Ibland slår det mig, som ett hårt slag i huvudet.. jag ska bli mamma..
jag ska bli någons mamma. Någon som kommer vara helt och hållet beroende av mig. Något underbart mirakel som kommer förlita sig fullständigt på mig, på att jag tillsammans med pappa tar hand om henne/honom.. och det känns bra, det känns som att vi klarar av det här.

Det är inte vad jag hade planerat.. jag visste alltid att jag skulle få barn tidigt, men jag planerade aldrig det här..
Men det känns bra, jag ångrar fortfarande inte att jag behåller detta lilla mirakel. Skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag tog bort bebis, Jag är glad att Freddie också vill behålla bebis, att han också vill ha en familj med mig. Det känns underbart.

När jag tänker på bebis längtar jag verkligen till den dagen jag får hålla bebis i famnen, bara ligga å titta på bebis, det kommer bli så underbart, jag längtar så..

spelar ingen roll om det är en hon eller han, allt jag vill är att h*n ska vara frisk. Längtar tills h*n ligger brevid mig.