I'm Inlove With You...
När jag kom fram till sthlm mötte min kära freddie upp mig och vi gick till hotellet där vi skulle bo, Nordic precis vid tågstationen, riktigt fint hotell.
Vi gick dit, tog upp sakerna, och gick sedan ner till baren där alla andra från freddies jobb gömde sig. Vi tog en cider/öl och väntade på att vi skulle åka vidare till nästa ställe.
När Taxin kom hoppade vi in och vi åkte, vi åkte förbi så otroligt vackra ljusklädda träd, överallt gör de så fint till jul.
Vi kom till några växthus där taxin stannade och släppte av oss, tre taxi bilar stannade och släppte oss där, så vi stog där, fundersamma och undrade om vi skulle äta julmiddag i växthus!?
Men vi gick en bit och kom upp till det, där vi skulle vara, Rosendals wärdshus. Riktigt fint.
Kom in där och fick tre drinkbiljetter per/person och glögg och gick och satte oss till bords. Pratade massor med de som satt vid bordet med oss och tillslut fick vi äta,
det var alla möjliga olika mat att välja mellan, alltifrån köttbullarna till ålen och grisfötter. Ojoj massor fanns det, och de va inte snåla med efterrätten heller. Det fanns allt möjligt att välja mellan och det fanns hur mycket som helst, drickat var också gratis, tog ett tag innan vi ens behövde använda våra drinkbiljetter, och när vi åkte vid 11 tiden så hade vi fortfarande 2 biljetter kvar.
Vi tog snålskjuts tillbaka till hotellet, gick upp på rummet en stund, sen ner till baren igen, tog en varsin cider/öl och satt där nere en stund, tittade på när människor förklarade företaget med glas.
Sedan gick vi upp på rummet o la oss, vi hade frukostplaner kl 9.
Vaknade vid halv 10 så det var bara att klä på oss fort och åka ner till frukosten.
Även här fanns världens buffé och fritt val. Fanns även lite bullar och sånt här men jag ville inte ta, räckte med efterrätten från gårdagen. Usch å fy. Men vattenmelon fanns det, mums!
Efter frukosten packade vi ihop sakerna på hotellet så det bara var att hämta, sen gick vi ner på stan med några från gårdagen, gick och kollade skyltfönstren på NK och även in på NK, dom är riktigt duktiga på att skylta, de kan jag lova. jodå, skulle vi skylta så här i enköping tror jag vi skulle bli populära för mer än våra parker. Vi har ju bara grannen som går helt ut på julskyltning.
Senare på dagen så åkte vi till Emma&Jimmy, vi har ju aldrig vart där och när vi endå var i stocholm så måste vi ju hälsa på Emma såklart. Man kan ju inte träffas lika ofta.
Där var det julbak som pågick, Jimmy gjorde knäck, (Freddie och Jimmy var lika fascinerade av knäcken)
Emma gjorde pepperkakashus och skulle senare baka lussebullar, tyvärr hann vi inte vara med och hjälpa till.
Det blev även marsipan figurer, Emma var jätte duktig på det, jag var inte lika bra, jag gjorde en kärleksförklaring till min Freddie istället.
Efter åkte vi till morbror Anders och Susanne. Anders fyller 40 imorgon så det blev lite fest där, Det fanns två bebisar där, Kusin Ellen, och en annan 11 veckors bebis, ( Han var ungefär lika stor som vår lilla Aron) så här blev de väldigt jobbigt, gud så vi saknade honom. Varken jag eller Freddie drack, även om vi inte drack så mycket gårdagen så kände jag att jag inte orkar dricka, och Freddie skulle köra hem.
Vi åt lite tacos paj, MUMS! och efterrätt var kladdkaka. Var jätte gott.
Efter ett tag så blev de lite små jobbigt/tråkigt, då vi var i princip de enda "yngre" ( Och nu menar jag inte att ni andra är gamla ;) ) Men vi kände att vi behövde röra på oss och göra något, så vi lånade pappas bil, till pendeln, och åkte in till sthlm igen. Där gick vi på en promenad, det var så skönt att bara gå där vid 8-9 på kvällen, ingen stress, inte massa människor, och jätte fina julbelysningar, Var så mysigt.
Vi gick mot gamla stan, när de tog slut gick vi upp för bakgatan och upp mot slottet, gick bakom slottet, och mot NK, kollade julbelysningen återigen på NK, denna gång med mindre stress, mindre människor, och bara strosade runt.
Efter det gick vi tillbaka till pendeln och åkte tillbaka till sundbyberg. Men det var så mysigt att få gå där som de två kära ungdomar vi är. Romantiskt och gulligt. Underbar kväll.
Vi åkte hem från sumpan vid halv 1-20 i 1, så vi var inte hemma förän strax innan två, så det var bara att gå och sova.
Elisabeth och Micke kom tillbaka med vår underbara myskille vid 11 tiden. Han är helt slut och ligger å sover, vad gör de med honom där borta? Haha. Känns bra att nu behöver vi nog inte vara utan honom på flera veckor, var riktigt jobbigt att vara ifrån såhär länge. Även om det bara var 1½ dygn för mig, över 2 dygn för Freddie, så var det riktigt jobbigt.
It Hurts When You're Not Around...
Jag myste med Aron hela fredagsmorgonen, mellanåt som jag packade ihop hans saker och mina egna saker.
Hade världens ångest för att lämna honom, när vi vaknade vid 5 tiden så var han snorig men senare under dagen var det bra, så jag bestämde mig för att jag inte kunde backa ur då.
Mamma skulle hämta oss, men hon tog Aron och jag gick med vagnen så jag kunde gå in på apoteket, ville inte gå med Aron där när han redan var förkyld.
Hämtade ut hans vitaminer och hoppas på att hans immunförsvar jobbar upp sig.
När jag kom hem till mamma pratade jag lite där, hoppade in i duschen, gjorde iordning mig, myste med Aron och sa hejdå. Sen skjutsade mamma mig till tåget.
Det gick jätte bra att vara hos mormor fastän hunden inte tycker om honom.
Han hade inte behövt mer saltlösning till näsan utan det var bra efter saltlösningen på morgonen.
Lördag morgon hade han varit lite snorig igen men det hade gått bort med saltlösning innan frukosten.
Sen fick han ju åka med farmor och farfar dit, och fick spendera kvällen/natten där.
Även det hade gått jätte bra då han är en så snäll bebis och sover så fint om nätterna.
Han kom tillbaka till oss här på morgonen vid 11 tiden.
Stor saknad av både mamma och pappa. Gosunge.
Nu är han helt slut av hela helgen borta. Man kan nästan tro att han inte slappnar av förän han kommer hem. Våran underbara trötta och helt slut kille. 
Det gör ont att vara ifrån så länge!
"Do You Wanna Be My FjortisBoy?"
Snart är ju Idol finalen, uscha buscha, jag hoppas att Kevin Och Alice står i finalen, vet inte vad jag gör om Johan vinner IDOL, det går ju inte? Han är en liten pojkspoiling med fjortisfans!
Det var hemskt nog att Anna åkte ut mot Johan, herregud står fjortisars röster högre än normala människor, en underbar människa, med en underbar sångröst, åker ut mot någon som tror att han kan sjunga, och anstränger rösten och skrålar värre än min mobiltelefon!
Värt är världen påväg?
Åker inte Johan eller Robin ut på fredag blir jag banne mig besviken, illa nog att jag kommer missa IDOL på fredag,
Men vad kan vara bättre än en myskväll med älsklingsFreddie?
Tomten, Jag Vill Ha En Riktig Jul...
Jodå det närmar sig mot jul,
Mindre än en månad kvar, har redan julklappar klara, till bröderna, och födelsedagspresent till M, Ska köpa present till mamma, fixa julklappar till mor, far och svärföräldrar. Sen imorgon, eller idag blir det väl, klockan är efter 12, så ska jag och Madelene springa runt lite på stan, leta julklappar till Freddies syskon, och leta efter julklappen till Aron, förhoppningsvis har den kommit in. Jag tänker inte avslöja den, då förstörs ju spänningen.
Men jag har nog en svag aning om vad som ska köpas till Freddies syskon, dom är lite lättare än storasyster Sandra, omöjliga Sandra. VAD VILL DU HA I JULKLAPP?
Tror inte det spelar någon roll hur många gånger jag frågar, hon säger iallafall bara "jag vet inte".
Har redan planerat vad som ska köpas till Freddie, (så jag hoppas du blir nyfiken nu älskling, för du kommer aldrig lista ut vad jag ska köpa till dig. )
Ska också köpa tomtekläder till Aron imorgon, så vi får lite söta tomtebilder på honom, och så han får vara tomte på julafton. Jag har aldrig trott att de skulle vara så svårt att hitta tomtekläder för barn, men de som finns är inte speciellt fina, eller roliga, ofta är de bara tråkiga tomtekläder till bebisar, iallafall bebispojkar. könsdiskreminering, (nu märkte jag att det ordet är nog felstavat, men orkar inte googla upp rätt stavning, så ni får nöja er.)
Men kläderna på HM blir det, dom är söta, lagom bra pris, och finns för killar och tjejer.
Lindex hade (sist jag tittade) bara för tjejer! Medan Åhlens kläder är tråkiga.
Jag brukar aldrig riktigt längta till julen, inte på samma sätt som när man var liten, men iår, iår så längtar jag, köpa julgardiner, baka lussebullar och pepparkakor, få fira riktig jul med sin egen familj. Min son och min sambo. Det känns underbart, få baka tillsammans med mannen man älskar, för jag har hört av svärmor, att min pojke tycker om att baka, (Hon svallrar älskling.)
Köpte advents ljusstakar idag, två stycken, en till köket, och en till vardagsrummet, behöver ingen i sovrummet, blir för ljust för att sova.
Ska köpa kakburkar med julmotiv också, där våra vackra pepparkakor ska ligga, och nu kom jag på, vi behöver ju pepparkaks former.
Jodå, jag älskar julen, äntligen blir julen som när man var liten, Man får lära sig det magiska med julen igen.
How Could This Happend To Me...?
Jag har fått något på huvudet, något jag absolut inte kan få ur huvudet, så jag skriver det här ihopp om att få ur de ur huvudet så jag kan somna ikväll.
Helt plötsligt så utan anledningen så började jag tänka tillbaka, till förlossningen är därkring.
På infektionen, den där hemska dumma infektionen, monstret.
På pappret jag fick hem står det "Du har troligen haft en infektion i livmodern som då framkallat en för tidig födsel" så vad betyder det då? Troligen? Vet dom inte? Kan det vara något annat?
Tänk om samma sak händer när vi vill ha syskon till Aron, just nu vet jag inte ens om jag vågar bli gravid igen. Självfallet kommer jag bli det någon gång, men det skrämmer mig. Jag är livrädd att samma sak ska hända igen, de sägs att chansen för fler prematur födslar är liten, men endå så föder så många prematurt 2-3 gånger. Tänk om det händer oss, en gång till? Som om en gång inte vore tillräckligt?
Det går ju inte förhindra det, visar man inga tecken på infektion går det ju inte hindra att det händer en gång till. Tänk om det inte slutar lika bra nästa gång isåfall. tänk tänk tänk. Just nu är det allt jag kan. Kan inte få detta ur huvudet. Så jag hoppas att det kanske försvinner lite genom att skriva allt här. Det återstår att se.
Jag känner mig som Nasse just nu.
Tur att jag har en egen Nalle Puh.
And Then A Hero Comes Along ...
Desstu fler som läser desstu fler som lär sig och förstår att barn föds prematurt, och barn kan bli helt friska. Än så länge kan man ju visserligen inte fastställa att Aron är helt frisk men han har ju inga tydliga men från prematuriteten bortsett från ögonsjukdomen ROP som han behandlats för.
Förhoppningsvis kanske de snart börjar informera om prematur födslar på MVC, det tycker jag är dåligt att man inte får lära sig om. Man förväntar sig att allting ska vara så enkelt med graviditeten, man tror inte alls att det ska vara så svårt. Barnmorskorna borde verkligen informera om sånt, de enda man får lära sig om är hur man ska göra för att inte anstränga ryggen fel, eller gå/stå fel.
Vart i de brochyrer vi fick stog det någonting om att födas förtidigt, tror det fanns i något kapitel i boken, men de stod inte mycket där heller.
Lär ut om prematur födslar, även om det inte är vanligt!
För om det nu är så världsovanligt, hur kommer det sig då att det föds (tror de sa på akademiska ) 1 barn i veckan prematurt. Även om det inte är mycket, är det endå ganska mycket.
Family Knows Best...
De skulle ha en liten fest där borta så drickande blev de.
Det är mycket man kan säga om min släkt, men familjen framför allt!
Jag har vetat att min pappa är väldigt mycket för sin familj, även om han har svårt att visa det ibland så har jag vetat det. Min pappa är en underbar människa men har så svårt att visa vad han känner ibland. Många av dom bästa stunder jag haft med pappa har han haft några droppar alkohol i kroppen,
När jag var yngre hatade jag dessa fylleprat, då de skulle pratas å de skulle klagas och rättas till. Då förstod jag det inte, just då kändes de som om han bara klagade och klagade, allt var fel.
Men när jag blivit äldre förstår jag det mer, det var inte klagomål för att de var kul, utan det var vad en pappa gör, han försöker lära sin dotter så hon slipper begå misstag. Han försöker rätta till så familjen håller ihop. Allt han sa och gjorde var av kärlek, och det vet jag nu. Det är svårt ibland att tro att min pappa kan vara så känslosam, men det kan han. Och jag älskar honom när han är känslosam, men jag älskar honom lika mycket när han inte är det.
I helgen fick jag även lära mig att det är inte bara min pappa som är såhär, utan hans syster och hans bror också.
Jag skulle hämta mina föräldrar natten till söndag, men när jag kände att jag började bli trött, och Aron och Freddie sov, så behövde jag göra nånting, så jag åkte ut till Veronika tidigare för att inte bli för trött, gick upp till min kära Kusin Patricia och vi pratade lite, först var min far där och pratade med henne, ( Dessa känslosamma, irriterande kärleksfulla samtal)
Så när han gick ner skrattade vi litegrann och fortsatte vi prata lite.
Senare kom min faster (kusins mamma) in och ville prata lite hon också, och förklara hur viktig familjen är, vid de här laget började vi tycka att det var lite lustigt, men vi fortsatte lyssna.
Efteråt kommer farbror/gudfar Ronny också upp till oss och pratar lite. Tror vi pratade med Ronny längst. Men vi pratade om familjen och hur viktig den är, vi pratade lite om Patricias liv, vi pratade om alkohol och droger och killar (Haha). Ronny berättade lite om sitt liv och när han började dricka alkohol och olyckor som kan hända vid alkohol.
Sånt inte många tänker på när man dricker, men vad som helst kan ju hända? Alltifrån ramla och slå sig riktigt hårt (med fulla skrattande kompisar) eller våldsbrott osv.
Jag känner mig stolt som 95% av de gånger jag druckit har jag druckit med måtta, och alltid haft någon som jag vet kan ta hand om mig ifall de skulle gå överstyr och jag har alltid vetat hur jag ska komma hem.
Min farmor och farfar måste iallafall ha varit riktigt bra föräldrar som lärt sina barn så bra värderingar, allt som spelar någon roll är ju familjen. Hur mycket man än bråkar och avskyr varandra för stunden, så kommer ju familjen alltid finnas kvar, familjen är ju den man vuxit upp med, dom som lärt en allt man kan och vet. Det spelar ingen roll vad vännerna säger och gör. Dom kommer inte alltid stå där och vid större bråk försvinner dom förmodligen.
Mina föräldrar. Jag älskar er, och vet att ni alltid kommer hjälpa mig och finnas för mig.
Det sägs att släkten är värst, men jag tycker släkten är bäst.
Sometimes Late At Night, I Lie Awake And I Watch You Sleeping...
Mitt lilla bushjärta gör fler och fler framsteg.
De senaste nätterna så har Aron sovit längre och längre utan att behöva mat. Vanligtvis äter han sist runt 12-01 och äter igen vid 07-08. De nätterna är underbara nätter. Snart kanske man kan få sova ut på nätterna utan att vakna 3-4 gånger.
Eftersom han har börjat sova nätterna igenom har vi börjat försöka få honom att sova i sin vagga, så jag och Freddie kan få sova tillsammans i sängen.
(Eftersom vi har en liten säng har vi inte kunnat sova tillsammans eftersom Aron och jag antingen sovit i sängen och Freddie i soffan, eller tvärtom. Men de senaste 2 veckorna har inte jag och Aron kunnat sova i soffan då han blir tyngre och tyngre så jag kan inte ha honom sovandes på mig, och vi två dela på bredden på soffan är ju inte alltför enkelt. )
Så igår försökte jag första gången att Aron skulle sova i vaggan, han somnade vid 1 tiden i vaggan och sov. Han vaknade vid 5 nångång och ville ha mer mat, (han åt inte fullt allt mat vid 1) så jag matade honom, la honom i vaggan igen och gungade. Han somnade om.
Vid 9 tiden tog jag honom och la honom brevid mig i sängen så vi kunde vila lite till.
Jag blev dock lite orolig där ett tag, vid 3-4 tiden, då jag blev nojig. När han sover lugnt för länge blir jag alltid lite nojig och måste se att han lever, så jag försökte känna under näsan, men kände ingenting, så jag kände på ryggen, (han sover på mage) och jag kände ju att hjärtat slog, så det var ju en tröst, men han reagerade inte på att jag tog bort täcket, rörde honom, smekte hans kind, han reagerade inte på nått. Men jag kände att han andades, och ett tag senare lät han till lite. Vilken tröst.
Anledningen till att Aron sover på mage är för att han sover mycket bättre och är mycket mer rofylld på mage, ligger han på rygg så flaxar han med armar och ben, nappen åker ut, och han blir inte lugn på samma sätt. Ska han sova på mage måste jag ligga och hålla min hand över hans mage och hålla kvar nappen i munnen, men jag kan inte flytta på mig för då vaknar han. Sover han på mage däremot sover han lugnt och stilla, somnar på typ 5 minuter och sover flera timmar, helt själv.
Arons läkare i Uppsala vet detta och sa att vi borde lära honom sova på sidan men det går inte, han vickar över på mage och hamnar konstigt med armar istället. De sa också att om han sover dåligt på rygg så är de också bättre om han sover på mage.
Nu har jag lagt Aron i vaggan, och han sover.
Att man kan vara så otroligt duktig?
Aron har även upptäckt att han har en tunga, så tungan ska vara med i allt nästan. Han lipar och har sig väldigt mycket. Så söt lilla killen.
No More Silent Tears...
Jag kände att jag ville skriva det här så jag skrev upp det i ett anteckningsblock eftersom jag inte hade nån chans att uppdatera bloggen just då.
Men det jag har tänkt på handlar om prematurbarn. Och så jag upplever att andra ser på extremt för tidigt födda barn. De flesta människor ryggar tillbaka då jag berättar att Aron är född i v25, de vill inte höra mer, så de svarar "Vad skönt att allt gått bra" Jag tror att ca 7/10 personer svarar så.
Det stör mig, de flesta tycker att eftersom Aron fortfarande lever så antar de att allt gick bra, men det gjorde det ju inte?
Aron fick kämpa för sitt liv, han fick två olika infektioner varav den ena slog ut hela hans ork totalt, hade det inte varit för respirator hade han inte levt idag, så hur har då allt gått bra!?
Men de antar, de frågar inte. För frågar man kan man få reda på jobbiga saker, sånt där som händer alla andra. Men som man själv inte vill veta av, för de händer inte en själv.
Så då kan vi räkna på att det är 3 personer som frågar hur det har gått och intresserar sig för hur Aron mår nu, hur han mått, under tiden på sjukhus, hur länge vi bodde på sjukhus osv. De människorna tycker jag bättre om, de antar inte, de tar reda på.
Ibland så känner även jag att jag inte vill prata om det, jag orkar inte och klarar inte alltid av det, men jag kan ju inte förneka det heller, jag kan ju inte svara att Aron är 2 månader för att slippa höra den stora chocken och fundersamheten av varför han är så liten, så jag måste ju berätta att han är prematurfödd.
Dom flesta lever nog på ordspråket "Det jag inte vet kan inte skada mig". De antar väl att om de aldrig hört talas om prematurer så kan de själva aldrig få en, jag vet inte.
Ingen vill höra att barn blir sjuka, att barn inte överlever, och får de mest tragiska sjukdomar, men världen är så, barn överlever inte alltid, barn får cancer, och blir jätte sjuka.
Istället för att undvika ämnet tycker jag det är ganska intressant, jag lyssnar hellre än undviker.
Jag vill lära mig, jag vill vara medveten om vad som händer. Barn med handikapp, svårigheter, och allt det där jobbiga, det intresserar mig och jag hoppas en dag jobba med barn med svårigheter. Däremot får vi väl se hur det blir med den saken, om jag orkar plugga så länge. Men jag hoppas.
Jag tror de flesta som hör om prematurbarn inte riktigt förstår allvaret i att födas för tidigt heller, att allt inte går på en dans och man inte får komma hem och leva sitt liv som om ingenting hänt. Men jag tror att det är behagligare än sanningen. Man måste uppleva det för att veta hur de känns, precis som med allting annat. Man vill inte tänka att minsta lilla bakterie kan kosta ett barns liv.
Det ville inte jag heller, när Aron låg på sjukhus ville jag inte heller tänka att han låg där och kämpade för sitt liv, allt jag tänkte på var att vara stark. Jag ville inte tänka att vi stod där, vid sidan av kuvösen, brevid liemannen som var redo att ta Aron, allt han kämpade så hårt för.
Jag levde i min fantasivärld på sjukhuset, jag var halvt medveten om situationen, men undvek att tänka på den, jag levde för dagen, istället för att försöka se frammåt. Jag kunde inte tänka en vecka frammåt, Jag vet inte om jag trodde Aron skulle överleva eller inte, jag tror inte jag trodde något om det. Jag vågade inte. Jag vågade inte hoppas, men ville inte heller anta att det skulle gå illa. Jag levde för dagen.
Jag tror Freddie också hade sin värld. Jag tror man måste ha det för att överleva något sånt här. Jag behövde iallafall det.
Det är i efterhand som jag verkligen inser hur allvarligt det var. Hur nära vi var att mista vårt älskade barn. Och jag gråter av stolthet när jag tänker på hur han kämpade, hur han gjorde allt för att överleva. Jag gråter inte längre för det jobbiga, det är jag klar med. Nu gråter jag för stolthet. Och jag är inte längre rädd för att visa det.
Vi gömmer oss i våra egna världar för att skydda oss. Har man en fantasivärld kan man rymma dit såfort det onda kommer, man kan gömma sig där tills kusten är klar. Så har jag nog levt hela mitt liv, gömt mig när de blir jobbigt. Men då och då skickas man tillbaka till verkligheten, Då måste man veta, att man aldrig är ensam.
Where Ever You Go, Let Me Go To...
Sen åkte vi, Jag, Freddie och Aron till Sandra och åt tacos, snackade skit och dampade allihopp på Chiko. Han är så mysig ibland men med Aron i närheten blir han en mardröm.
Vid 10tiden gav vi upp och åkte hem.
Underbaraste älskling laddade ner 'Phantom of the opera' som vi skulle titta på. Knappt halva filmen har gått och vad gör ju då inte min underbaring, jodå han sover. Jag börjar känna mig trött jag också men ska hämta mamma och pappa sedan när de ringer. Hoppas det inte blir för sent.
Aron har fått en body av Sandra idag. En body där det står "I hjärta NY". Kunde tyvärr inte göra ett hjärta, Freddies dator och jag är inte riktigt sams alla dagar. Men ni lär ju få se en underbar bild.
Lika Men Endå Som Natt Och Dag...
Jodå Stora killen kan ha storlek 3 på sina blöjor.
Storlek 3 gäller vikten 5-9kg och Aron borde väl väga ganska exakt 5 kg nu. Så det är väl bra.
Jag blir så lycklig varje gång man får köpa en storlek större av allting. Man känner verkligen att allting går bra när Bushjärtat växer och växer.
Även när det kommer till kläder så börjar storlek 50 bli väldigt trångt nu, så vi hoppas på mycket kläder i julklapp, storlek 56 eller större gärna.
Varje litet gram Aron går upp, varje liten centimeter han växer gör att lycka slår till i hjärtat.
Den där lilla knatten som vägde 601gram är som ett minne blott, jag vet att han var så liten, men det är endå så svårt att tänka. Det känns som att det var en helt annan bebis, den bebisen som vägde så lite kändes inte som vår bebis, det kändes som en bebis vi var och hälsade på och gullade med varje dag, det kändes som sjukhusets bebis.
Men lillkillen som ligger där i sängen, det är vår bebis, finns inga tvivel på saken, känns så svårt att det är samma bebis, utseendet är helt olika, han är så mycket större, så mycket mer personlighet, men endå så finns ju likheterna. Båda bebisarna har ju samma humör, samma kärlek, och samma längtan till att leva, och gosa med mamma och pappa.
När vi låg kängru med Aron och skulle lägga tillbaka honom i kuvösen började han nästan alltid skrika och blev alltid ledsen. Redan då visade han att han ville vara hos sin mamma och pappa. Det värmde hjärtat men endå skar i hjärtat då vi visste att han inte alltid kunde vara hos oss då.
Hans humör kommer säkert bli riktigt jobbigt för oss tillslut, men vi måste endå komma ihåg och tänka att det var nog hans humör som räddade hans liv, hans envishet och vilja hjälpte honom att överleva. Så hur jobbigt humör han än får, är jag tacksam för det.
Att det verkligen kan vara samma hand?
Another Night Alone..?
Hon skulle egentligen inte komma hit men hon gjorde det iallafall. Hon ringde då jag och Aron var på Maxi och sedan kom hon förbi.
Vi tittade på IDOL2008 och jag är jätte sur för att Anna åkte ut, Anna VS Johan? Svårt val?
DUMMA FJORTISAR!
Jaja iallafall, vi satt och pratade, åt chips, å drack cola. Aron var med och myste en stund sen var det sängdags för buskillen. Snällt efter lite protester somnade han och har sovit sen dess.
Efter ett tag, vid 24.00 tiden tror jag det var begick Moa härifrån och jag och Aron lämnades ensamma. Jag satt å tittade på nya avsnittet av Bones annars bara setat å nördat på familjeliv.
Haha We Always Have Fun, Have'nt We?
ILoveYouILoveYouILoveYou...
Okej inte bokstavligen ramlat men nära på. Han är så söt min kära karl. Det finns inget roligare att titta på än en man (en full man) som förklarar sin kärlek. Alledes sluddrigt. Endå så gör nog nästan alla det.
Freddie var ut med Linus ikväll, Linus som kommit till den lilla staden från Gävle. Så då ska dom gå ut. Började väl förfesta någonstanns och slutade på joar.
För en halvtimme sen skickade jag sms och frågade om de hade kul, då fick jag svaret att Freddie var påväg hem. Strax efter ringer han och vi pratar medan han går hem. Han var tydligen väldigt nära buskarna. Haha sötnöt det där.
Sen när han kommer hem går han runt lite roligt i lägenheten, kraschlandar i soffan och har nu däckat. Jag har lite roliga filmer jag ska visa honom i morgon, dock kommer dom inte visas här. Tyvärr så får ni inte se.
Efteråt ringer Linus och funderar på var Freddie har tagit vägen och tycker det är jätte kul att han gått hem å däckat.
Haha riktigt roliga de där grabbarna grus.
Finns inte ord för hur mycket jag älskar dig, älskling.
I'm A Nightmare, A Disaster...
Igår hittade jag ett bevis på detta, många andra såg nog detta också,
och är man en frisk människa kan man knappt se klippet, det är så hemskt, dessa människor förtjänar att sitta inburade i fängelse, och aldrig ens tänka tanken på att skaffa barn.
Men det är ju så att alla får skaffa barn, så även dom hemskaste människorna får ha barn, och använder sina barn till helt sjuka saker.
Föräldrarna i detta klipp använder sina barn till att slå varandra. Slå sina syskon och andra barn blodiga. Och det enda man hör från pappan är hetsord, "I don't care" "he started it"
Hur kommer det sig att dom hemskaste människorna har barn?
OBS känsliga tittare varnas!
Hur kan man göra så mot sina egna barn? Det gör ont i hjärtat och själen att se detta.
Sitter med tårar i ögonen när jag ser detta och tänker att det finns människor som gör såhär.
Oh Santa Can You Hear Me, I Have Been So Good This Year...
Arons Önskelista:
- Fårskinn (ej från Ikea)
- Babygym
- Kläder (allt från mössa till strumpor stlk 56+)
- leksaker ( starka färger, ljud)
And I Do Belive That You're The One...
Häromnatten, natten till i går, så hade jag och min kära Freddie ett väldigt bra samtal,
det är inte ofta vi lyckas riktigt prata med varandra om allting, hur vi mår, vad vi känner, rädslor osv. men vi lyckades natten till igår, vi låg och pratade massor tills klockan var 2 och Aron ville vakna och ha mat. Var en riktigt bra natt och var riktigt skönt att få prata ut om allting, speciellt eftersom det är Freddie man pratar med.
Känns så underbart att kunna prata med honom om allting, och han lyssnar, förstår, dömer inte och skämtar inte till allting. Är jättte skönt att veta att jag kan prata med honom, och nu såhär i efterhand känns det lite som "varför var det så svårt att prata?"
Vaknade upp igår och var på världens bästa humör, hela gårdagen var jätte bra, gick runt lite på stan, började julhandla lite, julklappar och presenter. Sen köpte jag en påse bilar, om jag mår så jätte bra, då tycker jag minsann Freddie ska må lika bra. Och jag vet att min Freddie tycker om bilar.
Senare på dagen köpte jag även en coca-cola, det tycker han ju också om. Och köpte jätte dyrt godis, 12 godisbitar för 30 kronar, men gott var det. Men det är nog enda gången jag skämmer bort honom med så dyrt godis. Haha.
Så vi satt här hemma, med cola, godis och ett jätte bra humör.
Aldrig vart så säker på något i mitt liv...
I'll never let go...
You Make Me Feel So Good...
Vi hade tid bokat till kl 14.30 så vi var där, när vi kom in så var där först en sköterska, en sjukgymnast, och två stycken som skulle vara med och titta på när och hur undersökningen gick till.
Vi började med vägning och längd, Aron vägde 4700gram och var 56,5cm lång, har för mig att huvudomfånget var 39 cm.
Efter det var det sjukgymnastens tur, hon var väldigt trevlig tyckte Aron, han var väldigt trevlig mot henne och log hela 3 gånger tror jag. Hon hade även jätte roliga leksaker tyckte han. Dom lät så roligt och hade så vackra färger.
Hon tittade på hur han reagerade när man pratade med honom, och om han log, hur han kontrollerar sina armar, ben, om han kan hålla upp nacken, och om han kan sitta, (med hjälp)
Allting var jätte bra och de var jätte nöjda. Aron fick beröm för hur tålamodig han var, och att han var jätte duktig på att kontrollera nacken. Det är jätte kul att höra om man känner hur stoltheten riktigt värmer upp.
Vid det här laget kom en läkare in, han skulle titta hur hjärtat lät, och hur allting såg ut, fall det är nå tecken på bråck, kolla munnen, ögonen osv.
Aron tyckte inte alls detta var något kul.
Även här såg allting bra ut men eftersom Aron hade lågt HB vid operationen så ville de att vi skulle ta HB så vi gick ner till Neonatal och de stack honom i foten och gud så sur han blev.
När hon stack honom blev han alledes röd i ansiktet, och skrek så han knappt fick någon luft, så fortsatte det i ca 10 minuter, sen när jag tog upp honom igen lugnade han sig, men så skulle ju sköterskan sätta på honom strumpan igen, och han trodde ju hon skulle sticka honom igen så han blev sur igen. Så söt min lilla surkille.
Efter det fick vi äntligen åka hem, vi hämtade upp Pappa Freddie vid boländerna och åkte hem.
Ingenting Kan Få Mig Att Må Så Bra Som Dig.
A Smile That Beautiful...
...Can Melt Any Heart
It's Friday I'm Inlove...
20 maj - 20 juni
Med din Tvillingbaby får du fullt upp. Han gör sig hörd praktiskt taget hela tiden med små lustiga, ofta härmande läten. Han är otroligt nyfiken på allt och alla och vill för allt i världen inte missa någonting. Därför är han också väldigt rastlös och har inte tid att stanna länge på ett och samma ställe. Det ska vara omväxling och nya saker att leka med hela tiden.
Fredagsbarn är goda och givmilda.
Fredagsbarn gör gärna gott.
FREDAG
Fredagsbarn är kärleksfulla, trofasta. De förstår att skapa ett lyckligt hem och har i regel tur med kärlek.
Hittade detta på en sida på familjeliv och var bara tvungen att kopiera,
Aron är ju då tvilling och fredagsbarn.
Och det stämmer in så perfekt på lilla gosungen, det är inte ofta han är lugn när han är vaken utan ska alltid prata å alltid ha uppmärkssamhet, för tänk, om han skulle missa någonting? Är han vaken och och ensam, ja då när han upptäcker att han är själv blir han sur, gosgos.
Morbror Kim är rolig.
And It Hurts With Every Heartbeat...
Borde egentligen gå å duscha nu när han sover, men är trött och sitter här en stund istället, Har ju lite tid på mig innan vi ska iväg.
Vi ska till Uppsala idag, UAS, det är 2 mån kontroll för Aron, han skulle ju blitt 2 månader igår, enligt beräknat datum. Men snart är han 6 månader. Jadu så det kan gå.
Iallafall vi ska vara i uppsala kl 14.30 så behöver inte åka förän halv 2. Woho. Mycket bättre när man kan få tid på eftermiddagen istället för morgonen. Hatar att sitta å köra när jag vet att jag är trött.
Kommer skriva om hur det gick, förmodligen senare ikväll om jag får tid för det, annars blir det väl nån annan dag här. Nej nu ska jag gå å tvätta mig så man är någorlunda fräsch, iaf tills Aron ska äta igen när han vaknar. Haha.
Nehepp det ska jag inte alls göra, för nu har bushjärtat vaknat, Ciao!
How Do You Really Know...
... du vaggar och vyssar med kroppen trots att det är sambon som just då håller bebisen.
... du rullar kundvagnen på ICA fram och tillbaka, fram och tillbaka.
... du inte känner dig klädd utan en kräktrasa på ena axeln.
... det första man berättar när sambon kommer hem är om barnet bajsat under dagen.
... du torkar bebiskräk med din egen tröjärm (och behåller tröjan på hela dagen. Och nästa dag.)
... det tar tre dagar att läsa en del av morgontidningen.
... du kan äta en middag på två minuter (med efterrätt och med en hand).
... du längtar efter att få gå ut med soporna för att få lite egentid.
... du inte längre går på toaletten ensam. Inte stänger du dörren heller.
... du fångar upp spyor med handen utan att blinka.
... sex är en siffra som kommer före sju.
... en fullproppad dag innebär att man ska handla mjölk och gå till BVC.
... du hittar din numera kalla lunch i micron tre timmar senare.
... din absolut högsta önskan är en natts obruten sömn.
Ja då gör man ju 10 av 14 på listan, Woho !
That Smile On Your Face Let's Me Know That You Need Me...
Såhär kul har vi det en lördag kväll framför teven.
Ett litet leende fick vi iallafall med på film.
I'm Sorry, For All The Words I Could'nt Say...
"Hur ska jag kunna älska dig när jag inte vet hur allt ska bli, när jag inte ens vet om du kommer att få leva? Du skrynklar ihop ditt lilla ansikte och skriker i respiratorn, men det hörs inga ljud.
Hur ska jag våga älska dig när varje liten nedgång blir till ett avsked i mitt hjärta? När varje småsak - en bekymrad min, en pipande apparat - säger att det är dags att ta farväl?
Lilla vän, där ligger du alldeles ensam och har inte ens en mamma som förmår älska dig. Förlåt."
http://prematurbloggen.wordpress.com/2008/01/11/vaga-alska/
Dom känslorna man trodde var omöjliga att få ord på, lyckas alltid någon annan pricka in så perfekt. Men så är det väl alltid? Någon annan kan beskriva dina tankar? Tina kan beskriva mina, utan att ens veta om det.
Utan att hon ens känner mig, nånsin träffat mig, eller hört talas om mig så kan hon sätta ord på mina känslor, mina tankar. Det känns som hon gått in i min hjärna, sett vad jag tänkt, och skrivit ner det. Men som sagt, det är väl så det är?
Lär ditt barn...
Här är några saker som du kan lära ditt barn:
1. Säg till barnet att hålla sig borta från människor som ropar på dom t.ex från bilen. Även om dom lockar med något roligt och spännande.
2. Lär ditt barn att om någon försöker ta det så ska det skrika: "Det här är inte min mamma eller pappa" och göra motstånd.
3. Om ni t.ex kommer ifrån varandra i affären så lär ditt barn att gå till informationsdisken. Kom överens om att barnet inte ska gå omkring och leta själva efter dig och att dom absolut inte får lämna affären.
4. Lär ditt barn att det inte behöver ha några hemligheter för dig. Att det är bra att ditt barn berättar om saker som t.ex skrämmer dom. Låt ditt barn få veta att du inte blir arg eller upprörd om det är något dom vill berätta.
5. Lär ditt barn att ingen ska röra på det innanför kläderna eller att det inte heller ska röra på någon innanför kläderna.
6. Säg till ditt barn att ingen får ta kort på det utan din tillåtelse.
7. Lär ditt barn att det ska berätta vem det är med och vart dom leker.
8. Lär ditt barn att inte lita på främlingar.
9. Lär ditt barn sin hemadress och telefonnummer. Visa dom gärna hur man ringer hem. Är de för små, skriv nr hem/mobil med bläck på armen!
10. Lär ditt barn att det är helt okej att säga nej till en vuxen, speciellt om dom inte gillar vad den vuxne säger eller gör.
11. Tvinga aldrig ditt barn att "pussa moster Berit hejdå" för då lär det sig att "vuxna måste man pussa fast man inte vill".
Baby Think Twice...
En tankeställare!
Till alla barn som överlevde 50-, 60-, 70- och 80 talet
Först så överlevde vi att födas av Mammor som rökte och drack under graviditeten.
Dom tog magnecyl och alla möjliga läkemedel samt åt tonfisk direkt ur burken men blev aldrig testade för diabetes.
Efter detta trauma blev vi lagda på mage för att sova i en spjälsäng målad i en rosa eller babyblå färg med hög blyhalt.
Vi hade ingen barnsäkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi cyklade hade vi ingen hjälm!! För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade.
Som spädbarn och barn åkte man bil utan barnstol. bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag.
Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och INTE ur glas eller flaska.
Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan och INGEN dog av detta.
Vi åt muffins, Mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör och för mycket socker på cornflakes och i filen. Inte blev vi överviktiga för det! För att:
VI VAR ALLTID UTE OCH LEKTE!!!
Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dan och kom hem när gatlyktorna var
tända.
Ingen kunde nå oss på hela dan OCH VI VAR OKEJ!!
I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna.
Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet.
Vi hade inga Playstation, Nintendo, X-box, ingen video eller DVD, inga 150 kanaler på TV:n, inget surroundljud, CD-spelare, inga MOBILTELEFONER, DATORER inget Internet eller MSN Vi hade VÄNNER och dom fann vi UTOMHUS!!
Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder!! Och inte blev någon stämd eller anmäld för det.
Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord och inte fortsatte maskarna att leva i magen!!
Vi fick luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så många som fick sina ögon utpetade av pinnar.
Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland steg vi bara in och pratade med dem.
Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna, dom som
inte blev det, fick lära sig att handskas med besvikelsen OTROLIGT ELLER HUR!!??
Tanken på att våra föräldrar skulle stå på vår sida om vi bröt mot lagen fanns inte. Dom var faktiskt lagens högra arm!!
Denna generation har faktiskt fostrat dom största risktagarna, problemlösarna och investerarna någonsin.
Dom senaste 50 åren har varit en explosion av uppfinningar och nya ideèr. Vi hade frihet, misslyckanden, framgång och ansvar och vi lärde oss att ta allt detta!!
Om du är en av dem så:
GRATTIS!!
Du kanske vill dela med dig av detta till andra som har haft turen att få växa upp som barn den tiden innan ADVOKATER och MYNDIGHETER reglerade ditt liv för 'DITT EGET BÄSTA'??
I've Should Have Known Better...
I mitt inlägg jag skrev på familjeliv kommentera en tjej och berättade att hon skrev en blogg, jag gick in där och tittade, en väldigt välskriven och fin blogg. Bra texter och man känner igen sig. Ju mer jag läser hennes blogg, ju mer minns jag mina känslor jag hade på sjukhuset.
När vi gick runt där på sjukhuset, de första veckorna. Vi visste inte om Aron skulle leva eller om det var sista dagen vi hade med honom. Vi vandrade som tomma skal i korridorena. Mellan sal 2 och fikarummet. Vi satte oss i fikarummet, drack varm choklad, och gick tillbaka.
Man kände sig som världens sämsta mamma. Varje gång jag var hungrig, eller trött, så var jag tvungen att säga hejdå, och lämna Aron. Jag hade lika dåligt samvete varje gång. Hjärtat skrek av smärta varje natt vi var tvugna att åka till hotellet för att sova. Varje gång tänkte jag "Tänk om det var sista gången? Kommer dom ringa oss inatt och berätta att han inte orkar längre?" Det första vi gjorde varje morgon var att titta på mobilen, se om det fanns något samtal från "inget nummer"
För att vara snälla undersköterskor och sköterskor är dom bra på att formulera meningarna så man får dåligt samvete.
"Ni kanske ska tänka på att komma lite tidigare på morgonen." Jo det vore ju kanske en idé, men när man lämnar sjukhuset 1-2 på natten är det svårt att komma klockan 7 på morgonen. Tänker dom aldrig på det? När dom tittar på dagsschemat från gårdagen borde dom väl se att det står att Aron legat känguru till klockan 2?
Eller varje gång dom kom och frågade "Hur går det med pumpningen, kommer det nått än?" Jag vet att dom vill väl, men hur dålig mamma känner man sig inte när man inte kan ge sitt eget barn mat, och när sköterskorna frågar, varje gång de vet att jag varit och försökt pumpat? Vissa dagar ville man bara skrika åt dom, be dom vara tysta, låta oss vara. Andra dagar ville man bara så gärna att de skulle komma och prata.
Man ville inget annat än ta Aron och åka hem, man ville inte se honom ha ont, höra honom skrika när de stack honom med nål dag efter dag. Men hur mycket man än ville, så visste man att alla dom där nålarna var livsavgörande för honom, alla plågosamma TINAmätare behövdes, Om han endå hade legat kvar i magen, så hade han sluppit allt det. Men jag kunde inte ens behålla honom i magen, där han var som mest skyddad.
Jag har på senaste dagarna funderat lite över den där dagen. Ni vet alla dom där "Tänk om..." tankarna. Tänk om jag hade åkt till MVC och sagt att magen spände, att den gjort så hela dagen, tänk om jag hade sagt att det gjorde ont, istället för att trott att allt var normalt. Istället för att ha väntat tills blödningarna.
Men frågan är om dom hade brytt sig om det?
När vi kom dit, vet jag att dom tog in oss direkt, men dom verkade inte bry sig om att magen gjorde ont, dom trodde ju bara att något blodkärl hade brustit, det var ju förmodligen ingen förlossning som hade börjat, "det är väldigt ovanligt". Så om jag hade åkt dit, sagt att magen spände å hade sig, hade dom brytt sig? Eller hade de sagt "det är normalt, åk hem lägg dig och vila?"
Jag undrar ofta det, hade det gått att förhindra? Hade jag kunnat rädda Aron från allt jobbigt han fått gått igenom? Om jag bara varit uppmärkssam?
Could I Have Saved You?
In the end, It's the "What If's" That Hurts The Most...
I'm Telling You That I Won't Cry...
Jag kan skriva så mycket på familjeliv, där kan jag skriva mina känslor, så varför inte här? Jag skrev ett foruminlägg på FL igår, och för att visa hela världen (alla bloggläsare) att jag också är mänsklig, kopierar jag in det här.
"Jag vill bara gråta...
Ibland känner jag bara lusten att gråta, att få ut alla känslor som är så djupt inborrade i mitt hjärta.
Alla rädslor, all tacksamhet, orohet, tvivel, skuld och kärlek.
Jag vill få ut allt, men jag kan inte, det går inte. Jag vill så gärna gråta, men det går inte. Tårarna töms inte, Mitt hjärta bygger bara upp nya känslor, nya tårar.
Det känns som jag har ett helt hav av tårar i hjärtat som inte kommer ut.
När jag sitter här, mitt i natten, med känslorna spökande i mitt hjärta, känner jag lusten att gråta ökar, men tårarna minskar.
Jag kan gråta när jag läser om änglaföräldrar, men inte åt mina egna känslor. Jag var ju så nära på att bli en änglaförälder. Är rädslan inte över, är jag fortfarande rädd över att bli det?
Känslorna styr mig och jag vet inte vad jag kan göra åt dom.
Finns ingen egentlig mening med detta inlägg. Var bara tvungen att skriva av mig. "
Trodde aldrig jag frivilligt skulle vilja gråta, men igår, inatt, då ville jag gråta. Och efter ett fånigt bråk mellan mig och Freddie om vem av oss som var tröttast så grät jag, det började med att jag grät av trötthet och av tjaffset, men slutade med att jag grät över allt. Alla mina rädslor, alla känslor som fanns när Aron låg på sjukhus. Då jag inte ville gråta, då jag skulle vara stark. Men man kan inte alltid vara stark. Ibland behöver man få gråta också. Få ut alla känslor som finns där. Det fick jag göra inatt. Jag fick gråta, och när jag kände att jag behövde Freddie, gick jag in och la mig. Så där låg vi, jag snörvlande av tårar, Freddie mumlande i sömnen, och Aron som blev lite irriterad och gosade ihop sig hos pappa.
Just en snygg familj...?
Men den enda familj jag vill ha!
But I Need You To Know...
That I Care, And I Miss You.
Om 2 veckor är det dax för Aron att ha barnvakt igen, då ska mamma och pappa på julmiddag, med Freddies jobb, med övernattning på hotell. Ska bli riktigt mysigt. Tror vi behöver det.
Aron ska då få vara hos mormor och morfar över natten för första gången. Han har ju fått vara hos farmor och farfar 2 nätter nu.
Och inte nog med det, så får jag höra att min morbror Anders planerar att ha sin 40 års fest redan dagen efter. Jadu då ska man ju dit också, och eftersom det fortfarande är förkylningssäsong kan inte Aron följa med dit heller, så då ska vi höra med farmor och farfar ifall dom vill mysa med Aron en natt. Det blir nog kul för honom.
Men vi då? Hur ska vi klara oss utan att få mysa med Aron på så lång tid? Nä, vi kommer ju sakna ihjäl oss från våran myskille. Druknar ju av saknad över bara en natt, så två nätter? Nejdu det kommer bli tufft.
Men man får väl bita ihop och pussa extra mycket dessa två veckor. Det kanske blir lättare då?
My Love For You Will Never Die.
(Gamla bilder, inte min dator.)
Remember When, We Never Needed Eachother...
Jag har snott åt mig Sandras dator, Ska försöka kontrollera stavfelen men finns det några ynka är det för jag inte är van vid hennes tangentbord.
Vi var ju till Uppsala idag, det har jag ju redan skrivit om så skriver inte det igen.
Mormor följde med som sällskap. Sen åkte vi och handlade lite. Jag skulle bara ha diskmedel, tvättsvampar och trasor, underbara mormor köpte det åt oss.
Inne på affären träffade vi även på Maggan, min farfars brors fru. Henne var det evigheter man träffade. Men nu fick hon äntligen träffa på lilla Aron. Även hon har ju tittat på sjukhuset sa hon. Det var trevligt.
Nej nu kommer snart Freddie hit. Ska hjälpa mamma lite med maten.
gamla bilder, är hos mamma å pappa.
I'm Begging You For Mercy...
Nästa ögonkontroll blir inte förän 4-5 veckor ungefär. Tillslut kommer det bli nångång om året. Dit längtar vi.
Eva, läkaren kollade även så han följer henne med blicken, och det gör man ju minsann. Hon försvinner ju, man måste ju hålla koll på vad människorna tar vägen. Annars kanske dom smiter.
Nu blir det gamla bilder, har inte min egen dator.
Wherever You Go I Will Follow...
Idag har vi träffat syster yster/moster.
Vi tänkte att vi vill ju faktiskt träffa henne innan hon åker till USA för en vecka (Åh vad jag avskyr henne för det, jag vill med till USA)
Hon skulle gå på BH jakt så vi gick mot Åhlens. Innan vi ens kommit in så mötte vi på gamla grannen Maja, vi pratade lite med henne och inväntade att hennes mamma Marie skulle komma så vi kunde prata lite där. Dom skulle åka till Australien imorgon och besöka Majas pappa.
Alla får åka utomlands men vi får stanna hemma. Världen är orättvis.
Senare gick vi upp på Lindex och syster hittade 2 behåar som hon köpte. Även där träffade vi på Marie å Maja igen så Marie fick gosa lite med Aron då han faktiskt var vaken.
Sen gick vi vidare mot Kakelugnen för syster var hungrig. Jag fick lite fika, kladdkaka och cola.
Vi mötte även barndomsvän Johanna. (en av Sandras bästa vänner då vi var små) Så vi satt där, pratade med henne och hennes vän, hon fick gosa lite med Aron hon också. Alla vill gosa med bushjärtat.
Efter det gick vi hem och Aron somnade i vagnen, fast han vaknade ganska snabbt igen och var hungrig. Men nu sover han igen. Freddie är just nu och köper kebab till oss, mums. Kände bara att idag vill jag vara onyttig och var så sjukt sugen på onyttig mat.
Senare kommer farfar Micke och ska försöka starta golfen. Tydligen så har vi väl glömt stereon på i bilen så den har laddat ut. (Till mitt försvar körde freddie bilen sist) Och eftersom Freddie fått lämna tillbaka jobb-bilen så behöver vi en annan. Plus startkablar så får vi se om golfen startar.
Freddie var på kurs idag, förra projektet är ju slut så nu är det dax för nya, så nu ska han jobba i uppsala igen. Stackars liten. 
Is there any sight better then the love of your life?
NU kom freddie, yes, dax för mat!
For One So Small, You Seem So Strong...
Liten Blir Stor
Baby Don't You Know That You're Everything Good In My Life
Men icke, det fick jag inte. Läkaren var sjuk.
Alla är sjuka nu.
Där hemma hos föräldrarna är de också sjuka, vi kan inte träffa dom eftersom vi absolut inte vill ha Aron i närheten av förkylning. Inge RS här tack. Men vi får se på fredag om vi kanske får träffa Mormor iallafall. Vi ska till uppsala på fredag för ögonkontroll men bilj*veln startar inte. Så då kanske man kan få med sig mamma då hon är ledig, annars får vi bara låna bilen. Men eftersom Aron inte kan sitta ifram i den vet jag inte om jag riktigt vågar åka själv.
Aron har börjat bli väldigt gosig med nappen nu. Han ska alltid ha napp när han är trött och när han ska sova. Han är en liten nappunge, han har börjat dregla massa nu också. Tror dock inte det är tänder på gång än, verkar lite tidigt men det är ju inte omöjligt.
Jag har en liten söt film med Aron som jag ska försöka lyckas lägga upp här sen, vet inte än hur man gör eller om jag ens fått in filmen på youtube. Vi får se sen. Jag kanske lyckas. Annars får jag be någon om hjälp.
Jag funderar på om jag ska gå till BVC imorgon och väga Aron. Vi får se, hoppas det är bättre väder imorgon. Jag har bara klackskor som är hela och det är lite jobbigt att gå i. Mina skor har gått sönder. Får köpa nya nån dag när jag har råd.
Nu ska jag dricka juice, har blivit så otroligt sugen på apelsinjuice dom här två senaste dagarna.
Jag Älskar Er, Nu Och Föralltid.
And Girls Just Wanna Have Fun...
Jag satt ju å väntade på Moa sist jag skrev,
hon ringde ungefär vid 17 kanske och då var hon hemma, jag började traska dit medan hon stog i duschen. Utanför deras lägenhet mötte jag på hennes pojkvän och Calle som stod där ute. Jag pratade lite med dom, fick nycklar till calles lägenhet ( Vi skulle befinna oss där under kvällen)
Efter ett tag ringde Moa och började fundera på hur seg jag var egentligen. Men så fick hon ju höra att jag stog neranför, så hon kom ner och vi fick skjuts av Sebastian till Calles lägenhet.
Vi började prata om massa intressant, vi pratade om mig och freddie, om Aron, och Moa och sebastian och sen massa skitsnack såklart (vi är ju endå tjejer?!) Till allt snack var det ju självklart lite vin också. Man får ju inte glömma vinet? Det blev även sminkning, nagelacksmålning, och gosande med Calles hund, Micke.
Det var en perfekt kväll, och när jag kom hem så var jag så trött att jag somnade.
10 September, 23:40
Glömt att lägga upp!
Ja, ni vad ska man säga.
Igår satt jag och Aron och mös näst intill hela förmiddagen. Aron hade fullt liv för sig i soffan. Jag la Aron rakt mitt i soffan, på rygg, sen gick jag och värmde mat, när jag kom tillbaka låg han snett, på mage i soffan, han hade somnat så jag väntade lite med maten och gick istället och värmde en gorbys till mig, när jag kom tillbaka igen låg han mot ryggstödet. Han hade alltså vänt sig 90grader från positionen jag la honom i. Efter ett tag började han böka så jag la honom på rygg, rakt i soffan igen, och medan jag satt brevid la han sig istället mot soffan igen genom att sparka runt lite mer kroppen. Kan man bli duktigare?
Sen när vi tröttnat på att sitta inne var vi ut och gick med mamma en stund, pratade lite om allt och inget.
påväg hem träffade jag på Moa, stog och pratade henne en stund. Lika trevligt som vanligt :)
Sen gick vi hem å myste med Freddie såklart.
Idag har jag varit till BVC, Aron väger 2720gram vilket betyder ca 100 gram på 2 dagar. Han är så duktig min lilla kille. Jag är så stolt :)
No One Can Save Me The Damage Is Done...
Aron och Freddie har dragit sig iväg till bachohallen och ska titta på när Fanny och Filip spelar ishockey. Alltid lika roligt att titta på men jag ska umgås med Moa jag. Ska bli riktigt trevligt. Få vara "Jennie" ett tag och inte "Mamma Jennie" eller "Flickvän Jennie", även om jag trivs med det också.
Känner mig lite fin också, har sminkat mig och fixat håret, Ooo. Det har man aldrig tid för längre, ibland kan jag ha lite spray eller mousse i håret bara för att få det att se någorlunda bra ut. Brukar misslyckas. Rena kläder har man också, inge kräka och inge dreggel. Tillhör också ovanligheten. Men så är livet. Tur att det inte luktar 'så' illa än.
Glömde skriva sist att Aron har skrattat! 2 gånger. Och även om jag skulle vilja att det var mig han skrattade åt så var det INTE det. Nejnej så rolig är inte mamma än. Han har en mobil som hänger i taket med en leende sol och ner hänger några blomfigurer, den är väldigt rolig, nästan varje morgon när jag vaknar efter honom ligger han och tittar, ler och pratar med den. Efter ett tag dock brukar han bli sur då han upptäcker att den INTE svarar.
Han har även börjat trivas i babysittern. Underbart. Nu kan han faktiskt sitta där ett litet tag, si sådär 10-15 min. På den har jag hängt tre reflexer, 2 rosa klackskor, och en gul/orange hund. Dom där rosa klackskorna är riktigt intressanta och hans favoriter, (vad ska man tro om det?) Haha nejdå, han får tycka om rosa skor om han vill. Rosa är faktiskt en väldigt fin färg, i bra små mängder. Tycker det bara är fånigt att killar inte kan ha rosa och tjejer inte blått. Fånerier.
Jag har blivit en sån där sak jag alltid tyckt är så töntigt. Jag sitter hemma en fredag kväll och tittar på IDOL!! Och det är inte det värsta än, nejnej utan jag tycker det är BRA. Jag har alltid klagat på människor som sitter inne och tittar på sådant. Visserligen var väl det för att jag alltid var ute.(?)
Men nejnej nu tycker jag det är bra, och speciellt igår, Kevin och Alice är riktigt bra, fast Anna har även en väldigt häftig röst måste jag säga, passar dock inte in med hennes utseende. Man får en chock första gången man hör henne sjunga.
Jag har börjat tröttna på att bara sitta hemma å glo, eller jag har väl inte tröttnat på det egentligen, men jag vill jobba, jag vill tjäna pengar. Jag/Vi klarar oss inte på min mammapenning, och man vet ju heller aldrig när man får den, kan inte ens få allting på en gång, Ska det vara så svårt?
Nej jag vill ha ett helgjobb så jag kan bidra lite jag också, hatar att leva på Freddie. Känns så jobbigt, han är min pojkvän inte förmyndare. Har frågat syster om hon kan hjälpa mig så jag kanske kan jobba i garderoben på joar, dom frågade mig förut i februari om jag ville det, men tackade då nej. Men nu känner jag att jag inte vet så många andra ställen jag kan jobba på som bara behöver på helger,
Jag vill ju fortfarande vara hemma med Aron på vardagar.
Nej nu ska jag fortsätta poppa musik här och hoppas på att grannarna inte hör och blir störda av det, jag vet ju att min kära pojkvän inte tycker om min musik, så det gör nog inte dom heller. Endå har jag ju väldigt mixad musiksmak. Just nu är det Simple Plan-Shut up . Den dagen 25 Januari 2006 kommer jag nog aldrig glömma. eller var det 2007 ? Underbar dag med syster iallafall.
I Love You Sis. I Know I Can Always Count On You.
I'd Be Lost If I Lost You...
Vi har varit med Mamma. (Arons Mormor) Hon kom hit en stund myste med Aron, sen åkte vi med henne och handlade. Det blev massa handlade och även vi fick saft och diskmedel. Underbara mamma/mormor gav oss även 100kr. "Det är inte mycket." verkar vara nån standard kommentar när man ger någon annan pengar.
Nej det är inte mycket, men just nu är det de.
Vi kom hem och satte oss i soffan en stund, Aron började bli trött, då ringde de från Vårfru kyrkan. Frågade om vi höll ett dop för ett par veckor sen. Jo men det gjorde vi ju. Och så började ju jag tro att vi hade förstört något. Nej men så var det ju inte, hon frågade om vi hade tappat ett örhänge, då kom jag på att Madelene tappade ju sitt dyrbara örhänge. Så jag ringde henne berättade att dom hittade det. Hon blev överlycklig. Så vi gick och hämtade det och begav oss till Madelene och Evelyn.
Så vi satt och pratade massa skit, lite om "tiden efter förlossning" det var massa trevligt. Evelyn försökte äta upp lilla stackars Aron också, hon kämpade med att få tag i hans jätte fina blåa tröja, och när hon väl fick tag i den och började rikta den mot munnen, och så kommer ju mamma Madelene och tar bort Arons tröja. Evelyn såg helt fundersam ut och såg ut som hon funderade på var Aron tog vägen. Dom är så roliga dom små. De hade även lika kläder. Moomin bodys. Aron hade en blå och Evelyn en rosa.
När vi kom hem så myste vi lite med pappa, jag började kolla lite på reseersättningspapprerna vi inte än skickat in, och upptäckte att jag behöver en underskrift på dom, ja men va bra hur ska jag få tag på det nu? Behöver även 9 ytterligare papper för rese ersättning.
klockan 4.15 inatt fick jag en väldig chock också. Jag matade Aron igår kväll vid 8 tiden. Sen sov han. När han inte hade vaknat vid 11 ungefär så kände jag mig trött och tänkte att jag får väl sova tills han vaknar då. Och när jag väl vaknade var klockan 4.15 och jag började fundera, hade det inte vart för allt bökande han gjorde i sängen hade jag blivit livrädd och funderat på om min buse levde. Tack och lov för hans bökande.
Jag har upptäckt att han sover mycket bättre på mage än på rygg, så han sov därför på magen, och då det är massa snack om att barn ska sova på rygg för att förhindra PSD så blev jag ju självklart nojig. Men förr i tiden skulle barnen sova på mage och vi lever ju? Man ska ju inte ta allt för seriöst men det känns fortfarande så skört, hans lilla liv. Undra när man slutar oroa sig för precis allting, meen, jag är ju mamma nu, nu är mitt liv dömt till oroande.
Jag har denna kväll spenderat hela kvällen till att läsa och gråta och läsa lite mer. Jag läste http://www.mammamelissa.blogg.se och jag kände gud vilken tur vi har, och samtidigt att världen kan nog inte bli mer orättvist, jag minns bara dom känslorna då jag trodde att Aron inte skulle överleva. Dom känslorna när de berättade att barnet skulle födas och man ville springa därifrån, sätta sig i ett hörn och hålla emot.
Jag skulle aldrig någonsin i världen kunna tänka mig hur det skulle kännas att förlora Aron. Jag vågar inte ens tänka på det, även om jag gör det alltför ofta. Någon vacker dag kanske man kan acceptera vad som hände, vad som kunde hända och gå vidare därifrån. Men än sålänge tänker jag inte acceptera det. Det finns ingen bra förklaring till varför barn dör, och inte heller för att Aron fick kämpa för att få leva.
Och jag kommer nog aldrig förstå, hur någon som gått igenom så mycket i sitt liv, endå kan ifrån sig ett så vackert leende, ett glädjeskrik, och som kan prata med sina leksaker. Nej jag kommer aldrig förstå, men jag kommer alltid vara tacksam. Du är mitt mirakel. Och även om jag gråter varje gång jag tittar på bilder, eller tänker på allt det onda, så vill jag inte glömma det heller, jag vill inte ta min lilla gosunge för givet, man behöver veta hur enkelt det är att förlora, för att kunna riktigt uppskatta det man har. Jag hade nog aldrig uppskattat livet såhär mycket, om jag inte visste hur enkelt något kan tas ifrån, vända upp och ner på allt man visste.
Det är inte enkelt att föda barn, vissa får en prövning, vissa får kämpa.
That Is A Smile That Always Will Melt My Heart.
There Is No Me, Without You.
I Helgen fyllde min "moster" (morbrors flickvän) år, 30år, så de blev lite fest där borta under kvällen. Aron lämnades hos Farmor och Farfar, eftersom vi tyckte att dopet var tillräckligt mycket människor, så helgen efter kunde han få lite lugn och ro och slippa mycket människor. Risken för RSvirus blir ju större och större. Jag saknade min lilla bebis när vi var borta, men det fanns ju kära lilla kusinen Ellen där att titta på och mysa lite med.
Ska bli så kul när Aron lär sig lika mycket som Ellen, Men hon är ju bara "egentligen" 3 månader äldre, känns konstigt att dom är lika gamla men han "egentligen" är yngre.
Efter vi kom hem därifrån så träffade vi Moa och Hennes pojkvän Sebastian. Vi hade bokat planer sen innan att ha lite myskväll med film, de tog även med sig vin så vi drack lite vin och kollade på Saw 4. Det blev lite snackandes också. När första filmen var slut funderade vi på om vi skulle se andra hyrda filmen men klockan var efter 2 så de blev ingen mer film. Vi pratade en stund.
Dagen efter gjorde vi inte så mycket, åkte och handlade, hämtade Aron, satt där borta en stund. Hade lite mys hemma sedan.
Igår var vi på BVC, Aron vägde 4400 gram, och var 54cm lång, sköterskan påpekade att Aron är väldigt lång, och jag kan ju helt utan att ljuga säga, Inte mitt fel. Helt och hållet pappas fel. Dom sa även att vi ska börja ge lactolos till Aron för att få igång magen. Än så länge inge resultat.
Vi har även bytt mat för att få igång magen så nu är det NAN1 som ges som mat.
Idag ringde en sköterska från 95F och berättade att nu har Aron fått recept på Synagis, medicinen han ska få mot RSvirus. Så nu är det bara vänta på samtalet när de ringer och berättar att Aron ska få det. Förhoppningsvis kan han få det när vi ska till Uppsala för 2 mån kontrollen. Vi ska på den, den 19e.
Annars vet jag ingenting speciellt som händer i veckan.
På fredag ska jag träffa Lena och hennes 2åriga son Alfons. Det ska bli kul, träffade ju henne i fredags men då utan sonen. Nu har hon sonen denna vecka så det ska bli kul.
Jag har fått nå dumt msn virus också, Idiotiska virus grejjer. Jag har inget virusprogram på datorn, det finns Norman nånting, så jag kan genomsöka datorn, men vi har ingen key till det. Människan som ägde datorn innan gav inte med det. Men när jag genomsökte datorn hittade den inget virus, så det verkar inte påverka datorn iallafall, men skickar viruslänken till alla på min msn lista. Och ja jag var dum nog att klicka på en viruslänk. Kom på det för sent! Om någon vet hur man får bort det, SNÄLLA, berätta!
Har fått lite bilder från dopet av Moa, dom finns på bilddagboken. Jag orkar inte lägga upp dom här också. Så ni får helt enkelt gå in där och titta.
This Is You're Life, Are You Who You Wanna Be?
Vad har vi gjort, vi har varit ut och gått, varit till barnakuten, varit med på tv, varit hundvakt, träffat en ny vän, och imorgon ska vi ha barnvakt, LER!
Ja att vi har varit ut och gått är väl inte så mycket att diskutera, det tillhör ju de gamla vanliga det. Men vi åkte till barnakuten i måndags kväll runt kl 8 för att då hade Aron inte bajsat på tre dagar nästan fyra och fick ont i magen när han åt, och vi började bli väldigt oroliga. Först försökte vi bara ringa dit, se vad de tyckte vi skulle göra, TOTALT lönlöst, omöjligt att komma fram, så vi ringde till sjukvårdsrådgivningen, pratade och förklarade läget,
Eftersom Aron är prematur, snart 5 månader, och inte ammas så tyckte hon att vi skulle åka och kolla upp det,
(barn som ammas kan gå upp till 2 veckor utan att bajsa och det är normalt, dock inte barn som äter ersättning)
Vi åkte till barnakuten, de stimulerade vilket ledde till att han bajsade, dock inte normalt spädbarnsbajs så vi fick vänta på en läkare. klockan blev mer och mer och tillslut kom läkaren in, kollade Arons reflexer kände på magen, osv, rutinkoll helt enkelt. Konstaterade att det är inget fel så, men gav rådet att testa bifidus, ersättning mot förstoppning, började med det i tisdags, och igår bajsade han 2ggr och idag litegrann bara 1 gång.
(Nu har vi även fått rådet att pärondricka också kan funka som lösande. Så idag har Aron fått smaka pärondricka, och OJ vad de verkade vara gott. Inga sura miner där inte.)
Vi var även med på TV i onsdags (Sjukhuset)
WIIE Nu har vi fått åka hem. Haha det blev att säga hejdå och vi fick åka hem. Så nu kommer vi inte vara med på sjukhuset igen, vi har haft våra 15 minuter i solen. Jag är ju inte allt för ledsen över det, man känner sig inte speciellt fräsch på tv, när man bott på sjukhus i 2½ månad, men ingen förväntar sig nog att man ska se ut som världens prinsessa då heller.
Vi har även vart hundvakt åt Mysan torsdag-fredag. Min familj och Freddies familj var på ålandskryssning så vi passade Mysan, en otroligt mysig hund. Om man lägger Aron i Fannys säng så kommer Mysan och lägger sig vid fotändan, tittar lite på Aron när han pratar lite sen tittar hon bort igen. Kan det bli bättre? Jodå det kan de, hon lägger sig vid fotändan när man sover också, så efter Freddie åkte till jobbet imorse låg jag, Aron, och Mysan i en säng och myste.
Idag har vi träffat en ny vän, hon heter Lena och har också en son, dock 2½ år gammal, men han var hos sin pappa denna vecka, förhoppningsvis får man väl träffa honom någon gång också. Han låter som en riktigt liten busunge av vad hon berättar. Hon var jätte trevlig och vi gick runt lite och pratade massor. En tjej man hoppas på att träffa igen.
Imorgon är det dax för Aron att sova borta igen, min morbrors flickvän fyller 30 imorgon så det blir fest, dock ska vi åka hem relativt tidigt vad jag förstått, (vi åker med mamma och pappa dit) men vi tänkte att Elisabet kan få mysa lite extra med Aron och jag och Freddie kan få mysa lite extra med varandra. Är ju lite svårt att få ensamtid med en super sällskapssjuk bebis, han tycker inte alls om att vara själv. Riktigt mysigt ibland.
Vi kanske även skulle träffa Moa imorgon, ska höra med henne imorgon och se om det blev något av det.
Och Aron har ÄNTLIGEN börjat Le när man pratar med honom. Jag upptäckte det igår, jag pratade med honom och helt plötsligt, så log han, mitt hjärta smälte och jag blev överlycklig. Han log flera gånger och jag lyckades t om få kort på ett leende. Underbara lilla pojke.
Fast morgonar och förmiddagar verkar vara leende tiderna, han log lite när vi var hos farmor idag också. Hon hade en rolig tavla, fast sen helt plötsligt grät han när han tittade på tavlan, rolig pojke det där.
Nej nu börjar jag känna mig jätte trött och förhoppningsvis hinner jag skriva klart innan Freddie börjar en ny match på sitt spel.
