It's time for a change...
Jag har tröttnat på hur den här bloggen ser ut och jag har själv inte kunskapen att göra den bättre. Och jag kände för lite förbättring och undersökte wordpress här om dagen. Så nu har jag skaffat mig en ny blogg men behåller denna ett tag, då jag inte vill förlora texterna.
Någon som har något förslag på hur jag kan få alla dessa texter till t ex en bok, eller liknande?
Tips är välkomna.
Men iallafall här är adressen till min nya blogg.
Hoppas ni tycker om den.
http://www.jennielonnholm.wordpress.com
Någon som har något förslag på hur jag kan få alla dessa texter till t ex en bok, eller liknande?
Tips är välkomna.
Men iallafall här är adressen till min nya blogg.
Hoppas ni tycker om den.
http://www.jennielonnholm.wordpress.com
You're The Sunshine Of My Life.
Jag, Aron och Angeliqa var ju som sagt ut igår och tog lite kort, så då tänkte ju jag självklart att jag måste dela med mig av dessa kort till mina släktingar, (som jag antar är i princip dom enda som läser?) Aron tyckte iallafall att det var väldigt roligt att gå runt ute vi var på så mycket olika ställen och lekte, busade och tittade på olika saker hela dagen. Vi blåste t ex såpbubblor, vi tittade på blommor, tittade på hundarna vid fisktorget, åkte rutchkana, gungade, och sprang runt på gräsplan.
Och ja juste, vi följde med Angi till skolan för hon skulle prata med en lärare och under tiden gick jag och Aron och hälsade på mina gamla lärare som var så glada över att vi kom. Dom är ju så trevliga och Aron tyckte speciellt att Barbro var väldigt rolig då hon lekte med honom när han 'gömde' sig bakom ett skåp. Han skrattade och skrek av glädje, så kul var det.
Idag har jag jobbat hela dagen, och jobbar fortfarande. Slutar om ett par timmar och då blir det, antingen att ta bussen direkt hem, eller om Emil fick jobba över så åker jag bil hem och isåfall åker vi hem till mamma och hämtar Aron.
Annars så får Emil åka och hämta Aron hos mamma och lägga honom och allt sånt.
Jag ser hellre att någon hämtar upp Aron på dagis vid 3-4 tiden så han får lite lugn och ro där, än att han ska sitta kvar på dagis till halv 7 på kvällen, så jag försöker oftast se att någon hämtar upp honom och leker med honom, sitter och gosar med honom och att han får mat och som sagt, lugn och ro.
Även av denna anledning jag ser till att inte jobba mycket dom veckor som Aron är hemma. För jag vill inte spendera mina veckor tillsammans med honom genom att jobba och låta dagis ta hand om honom.
Men efter idag är jag ledig i 5 dagar så jag har resten av veckan att gosa och leka med Aron, sen på måndag blir det träff med kuratorn. Det blir spännande. Dock ser jag mer fram emot att träffa nya sjukgymnasten.
Det som är så skönt med mitt jobb är att jag ibland blir ledig i flera dagar, men då får man ju oftast kämpa lite extra dagarna innan, men det är det värt. Dock att jobba 5 dagar i rad, 11 timmar om dagen som jag gjorde förra veckan var lite påfrestande. Men förhoppningsvis blir det inte så mycket jobb under samma vecka. Vi får se när nästa månads schema kommer, så får vi se hur Juni månad ser ut.
Hur som helst är det nog färdigskrivit för min del idag.
Vi får se när jag skriver igen. Blir nog inte förän nästa vecka, efter vi träffat kuratorn.
Och ja juste, vi följde med Angi till skolan för hon skulle prata med en lärare och under tiden gick jag och Aron och hälsade på mina gamla lärare som var så glada över att vi kom. Dom är ju så trevliga och Aron tyckte speciellt att Barbro var väldigt rolig då hon lekte med honom när han 'gömde' sig bakom ett skåp. Han skrattade och skrek av glädje, så kul var det.
Idag har jag jobbat hela dagen, och jobbar fortfarande. Slutar om ett par timmar och då blir det, antingen att ta bussen direkt hem, eller om Emil fick jobba över så åker jag bil hem och isåfall åker vi hem till mamma och hämtar Aron.
Annars så får Emil åka och hämta Aron hos mamma och lägga honom och allt sånt.
Jag ser hellre att någon hämtar upp Aron på dagis vid 3-4 tiden så han får lite lugn och ro där, än att han ska sitta kvar på dagis till halv 7 på kvällen, så jag försöker oftast se att någon hämtar upp honom och leker med honom, sitter och gosar med honom och att han får mat och som sagt, lugn och ro.
Även av denna anledning jag ser till att inte jobba mycket dom veckor som Aron är hemma. För jag vill inte spendera mina veckor tillsammans med honom genom att jobba och låta dagis ta hand om honom.
Men efter idag är jag ledig i 5 dagar så jag har resten av veckan att gosa och leka med Aron, sen på måndag blir det träff med kuratorn. Det blir spännande. Dock ser jag mer fram emot att träffa nya sjukgymnasten.
Det som är så skönt med mitt jobb är att jag ibland blir ledig i flera dagar, men då får man ju oftast kämpa lite extra dagarna innan, men det är det värt. Dock att jobba 5 dagar i rad, 11 timmar om dagen som jag gjorde förra veckan var lite påfrestande. Men förhoppningsvis blir det inte så mycket jobb under samma vecka. Vi får se när nästa månads schema kommer, så får vi se hur Juni månad ser ut.
Hur som helst är det nog färdigskrivit för min del idag.
Vi får se när jag skriver igen. Blir nog inte förän nästa vecka, efter vi träffat kuratorn.
You're The Apple Of My Eye.
Fina fina hjärtat.
Såren i ansiktet kommer från att åka rutchkana på dagis.
Men det är borta nu.
Han har verkligen kommit in i åldern då det är lite skrubbiga knän, skrapsår på armar o som bevisligen i ansiktet.
Har haft en underbar helg med mycket bravader, får se om jag kommer berätta om det senare, men för tillfället håller vi det till de tysta.
Nu är det dock måndag igen, och jag sitter på jobbet, har 2 pass denna vecka, så jag får mycket tid att leka med mitt hjärta.
Imorgon hoppas vi på bra väder, då blir det att ta med kameran, gå ut med Aron och Angi, ta med såpbubblor och ta massa fina kort. Det blir underbart.
Annars i veckan vet jag ännu inte så mycket av vad som händer, skönt med en lugn vecka så man faktiskt får träffa herrarna litegrann. Vet iallafall att jag måste köpa dum pollenmedicin, nu har jag börjat reagera så det måste lösas!
Kicki har pratat med Lena på dagis och nu har dom fått tips på hur dom också ska kunna hjälpa Aron, t ex låta honom gå själv till skogen och inte åka i vagnen o såna saker.
Sen är det nästa vecka som vi börjar med HAB, dock är det 2 veckor tills nya Sjukgymnasten ska träffa Aron. Lena har hört att hon är väldigt bra så jag är glad.
Nu ska jag sitta och googla lite på internet om Ataxi, de som misstänks att Aron har.
Puss och Kram.
My dad is my hero.
Jag hittade en väldigt rolig grupp på såklart de omtalade Facebook som fick mig att tänka lite på mig själv och min syn på min pappa.
För mig är min pappa en vanesak. Jag vet att han alltid finns där och lagar allt som är trasigt. Men när man tänker efter egentligen så är det lite som gruppen på facebook heter "Om inte pappa kan laga det, då är det trasigt på riktigt!" Jag har den synen på min pappa att han kan laga allt, och kan inte han, då kan ingen.
Det känns lite som när man var en litet barn, för då är ju pappa superhjälten som kan allting, men för mig har inte riktigt den synen ändrats när jag tänker efter.
Vi har haft riktiga problem med Emils bil och den bara bråkar, och varje gång det är något Emil inte kan lösa själv frågar jag ALLTID "Ska jag ringa pappa?" För, för mig känns det som en självklarhet. Är något trasigt som jag inte kan fixa själv, eller Emil inte kan fixa, då kan min pappa fixa det. Så är det bara.
Det är lite roligt egentligen.
Däremot, är det några bekymmer med räkningar eller liknande, om det är något med en räkning som jag inte förstår eller undrar över. Då vet minsann mamma bäst. Då ringer jag alltid till min mamma.
T ex igår, det har blivit ett missförstånd med gamla lägenheten, och jag ringer till min mamma. Funderar jag på försäkringar, ja men då ringer jag mamma.
Har alla en sån syn på sina föräldrar? Att de kan precis allting, eller är det bara jag som håller kvar denna syn på mina föräldrar?
För mig är min pappa en vanesak. Jag vet att han alltid finns där och lagar allt som är trasigt. Men när man tänker efter egentligen så är det lite som gruppen på facebook heter "Om inte pappa kan laga det, då är det trasigt på riktigt!" Jag har den synen på min pappa att han kan laga allt, och kan inte han, då kan ingen.
Det känns lite som när man var en litet barn, för då är ju pappa superhjälten som kan allting, men för mig har inte riktigt den synen ändrats när jag tänker efter.
Vi har haft riktiga problem med Emils bil och den bara bråkar, och varje gång det är något Emil inte kan lösa själv frågar jag ALLTID "Ska jag ringa pappa?" För, för mig känns det som en självklarhet. Är något trasigt som jag inte kan fixa själv, eller Emil inte kan fixa, då kan min pappa fixa det. Så är det bara.
Det är lite roligt egentligen.
Däremot, är det några bekymmer med räkningar eller liknande, om det är något med en räkning som jag inte förstår eller undrar över. Då vet minsann mamma bäst. Då ringer jag alltid till min mamma.
T ex igår, det har blivit ett missförstånd med gamla lägenheten, och jag ringer till min mamma. Funderar jag på försäkringar, ja men då ringer jag mamma.
Har alla en sån syn på sina föräldrar? Att de kan precis allting, eller är det bara jag som håller kvar denna syn på mina föräldrar?
Ni är bäst!
(Hoppas ni inte har något emot bilden.)
(Hoppas ni inte har något emot bilden.)
I Miss You When Your Away, But Soon You'll Be In My Arms Again.
Nu har vi stökat och flyttat färdigt.
Det var inte de lättare och heller inte det roligaste, dock väldigt skönt att ha en hiss och inte behöva gå upp och ner för trappor med allting. Vi fick över alla möbler på en dag så blev inte massa dagars flyttande vilket är jätte skönt. Vi hade lägenheten färdig utstädad innan så på måndagen (3:e maj) var det bara att lämna nycklarna och sedan börja flytta så fort vi fick våra nycklar. Vi sov hos mamma och pappa över helgen, då dom var till Sälen så fick vi sova där och ställa lite saker hemma hos mamma och pappa, medan de mesta stog hemma hos Emils mamma.
Lägenheten är helt helt underbar. Den är väldigt öppen, väldigt ljus. Fina tapeter i alla rum och inte särskillt slitna tabeter. Ser riktigt fint ut. Vi har äntligen ett stort ordentligt kök och ett köksbord att sitta och äta vid. Aron har fått en ny stol i samband med flytten så nu har han en liknande tripp trapp stol. Han älskar sin nya fina stol.
Han älskar också våran balkong, vi har oftast balkongdörren öppen så han får gå in och ut där som han vill, hela balkongen är inglasad så han kan stå och titta ner på alla människor, bilar, träd och liknande. Han tycker också om att sätta sig på ena stolen som står ute på balkongen.
Han har ett alldes eget stort rum där alla hans leksaker finns, dock hamnar dom oftast ute i hallen eller vardagsrummet iallafall. Han har börjat tycka riktigt mycket om sin "lära-gå vagn". Den går han runt med väldigt ofta nu för tiden.
Han ska snart även få en ny säng, Han är ju så stor nu och behöver ju inte en spjälsäng längre, men jag fasar lite för att vänja honom vid en vanlig säng. Han kommer väl säkert klättra ur den i början.
Det visar sig helt enkelt hur det blir. Ska hämta den nya sängen i helgen, det ska bli så kul.
Han börjar bli så stor.
Aron har blivit en riktigt ordentlig Mammagris också. Ska gosa, kramas och vara i min famn, gärna hela tiden. När jag lagar mat/när jag städar/ vad jag än gör så vill han gärna vara uppe i famnen och hjälpa till. Men men, dumt att klaga, jag njuter medan jag kan!
Han har även börjat säga Mamma! Åh jag är så glad.
ibland blir det "Mamma" och han tycker det är kul att gå runt och säga "mamamamama". Ungefär som alla barn när de lär sig säga mamma. Så orden jag har hört honom säga är hittils:
Tack Används OFTA.
Mamma Börjar användas mer.
Nej Används ganska ofta
Titta där Använgs väldigt sällan.
Att säga Tack är Arons sätt att visa vad det är han vill ha, t ex sträcker upp händerna mot ett glas och säger Tack. Då vill han ha vatten/mjölk/ eller det som finns i glaset helt enkelt.
Även om han vill komma till någon ny person så sträcker han ut händerna och säger Tack.
Så det är helt enkelt hans sätt att visa vad han vill ha.
Nej har samma innebörd som hos alla människor, Nej är Nej.
Mamma börjar han komma underfull med betydelsen. Varje gång han säger mamma, (vare sig det är till mig eller bara ut i luften) Så svarar jag för att han ska förstå att jag reagerar på "mamma".
Titta där säger han väldigt enstaka gånger.
Ser han något intressant brukar han oftast peka och sedan prata på sitt eget mumlande språk.
Vi har även fått svar från Habiliteringen.
Så den 24:e ska vi föräldrar på kuratorsamtal,
Sedan den 28:e är det introduktionsmöte för föräldrar och anhöriga. Det ska bli riktigt intressant att gå på och höra .
Sedan ska vi träffa den nya sjukgymnasten och arbetsterapeut tror jag var med också, den 31 Maj. Så får vi se vad Aron tycker om henne.
Är lite besviken för jag vill ju så gärna behålla Kicki som sjukgymnast. Men självklart ser jag fördelarna med att ha HAB här i Enköping. Både ekonomiska och enklare lösningar.
Jag har inte riktigt vågat åka sjukresebussen med Aron på ett par månader då den tar väldigt lång tid, och han är väldigt otålig ibland. Jag vet heller inte om det finns några bilbälten på bussen och då vågar jag inte ha honom där. Han skulle aldrig vilja sitta still i vagnen i 1½ h som det tar med sjukresebussen.
Nu har vi HAB i princip bakom oss. Kan väl vara ca 50 meter från vår lägenhet till Habiliteringen. Vi ser dit ifrån fönstret så på så sätt är det ju mycket mycket skönare.
Sen blir det ju mycket enklare med dagis om Aron har sitt 'team' här i Enköping.
Jag är hoppfull.
Finns ju ingenting som säger att denna sjukgymnast inte är lika bra.
Sen den 14:e Juni så skulle vi på ännu ett möte och göra upp en plan tror jag.
Gå igenom vad Aron behöver för hjälp och hur de ska hjälpa honom.
Nu har jag skrivit ett väldigt långt inlägg, men har hänt mycket under dessa 3 veckor.
Och när man jobbar har man oftast inte lust/ork/tid till att sätta sig och skriva ner allt som har hänt. Men nu tänkte jag att det var dags!
Vi hörs när vi hörs.
Fina fina Aron.
Okt 2009.
Det var inte de lättare och heller inte det roligaste, dock väldigt skönt att ha en hiss och inte behöva gå upp och ner för trappor med allting. Vi fick över alla möbler på en dag så blev inte massa dagars flyttande vilket är jätte skönt. Vi hade lägenheten färdig utstädad innan så på måndagen (3:e maj) var det bara att lämna nycklarna och sedan börja flytta så fort vi fick våra nycklar. Vi sov hos mamma och pappa över helgen, då dom var till Sälen så fick vi sova där och ställa lite saker hemma hos mamma och pappa, medan de mesta stog hemma hos Emils mamma.
Lägenheten är helt helt underbar. Den är väldigt öppen, väldigt ljus. Fina tapeter i alla rum och inte särskillt slitna tabeter. Ser riktigt fint ut. Vi har äntligen ett stort ordentligt kök och ett köksbord att sitta och äta vid. Aron har fått en ny stol i samband med flytten så nu har han en liknande tripp trapp stol. Han älskar sin nya fina stol.
Han älskar också våran balkong, vi har oftast balkongdörren öppen så han får gå in och ut där som han vill, hela balkongen är inglasad så han kan stå och titta ner på alla människor, bilar, träd och liknande. Han tycker också om att sätta sig på ena stolen som står ute på balkongen.
Han har ett alldes eget stort rum där alla hans leksaker finns, dock hamnar dom oftast ute i hallen eller vardagsrummet iallafall. Han har börjat tycka riktigt mycket om sin "lära-gå vagn". Den går han runt med väldigt ofta nu för tiden.
Han ska snart även få en ny säng, Han är ju så stor nu och behöver ju inte en spjälsäng längre, men jag fasar lite för att vänja honom vid en vanlig säng. Han kommer väl säkert klättra ur den i början.
Det visar sig helt enkelt hur det blir. Ska hämta den nya sängen i helgen, det ska bli så kul.
Han börjar bli så stor.
Aron har blivit en riktigt ordentlig Mammagris också. Ska gosa, kramas och vara i min famn, gärna hela tiden. När jag lagar mat/när jag städar/ vad jag än gör så vill han gärna vara uppe i famnen och hjälpa till. Men men, dumt att klaga, jag njuter medan jag kan!
Han har även börjat säga Mamma! Åh jag är så glad.
ibland blir det "Mamma" och han tycker det är kul att gå runt och säga "mamamamama". Ungefär som alla barn när de lär sig säga mamma. Så orden jag har hört honom säga är hittils:
Tack Används OFTA.
Mamma Börjar användas mer.
Nej Används ganska ofta
Titta där Använgs väldigt sällan.
Att säga Tack är Arons sätt att visa vad det är han vill ha, t ex sträcker upp händerna mot ett glas och säger Tack. Då vill han ha vatten/mjölk/ eller det som finns i glaset helt enkelt.
Även om han vill komma till någon ny person så sträcker han ut händerna och säger Tack.
Så det är helt enkelt hans sätt att visa vad han vill ha.
Nej har samma innebörd som hos alla människor, Nej är Nej.
Mamma börjar han komma underfull med betydelsen. Varje gång han säger mamma, (vare sig det är till mig eller bara ut i luften) Så svarar jag för att han ska förstå att jag reagerar på "mamma".
Titta där säger han väldigt enstaka gånger.
Ser han något intressant brukar han oftast peka och sedan prata på sitt eget mumlande språk.
Vi har även fått svar från Habiliteringen.
Så den 24:e ska vi föräldrar på kuratorsamtal,
Sedan den 28:e är det introduktionsmöte för föräldrar och anhöriga. Det ska bli riktigt intressant att gå på och höra .
Sedan ska vi träffa den nya sjukgymnasten och arbetsterapeut tror jag var med också, den 31 Maj. Så får vi se vad Aron tycker om henne.
Är lite besviken för jag vill ju så gärna behålla Kicki som sjukgymnast. Men självklart ser jag fördelarna med att ha HAB här i Enköping. Både ekonomiska och enklare lösningar.
Jag har inte riktigt vågat åka sjukresebussen med Aron på ett par månader då den tar väldigt lång tid, och han är väldigt otålig ibland. Jag vet heller inte om det finns några bilbälten på bussen och då vågar jag inte ha honom där. Han skulle aldrig vilja sitta still i vagnen i 1½ h som det tar med sjukresebussen.
Nu har vi HAB i princip bakom oss. Kan väl vara ca 50 meter från vår lägenhet till Habiliteringen. Vi ser dit ifrån fönstret så på så sätt är det ju mycket mycket skönare.
Sen blir det ju mycket enklare med dagis om Aron har sitt 'team' här i Enköping.
Jag är hoppfull.
Finns ju ingenting som säger att denna sjukgymnast inte är lika bra.
Sen den 14:e Juni så skulle vi på ännu ett möte och göra upp en plan tror jag.
Gå igenom vad Aron behöver för hjälp och hur de ska hjälpa honom.
Nu har jag skrivit ett väldigt långt inlägg, men har hänt mycket under dessa 3 veckor.
Och när man jobbar har man oftast inte lust/ork/tid till att sätta sig och skriva ner allt som har hänt. Men nu tänkte jag att det var dags!
Vi hörs när vi hörs.
Fina fina Aron.
Okt 2009.
