Det blir inte så jätte mycket skrivande. Mín blogg är som en magisk kraft som får Aron att vakna. Lite smått kul det, varje gång jag sätter mig ner för att skriva vaknar lill-killen. Så vi får se hur mycket jag kan skriva nu innan han vaknar igen.

Aron börjar bli hungrigare och hungrigare, det är jätte bra, han kräks inte lika mycket men han är dålig i magen istället, så i lördags ringde vi till neonatala och hörde ifall dom var oroliga över hans köriga mage, Efter många uppringningar fram och tillbaka till sköterskor och läkare så tyckte läkaren att vi skulle åka in med honom till barnakuten för att veta ifall det bara var en förkylning eller om det var något virus som gömde sig.
Det visade sig vara killens första fökylning, den drabbar honom väldigt lätt, han är lite grinigare och lite körig i magen men annars är det inga problem.

Annars gjorde vi inte så mycket i helgen, vi fick besök av mammas "riktiga" pappa, och hans fru en stund igår, fikade lite sen åkte dom och vi gick till mamma och fick lite mat och fika där också. Fick träffa min kära syster, också, hon har flyttat hem igen då hennes sambo boende inte funkade. Så pratade lite med henne, spelade lite rayman och fick kläder som hon inte ville ha längre. Perfekt när ekonomin är lite dålig, ta syrrans gamla kläder. 2 par jeans, 4-5 linnen.

Snart vid kl 14.00 ska jag och Aron gå ner på stan, vi ska möta Johanna där, det var så länge sen vi umgicks, det är nog förra året vi umgicks. Annars har vi nog bara träffats i skolan då jag gick där och hon jobbade. Men ibland träffar man på henne när man är ute också.

Det är jätte härligt väder ute, har vart fint väder dom senaste dagarna, denna solen är vår sommar, så jag tycker det är underbart, humöret blir på topp och man vill bara gå ut och stanna där. Tyvärr så är de ju lite svårt att hitta en micro utomhus så lite svårt att värma Arons mat.

Haha Aron ligger och små gnäller till och från, skriker till, men går man dit så har han somnat igen.

Haha, efter att ha varit borta ett tag, så upptäckte jag att jag glömde lägga upp detta inlägg så jag lägger upp det nu.

Igår var vi till uppsala, eller blir väl egentligen i förregår, iallafall, i torsdags var vi till uppsala.
Först åkte vi till ögonkliniken, efter att ha fått ögondropparna så kom alla läkare/sköterskor till slut. Det var 5 st olika människor inne i rummet, 7 st med mig och Aron.
I vilket fall, ögonen såg bra ut (Tack och lov) Man såg hur det hade blivit ärr i pupillen där det tidigare var spår av ROP.

Under undersökningen kom jag på att jag hade glömt att betala i parkeringshuset. Oops. Så efter undersökningen gick vi tillbaka till bilen, som tur var ingen böter, så jag betalade och vi gick upp till neonatala avdelningen. Hjärtat vägde 3136gram. Så jag tror inte riktigt vågarna stämde ihop med varandra. Jag tvivlar på att Aron har gått upp 100g på en dag.
Linda tittade lite på Aron också, men de konstaterade att hans kräkningar inte var något ovanligt eftersom han har opererats så var de några frågor skulle vi ringa.

Vi gick till fika rummet så Aron skulle få mat innan vi åkte igen, samtidigt kom jag på att jag skulle fråga om vaccin mot RSvirus då jag läst att barn födda före v35 kvalificerade för att få det. Men det är olika regler på olika sjukhus så i uppsala har de regeln att barn före v26 får vaccin, vilket gör att vi fortfarande är inom regeln. Så när RS säsongen börjar på riktigt och barn börjar bli sjuka börjar Arons vaccin mot RS. Det är skönt att veta att han kommer få vaccin, RS virus vet man ju inte riktigt hur han skulle klara av.

Aron blir grinigare och grinigare och nu för tiden kan man knappt lägga ner honom och gå å hämta något eller vad som helst. Han har blivit så sällskapssjuk att man nästan får dåligt samvete bara av att gå på toaletten. Han verkar vara hungrig konstant, han kräks inte lika mycket längre så han börjar bli sitt vanliga glupska jag. Idag fick även Elisabet se hur grinig lilla söta Aron kan vara. Haha helt hopplös ibland när han sätter den sidan till. Ingenting är bra och man får kämpa för att trösta honom.
Han har även börjat tycka illa om att byta blöja av något anledning, han bara skriker och skriker tills det är över och man tur upp honom igen. Han är så söt den där lilla killen.

Aron har knappt sovit nånting alls idag på dagen. Han har väl sovit ungefär 2h på dagen, sen somnade han vid 20.30 tiden och har sovit sen dess. Han vaknade inte ens när jag matade honom. Han sov igenom maten utan att ens sätta i halsen eller spotta ut. Imponerande. Tänk vilket härligt liv man skulle ha om man kunde sova och äta samtidigt.

Något jag har tänkt på ett tag är att jag är så otroligt imponerad av ensamstående mammor. Jag förstår inte hur de orkar. Eller jo "Man har inget annat val" Det är det som gjort att vi klarat av prematuritet men endå. Hade det inte varit för Freddie hade jag säkert gått in i väggen för länge sen. Hur mycket jag än älskar Aron, så behöver jag få gå runt i lägenheten ibland utan honom på armen. Blir enklare sen som tur är.
Lägenheten är totalt stökig och ser ut som en bomb släpps här. Man har aldrig tid att städa och när tiden finns, finns inte orken. Man känner hela tiden att man vill städa men varje gång man börjar så avslutar man det aldrig. Det finns alltid något i vägen. Så alla ensamstående mammor: Jag beundrar er djupt.


När man tänker efter, vilken otrolig tur man har egentligen, när man får höra om andra prematura bebisar, som kanske inte klarat sig, eller klarat sig med flera komplikationer känner man verkligen att Aron kämpade verkligen, han ville verkligen överleva. Jag satt och diskuterade lite med en annan prematur mamma, och hade det inte varit för livsviljan hos prematura barn, hade de aldrig överlevt, sjukhusen må ha otroligt många jätte bra maskiner, men utan viljan att leva hjälper inte maskinerna. När man tänker på hur nära vi var på att förlora Aron, bryter man ihop inombords. Att prata om det gör mig helt tårögd, endå känns det nästan som man måste acceptera faktumet att vi kunde ha förlorat honom för att gå vidare från det kapitlet, men att acceptera en sån sak är inte det lättaste att göra. Läxan att lära sig att livet är orättvist, är hård.

Nej usch detta blev ett långt inlägg. Nu måste jag sluta.





Otroligt att något så vackert var i min mage, hela tiden. Så svårt att tänka att han låg där inne, så perfekt, så underbar. Du är Verkligen det vackraste i hela världen.
Jag älskar dig så otroligt mycket hjärtat.

Den 18 September.
Den dagen vi längtade efter i flera månader. Den beräknade dagen. Beräknade födelsedagen. Den dagen våran vackra Aron EGENTLIGEN skulle komma. Men istället för den 18 september prickade vi in den 6 Juni istället. 3½ månad. Det är 3½ månad sen våran vackra pojke kom. Känns som han alltid funnits där, men endå så känns det som han precis kommit. Han börjar ju bli "bebisstorlek" nu ju. 3050 gram väger han idag. Han väger nu mer än vad jag gjorde när jag föddes. Han börjar bli en stor pojke.

Så på denna stora viktiga dag åkte vi till sjukhuset, koll av ögonen. Vad visar det sig då, jo att det vänstra ögat behöver operation. Först pratade de om att operationen skulle ta plats idag, men eftersom narkosläkaren hörde ett blåsljud i hjärtat ville hon vänta och höra med en hjärtläkare för att se att inget skulle vara i vägen för narkosen.
Så det kom en hjärtläkare och lyssnade och tittade på hjärtat med ultraljud. Det var inga problem med hjärtat, ingenting dom var bekymrade för. Dock så såg hon ett blodkärl hon var lite fundersam på, så hon skulle diskutera med sina kollegor men det var inget att vara orolig för.

Så vi har setat här på sjukhuset hela dagen, när vi fick höra att det kanske skulle bli en operation idag så fick inte Aron äta någonting, så från kl 10 till kl 17 fastade han. Den stackars lilla pojken sög så mycket på nappen och hoppades väl på att få ut någon mat därifrån. När han äntligen fick mat igen åt han så snabbt att han kräktes. Vi har gått lite fram och tillbaka här på sjukhuset, rastlösa och uttråkade. Inte kan Freddie vara här heller, han är sjuk, förkyld och feber så vi ska vara här ensamma fram till lördag. Då får vi åka hem, OM allt går som det ska. dvs att han kommer igång med mat, bajsa, vakna och alla viktiga saker. Men förhoppningsvis får vi åka hem på lördag. Förhoppningsvis är Freddie bättre då så han kan hämta oss, vi fick skjuts hit av Arons mormor så vi har ingen bil här.

Just nu ligger Aron helt utslagen i sängen, han har haft en jobbig dag idag. Förhoppningsvis sover han tills han vill ha mat igen. Han får äta så mycket han kan för efter 04.00 så får han ingen mer mat. Då blir det fasta igen. Vi är troligen först ut på operation så det blir väl vid 8.00 taget där nånstanns.

Usch å fy, hur ska man fördriva tiden här då?
Tur att man var lite förberädd på att ögonen skulle bli värre, annars vet jag inte vad jag skulle göra. Bli galen eller något. Allt jag vill är att imorgon ska vara över så vi får åka hem.  Tänk egentligen så stark en liten Aron kan vara. Medan hans mamma och pappa är sjuka är han helt frisk. Inga tecken på förkylning eller något liknande. Stora fina underbara pojke.
Nu ska jag försöka fördriva tiden med att titta på tv och vila.

Idag har vi varit till sjukhuset, igen!
Vi mötte upp moster sandra på sjukhuset för att få lite sällskap, springandet började med att först springa till ögonmottagningen, där fick vi ögondroppar, sen fick vi springa till 'öra, näsa, hals' där vi gjorde hörsel test. Testerna gick jätte bra och hon som tog testet var jätte nöjd. Aron verkade inte bry sig så mycket bara han fick mitt finger att suga på. Vad skönt de ska bli om han lär sig suga på sina egna fingrar. Efter testet fortsatte springadet tillbaka till ögonmottagningen, vi skulle ha haft med kameran idag men då de tyckte att ögonen ser lite (!) bättre ut så tyckte de att kameran inte behövdes (TACK OCH LOV) Jag hatar den där kameran. Som sagt, ögonen har gått tillbaka liiite, det kan gå tillbaka helt, men det är ingenting vi ska hoppas på.

Efter ögonmottagningen sprang vi till neonatala avdelningen istället, vi stog och väntade utanför för att jag är förkyld, vi fick ett rum på samvården som vi fick vara i sålänge eftersom jag inte vill vara i familjerummet, och dom vill nog inte ha mig där heller för smitta andra barn vill jag absolut inte göra. Vi var på neo för att väga, den "lilla" killen väger hela 2965GRAM!!!! Jippie!
Sen träffade vi Richard som skulle kolla lite på honom då fåniga mamma är lite små nojig att han ska bli sjuk. Men eftersom jag är sjuk och freddie är sjuk vågar jag inte ta några risker, hellre kolla en gång för mycket än en för lite. Richard tyckte att allt såg bra ut. 

Som sagt så är vi sjuka här i den lilla familjen, eller Aron verkar ju vara frisk som tur är, men vi andra två är förkylda och gnäller som små ungar. Haha nejdå inte riktigt så illa är de inte. Men det blir nog sittandes hemma imorgon. Jag håller på att bli galen på denna stökiga lägenhet så om Aron sover imorgon ska jag städa. Det är så svårt att hålla det städat då Aron tycker så mycket om att vara med mamma och pappa. Men som sagt, sover han blir det städdag för mig! Jag skulle gärna vilja tvätta också, efter en-två veckor ser våran tvättkorg ut som den gjorde när jag bodde hemma och vi var 6 personer, våran lilla familj är tre personer men ger lika mycket tvätt. Lilla Aron tycker om att kräkas på oss. Tyvärr är soffan lite utsatt av Aron också.

Min lilla tjockis har börjat ha på sig 50 kläder nu också, utbudet av kläder är så mycket större när man kan använda ALLA hans kläder. Visserligen får man vika upp lite i armarna, benen brukar funka iallafall. Han har ju ganska långa ben. Det har han absolut inte fått från mig. Jag har korta ben och kort överkropp. Freddie som har långa ben.

I lördags var vi ut till Emmas föräldrar och träffade Emma. Aron har fått en gudmor nu. Min bästa och äldsta vän, Emma Kristina Westerberg. Den människa jag verkligen vill ge en viktig roll i min och Freddies sons liv. Hon har varit en viktig del i mitt liv, och utan henne skulle jag inte vara jag. Hon är en underbar människa och har alltid varit. Jag är stolt över att hon vill vara Arons gudmor. Och jag är stolt över att vara hennes vän.

Just nu ligger Freddie och sover i sängen, Aron ville absolut inte sova i vaggan så han ligger här brevid mig medan jag sitter här, skriver blogg, samtidigt som jag tittar på PS. I Love You. Känner inte riktigt att jag hänger med så mycket i filmen, den verkar väl ganska bra, tror jag. Glöm vad jag sa, Aron verkar vakna till liv nu. Vi får se hur det blir med sovande inatt. Skulle vara skönt att få sova eftersom jag är ganska förkyld. Men Lilla busfröet bestämmer. 

Det är inte långt kvar tills Arons beräknade datum, det är på torsdag så eftersom klockan är efter 12 nu så är de bara två dagar kvar, Elisabeth hade rätt om att Aron kommer väga över 3000g innan beräknat, Det ska bli kul att se hur mycket han väger på torsdag. Can't wait.

 

Till Dom människor som inte förstår hur liten min lilla pojke är. På denna bild har vi Aron, född 6/6-08 t v.
Och Den andra gossen heter Liam (Ellens syssling) född 4/6-08. Så det skiljer 2 dagar mellan dessa pojkar.

Inte uppdaterat på ett tag så nu tänkte jag berätta vad vi har sysslat med denna vecka.
I torsdags var vi på ögonundersökning och fick höra att vi var på gränsen till behandling, men det var inte riktigt dags än. Vi ska tillbaka imorgon och på dom lät det väl som att det kommer vara dags för behandling, men vi får se imorgon. Är det dags för behandling så blir det laser behandling på tisdag, Isåfall blir jag och Aron kvar på sjukhuset över natten eftersom Aron kommer bli sövd isåfall.

Freddie börjar jobba imorgon och kan därför inte vara med. Denna laser operation är inte stor eller krävande för Aron och därför är det dumt att ta ledigt eftersom Freddie börjar imorgon. Det är bra om han får behålla sitt jobb.

Vi var och hälsade på Madelene och Evelyn i fredags och gick tillsammans till Coop. När vi var påväg tillbaka träffade vi på Mikaela, och Bella med sin son.  Vi stog och pratade en stund, Sen var det dags att gå vidare.
På kvällen kom Elisabet och Fanny förbi och hälsade på, tog med sig godis och cola.

Lördags, igår, åkte vi till grisslehamn, då var det dags för dop och jag fick äntligen träffa min lilla kusin, (inte så liten jämfört med Aron, men det är ju ingen) På dopet träffade vi även en pojke som var 2 dagar äldre än Aron, så när vi ställde dom brevid varandra såg det ganska fånigt ut, Man kunde knappast tro att dom var lika gamla.
Jag såg inte så mycket av själva dopet, vi hade en liten herre som ville ha mat, och jag fick absolut inte stå och mata vid dopet så jag fick sätta mig i köket. (dopet hölls inte i en kyrka)
Efteråt blev det mat och fika och självklart de roligaste, presentöppning.

När hela detta roliga kalas var slut åkte vi till min mormors, (arons gammelmormors) stuga där blev det mys kväll med lite släktträff. Det var jätte trevligt och Aron och Ellen hoppade runt från person till person. Alla vill mysa med de söta bebisarna.
Vi sov kvar där och åkte hem idag.
Sen vi kom hem har vi inte gjort så mycket, mest setat här och njutit av att vara hemma. Finns det något bättre än hemma?

Jusste, I fredags fick jag hem mitt preemie hjärta, ni vet, hjärtat som symboliserar för tidigt födda. Det är jätte fint och jag är jätte nöjd över det.




















Trodde Aldrig Man Kunde Älska Någon Såhär Mycket..

Äntligen har man fått en anledning. Igår fick jag hem brev på posten, dock skickades de hem till mamma men iallafall. Det visade sig iallafall att Arons för tidiga födsel berodde troligen på en infektion. Det är skönt att få veta varför han föddes för tidigt. Förhoppningsvis händer väl inte samma sak om Aron någongång ska få ett syskon.
Synd bara att det ska ta 12 veckor att få ett svar.

"Hej Jennie

Vi har nu fått svar på den mikroskopiska undersökningen som gjorts av moderkaka och navelsträng. Undersökningen visar tecken på inflammation i moderkaka och fosterhinnor. Du har troligen haft en infektion i livmodern som då framkallat en för tidigt födsel. Infektion är den vanligaste orsaken till för tidigt födsel även om modern inte har några symtom på infektion. Om du har några frågor är du välkommen att höra av dig.
Med vänliga hälsningar ..."

Vackraste 5 fingrarna i världen

Idag har vi vart tillbaka till uppsala för uppföljning av ögonundersökningarna.
För en gångs skull var läkaren nästan i tid, bara 10 minuter sen kanske. Under tiden vi väntade på ögonundersökningen vägde vi Aron, så idag vägde lillkillen 2415g. Han blir bara större och större.

På ögonundersökningen visade det sig att Aron har stadie 3 av sjukdomen ROP. Dom tycker inte det behöver behandlas än, men denna gång sa dom inget om att det kan gå tillbaka självt, utan att vi ska förvänta sig att de kommer behöva behandlas.

Dom behandlar via laser, behöver inte skära å ingenting vad jag förstod. Allt görs via pupillen.

Jag önskar jag kunde rädda honom från allt, Jag önskar bara att han kan bli frisk och slippa alla läkarbesök, alla undersökningar, och bara få vara ifred nu.
Men det är för mycket att önska. Fler besök kommer det bli, fler undersökningar, fler allting.

På torsdag är nästa ögonundersökning så vi får se vad de säger då. Förhoppningsvis blir det bättre men jag vågar inte hoppas på det endå. Har det blivit värre på torsdag är det säkert dags för ögonoperationen på fredag. Vi får se om det blir något dop för våran del. Förhoppningsvis så kan vi gå på dopet, men blir det ögon operation i slutet av veckan kan vi inte gå på Ellens dop. Det vore synd, hon är 2 månader och jag har fortfarande inte träffat henne.
Men Aron kommer först.

Pratade med en vän från avdelningen, vars son också föddes i v25, fast 25+6 och fick veta att man inte får försäkra sitt barn förän 5½ års ålder om barnet vägde under 1300gram i födelsevikt. HELT SJUKT. Visst jag kan förstå att det finns risker med det, alla barn som föds för tidigt är inte friska, men dom kan väl åtminstonde titta på journalen och se hur tillståndet är. Bortsett från ROP finns det ingenting som tyder på att Aron är sjuk. Han ökar i vikt som han ska, han äter och har inga hjärnblödningar, och ingenting som syns. Föds ett barn i normal tid kan h*n också bli sjuk. Men dom är  mer värda för att det är mindre risk?
Helt sjukt!

Vi ska försöka vända på freddies dygn också. Så inatt så får jag och Aron sova själva så får Freddie sova i soffan för att försöka somna lättare. Förhoppningsvis går det. Och det borde bli lättare sen när han börjar jobba också för då borde ju jobbet trötta ut honom och sen att komma hem  till Aron och mig, det borde väl vem som helst somna av. Haha.

Jag har kört slut på mig på spinning idag, Elisabeth frågade om jag ville följa med och jag vill ju komma i bättre form. Min motion är obefintlig och har blivit väldigt för onyttig under tiden på sjukhus.
Spinningen var hemskt jobbig och jag trodde nästan jag skulle dö, svetten bara rann, hela jag var dränkt. Elisabeth hade förvarnat mig men aldrig trodde jag att det skulle vara så jobbigt. Men hur jobbigt det än var så var det ganska skönt endå, glömma bort alla problem, bara få ha tankarna på annat, (t ex att inte glömma bort att andas) Så på torsdag är det dags igen ( beroende på Arons ROP tillstånd )

Men påtal om min lilla prins så vill han ha mat nu. Han verkar vakna till lite så vi får se om det är dags för mat nu eller om han vill vänta en stund. I Vilket fall ska jag göra iordning mer mat så de finns till inatt. Inte vill jag stå inatt och laga mat. Usch nej.

I Would Do Anything To Take The Pain Away From You.