Sometimes you just wanna tell someone.
"Hejsan.
Jo det är en riktigt hemsk men uppvaknande resa. Att slitas från de trygga tonåren och verkligen inse att skaffa barn är inte så lätt som man tror. Men jag har verkligen sett livets mirakel. Aldrig i mitt liv skulle jag kunna tro att barn som vägt 601 gram någonsin skulle överleva. Men nu har jag lärt mig att barn på 300gram kan överleva.
Livsviljan finns redan när man föds, fast man som vuxen kan tro att dessa barn vet bara om smärta, vad har de att leva för egentligen? Man ska aldrig underskatta ett barns kärlek och vilja att vara med sina föräldrar. För det är all glädje dessa barn på sjukhus får. I En värld full av blodprov, nålar, och mediciner, så är den enda ljusglimten de där timmarna på dygnet när man får ligga i sin mors eller fars famn. Och bara där ser man hur andning och syresättning blir mycket bättre.
Jag kan också tycka att jag vid min unga ålder lyckades klara av allt dedär är otroligt, samtidigt så gör jag bara det vilken förälder som helst gör, jag står vid mitt barns sida, på gott och ont. Det var många gånger när jag inte visste om han skulle överleva och jag ville ta bilen därifrån, glömma all smärta, och ovisshet, men verkligenheten är ju att smärtan och ovissheten skulle fortfarande vara där. Det enda jag kunde göra att ha min son i min famn, och se på medan värdena blev både bättre och sämre.
Jag är glad att jag stod ut, för bara att se min sons leende, bara av att se honom, så vet jag att han är ett mirakel, jag har fått uppleva ett mirakel.
Min syster hade inte heller den bästa synen på 'unga mammor' men hon säger att efter att ha sett vad jag klarar av, så är inte hela synen att unga mammor inte klarar av det.
Ledsen att det blev ett ganska långt svar.
Men det här är ett ämne jag kan prata om i en evighet utan att tröttna.
Med Vänliga Hälsningar
Jennie.
--- ****** skrev 2010-04-16 09:44:49 följande: ---
läste din historia på din blogg, vilken resa ni har gjort och va underbart att se att de gått bra, är ju fantastiskt hur vården går framåt me för tidigt födda, och göra den resan 20 år gammal oxå är starkt, ta död på myten om unga föräldrar
MVH ********
--------------------------------------------------"
Jo det är en riktigt hemsk men uppvaknande resa. Att slitas från de trygga tonåren och verkligen inse att skaffa barn är inte så lätt som man tror. Men jag har verkligen sett livets mirakel. Aldrig i mitt liv skulle jag kunna tro att barn som vägt 601 gram någonsin skulle överleva. Men nu har jag lärt mig att barn på 300gram kan överleva.
Livsviljan finns redan när man föds, fast man som vuxen kan tro att dessa barn vet bara om smärta, vad har de att leva för egentligen? Man ska aldrig underskatta ett barns kärlek och vilja att vara med sina föräldrar. För det är all glädje dessa barn på sjukhus får. I En värld full av blodprov, nålar, och mediciner, så är den enda ljusglimten de där timmarna på dygnet när man får ligga i sin mors eller fars famn. Och bara där ser man hur andning och syresättning blir mycket bättre.
Jag kan också tycka att jag vid min unga ålder lyckades klara av allt dedär är otroligt, samtidigt så gör jag bara det vilken förälder som helst gör, jag står vid mitt barns sida, på gott och ont. Det var många gånger när jag inte visste om han skulle överleva och jag ville ta bilen därifrån, glömma all smärta, och ovisshet, men verkligenheten är ju att smärtan och ovissheten skulle fortfarande vara där. Det enda jag kunde göra att ha min son i min famn, och se på medan värdena blev både bättre och sämre.
Jag är glad att jag stod ut, för bara att se min sons leende, bara av att se honom, så vet jag att han är ett mirakel, jag har fått uppleva ett mirakel.
Min syster hade inte heller den bästa synen på 'unga mammor' men hon säger att efter att ha sett vad jag klarar av, så är inte hela synen att unga mammor inte klarar av det.
Ledsen att det blev ett ganska långt svar.
Men det här är ett ämne jag kan prata om i en evighet utan att tröttna.
Med Vänliga Hälsningar
Jennie.
--- ****** skrev 2010-04-16 09:44:49 följande: ---
läste din historia på din blogg, vilken resa ni har gjort och va underbart att se att de gått bra, är ju fantastiskt hur vården går framåt me för tidigt födda, och göra den resan 20 år gammal oxå är starkt, ta död på myten om unga föräldrar
MVH ********
--------------------------------------------------"
You'll be here in my arms, always...
Sjukgymnasten igår!
Det gick strålande om jag får säga det själv. Haha.
Vi kom dit och Aron blev så lycklig direkt. Kicki började med att sätta pusselbitar på en spegel, (med hjälp av häftmassa) Vilket Aron tycker är jätte kul.
Hon gömde pusselbitarna i ett skåp som står brevid spegeln, och meningen var att Aron ska ta en pusselbit och sätta den på spegeln. Det gick bra, tog lite tid eftersom han älskar att gömma saker, (Stänga luckan, lägga in, öppna luckan, ta ut, stänga luckan, öppna luckan, lägga in osv.)
Kicki försöker nu att få Aron att kunna använda flera steg i en lek.
Senare fick han leka med ett rör där han släppte bollar, som rullade till Emil, Och där gick han senare och hämtade dom. Dock var meningen lite mer att han skulle hämta fler bollar hos kicki och låta dom andra ligga kvar hos Emil. Men Alla lekar anpassas till honom. Syftet med leken är att han ska gå mycket, tvära svängar, böja på knäna och ta upp saker från golvet då det är då han får jobbigare med balansen.
Han fick även krypa i en "tunnel" kommer inte alls ihåg vad det heter, men sån där man lägger på golvet och den rör sig lite när han kryper i den, han försökte även ställa sig i den och tyckte det var jätte kul när huvudet nuddade "taket".
Vi var nog hos Kicki i ca 1h och lekte med massa olika saker och Aron tycker som vanligt det är jätte kul och ville absolut inte gå därifrån, eller åtminstonde få ta med sig lite leksaker, dock blev det inga större protester när vi gick tomhänta.
Aron blir så extremt duktig hela tiden, vi har fått lite tips om hur vi ska träna med honom, men oftast tränar ju han sig själv i sina lekar. Även Kicki ser att han blir mycket stabilare hela tiden, och ramlar inte alls lika mycket och lyckades till och med stå på ett ben i 2 sekunder ungefär. (Dock var detta självmant och inget Kicki eller vi försöker träna honom till!)
Vi har även bestämt att Kicki ska komma till Arons dagis, vi vet ännu inte precis när, utan Kicki skulle ringa till Arons avdelning och prata med Lena så de kan få ihop något som passar. Detta ska bli jätte spännande och skönt att även hans fröknar blir involverade i hans träning. Ju mer träning han får på dagis, ju snabbare kommer hans stabilitet att öka. Speciellt med tanke på hur duktig han är själv.
Han vet ju om sin kropp och hur den fungerar och lär sig ju därför själv, dock vill man ju gärna se till att han lär sig snabbare och "rätt".
Men för varje gång vi åker till Kicki så blir jag så himla stolt över honom och varje gång jag ser hans framsteg. Vi ska även börja berömma honom och samtidigt förklara vad han var duktig på. För tillfället säger jag oftast "Vad duktig du är hjärtat" men ska mer börja säga " Vad duktig du var som trädde ringen runt armen/Titta så fint ringen passar runt armen" för att ge honom ett större ordförråd. Även om han inte pratar än så är det ju väldigt viktigt att han får ett ordförråd för han förstår ju det vi säger, även om han inte än kan forma egna ord.
Men pratar, det gör han ju absolut! Det fick även Kicki höra igår. Det ska däremot bli skönt när man förstår vad han säger.
-----
Senare idag, på förmiddagen ska jag ta och gå till lasarettet med Aron.
Jag har börjat tröttna på den här eviga hostan han har och vill veta med säkerhet att det inte är något annat, så ringde för 20 minuter sen och pratade med en sköterska som har bokat in oss 10.45 hos en läkare som ska lyssna på honom.
Aron har hostat i ett antal veckor nu och det blir ingen förbättring på hostan, och även om jag vet att hosta kan vara riktigt långdragen så brukar man väl oftast se en liten förbättring. Aron är medtagen på något sätt då han blir väldigt trött lätt och orkar oftast inte hålla sig vaken så länge utan extrem tjurighet, igår blev de läggdags vid halv 6, sen kunde han inte vara vaken längre.
Oftast lägger vi honom vid ca 7 tiden. Han hostar både dagar och nätter. Så vi får se vad de säger. Emils mamma Nina sa förut att hostan lät som Wilbins (Emils kusin) hosta, och han har förkylningsastma så det har ju satt lite tankar i huvudet på mig. Vi får se vad dom säger.
Nu däremot hörde jag lite ljud ifrån rummet och ska gå och hämta Aron. Försöka få i honom någon frukost, eller om det bara blir dricka som gäller idag igen.
Det gick strålande om jag får säga det själv. Haha.
Vi kom dit och Aron blev så lycklig direkt. Kicki började med att sätta pusselbitar på en spegel, (med hjälp av häftmassa) Vilket Aron tycker är jätte kul.
Hon gömde pusselbitarna i ett skåp som står brevid spegeln, och meningen var att Aron ska ta en pusselbit och sätta den på spegeln. Det gick bra, tog lite tid eftersom han älskar att gömma saker, (Stänga luckan, lägga in, öppna luckan, ta ut, stänga luckan, öppna luckan, lägga in osv.)
Kicki försöker nu att få Aron att kunna använda flera steg i en lek.
Senare fick han leka med ett rör där han släppte bollar, som rullade till Emil, Och där gick han senare och hämtade dom. Dock var meningen lite mer att han skulle hämta fler bollar hos kicki och låta dom andra ligga kvar hos Emil. Men Alla lekar anpassas till honom. Syftet med leken är att han ska gå mycket, tvära svängar, böja på knäna och ta upp saker från golvet då det är då han får jobbigare med balansen.
Han fick även krypa i en "tunnel" kommer inte alls ihåg vad det heter, men sån där man lägger på golvet och den rör sig lite när han kryper i den, han försökte även ställa sig i den och tyckte det var jätte kul när huvudet nuddade "taket".
Vi var nog hos Kicki i ca 1h och lekte med massa olika saker och Aron tycker som vanligt det är jätte kul och ville absolut inte gå därifrån, eller åtminstonde få ta med sig lite leksaker, dock blev det inga större protester när vi gick tomhänta.
Aron blir så extremt duktig hela tiden, vi har fått lite tips om hur vi ska träna med honom, men oftast tränar ju han sig själv i sina lekar. Även Kicki ser att han blir mycket stabilare hela tiden, och ramlar inte alls lika mycket och lyckades till och med stå på ett ben i 2 sekunder ungefär. (Dock var detta självmant och inget Kicki eller vi försöker träna honom till!)
Vi har även bestämt att Kicki ska komma till Arons dagis, vi vet ännu inte precis när, utan Kicki skulle ringa till Arons avdelning och prata med Lena så de kan få ihop något som passar. Detta ska bli jätte spännande och skönt att även hans fröknar blir involverade i hans träning. Ju mer träning han får på dagis, ju snabbare kommer hans stabilitet att öka. Speciellt med tanke på hur duktig han är själv.
Han vet ju om sin kropp och hur den fungerar och lär sig ju därför själv, dock vill man ju gärna se till att han lär sig snabbare och "rätt".
Men för varje gång vi åker till Kicki så blir jag så himla stolt över honom och varje gång jag ser hans framsteg. Vi ska även börja berömma honom och samtidigt förklara vad han var duktig på. För tillfället säger jag oftast "Vad duktig du är hjärtat" men ska mer börja säga " Vad duktig du var som trädde ringen runt armen/Titta så fint ringen passar runt armen" för att ge honom ett större ordförråd. Även om han inte pratar än så är det ju väldigt viktigt att han får ett ordförråd för han förstår ju det vi säger, även om han inte än kan forma egna ord.
Men pratar, det gör han ju absolut! Det fick även Kicki höra igår. Det ska däremot bli skönt när man förstår vad han säger.
-----
Senare idag, på förmiddagen ska jag ta och gå till lasarettet med Aron.
Jag har börjat tröttna på den här eviga hostan han har och vill veta med säkerhet att det inte är något annat, så ringde för 20 minuter sen och pratade med en sköterska som har bokat in oss 10.45 hos en läkare som ska lyssna på honom.
Aron har hostat i ett antal veckor nu och det blir ingen förbättring på hostan, och även om jag vet att hosta kan vara riktigt långdragen så brukar man väl oftast se en liten förbättring. Aron är medtagen på något sätt då han blir väldigt trött lätt och orkar oftast inte hålla sig vaken så länge utan extrem tjurighet, igår blev de läggdags vid halv 6, sen kunde han inte vara vaken längre.
Oftast lägger vi honom vid ca 7 tiden. Han hostar både dagar och nätter. Så vi får se vad de säger. Emils mamma Nina sa förut att hostan lät som Wilbins (Emils kusin) hosta, och han har förkylningsastma så det har ju satt lite tankar i huvudet på mig. Vi får se vad dom säger.
Nu däremot hörde jag lite ljud ifrån rummet och ska gå och hämta Aron. Försöka få i honom någon frukost, eller om det bara blir dricka som gäller idag igen.
