Inte bara tiden i Arons liv som flyger förbi. Om 4 månader är det även min 20års dag.  Då blir de också storfirande och kalas. Även detta året timas ju de in till hamnfestivalen så lär väl firas där då kanske.

Aldrig kunde jag tro att jag skulle ha en son på 1 år när jag fyllde 20, men livet blir aldrig som man tänkt sig, tur nog har det blivit bättre.

Även om jag inte hade tänkt skaffa barn såhär tidigt i livet, så skulle jag aldrig ändra på något, finns ingenting i mitt liv egentligen jag skulle ändra på, allt jag varit med om här i livet har format mig till den personen jag är idag, minsta lilla ändring skulle kunna ändra något så mycket.
T ex om jag och Freddie hade väntat, inte behållt Aron, utan väntat och fått barn senare, tänk då vilken otroligt stark och underbar bebis vi aldrig skulle få träffa.

Nej det blir aldrig som man tänkt sig,
För 5 år sen, 4 år sen, 3 år sen, 2 år sen, skulle jag aldrig tro att jag skulle bo tillsammans med Freddie, dela ett barn tillsammans med Freddie, planera min framtid tillsammans med Freddie.
Det är skönt att inte veta vad som händer frammåt i livet, man får hela tiden överraskningar. Freddie och Aron är de bästa överraskningar jag fått.

Jag fyller 20 år om 4 månader, men jag har redan min familj. Självklart blir familjen större, men förhoppningsvis stannar vi kvar hos varandra. Vi har mycket värt att kämpa för redan.

20 år, jag är väl knappast som de övriga i min egen ålder. Det är nog inte alltför många som har startat sin familj vid 20 års ålder, nog inte så många som behöver tänka på allt som jag tänker på i min vardag, ibland känner man att man skulle vilja slippa ha så mycket och tänka på och bara leva för dagen.

Men jag har något så mycket bättre, något som ingen utan barn kan förstå. Den kärleken jag har, kan ingen nånsin ta ifrån mig.

 

Tiden går så fort.

Det är så länge sen jag beskrev så mycket om hur Aron är som en bebis nu för tiden. Så nu ska jag ta och skriva upp lite hur han är som bebis och hur han har utvecklats senaste tiden.

Det är snart bara 3månader kvar innan Aron fyller 1år. Ett helt år. Det är så svårt att tro att vår lilla gosunge ska bli så stor, Han är ju fortfarande så pytteliten men fortfarande så stor. Han är pyttestor helt enkelt. Aron är snart 9 månader. Men han är ju fortfarande som en 5 månaders bebis. Han blir snart 6månader korrigerat.
Det är ibland jobbigt att Aron är stor och liten på samma gång. Det är jobbigt att räkna korrigerat/okorrigerat.
Men i den här åldern så spelar 3månader så stor roll, nästan 4 månader t o m. Speciellt om man tänker att de flesta först föderskor går över tiden.

Man önskar ibland att man skulle slippa räkna korrigerat och okorrigerat, men det finns inget att göra åt saken, jag struntar i att Aron är 9 månader å inte kan sitta själv, jag struntar i att han är som en 5månaders bebis. Han är iallafall min bebis. Han får utvecklas helt och håller i sin egen takt. Det är räknandet som jag börjar bli less på.

Aron är så duktig, och man märker en sån otroligt stor skillnad på honom, bara för tre veckor sen så hade han precis lärt sig att ta saker, men han hade nästan ingen kontroll alls, han blev lika förvånad varje gång han fick tag i de han ville ha.
Nu vet han precis vad han kan göra, han vet att han kan ta mitt halsband när han vill ha det. Han vet att han kan vända sig från magen till rygg, även om han inte är lika duktig på det än.

När han ligger på mage så älskar jag att lägga mig brevid och titta på honom, när han sträcker upp sitt huvud och tittar på mig, så skäms han och gömmer huvudet i sängen direkt.
När han ligger på rygg så älskar jag att ta fram huvudet och se hans händer sträcka sig efter mitt ansikte, ta mitt hår, känna på mitt ansikte med sina händer.

Det är så svårt att förstå hur snabbt allting går, hur mycket som kan förändras på bara några veckor. Allt går så fort och man hinner inte ens med.
Han växer så mycket, och det är nästan svårast att hänga med.
Jag vet ju att han blir större, men jag tycker inte att det är så uppenbart, förän man tittar på de kläder han en gång haft, Jag var in på H&M och tittade på kläder i stlk 50 och gud så små de är.
Innan så var de så stora och man trodde aldrig Aron skulle kunna ha dom.
Men nu, kan han knappt ha storlek 62 utan att de sitter tajt. Han har numera storlek 62-68 men mera åt 68 hållet.

Man är så van vid att alla brukade tro att han var helt nyfödd, men idag var det en som trodde han var ett par månader iallafall, de känns bra att höra att han inte ser så liten ut längre, för vi ser ju honom varje dag och har ingen aning om hur han ser ut för de människor som inte ser honom ofta eller aldrig har sett honom.

Han är väldigt social också, det märker man tydligt. Han blir aldrig rädd för människor, vi har varit med om att han börjat gråta 1 enda gång då min farbrors sambo höll honom, men aldrig annars har han gråtit för någon annan håller honom. Han verkar vara så duktig på att memorera människor han ser och träffar. Idag satt han och stirrade intensivt på Freddies mormor och morfar och det såg verkligen ut som han försökte memorera dem för att komma ihåg dom.

Men när de kommer till kritan å han är extremt trött, eller blir rädd/skrämd av någon så är det mamma eller pappa man måste vara hos, det är bara vi som kan trösta honom som bäst. Det är skönt att veta att det iallafall är skillnad på oss från övriga människor i hans liv. Men han har ju väldigt mycket människor i sitt liv, det är så otroligt skönt. Ifall något skulle hända oss ( peppar peppar ) så har Aron andra människor han kan vara trygg hos och som han känner bra.

Han har blivit väldigt pappig ibland, enda sen Freddie blev varslad från jobbet så har Aron blivit väldigt pappig, ibland får jag verkligen inte mata honom, han kan total vägra och är bara nöjd när Freddie matar, och ibland är han grinig hos mig men jätte nöjd såfort han kommer till sin pappa. Det är skönt att han har den kontakten med sin pappa och att han visar sån .. personlighet. Han visar precis vad han vill.

Han är oftast en väldigt glad bebis, bråkar nästan aldrig, men självklart kommer humöret in till och från och han kan bli jätte grinig, men aldrig som man fasade för, skrika flera timmar i skräck, helt otröstlig. Sån är han aldrig, än så länge iallafall. Han är en otroligt snäll bebis egentligen om man tänker efter.

Nu har han blivit så mycket bättre på att sova också, oftast sover han numera från 9 på kvällen, när han vaknar igen är helt olika. Han vill fortfarande äta vid 1 tiden och sedan vid 4-5 tiden. Bortsett från det sover han jätte bra, när han vaknar  på natten så gör man iordning mat när han börjar gnälla, när maten är klart har han oftast vaknat så mycket att han kan äta maten, när han har ätit upp all mat så är det bara lägge ner honom i sängen och han somnar lika fort igen och sover jätte bra.

Snart är det nog dax för tänder att dyka upp också, precis allting ska in i munnen, hela tiden. Han han inte bitring, så försöker han sig på händer, täcken, filtar, nallar, andras händer, halsband, kuddar, etc. Precis allting ska in i munnen. Han är så söt så.

Den 10:e Mars ska vi ta kort på vår busbebis hos en fotograf också, jag längtar efter att se resultet. Det blir alltid så fint och som tur är så sparar de alla bilder, vet inte hur länge men då kan vi spara ihop pengar och komma tillbaka senare och köpa bilder. Jag vill ha mycket bilder, helt förstoringar också. Men det får vi ta senare när vi har råd.

Aron är en så mycket snällare bebis än man trodde, man var helt inställd på vaken nätter, skrik i flera timmar, och massa såna saker, men han är så snäll och lugn. En helt underbar bebis. Den bästa bebis vi någonsin kunde få.


I Would Do It All For You. I Would Risk Anything For Your Happiness.
     

Här i livet är människor viktiga.

När Sebastian och Emma var här i fredags disktuterade jag och Sebbe lite lätt ämnet, människor som kan ta ner en på jorden igen. Jag tror de flesta har en vän, pojkvän, släkting eller liknande som på 2 sekunder kan få ner en på jorden. Någon som man alltid lyssnar på vare sig vad de säger. Jag vet att jag har en sån person, Emma är min person.

I mina drömmar om en perfekt värld kan hon få ner mig på jorden och få mig att inse att livet funkar inte som i drömmar. Inte många som kan det, men hon kan. Allt hon säger till mig, reagerar jag på, även om jag inte alltid följer hennes råd så finns de alltid i ryggraden.

De som är så bra med Emma är att hon vet precis vad hon ska säga och inte säga till mig, när hon ska säga något eller om hon ska vänta. Hon vet även alltid vad jag behöver höra, och säger alltid rätt saker till mig. Hon är en underbar människa min Emma, och jag hoppas hon sitter å nästan rodnar när hon läser detta, och det vet jag att hon kommer göra.

Jag saknar att vara 14-15 år. På den tiden kunde jag träffa Emma när jag ville, jag praktiskt taget bodde nästan hos henne en sommar, och jag saknar det. Jag saknar att få träffa henne när jag vill och var jag vill. Nu går det inte, även om vi inte bor så långt ifrån varandra känns det endå som om vi bor på varsinn sida av jordklotet.

Jag är stolt över att ha Emma som vän, för jag vet att hon aldrig nånsin skulle svika mig, eller mitt förtroende för henne. Det är en underbar känsla att ha någon utanför familjen som betyder så mycket. Även om Emma endå känns som en i min familj.

De människor här i världen som har turen att känna Emma bör känna sig stolta, det är en vän man alltid kan lita på, en vän som är så underbar och så stöttande.
Även om vi kan ha olika åsikter om saker så har vi aldrig bråkat. Vi vet när vi ska ge upp ett samtal så vi slipper.

Jag vet att jag gjort något inlägg här och där om Emma tidigare, men hon har så stora delar i mitt liv, så hon kommer tillbaka ganska ofta, och jag struntar i om ni inte vill läsa om henne, jag vill skriva om henne.

Emma Kristina Westerberg,
Min bästa vän.
Min sons gudmor.

Glömde även skriva in att Freddies pappa, och hans tjej var här i veckan. De kom förbi med massor av presenter. Aron fick tre paket, som han öppnade (nästan) helt själv. Så roligt när han är med så mycket. På julafton kunde han knappast hjälpa till och öppna paket, men de kunde han nu. Fast vi fick ju ta bort pappret såfort han fick loss det, annars åkte de in i munnen.

Han fick iallafall en gåstol, en stor krokodil (gosedjur), och en body, Gåstolen kan han inte riktigt sitta i än, eller sitta kan han, men benen når inte ner till marken, mest för att han inte sträcker ner benen.

Freddie fick ett pengaträd, bonsai träd med pengar i.
Och jag fick två soffkuddar och ett badset typ. Med lite badskum å liknande.

   

Ja dax för lite update tycker jag.
Sitter just nu uttråkad as hell, Aron sover, Freddie sover, och jag sitter här å glor.
Vet att jag egentligen borde väcka Freddie, men han är ju så söt när han sover, han ser så.. avslappnad ut. Vill inte tvinga upp honom då. Så han får vila en stund till.

Igår jobbade jag, så otroligt skönt att kunna jobba då och då. Snart kanske det är dax för mig att jobba helt, yey. Freddie blev varslad från jobbet, så här står vi, bägge två utan jobb och en son att försörja. Känns inte alltför bra. Men jag vet att vi kommer klara det. Tillsammans.
Vi ska söka jobb bägge två, sen får vi se hur de blir, vem som får jobba.
Freddies mammas kompis jobbar på ett dagis och hon har pratat med några där om mig och dom lät intresserade, HOPPAS HOPPAS HOPPAS!  Jag vill så gärna börja jobba, samtidigt som jag vill vara hemma med Aron.

Nu blev det lite of topic, haha vad vi har gjort hittils i helgen, jo jag klippte mig igår också, är SÅ nöjd. äntligen kortare hår i bak. Men fortfarande inte för kort i fram. Skulle egentligen vilja ha de lite mer annorlunda, men med mina roliga öron så går de inte, jag vill fortfarande kunna dölja öronen, så de blir såhär, men är fortfarande riktigt nöjd.

Senare på kvällen igår kom Sebastian och Emma förbi. Det blev kolla på film och snacka lite. Vi kollade på Sex-Drive, var faktiskt en riktigt bra film, även om jag var tveksam till den till en början. Men det är en typ road trip film. Och dom är ju alltid bra.

Ikväll kommer kära Moa över, hon ska färga mitt hår, yey, och sen ska vi snacka skit och dricka vin, och mysa med Aron, inte i den ordningen dock, Mysa med Aron först, sen när han sover så ska vi dricka lite vin och ha det mysigt, och annorlunda denna gång är att Freddie inte blir utslängd, utan han ska vara med, men vi får väl se om han tröttnar på oss, lät igår som att Sebbe ville sno Freddie ikväll.

Imorgon bitti ska vi kolla på Fanny som ska spela innebandy, och träffa Freddies mormor och morfar, dom bor på gotland så träffas inte så ofta. Så nu när de skulle till Arlanda, så tänkte Elisabet passa på och träffa dom, och då vill ju vi också följa med så de får träffa sitt barnbarn och barnbarns barn.

Så ser våran helg ut. Jätte härligt.

Ibland upptäcker man att de finns ärliga människor, människor som bryr sig om andra människor, människor de aldrig träffat och förmdligen aldrig hört namnet på ens.

Jag hade vart ut och hämtat något, något där de stod mitt namn på, och självklart är jag så klantig att på vägen från bilen till vår lägenhet lyckas jag tappa detta, det var ganska dyrt och oersättligt, (jag kan inte berätta vad det är, det är en present till en vän som fyller snart, och jag vet att personen läser.)
Och jag kände mig så otroligt kass som lyckas tappa det 20 minuter efter att ha betalt och hämtat ut de. Jag visste inte vad jag skulle göra.

Jag hade skickat ut Freddie för att leta, för han hittar alltid vad jag tappar bort. Och medan han letade så fick jag ett samtal från en person som hade hittat det. Blev jätte glad och fick tillbaka det.
Tror inte så många andra hade letat upp mitt nummer och lämnat tillbaka det. Så jag är otroligt tacksam över det.

Förhoppningsvis är de fler människor som är så snälla och tänker efter på personen som tappat bort det.

Ja då har det varit en ganska lång period utan uppdaterande. Men man kan ju inte spendera varje tid man har vid datorn och bloggen, så jag antar och hoppas ni som läser förstår, det är ju endå för min egen skull jag skriver här, och självklart lite för alla som bryr sig om och undrar om Aron.

Men vi har ju då varit en vecka i Åre, vägen dit var väl lite väl jobbigt, men det är inte lätt att resa med barn, Aron höll sig vaken i 8 av 9 h. Han somnade till, och vakande efter ca 10minuter igen. Och så fortsatte väl hela vägen dit, vi stannade till runt 4 gånger, Och det var då inte för att vi ville, utan va de andra som åkte ville.

Det var imma och snö som irrade så man knappt såg något framför sig över huvud taget, nästan hela vägen. Vi såg knappt mamma å pappas bil, och dom lågt väl kanske 10meter framför oss ibland. Var små läskigt att åka och vi var glada över att fått låna farmor och farfars bil för att ta till Åre.

När vi väl kom fram så var klockan runt 3 har jag för mig, och det blev att ta det lugnt, Vi packade upp Arons resesäng först, och la honom så han fick sova där, vi la oss också i sängen och självklart somnade vi. Jag hade fått 1½h sömn under hela natten. Så jag var lagom trött, sov ingenting i bilen heller.

Under veckan så blev det snowboardsåkning för mig och Freddie, vi åkte varannan dag, jag åkte 2 dagar och Freddie 3 dagar. De blev After Ski, pulka åkning, 40 års firande, och dagstur till Åreby.

Jag åkte oftast snowboard med mamma, (som åker skidor) hon stannar å väntar på mig när de behövs ( då det inte är så lätt att ta sig fram med snowboard om det inte är backe ) och blir inte irriterad. Vi åkte kabinbana upp till toppen och det var jätte fint där uppe.

Andra dagen jag åkte, åkte jag istället med Elisabeth, och vi åkte vilse ifrån alla andra och satte oss istället och skulle ta en öl, jag fick dock nå väldigt vidrigt öl liknande som var nån blandning av öl och sprite. Var lika äckligt som de låter.
Det slutade med att vi fick sitta och vänta på alla andra så de skulle komma dit och alla skulle ta en öl, senare åkte vi till den "riktiga" After Skin och drack lite där och hade de mysigt.

Sista dagen i Åre, (Alla hjärtans dag) hade vi inget lift kort till, jag, Freddie, och Aron åkte istället och skulle kolla vad de kostade att bada, men det kostade 130kr per person så vi struntade i det, vi gick runt i Åre by istället och hade det mysigt.
Senare på kvällen mådde jag inte ett dugg bra och låg i soffan och tyckte synd om mig själv, Freddie och Aron gick till de andra en stund, Vi hade ätit på Max tidigare unden dagen, jag åt chicken nuggets, vet inte om det var de som gjorde att jag mådde illa, eller vad de var, men jag kommer iallafall inte äta på Max nån mer gång.

Vägen hem var betydligt lättare än vägen upp, Aron somnade nästan direkt och sov större delen av vägen hem, vaknade till då och då. Vi själva, behövde bara stanna en extra gång i Uppsala för att Aron skulle få komma ur stolen lite, det var ju så jobbigt för honom att sitta stilla så länge utan att kunna komma upp och röra sig.

Men det var en jätte skön vecka i Åre och den var väl behövd. Var även skönt att komma hem, hem till lägenheten och inte hem till mamma. Hem till Freddie.

   

Finns fler bilder i bilddagboken, dock är de flesta på Aron i bilen dit och hem. Jag kommer att lägga in fler bilder, när jag får bilder från mamma och pappa.
Men så länge får ni nöja er såhär.

Igår vad jag och Freddie ut och åt.
Vi åt middag på Sarajevo, blev lite sent dock. Tror vi gick iväg vid klockan 8-halv 9 kanske.
Aron fick spendera kvällen med Morfar, sen vid halv 10 kom mormor hem också.

Vi åt en fin middag och det var hur mycket mat som helst, jag beställde in WienerSchitzel, (inte ovanligt) och jag tror jag lyckades äta lite mer än hälften iallafall. Freddie beställde in Black and white, han åt upp hela men sen kunde vi knappt röra oss. Usch så mätt man var.
Vi ville dock dela på en banana split men köket hade stängt 10min tidigare.

Vi pratade om att köra en spontangrej, så vi åkte till västerås i hopp om att de skulle finnas nån bio att gå på. Men när vi kom till Västerås var klockan 10 och sista filmen började halv 10. Så vi åkte till McDonalds, köpte en mellan fanta och jag fick en paj. Sen tog vi bilen tillbaka och åkte hem.
Var en jätte trevlig och mysig kväll.

Och imorgon blir det Betnér. Jag bjuder Freddie som "1års present" Anledningen till middagen var just att vi firade 1år tillsammans. Mysmys.

När vi kom hem så var iallafall hunden upprörd och lillebror hade ont i huvudet. Aron var super trött och bråkig. Stackars familj. Men han fick väldigt snart åka med sin pappa hem och sova. Så nu är han fortfarande med Freddie och jag tycker det är så bra att de får spendera mycket tid helt ensamma utan mig. Tror det är bra för de båda två.
Även om jag saknar min gosbebis så otroligt mycket. Men vad gör då inte Freddie när Aron är med mig hela tiden?

När jag är ensam, när jag bara har mig själv att lita på, då känner jag mig som mig själv igen. Jag känner att jag vet vem jag är, och vad jag vill. Jag behöver inte oroa mig över något annat än mig själv och Aron självklart.
Men jag känner att jag trivs med mig själv. Jag trivs med min personlighet och jag struntar i vad alla andra tror/tycker.
Jag vill samma saker nu som jag ville för ett år sen. Jag är samma person igen, Jag kan kontrollera "Jennie" och "Mamma Jennie". Det känns bra.

Var på fest i fredags, med underbara människor, gamla vänner, och nya människor. Underbart. Det känns bra att veta att man fortfarande är ung när man umgås med människor i samma ålder. Vanligtvis känner man sig så otroligt mycket äldre, inte äldre på det viset, men inte "ung"
Man gör inte som de flesta människor i min ålder gör, när jag går ner på stan å kollar kläder, då kollar jag BARA barnkläder. Varför ska jag köpa kläder till mig själv för?

Går jag på affäen så går jag alltid till bebisavdelningen med barnmatsburkar, blöjor, osv. Inte för att jag behöver, utan för jag tycker det är kul.
Jag handlar aldrig saker till mig själv, för jag behöver inte saker, jag behöver inte 50tröjor å 20 byxor. Jag har vad jag behöver. Men jag ska nog försöka lägga lite pengar på mig själv också, får nog börja med det. Denna månad har jag ju jobbat lite så får ju lite lön nästa månad.
Vet redan vad jag ska spara ihop pengar till. Haha.

Ääh vet inte vad jag vill med detta inlägg, ville bara skriva av mig lite.

Här sitter jag, klockan är snart halv 4 på natten och jag kan inte sova. Jag har ont i hela kroppen, jag förstår inte vad jag har gjort, känns som att jag sprang maraton igår och kroppen tar stryk idag, träningsvärk i magen, axlarna, å av nån anledning väldigt ont i tummen.

Huvudet är dumt och jag vet inte vad jag vill göra eller vad jag ska göra. Jag skulle bli så glad om man bara kunde spola tillbaka tiden, eller spola fram, förbi allt jobbiga åsen se hur de slutar. Livet skulle ha en fjärrkontroll, där man kan göra lite hur man vill. Pausa, spela, spola fram, tillbaka, och stänga av. Stänger man av livet utan en fjärrkontroll kan man ju inte bara sätta på det igen.

Jag vill slippa behöva besluta mig för massa saker, Jag vill ha någon som säger åt mig vad jag ska göra istället, någon som tar mina beslut åt mig. Men problemet är ju samtidigt att jag är så trött på människor som försöker bestämma över mig. Jag vill kunna göra som jag själv vill utan att behöva höra suckar osv.
Och nej Aron är inget problem, jag syftar inte på att jag vill kunna göra vad jag vill ifrån honom. Har aldrig ångrat och kommer aldrig ångra att vi behöll honom.
Han är det bästa som nånsin hänt mig, så vi kan låta bli att tolka det fel.

Han har aldrig varit ett problem i vårat liv, inte vad jag vet iallafall. Inga av problemen beror på honom.

---

Angående problemen mellan mig och Freddie tänker jag fortfarande inte skriva ut allting här, det är vår ensak och rör ingen annan, de jag vill ska veta, de vet redan. Men jag är glad över de som visar att de bryr sig. Det värmer riktigt mycket. Man behöver veta ibland att man har stöd och att människor bryr sig. Det känns betryggande.

---

Det är så tragiskt att människor helt plötsligt försvinner bara för att man får barn, däremot klandrar jag ingen och jag förstår ju självklart att det händer, förstog det innan också. Men det är tragiskt.
Här skulle fjärrkontrollen också vara bra att ha, så man kan spola tillbaka och besöka tiden i någon timme åsen återgå till "vanliga livet" igen. Ja, det är mycket som skulle vara bra att ha.

Det blir aldrig som man tror, Men har man tur blir de till de bättre, kan inte vara mer glad över att ha Aron, även om jag inte trodde jag skulle få barn några veckor innan min 19års dag. Dagen innan studenten. Bara för ett år sen jag gjorde graviditets test, den 29e Januari, förra året, tog jag testet som förändrade mitt liv. Haha. Men nu här 1 år senare, har jag en 8månaders son. Det är inte alla som lyckas med det. Men gravid i 5½månad så lyckas man. Dock inget jag rekomenderar ;)

Nej om man skulle försöka sova lite kanske, nu är klockan 03.48 så det börjar kännas som sovdax.
Nattinatt.

Hos sjukgymnasten i torsdags gick det bra, det var skönt att ha med Freddie också, har oftast fått åka själv den senaste tiden. Såklart att jag inte har något emot att åka själv, men ibland är det skönt att ha någon med endå.
Sjukgymnasten filmade allting, i utbildningssyfte, (hon frågade ju självklart innan om hon fick) Och har vi visat vår prins för hela Sverige så varför ska vi inte låta studenter se honom, observera honom och lära sig vad man ska vara extra uppmärkssam och när något är fel?
Att lära andra upptäcka fel så tidigt som möjligt är allt annat än negativt.

Så började sjukgymnasten med sina leksaker, och Aron är så duktig och reagerar direkt. Allt är så kul. Tror alla har gett honom beröm för att han är med så mycket och vill se hela världen på en gång. Dock så är han ju fortfarande lite instabil och "hackiga" rörelser, Händerna börjar han bli duktigare och duktigare med för varje dag som går, han får träna och testa. Vi har fått lite hjälp om hur vi ska träna och hjälpa honom på bästa sätt.

Just nu vet vi inte om han bara är lite senare med att lära sig eller om det skulle vara något annat, det är vanligt att så pass för tidigt födda barn kan behöva lite extra hjälp för att komma igång med saker, men skulle det vara något annat så får vi tackla det då. Finns ingenting som kan få mig att tycka att Aron är något annat än perfekt.

---

Vi har börjat smaka lite barnmats burkar också som sagt, majs och potatis, som var super gott, och han har fått smaka kyckling och pasta, (inte lika gott men det gick i iallafall ) och han har fått smaka morot. Det var en stor hit. Banan har han också smakat, ute hos sin farmor och här hos mormor. Jag var dock inte med då, men Freddie sa att han tyckte det var godare hos farmor än mormor. Haha.

 Det är så mysigt att få mata med mat, men nackdelarna är att man flaskmatar ju inte lika mycket då, och det är ju så mysigt. Jag tycker det är mysigast mitt i natten att mata honom, när klockan är runt 4-5 på natten/morgonen och man får sitta, det är mörkt, tyst och Aron är så trött så. Han är helt lugn och harmonisk, ligger och tittar på mig, och jag vill bara stanna i dom tillfällena, dom matningarna är det bästa jag vet.

Aron har även gråtit sina första krokodil tårar fick jag höra, tyvärr så missade jag det, Men det är nog lika bra, jag blir så ledsen när Aron är ledsen. Det är så jobbigt när han är otröstlig, man känner hur hjärtat går sönder när han ser så ledsen ut och man börjar nästan gråta själv. Min kära lilla kille.

Något mer Aron har lärt sig är att skrika, eller visst han har ju kunnat det sen han föddes i princip, men glädjeskrik, pratskrik, Han kan ligga på golvet och "skrik-prata" Jag försökte få med det på film, men då fick han scenskräck och var helt knäpptyst. Men det är så roligt att se på för han är så glad att han skriker, och tycker det är jätte kul. Underbart att se när han lär sig saker.

Katterna skrämmer han slag på också, de vågar knappt gå in i rummet när han ligger här å pratar/skriker. De springer i panik in i Sandras rum och gömmer sig. Även hunden blir helt förtvivlad och vet inte vad han ska ta sig till.




Morot = MUMS ! ! !