Nu kommer två till gosiga videor på lillkillen. Han är så duktig så jag måste bara visa!!

Han "kryper/ålar" väldigt fort numera, man hinner aldrig med.  Så första videon tar vi från idag.




Nästa video är från igår, när han låg i sin säng, numera när man hittar honom i sängen står han på knäna och "gungar" Och på videon visas första gången han ställer sig upp i sängen!! Helt själv lyckas han ställa sig upp med hjälp av sängen.

Han ställer sig gärna upp antingen på knäna eller på fötterna hela tiden, mot allting.

Det här är en bok som jag verkligen vill ha. Jag längtar efter att jag kan köpa och läsa den.
Boken är skriven av Tina Wiman som är mamma till 4 barn, varav 3 är prematura. Efter 4:e barnet började hon skriva den bok nästan alla vi prematurföräldrar behövde. Inte en bok om barnen, utan en bok om föräldrarna.

Jag har läst ett par texter på hennes blogg, och jag kan fortfarande inte läsa dom utan att börja gråta, det är helt sjukt, spelar ingen roll om jag sitter här hemma själv, eller om jag har vänner här, jag klarar inte av att läsa det, de påminner för mycket. Hon har en förmåga att beskriva känslorna på punkt och pricka, man känner igen sig direkt, man känner igen känslorna.

Läser man hennes texter hamnar man på sjukhuset igen, man dras tillbaka till den tid som man aldrig trodde skulle ta slut. Känslan av hopplöshet, att inte kunna rädda sitt eget barn. Dom känslorna man helst vill glömma.

Jag kan inte läsa ett blogginlägg, och jag ska försöka ta mig igenom en bok på över 200 sidor.
Jag kommer nog skicka ut Freddie och Aron, så jag kan sätta mig på balkongen och bara läsa, läsa, och läsa.

Det är en bok som jag BEHÖVER läsa. Även om jag hellre låter bli med tanke på alla känslor de kommer riva upp. Men jag känner ett sånt starkt behov av att läsa den.

Boken heter Våga Älska och är skriven av Tina Wiman.
Finns bl a att köpa här

Tyckte att det var dax för lite videor på vår lilla bus.




20:e Maj.
Aron "pratar/skriker"
Tror han är lite sur för att Freddie inte bjöd av sin mat.


18e Maj.
Aron Äter.



6:e maj.
Såfort man lägger Aron i sängen resulterar det såhär!
(Numera är sängen sänkt)
Det blir ljusare om ni fortsätter titta.



29:e April .
Lilla bus ålar äntligen !!
Första gången han började åla på golvet.

Vi var på ögonkontroll i början av veckan, i måndags.
Usch och fy, mådde så dåligt, kvällen innan, och på bussen dit.
Sa till freddie på söndagen att tar dom fram kameran tar jag Aron och går. Jag klarar inte av att se honom lida. Skulle jag kunna skulle han slippa ögonkontrollerna helt, men ju äldre han blir, ju bättre blir det.

Hon kollade bara snabbt i pupillen ( efter ROP ) Annars kollade hon mest hur han ser, osv. Han har hittils ett brytfel, men det kan bero på åldern också. Fast tyvärr tror jag han är dömd till glasögon iallafall, om man tittar på min släkt. Alla slutar med glasögon.

Men brytfel kan ju växa bort också, storasyster hade ju det tidigare, och nu har jag för mig att hon har perfekt syn. Så vi får se. Vore synd bara att behöva sätta glasögon på lilla bus när han bara är nått år gammal, även om han älskar glasögon så vill han ju inte ha dom på sig, utan leka med dom.

Han satt å kämpade med gudfar Johan igår om glasögonen, Han är så söt. Han ger inte upp förän han får dom. Han blev erbjuden Johans bil också, men han ville bara ha nycklarna, så Johan ändrade sig. Haha.

Om 2 veckor är det kalas här hemma! Kan ni fatta, det är bara 2 veckor kvar sen fyller gos 1 helt år!!! Usch tiden bara flyger förbi.

Han har fått för sig en nytt ljud nu, igår när vi satt och åt "skrek han som ett monster" Han är ju bara för söt. Hur har vi nånsin klarat oss utan en liten gos unge?

Till och från är han dock jätte knepig, de flesta vardagar brukar han gnälla från ungefär kl 3, halv 4, tills Freddie kommer hem, för att då bli jätte glad. Inte så att han saknar sin pappa kanske? Dom är så söta dom två.

Vi väntar fortfarande på krypande och tänder.  Han tycker om att "krypa" upp på en av våra soffkuddar. Vet inte varför han tycker så mycket om den, om det är för att det är ett hinder att klara av kanske,  Han tycker ju om saker som är svårare.

Ska städa av lite i köket idag, sen så ska jag ta lite bilder på lägenheten och lägga upp, så ni alla får se, dock ska Arons rum tapetseras och så, så de är inte fixat alls för tillfället. Vårat sovrum är inte heller klart, ska upp hyllor och så ska vi ha en ny säng, men man måste ju ha råd också.


I'll Be There For You Through It All, Even If Saving You Sends Me To Heaven...

De flesta som läser min blogg, har en eller upprepade gånger sagt att jag är stark, vi är starka som klarar av. Men ärligt talat, jag är inte ett dugg stark, sure, jag är stark för Arons skull,  inte för min egen, hade det inte varit för Aron så hade jag inte varit så här stark,

Jag menar, vi gör som alla föräldrar gör, vi tar hand om vårat barn, vi accepterar att vårat barn kom för tidigt, vi accepterar att Aron är "lite efter" i sin motoriska utveckling, vi kan inte göra annat, vi adopterar ju inte bort honom och säger "vi ville ha ett friskt och fullgånget" barn.

Den hela grejen är att vi är inte starkare än andra föräldrar, vi har bara blivit lite hårdare prövade.

Även om jag visar min "yttre styrka" så betyder de inte att jag inte gråter och är livrädd inombords. Jag vet alla men Aron kan få, och hade jag fått välja hade jag hellre inte vetat de. Men sånt är livet, det finns så mycket han kan råka ut för, just för han är prematur, men även sånt han kan råka ut för, för att han är människa.

Hade vi kunnat välja hade vi självklart låtit Aron ligga kvar i magen, slippa allt hemskt han har gått igenom, men saken är den, att vi får inte välja, vi tror att vi har så mycket valmöjligheter här i livet, men de har vi inte.

Jag kan inte välja att gå ifrån, lämna allt detta jobbiga,
och tro mig, på sjukhuset, satt jag i bilen på parkeringen och funderade på om jag skulle åka, bara lämna allt, för jag orkade inte se Aron lida.
Men jag kunde inte välja att starta bilen och åka därifrån,
För vad som än hade hänt, så är Aron min son, personen jag älskar mest i den här världen, det är för mig omöjligt att lämna honom.

För även om jag hade kunna starta bilen, åka därifrån så skulle jag ju inte för en sekund sluta tänka på honom, så för mig är de inte styrka, jag är inte stark. Jag ville åka därifrån för att slippa se Aron med alla apparater, respiratorer, infektioner, jag ville inte se Aron skrika i kuvösen, utan att ens få ljudet att höras utanför. Se skriken, men inte höra dom.
Men jag älskar Aron, har alltid älskat honom, så hur skulle jag kunna svika honom, när han behövde mig som mest?

För mig är det inte styrka, för mig är det kärlek.

Ja, nu har vi fått internet igen så nu är de dax att uppdatera massor.

Vi börjar med Aron.

Vi har börjat komma igång att träffa sjukgymnasten regelbundet igen, med ungefär 2-3 veckors mellanrum. Hon är jätte nöjd med Aron, vi var där sist i onsdags och ska tillbaka nu på onsdag så hon kan filma hans framsteg.

Nu för tiden älskar han att stå på alla 4 och gunga, han har inte riktigt fått in balansen så han kan krypa än, men de kommer snart, han gungar näst intill hela tiden.
Han ålar sig frammåt direkt när han ser något han vill ha. Han brukar försöka krypa ibland, men de slutar med att han dyker ner i golvet.

Man kan varken ha honom i soffan, sängen eller andra höga ställen, som åldern hör till börjar han uppfatta höjdskillnader och vill gärna kolla ner, har resulterat i för många fall ner på golvet, så nu försöker vi vänja honom helt att sova i sin egen säng, även på dagarna. Det går någorlunda bra. Han sover hellre i våran säng, men varje mur man bygger runt honom klättrar han över.

Vi har inte hittat några tänder än, men vi har inte så bråttom. Dom får komma när dom vill. Han är fortfarande lika mycket pappagris, och vill helst av allt vara hos pappa, helst hela tiden.

Nu senaste veckan har han varit lite lös i magen och vi vet inte varför, men han får blåbärs pure då de ska hjälpa lite (?).

Vi har varit till öppna förskolan 2 ggr, andra gången följde Freddie med. Det märks att det är nyttigt för Aron för när han ser hur de andra barnen gör vill han gärna lära sig göra likadant. Det är jätte härligt att se hans framsteg. Och det ska bli så kul när vi får filmer från sjukgymnasten och se hur han har utvecklats, hon filmade första gången när han var ca 4månader korrigerat, då de upptäckte att han var lite senare i utvecklingen, så det är nästan 4 månader sen, å på 4 månader han har utvecklats enormt.

Nästa vecka, nästa måndag ska vi till ögonläkaren också, äntligen, och usch.
Inte varit där sen i mitten av december, fast vi skulle bara ha uppehåll i 3mån. Vet inte om de glömde bort oss, men jag fick iaf gå dit och få en tid.

Vi får se, de trodde de skulle ta ca 1.5 h.  De skulle dels kolla hur allt såg ut nu efter operationen, och sen ska de väl försöka kolla hur bra han ser osv. Ska bli skönt att få höra att allting ser bra ut, men vet inte hur de ska lyckas med undersökningarna, eftersom Aron inte är så villig att vara snäll när man håller fast armar, ben och huvud. Nej usch, glad över att detta inte är lika ofta längre.