Have You Ever Tried Sleeping With A Broken Heart...
Ibland önskar jag att jag kunde plocka ut mitt hjärta, när allting känns jobbigt, att bara kunna plocka ut det. Jag skulle säkerligen inte må bättre då, men det känns endå som att jag har ett hål i hjärtat. Jag mår bra, jag är lycklig, och allting fungerar superbra.
Men det där hålet spökar, det har inte läkt igen, jag tror nog inte det någonsin kommer läka igen helt, utan blir nog en sån där sak som man lär sig leva med. Jag vet inte riktigt vad som gör att alla känslor kommer upp just nu. Men det slår upp nya tankar hela tiden.
Idag på bussen till jobbet satt jag och tänkte på hur egoisitisk jag känner mig. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men på något sätt känns det som att jag är egoistisk för att ens tänker tanken på att vilja ha fler barn.
Jag vet att oddsen för att något liknande skulle hända igen är ytterst liten, men den finns fortfarande.
Och till min skräck så hittade jag en sida där det står att risken att föda förtidigt igen är 16%, jag hade för mig att risken var ca 5-6% så nu kommer jag nog vara ännu mer nojig över det hela och få ännu mer dumma tankar.
Tänka positivt var det ja...
"Om du fött för tidigt innan, så är det en riskfaktor för prematur födsel i senare graviditeter. En stor amerikansk studie rapporterade att risken för spontan prematur förlossning under nästa graviditet var ungefär 16% för kvinnor som födde för tidigt första gången. Risken ökade ytterligare med fler för tidiga förlossningar. När en kvinna fött för tidigt två eller tre gånger, var risken 41% respektive 67%. Studien visade också att påföljande prematura förlossningar vanligtvis hände inom två veckor kring den tidigare graviditetens längd."
http://se.babycenter.com/preconception/tryingforanother/prematureriskthistimetooexpert/
Sådär, nu har jag spenderat säkert 1½timme åt att grubbla över den nya informationen, this is gonna be a fun night..
Men det där hålet spökar, det har inte läkt igen, jag tror nog inte det någonsin kommer läka igen helt, utan blir nog en sån där sak som man lär sig leva med. Jag vet inte riktigt vad som gör att alla känslor kommer upp just nu. Men det slår upp nya tankar hela tiden.
Idag på bussen till jobbet satt jag och tänkte på hur egoisitisk jag känner mig. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men på något sätt känns det som att jag är egoistisk för att ens tänker tanken på att vilja ha fler barn.
Jag vet att oddsen för att något liknande skulle hända igen är ytterst liten, men den finns fortfarande.
Och till min skräck så hittade jag en sida där det står att risken att föda förtidigt igen är 16%, jag hade för mig att risken var ca 5-6% så nu kommer jag nog vara ännu mer nojig över det hela och få ännu mer dumma tankar.
Tänka positivt var det ja...
"Om du fött för tidigt innan, så är det en riskfaktor för prematur födsel i senare graviditeter. En stor amerikansk studie rapporterade att risken för spontan prematur förlossning under nästa graviditet var ungefär 16% för kvinnor som födde för tidigt första gången. Risken ökade ytterligare med fler för tidiga förlossningar. När en kvinna fött för tidigt två eller tre gånger, var risken 41% respektive 67%. Studien visade också att påföljande prematura förlossningar vanligtvis hände inom två veckor kring den tidigare graviditetens längd."
http://se.babycenter.com/preconception/tryingforanother/prematureriskthistimetooexpert/
Sådär, nu har jag spenderat säkert 1½timme åt att grubbla över den nya informationen, this is gonna be a fun night..
Jag är svag, men också stark.
"Jag fick en annan sorts barn. Det var inte vad jag ville, men nu blev det så.
Jag vill att folk ser henne för den hon är, inte för den hon borde vara.
När människor säger att hon kommer ikapp, menar de att hon inte duger som hon är,
eller hur? Och att det som hände kan göras ogjort, bara vi ser tiden an en smula. Jag blir så arg."
- Tina Wiman
Det är inte första gången jag citerar Tina Wiman, och jag kan nog nästan garantera, att det är absolut inte sista. Hon är väldigt duktig på ord, på att sätta ord på känslor.
Jag håller just nu på och läser om boken, jag plågar mig själv, gråter när jag läser den, känner hur hjärtat värker, jag minns smärtan i själen, Jag minns hur det känns att gå runt i korridorena på sjukhuset, mellan förtvivlan och sorg.
Jag känner mig delvis dum som läser om boken, för jag blir nere, jag mår psykiskt dåligt, och jag vet om att boken får mig att känna så. Men samtidigt känner jag att jag måste läsa den, om och om igen. För på något sätt får jag samtidigt bekräftelse, att jag är inte ensam om mina känslor, det finns fler. Jag är inte ensam om att känna sån enorm skuld, för allting, för att jag inte kunde hålla honom kvar i magen, för att jag inte kunde skydda honom från allt ont, sen kunde jag inte ge honom den mat han behövde, och nu har han troligtvis skador på lillhjärnan, och allt detta, känns som helst och hållet mitt fel, då det var jag som borde hållit honom kvar i magen.
Jag vet att alla människor säger att det inte är så, det finns inget jag kunde gjort, jag ska inte älta i saker. Men hur ska jag låta bli att älta, när det känns som att jag blir påmind hela tiden. Det känns som att jag bara gnäller med mina känslor om allting, Aron fyller snart 2 år, och jag borde ha kommit över det här nu. Jag borde vara glad och lycklig över att han lever, och mår bra.
Och misstolka mig inte, jag är lycklig varje dag över att han lever och är det lyckliga barn han är, men samtidigt så känns det som att alla människor vill att han ska vara annorlunda, som Tina skriver i texten " han kommer ikapp", men han kan ju inte komma ikapp sig själv, eller? Jag menar, han utvecklas i den takt han klarar av, jag förväntar mig ingenting från honom. Jag vet att han kommer lära sig allting när han är redo för det. Varken före, eller efter.
"Jag vet att hon inte ålar eller klappar händerna, eller gör alla de tusen andra saker som barn i hennes ålder gör. Jag vill inte veta vad hon borde göra. Jag vill bara få vara ifred och i alla fall låtsas som att allt är som det ska vara"
Vad spelar det för roll i vilken takt man lär sig saker? Vad spelar det för roll om han kan göra precis allting barn i hans ålder kan? Skulle det göra honom till ett lyckligare barn ? Nej det skulle det inte. Omgivningen skulle vara lättare, självklart, men han skulle inte vara lyckligare för det. Lyckan i Arons ögon när han lär sig något, är obetalbar. Han får kämpa hårdare, men han blir så lycklig. Han tar ingenting för givet.
Människor kan få säga vad de vill, men Aron kan aldrig utvecklas snabbare än vad han kan. Och jag förväntar mig ingenting sådant heller. Han får ta saker i sin takt. Det enda vi kan hjälpa honom med är att träna. Men för mig är han redan helt perfekt. Han kommer aldrig kunna göra mig besviken.
Jag håller just nu på och läser om boken, jag plågar mig själv, gråter när jag läser den, känner hur hjärtat värker, jag minns smärtan i själen, Jag minns hur det känns att gå runt i korridorena på sjukhuset, mellan förtvivlan och sorg.
Jag känner mig delvis dum som läser om boken, för jag blir nere, jag mår psykiskt dåligt, och jag vet om att boken får mig att känna så. Men samtidigt känner jag att jag måste läsa den, om och om igen. För på något sätt får jag samtidigt bekräftelse, att jag är inte ensam om mina känslor, det finns fler. Jag är inte ensam om att känna sån enorm skuld, för allting, för att jag inte kunde hålla honom kvar i magen, för att jag inte kunde skydda honom från allt ont, sen kunde jag inte ge honom den mat han behövde, och nu har han troligtvis skador på lillhjärnan, och allt detta, känns som helst och hållet mitt fel, då det var jag som borde hållit honom kvar i magen.
Jag vet att alla människor säger att det inte är så, det finns inget jag kunde gjort, jag ska inte älta i saker. Men hur ska jag låta bli att älta, när det känns som att jag blir påmind hela tiden. Det känns som att jag bara gnäller med mina känslor om allting, Aron fyller snart 2 år, och jag borde ha kommit över det här nu. Jag borde vara glad och lycklig över att han lever, och mår bra.
Och misstolka mig inte, jag är lycklig varje dag över att han lever och är det lyckliga barn han är, men samtidigt så känns det som att alla människor vill att han ska vara annorlunda, som Tina skriver i texten " han kommer ikapp", men han kan ju inte komma ikapp sig själv, eller? Jag menar, han utvecklas i den takt han klarar av, jag förväntar mig ingenting från honom. Jag vet att han kommer lära sig allting när han är redo för det. Varken före, eller efter.
"Jag vet att hon inte ålar eller klappar händerna, eller gör alla de tusen andra saker som barn i hennes ålder gör. Jag vill inte veta vad hon borde göra. Jag vill bara få vara ifred och i alla fall låtsas som att allt är som det ska vara"
Vad spelar det för roll i vilken takt man lär sig saker? Vad spelar det för roll om han kan göra precis allting barn i hans ålder kan? Skulle det göra honom till ett lyckligare barn ? Nej det skulle det inte. Omgivningen skulle vara lättare, självklart, men han skulle inte vara lyckligare för det. Lyckan i Arons ögon när han lär sig något, är obetalbar. Han får kämpa hårdare, men han blir så lycklig. Han tar ingenting för givet.
Människor kan få säga vad de vill, men Aron kan aldrig utvecklas snabbare än vad han kan. Och jag förväntar mig ingenting sådant heller. Han får ta saker i sin takt. Det enda vi kan hjälpa honom med är att träna. Men för mig är han redan helt perfekt. Han kommer aldrig kunna göra mig besviken.
Träning, träning, träning...
Igår var det dags för att träffa neurologen och Kicki. ( sjukgymnasten )
Ja, man kan väl säga att det gick som väntat, Självklart kunde man ju hoppats på att helt magiskt skulle allting fixa sig och ingen skulle tycka att det var något konstigt alls.
Dock så finns ju Arons balansproblem fortfarande kvar.
Jag kan inte tycka att neurologen sa speciellt mycket egentligen, Det var väl mest samma som Kicki sagt tidigare eller ingenting.
Han kollade reflexer och slog på lederna med sin "klubba", (vet inte alls vad det heter?) och konstaterade att leder och reflexer ser jätte bra ut och inget annorlunda.
Om jag förstod honom rätt så var det enda han reagerade på balansen och ostabiliteten, och konstaterade att det är nog en hjärnskada eller liknande i lillhjärnan eftersom den sköter balansen, och liknande.
Någon magnetröntgen blir det inte förän Aron är 2½år KORR (dvs från beräknat datum / om ca 1år) pågrund av att det sker så mycket förändringar i hjärnan just nu.
Han skickade en remiss till habiliteringen här i Enköping så de ska höra av sig till oss inom någon framtid, dock kunde det ta ett tag sa Kicki så vi har fått en till tid hos henne om 2 veckor.
Just nu känns allt som en stor bubbla och jag hinner inte med i vad som händer, Nu känns det sådär som att jorden snurrar snabbare än vad jag klarar av. Förhoppningsvis saktas det ner så jag hinner förstå.
Men när habiliteringen har hört av sig och vi vet hur det blir med allt det så blir det nog lättare. Kicki vill helst att Aron ska få stöd på dagiset så det kommer han förhoppningsvis få. Han har ju rätt till det.
Förhoppningsvis kommer detta inte märkas av bara han får den träning han behöver. Som Neurologen Bo sa, träning, träning, träning!
You're Still My Perfect Little Prince!
Ja, man kan väl säga att det gick som väntat, Självklart kunde man ju hoppats på att helt magiskt skulle allting fixa sig och ingen skulle tycka att det var något konstigt alls.
Dock så finns ju Arons balansproblem fortfarande kvar.
Jag kan inte tycka att neurologen sa speciellt mycket egentligen, Det var väl mest samma som Kicki sagt tidigare eller ingenting.
Han kollade reflexer och slog på lederna med sin "klubba", (vet inte alls vad det heter?) och konstaterade att leder och reflexer ser jätte bra ut och inget annorlunda.
Om jag förstod honom rätt så var det enda han reagerade på balansen och ostabiliteten, och konstaterade att det är nog en hjärnskada eller liknande i lillhjärnan eftersom den sköter balansen, och liknande.
Någon magnetröntgen blir det inte förän Aron är 2½år KORR (dvs från beräknat datum / om ca 1år) pågrund av att det sker så mycket förändringar i hjärnan just nu.
Han skickade en remiss till habiliteringen här i Enköping så de ska höra av sig till oss inom någon framtid, dock kunde det ta ett tag sa Kicki så vi har fått en till tid hos henne om 2 veckor.
Just nu känns allt som en stor bubbla och jag hinner inte med i vad som händer, Nu känns det sådär som att jorden snurrar snabbare än vad jag klarar av. Förhoppningsvis saktas det ner så jag hinner förstå.
Men när habiliteringen har hört av sig och vi vet hur det blir med allt det så blir det nog lättare. Kicki vill helst att Aron ska få stöd på dagiset så det kommer han förhoppningsvis få. Han har ju rätt till det.
Förhoppningsvis kommer detta inte märkas av bara han får den träning han behöver. Som Neurologen Bo sa, träning, träning, träning!
You're Still My Perfect Little Prince!
