken ha honom i soffan, sängen eller andra höga ställen, som åldern hör till börjar han uppfatta höjdskillnader och vill gärna kolla ner, har resulterat i för många fall ner på golvet, så nu försöker vi vänja honom helt att sova i sin egen säng, även på dagarna. Det går någorlunda bra. Han sover hellre i våran säng, men varje mur man bygger runt honom klättrar han över.

Vi har inte hittat några tänder än, men vi har inte så bråttom. Dom får komma när dom vill. Han är fortfarande lika mycket pappagris, och vill helst av allt vara hos pappa, helst hela tiden.

Nu senaste veckan har han varit lite lös i magen och vi vet inte varför, men han får blåbärs pure då de ska hjälpa lite (?).

Vi har varit till öppna förskolan 2 ggr, andra gången följde Freddie med. Det märks att det är nyttigt för Aron för när han ser hur de andra barnen gör vill han gärna lära sig göra likadant. Det är jätte härligt att se hans framsteg. Och det ska bli så kul när vi får filmer från sjukgymnasten och se hur han har utvecklats, hon filmade första gången när han var ca 4månader korrigerat, då de upptäckte att han var lite senare i utvecklingen, så det är nästan 4 månader sen, å på 4 månader han har utvecklats enormt.

Nästa vecka, nästa måndag ska vi till ögonläkaren också, äntligen, och usch.
Inte varit där sen i mitten av december, fast vi skulle bara ha uppehåll i 3mån. Vet inte om de glömde bort oss, men jag fick iaf gå dit och få en tid.

Vi får se, de trodde de skulle ta ca 1.5 h.  De skulle dels kolla hur allt såg ut nu efter operationen, och sen ska de väl försöka kolla hur bra han ser osv. Ska bli skönt att få höra att allting ser bra ut, men vet inte hur de ska lyckas med undersökningarna, eftersom Aron inte är så villig att vara snäll när man håller fast armar, ben och huvud. Nej usch, glad över att detta inte är lika ofta längre.





Time Just Flies By ...

Tiden går så fort.

Det är så länge sen jag beskrev så mycket om hur Aron är som en bebis nu för tiden. Så nu ska jag ta och skriva upp lite hur han är som bebis och hur han har utvecklats senaste tiden.

Det är snart bara 3månader kvar innan Aron fyller 1år. Ett helt år. Det är så svårt att tro att vår lilla gosunge ska bli så stor, Han är ju fortfarande så pytteliten men fortfarande så stor. Han är pyttestor helt enkelt. Aron är snart 9 månader. Men han är ju fortfarande som en 5 månaders bebis. Han blir snart 6månader korrigerat.
Det är ibland jobbigt att Aron är stor och liten på samma gång. Det är jobbigt att räkna korrigerat/okorrigerat.
Men i den här åldern så spelar 3månader så stor roll, nästan 4 månader t o m. Speciellt om man tänker att de flesta först föderskor går över tiden.

Man önskar ibland att man skulle slippa räkna korrigerat och okorrigerat, men det finns inget att göra åt saken, jag struntar i att Aron är 9 månader å inte kan sitta själv, jag struntar i att han är som en 5månaders bebis. Han är iallafall min bebis. Han får utvecklas helt och håller i sin egen takt. Det är räknandet som jag börjar bli less på.

Aron är så duktig, och man märker en sån otroligt stor skillnad på honom, bara för tre veckor sen så hade han precis lärt sig att ta saker, men han hade nästan ingen kontroll alls, han blev lika förvånad varje gång han fick tag i de han ville ha.
Nu vet han precis vad han kan göra, han vet att han kan ta mitt halsband när han vill ha det. Han vet att han kan vända sig från magen till rygg, även om han inte är lika duktig på det än.

När han ligger på mage så älskar jag att lägga mig brevid och titta på honom, när han sträcker upp sitt huvud och tittar på mig, så skäms han och gömmer huvudet i sängen direkt.
När han ligger på rygg så älskar jag att ta fram huvudet och se hans händer sträcka sig efter mitt ansikte, ta mitt hår, känna på mitt ansikte med sina händer.

Det är så svårt att förstå hur snabbt allting går, hur mycket som kan förändras på bara några veckor. Allt går så fort och man hinner inte ens med.
Han växer så mycket, och det är nästan svårast att hänga med.
Jag vet ju att han blir större, men jag tycker inte att det är så uppenbart, förän man tittar på de kläder han en gång haft, Jag var in på H&M och tittade på kläder i stlk 50 och gud så små de är.
Innan så var de så stora och man trodde aldrig Aron skulle kunna ha dom.
Men nu, kan han knappt ha storlek 62 utan att de sitter tajt. Han har numera storlek 62-68 men mera åt 68 hållet.

Man är så van vid att alla brukade tro att han var helt nyfödd, men idag var det en som trodde han var ett par månader iallafall, de känns bra att höra att han inte ser så liten ut längre, för vi ser ju honom varje dag och har ingen aning om hur han ser ut för de människor som inte ser honom ofta eller aldrig har sett honom.

Han är väldigt social också, det märker man tydligt. Han blir aldrig rädd för människor, vi har varit med om att han börjat gråta 1 enda gång då min farbrors sambo höll honom, men aldrig annars har han gråtit för någon annan håller honom. Han verkar vara så duktig på att memorera människor han ser och träffar. Idag satt han och stirrade intensivt på Freddies mormor och morfar och det såg verkligen ut som han försökte memorera dem för att komma ihåg dom.

Men när de kommer till kritan å han är extremt trött, eller blir rädd/skrämd av någon så är det mamma eller pappa man måste vara hos, det är bara vi som kan trösta honom som bäst. Det är skönt att veta att det iallafall är skillnad på oss från övriga människor i hans liv. Men han har ju väldigt mycket människor i sitt liv, det är så otroligt skönt. Ifall något skulle hända oss ( peppar peppar ) så har Aron andra människor han kan vara trygg hos och som han känner bra.

Han har blivit väldigt pappig ibland, enda sen Freddie blev varslad från jobbet så har Aron blivit väldigt pappig, ibland får jag verkligen inte mata honom, han kan total vägra och är bara nöjd när Freddie matar, och ibland är han grinig hos mig men jätte nöjd såfort han kommer till sin pappa. Det är skönt att han har den kontakten med sin pappa och att han visar sån .. personlighet. Han visar precis vad han vill.

Han är oftast en väldigt glad bebis, bråkar nästan aldrig, men självklart kommer humöret in till och från och han kan bli jätte grinig, men aldrig som man fasade för, skrika flera timmar i skräck, helt otröstlig. Sån är han aldrig, än så länge iallafall. Han är en otroligt snäll bebis egentligen om man tänker efter.

Nu har han blivit så mycket bättre på att sova också, oftast sover han numera från 9 på kvällen, när han vaknar igen är helt olika. Han vill fortfarande äta vid 1 tiden och sedan vid 4-5 tiden. Bortsett från det sover han jätte bra, när han vaknar  på natten så gör man iordning mat när han börjar gnälla, när maten är klart har han oftast vaknat så mycket att han kan äta maten, när han har ätit upp all mat så är det bara lägge ner honom i sängen och han somnar lika fort igen och sover jätte bra.

Snart är det nog dax för tänder att dyka upp också, precis allting ska in i munnen, hela tiden. Han han inte bitring, så försöker han sig på händer, täcken, filtar, nallar, andras händer, halsband, kuddar, etc. Precis allting ska in i munnen. Han är så söt så.

Den 10:e Mars ska vi ta kort på vår busbebis hos en fotograf också, jag längtar efter att se resultet. Det blir alltid så fint och som tur är så sparar de alla bilder, vet inte hur länge men då kan vi spara ihop pengar och komma tillbaka senare och köpa bilder. Jag vill ha mycket bilder, helt förstoringar också. Men det får vi ta senare när vi har råd.

Aron är en så mycket snällare bebis än man trodde, man var helt inställd på vaken nätter, skrik i flera timmar, och massa såna saker, men han är så snäll och lugn. En helt underbar bebis. Den bästa bebis vi någonsin kunde få.


I Would Do It All For You. I Would Risk Anything For Your Happiness.
     
[Bilderna är klickbara]




Turn Around ...

I måndags var vi på BVC, för vikt och andra vaccinet. Är inte säker på vad de vaccinet är för, om någon vet får ni gärna säga det, sköterskan sa inte vad de var för. Och vi glömde fråga, hon sa inte heller något som helst om att man kan få feber och liknande av sprutan. Gillade inte riktigt den sköterskan.

Hon var på något sätt.. väldigt irriterande. Vet inte heller vad hon hette.
Men vi verkar ju byta bvc snart igen.

Aron vägde iallafall 6330gram och var 65cm lång. Riktigt lång den där lilla killen.

Vi skulle även ha åkt till sjukgymnasten igår, men hon ringde i måndags och sa att hon var sjuk. Det var lite synd, vi skulle även ha träffat Luyinga och Felix. Det hade varit trevligt. Se hur stor den lilla killen blivit nu. Men vi får se om vi kan ta det när vi ska dit igen. Sjukgymnasten skulle eventuellt bli frisk till imorgon och isåfall ringer hon om nästa tid.

Så den blir förmodligen i nästa vecka.

Måste även avslöja, Aron har lärt sig att vända sig från mage till rygg. Duktiga duktiga kille.


I Will Love You, Always and Always..





Even The Wrong Words Seem To Rhyme...

Nu är det bara några dagar kvar innan vi ska träffa sjukgymnasten, på torsdag ska vi tillbaka så får vi se vad hon säger.
Men jag tror hon kommer bli lite glad,
I fredags var första gången Aron sträckte ut armen för att nå sin leksak, och sen dess har det bara blivit mer och mer. Åtminstonde en av händerna, den andra har inte riktigt kommit ikapp än.
Men han börjar bli jätte duktig, han sträcker sig, tar tag, och rätt in i munnen. Allting ska ju självklart in i munnen.

Börjar ge upp lite om den där gröten, tror inte han riktigt tycker om den, får testa någon annan. Köpte majs å potatis igår, som han fick smaka idag för första gången, och OJ va de va gott. Han bara mumsar i sig, och är jätte duktig. Äter upp allt på tallriken.
Även om ersättningen fortfarande är bäst!

Han har även lärt sig att suga på tungan/överläppen. Jag vet inte riktigt hur han gör, men på något sätt lyckas han, men de har ni ju också sett, han gör ju de på filmen i tidigare inlägget, Det gör han hela tiden nu, han har upptäckt tungan och ska tugga, suga och lipa. 
Ja han har mycket för sig den där, lika glad som alltid. 






 

From then to now...


Idag:
Vikt:
5720gram
Längd: 64cm

Ca 1 månad sen
Vikt:
5170
Längd: 57cm

Födelsen
Vikt:
718g
Längd: 32.5cm

Busbebis växer så det knakar.
Svårt å tänka att han gått upp 5 kg på 7 månader, och vuxit 32cm sen han föddes. Han är DUBBELT så lång nu som han var när han föddes. Så nu har han äntligen dubblat sin längd. Kan man bli mer stolt, på 7 månader har han dubblat längden.


The new taste...



Vi har testat gröt idag, å mums var det. Än har han ju inte riktigt förstått det där med att man inte kan suga i sig gröten från skeden så det blev lite sura miner efter ett tag. Men det gick bra, han smakade lite och snart lär sig nog äta mer och mer.
Han börjar bli så duktig stora killen. Börjar bli riktigt tung också.
Älskar älskar älskar dig över allt annat hjärtat.

seven months...

Idag är det den 6:e Januari, självklart vet ni redan det, men det betyder att idag är Aron hela 7 månader gammal.
Känns så konstigt att allt har gått så fort. På något sätt känns det som det var igår vi låg där inne på förlossningen, livrädda.
Men endå så känns det som han alltid har funnits hos oss.

Hittade boken jag fick av mina lärare, boken som vi skulle skriva våra känslor i, när vi var på sjukhuset. Någon dag när jag orkar ska jag skriva in lite ur den här i min blogg, så ni får veta. Men bara att läsa nån sida ur den rev upp såren i mitt hjärta. Så jag tar det när jag orkar och klarar.

Det är alltså 7 månader sen som vi satt å tittade in i kuvösen, knappt vågade röra Aron, vi var så rädda. Det är 7 månader sen Aron vägde 718gram. På 7 månader har han klarat av så mycket, mer än vad jag har klarat av under mina 19½år i livet. Han har klarat operationer, infektioner, massor med sprutor, mediciner, och han har klarat av att väga 601gram, och endå tagit sig upp. Han klarade av att väga ca 700gram, och samtidigt vara så sjuk att han inte kunde andas själv, och endå överlevt.

Våran stora kille.
Vet inte vad jag skulle göra om du ínte klarat dig.
Vågar inte ens tänka tanken...































A Picture Says More Than A Thousand Words...


          




You Give Me Fever...

Har inte kunnat logga in på min blogg, därför det inte uppdaterats något. Vet inte vad det var för fel.

Igår var vi på BVC, hjärtat vägde ca 4800gram, och var 57cm lång, Huvudomfånget 39cm lång.
Han fick även första vaccinet igår, usch det var inge kul, fast det tog inte så lång tid innan han hittade dom där jätte fina mobilerna som hänger ovanför skötbordet på BVC. Tänk så mycket kul det finns på BVC.

Om 2 veckor igen ska han ÄNTLIGEN få RSmedicinen. Vi behöver "bara" betala 900kr för att vi redan bealat 900kr till Arons mediciner. Alltså, RS medicinen kostar 1800kr. Vilket förklarar varför alla barn inte får den.
Så iallafall om 2 veckor, så har vi först ögonkontroll på morgonen, sen ska vi ner till 95F där han får medicinen.

Som tur är har han klarat sin förkylning galant, han sov bort söndagen sen så mådde han bättre, han har fortfarande varit lite tröttare än vanligt men det gör inget, det är jag också. Usch tycker inte om förkylning.

PS Finns söta tomtebilderbilddagboken.

 
Min alledes egna lilla tomtenisse :)




Sometimes Late At Night, I Lie Awake And I Watch You Sleeping...

Mitt lilla bushjärta gör fler och fler framsteg.
De senaste nätterna så har Aron sovit längre och längre utan att behöva mat. Vanligtvis äter han sist runt 12-01 och äter igen vid 07-08. De nätterna är underbara nätter. Snart kanske man kan få sova ut på nätterna utan att vakna 3-4 gånger.

Eftersom han har börjat sova nätterna igenom har vi börjat försöka få honom att sova i sin vagga, så jag och Freddie kan få sova tillsammans i sängen.
(Eftersom vi har en liten säng har vi inte kunnat sova tillsammans eftersom Aron och jag antingen sovit i sängen och Freddie i soffan, eller tvärtom.  Men de senaste 2 veckorna har inte jag och Aron kunnat sova i soffan då han blir tyngre och tyngre så jag kan inte ha honom sovandes på mig, och vi två dela på bredden på soffan är ju inte alltför enkelt. )
Så igår försökte jag första gången att Aron skulle sova i vaggan, han somnade vid 1 tiden i vaggan och sov. Han vaknade vid 5 nångång och ville ha mer mat, (han åt inte fullt allt mat vid 1) så jag matade honom, la honom i vaggan igen och gungade. Han somnade om.

Vid 9 tiden tog jag honom och la honom brevid mig i sängen så vi kunde vila lite till.

Jag blev dock lite orolig där ett tag, vid 3-4 tiden, då jag blev nojig. När han sover lugnt för länge blir jag alltid lite nojig och måste se att han lever, så jag försökte känna under näsan, men kände ingenting, så jag kände på ryggen, (han sover på mage) och jag kände ju att hjärtat slog, så det var ju en tröst, men han reagerade inte på att jag tog bort täcket, rörde honom, smekte hans kind, han reagerade inte på nått. Men jag kände att han andades, och ett tag senare lät han till lite. Vilken tröst.

Anledningen till att Aron sover på mage är för att han sover mycket bättre och är mycket mer rofylld på mage, ligger han på rygg så flaxar han med armar och ben, nappen åker ut, och han blir inte lugn på samma sätt. Ska han sova på mage måste jag ligga och hålla min hand över hans mage och hålla kvar nappen i munnen, men jag kan inte flytta på mig för då vaknar han. Sover han på mage däremot sover han lugnt och stilla, somnar på typ 5 minuter och sover flera timmar, helt själv.

Arons läkare  i Uppsala vet detta och sa att vi borde lära honom sova på sidan men det går inte, han vickar över på mage och hamnar konstigt med armar istället. De sa också att om han sover dåligt på rygg så är de också bättre om han sover på mage.

Nu har jag lagt Aron i vaggan, och han sover.

Att man kan vara så otroligt duktig?

Aron har även upptäckt att han har en tunga, så tungan ska vara med i allt nästan. Han lipar och har sig väldigt mycket. Så söt lilla killen.









Lika Men Endå Som Natt Och Dag...

Idag var jag och AronMaxi, vi behövde köpa blöjor och mat, eftersom storlek 2  på blöjor börjar bli så trånga tyckte jag det var dumt att köpa 90 blöjor i storlek 2, så jag tog en chansning. Vi köpte Libero storlek 3, och gissa vad?

Jodå Stora killen kan ha storlek 3 på sina blöjor.
Storlek 3 gäller vikten 5-9kg och Aron borde väl väga ganska exakt 5 kg nu. Så det är väl bra.
Jag blir så lycklig varje gång man får köpa en storlek större av allting. Man känner verkligen att allting går bra när Bushjärtat växer och växer.

Även när det kommer till kläder så börjar storlek 50 bli väldigt trångt nu, så vi hoppas på mycket kläder i julklapp, storlek 56 eller större gärna.

Varje litet gram Aron går upp, varje liten centimeter han växer gör att lycka slår till i hjärtat.

Den där lilla knatten som vägde 601gram är som ett minne blott, jag vet att han var så liten, men det är endå så svårt att tänka. Det känns som att det var en helt annan bebis, den bebisen som vägde så lite kändes inte som vår bebis, det kändes som en bebis vi var och hälsade på och gullade med varje dag, det kändes som sjukhusets bebis.

Men lillkillen som ligger där i sängen, det är vår bebis, finns inga tvivel på saken, känns så svårt att det är samma bebis, utseendet är helt olika, han är så mycket större, så mycket mer personlighet, men endå så finns ju likheterna. Båda bebisarna har ju samma humör, samma kärlek, och samma längtan till att leva, och gosa med mamma och pappa.

När vi låg kängru med Aron och skulle lägga tillbaka honom i kuvösen började han nästan alltid skrika och blev alltid ledsen. Redan då visade han att han ville vara hos sin mamma och pappa. Det värmde hjärtat men endå skar i hjärtat då vi visste att han inte alltid kunde vara hos oss då.

Hans humör kommer säkert bli riktigt jobbigt för oss tillslut, men vi måste endå komma ihåg och tänka att det var nog hans humör som räddade hans liv, hans envishet och vilja hjälpte honom att överleva. Så hur jobbigt humör han än får, är jag tacksam för det.



Att det verkligen kan vara samma hand?


























10 September, 23:40

Glömt att lägga upp!

Ja, ni vad ska man säga.
Igår satt jag och Aron och mös näst intill hela förmiddagen. Aron hade fullt liv för sig i soffan. Jag la Aron rakt mitt i soffan, på rygg, sen gick jag och värmde mat, när jag kom tillbaka låg han snett, på mage i soffan, han hade somnat så jag väntade lite med maten och gick istället och värmde en gorbys till mig, när jag kom tillbaka igen låg han mot ryggstödet. Han hade alltså vänt sig 90grader från positionen jag la honom i. Efter ett tag började han böka så jag la honom på rygg, rakt i soffan igen, och medan jag satt brevid la han sig istället mot soffan igen genom att sparka runt lite mer kroppen. Kan man bli duktigare?

Sen när vi tröttnat på att sitta inne var vi ut och gick med mamma en stund, pratade lite om allt och inget.
påväg hem träffade jag på Moa, stog och pratade henne en stund. Lika trevligt som vanligt :)
Sen gick vi hem å myste med Freddie såklart.

Idag har jag varit till BVC, Aron väger 2720gram vilket betyder ca 100 gram på 2 dagar. Han är så duktig min lilla kille. Jag är så stolt :)

 

 


I Once Was Lost, But Now I'm Found...

Just nu sitter jag här väääldigt uttråkad, Aron ligger brevid här i soffan och sover, han har varit en otroligt snäll pojke inatt och sovit större delen, bortsett från då han velat ha mat. När han väl vaknar och ätit så tänkte jag gå ut i det fina vädret men egentligen så vill jag inte gå ut själv men vi får väl se. Kanske finns nån att ringa å höra fall nån vill gå ut. Det värsta med att vara ledig är att alla andra jobbar eller går i skolan.

Usch jag har så tråkigt att jag inte ens kan komma på något att skriva här så detta blir tydligen ett kort inlägg.
Lägger däremot in lite bilder.


Arons mössa han fick av sin mormor.











Arons första blöjor, som var förstora när han föddes.












Arons blöja VS Liberos newborn blöja 2-4kg

You light up my life, you give me hope...


Madelene hade laggt upp denna bild så sin blogg, dom duktiga bebisarna kan sitta helt själv. Lite jobbigare för Aron, han kunde inte sitta lika länge då han inte har full kontroll över de där tunga huvudet än. Men en stund kunde han sitta å ha de mysigt med Evelyn.

I'll be there for you, these five words i swear to you..

Idag är Aron 12 veckor gammal. Tiden går fort. Det är fortfarande tre veckor kvar tills hans beräknade datum och han kämpar på som bara den. Äter som han ska, och nu har han nog fått igång magen efter bytet av modersmjölksersättning. Vi var på sjukhuset igår för ögonundersökning och vägning och blodvärde.
Blodvärdet var fint. Han hade lite lågt sist vi var där men igår var de jätte fint. Vilket betyder att han fixat det alledes själv.
Lillkillen väger 2200g, vi trodde att han skulle väga mer men det kan ju vara omställningen från att bo hemma som spökar lite också, sen mat bytet.  Dom sa iaf att vikten låg jätte bra.
Ögonundersökningen hade väl blivit lite sämre så vi ska tillbaka på måndag och se vilket håll det går åt. Hoppas att det går bra så han slipper behandling mot de också. Han har redan vart med om för mycket och han ska inte ens vara född än.

Häromdagen, i tisdags tror jag det var, lyckades Aron vända ¨på sig helt själv. Jag la honom på ryggen medan jag skulle fixa iordning mat åt honom, när jag kom tillbaka hade han lagt sig halvt på sidan, halvt på magen, och medan jag satt och tittade på honom lyckades han vända till magen. Lilla duktiga killen,

Bara någon timme efter det lyckades han få in tummen i munnen också. Han lär sig bara mer och mer. Han har börjat gråta litegrann ibland också. Inge gråtande med tårar utan bara själva lätet och ser så ledsen ut.


Han är bara vaken mer och mer för varje dag som går tycker jag, den tid på dygnet han är mest vaken är på natten. Han vill inte sova i vaggan utan sover helst på antingen mamma eller pappa. Vanligtvis på pappa. Inatt sov han på mig några timmar, tills han inte alls ville sova utan bara låg och sparkade mig i magen. Då försökte jag lägga honom i vaggan en stund men det ville han inte alls. Till slut kom pappa till räddningen och tog upp honom.

Vi var och hälsade på Madelene i onsdags också. Fick träffa "lilla" Evelyn. Hon är inte så liten längre. Hon är dubbelt så stor som Aron ungefär. Fick hålla henne en stund och hon är inte alls som Aron, Aron har inte riktigt lärt sig lyfta nacken helt och hållet själv än, han kan vända på huvet men inte hålla upp, så han tycker bättre om att bara ligga mot bröstet,medan Evelyn skulle inte alls ligga å mysa utan hon skulle utforska allting och såg ganska intresserad ut av Aron. Hon funderade väl på vad de var för något. Han däremot låg mest och sov nästan hela tiden. 

Senare ikväll ska vi till micke och elisabeth, (arons farmor och farfar) och äta lite tacos och ha de trevligt. Det är några dagar sen Elisabeth träffade Aron, så hon saknar nog honom mycket.

Jag och Freddie är jätte duktiga och går ut å går hur mycket som helst. Det är jätte skönt och man träffar mycket mer människor. Efter 11 veckor på sjukhus klarar man nästan inte av att bara sitta inne längre. Man känner sig så instängd och det känns så kvavt. Så vi är ute så mycket som möjligt. Men ibland måste man ju få sitta inne och mysa med varandra också. 
 
Vi får hoppas att Aron inte blir känslor mot mycket när han blir större, de flesta barn som tillbringat mycket tid på sjukhus som bebisar, har en förmåga att inte alls tycka om läkare och sköterskor. Så förhoppningsvis slipper vi dom för de mesta senare i livet. Just nu är vi glada när vi bara behöver träffa dom 1-2 gånger i veckan. Att vara hemma i enköping har aldrig tidigare varit så skönt. Det är precis en vecka sen vi blev utskrivna, känns nästan som en evighet. Men vi vill aldrig mer ligga inne på sjukhus. De håller nog både Aron och Freddie med om. Det är tur att Aron inte kommer komma ihåg något av detta när han växer upp.

Nej nu ska jag tappa upp ett litet bad till Aron så han blir ren och fin, även om det bara varar till nästa måltid. Men det finns ju inget bättre än att bada.

Precis efter att ha blivit av med sonden!







Favorit månen!













Jag gör vad som helst för dig, det hoppas jag du vet

Jag har tänkt på en sak, alla har förutfattade meningar om varandra. Man tror alltid att ens förflutna kommer spegla på ens sätt att vara förälder. Om man har druckit och festat tidigare, så kan man inte ta hand om ett barn?
Visst det finns vissa människor som blir så, men dom flesta förändras när man får barn. Man slutar leva för sig själv och börjar leva för sitt barn. Det finns ingenting jag skulle göra för att riskera Aron.

Det är skönt att man får höra vad människor har tyckt om en innan, av dom själva. För mig spelar det egentligen ingen roll om vad människor tyckte om mig förut, eller nu som förälder. Det krävs inte mycket för att vara en bra förälder, det krävs bara kärlek. Och jag älskar Aron, mer än allt i världen. Han är mitt solsken i det trista vädret.

Varje gång han ler blir jag helt tårögd. När han ligger och grimaserar så smälter mitt hjärta.
För ett par veckor sen, när han låg i öppen kuvös, och jag satt brevid, så grimaserade han, han gick från; leende, ledsen, fundersam, glad, bekymrad, ledsen, glad. Jag började gråta, tårarna bara rann och jag skrattade samtidigt som jag grät. Vid det tillfället visste jag att allting var bra nu. Nu kommer allting gå bra. Då lärde jag mig att gråta för lycka.

Jag slipper köpa en bärsjal iaf, snälla Linda hade en som hon ville bli av med, så jag fick den helt gratis :) Taaack Linda.

Igår fick vi besök av Emelie, hennes kompis, och Sabrin. Jag tror nog dom alla nästan grät när dom såg Aron. Emelie ville nog inte släppa honom. Hon hade köpt massa kläder, så nu har han massa fler :) Alla fick hålla och jag tror alla blev lika kära. Man blev ju nästan lite orolig över att de skulle försöka smuggla med honom ;) Han var så artig att han log åt allihoppa. Min söta lilla prins. Emelie kom på ett smeknamn åt honom så nu ska hon kalla honom sparven.

Idag kommer Arons gammelfarmor och gammelfarfar och hälsar på (dvs min farmor och farfar) Dom har inte sett honom på ett par veckor, tror det var innan han vägde ett kilo, och nu väger han snart 2 kg, han är inte vägd idag så jag vet inte vikten idag. Men Imorgon är det nog över 2kg. Duktiga duktiga kille.

Hjärtat skriker mer och mer, när han är hungrig, när han vill ha uppmärksamhet osv. Han går fortfarande ner i syresättning ibland men de är inte lika ofta alls.
Grimman är fortfarande borta, vi är uppe i 48h nu. Snart tre dygn utan syrgas. Att man kan vara så liten och så duktig. Jag förstår inte.

Han väckte både mig och Freddie kl 4 inatt när han var hungrig, låg och skrek och skrek. Vi försökte vänta ( eftersom vi får hjälp runt 4 och 6 med mat) men det gick inte, han var för hungrig. Freddie tog upp och matade honom sen somnade vi om, (iaf jag)

Vi kanske får åka hem imorgon, jag ska försöka få tag i läkarna idag och fråga. Jag vill hem hem hem. Vi får se imorgon hur de blir. Har tandläkartid imorogn, jag vet inte hur jag ska klara av det, efter gått igenom en förlossning borde ju tandläkaren va en enkel match men jag är livrädd för tandläkaren, jag är hur fånig som helst.

Haha hur ska jag lära Aron att tandläkaren inte är farlig när jag själv är livrädd, får nog skicka med Freddie istället när Aron har tandläkartid. Haha.

Nej usch och fy, nu är det dags att göra lite nytta.







Sitter och sitter..

Nu sitter jag här, räknar timmarna till Freddie kommer tillbaka. Känns jätte ensamt utan honom ju. Vant mig så mycket vid att han alltid är här. Fick ju iallafall mysa med Aron, det fick inte han ;)

Känns som om jag inte sovit någonting alls inatt, usch sov så dåligt. Somnade vid 3-halv 4, Ville egentligen inte lägga ner Aron i vagnen, men ska personalen kunna mata honom kl 4, och 6 så kan han ju inte ligga i min famn. Så han fick ligga i vagnen, det tyckte nog inte han heller om. Han har ju myst med mig och freddie hela dagen igår.

Vid 4 tiden igår så tog vi bort grimman, verkade ju så onödigt att ha den när han är så duktig. Han var utan grimman ända till halv 2 på natten. Så duktig min lilla kille. Han fick tillbaka grimman för hans syresättning växlade mellan 70 och 90%. Så jag antog att han inte behöver syrgas men en liten knuff med luft :) Så vi tog tillbaka grimman, Aron blev jätte förbannad, ville inte alls ha grimman, och hocus pocus, syresättningen låg på runt 90% helt utan syrgas.

Han har varit utan syrgas sen kl 14.00 igår. Så det är ett bra tag, han fick lite extra 3-4 minuter vid maten kl 8. Men annars har allt gått som en dans :)

Vilken kille. Duktigare liten kabrat finns inte.
Senare idag, om vädret tillåter, så ska jag, Freddie och Aron gå ut på en liten promenad :) Så bli så mysigt så. Min duktiga duktiga kille.

Från och med idag så är det också han som bestämmer hur mycket mat han ska få vid varje tillfälle, hela dagsmängden han ska få i sig är 300ml, men han får själv bestämma om han vill ha mer än 25ml ibland eller om han inte orkar och vill ha mindre.

Igår var han 43cm lång och väger idag 1920gram, så han har stannat lite i vikten från igår till idag. Men han får mer mat nu så vi får se :)

Jag och Freddie ska köpa en dator idag btw, en bärbar :) Haha vi ska betala hälften/hälften så det blir bådas. Då ska jag fixa photoshop å sitta å lära mig lite emellanåt när Aron sover :)

Vet inte riktigt vad mer jag ska skriva idag, kanske skriver mer senare, annars vet jag inte.


Tidigare inlägg
RSS 2.0