Vad är ett liv värt egentligen?
Vad är det som säger att ditt liv är mer värt än mitt liv?
Man säger alltid att alla är lika mycket värda, men man beter sig inte som det.

Om en 14-15 årig flicka eller pojke blir mördad, så står det i media överallt i flera veckor,
Jag säger inte att det inte är hemskt, för det är de.
Men skulle en man i 75års åldern bli mördad så står det någon sida om det, en eller två dagar sen är det ingen som bryr sig längre.

När Britney spears hade sin period där och riskerade barnen, stod det överallt i flera månader, men när vilken annan mamma som helst kommer ut kontroll, är det ingen som bryr sig.
Det är tragiskt, och det händer varje dag, i skuggan av media, där ingen uppmärksammar det, där ingen bryr sig.

Kör kungen full genom stan, eller hööögt över hastihetsbegränsningarna,  då är det helt okej för han är kung, skulle jag göra samma sak, skulle mitt körkort rycka fortare än kvickt och jag skulle sitta i fängelse, för det är fel.
Skulle man gå igenom allting kungligheterna gör, som är fel, skulle man nog kunna trycka en stor fet bok av det som är fel, men som överses för att de är värda mer.

Aron har ökad risk för sjukdomar, han föddes förtidigt, och precis som de flesta barn som föds för tidigt är han inte värd att få försäkring.
Men ta ett barn med en mor som har knarkat hela graviditeten, men ett barn som inte har allting på papper, den mamman behöver bara skicka in sitt barns papper innan 6mån så är barnet försäkrat mot alla medfödda sjukdomar och likn.
Aron har undersökt hjärnan flera gånger, hjärtat flera gånger, lugnorna flera gånger, allting står på pappret, att allting är friskt och bra, men han får ingen försäkring. För han är inte värd lika mycket.

Det känns så hemskt att veta att det är i den här världen jag ska uppfostra min son, att de här är reglerna han kommer få växa upp med;
 
är man inte känd, är man inte viktig.
Är man inte ung när man dör, bryr sig ingen.
Föds man förtidigt, vill ingen försäkra honom.

Jag ska försöka lära min son alla mäniskors lika värde, för jag ser inte att britneys barn är värda mer än en hemlös mammas barn, mamman älskar nog sina barn lika mycket som britney gör, hon har bara inga pengar till att försörja sina barn. Troligvis ingenting hon har valt själv, men endå ska barnen straffas för det.

Jag hoppas verkligen att världen får en bättre syn på människor snart.

Nu är det gnäll på att jag uppdaterar för sällan, anledningen till det är delvis för jag har ett barn att passa upp på, sen att jag helt enkelt inte lägger ner hela min själ i min blogg.

Aron har börjat leva om helt, han reser sig upp mot precis allting, och jag är inte kort därefter att sätta mig bakom å se till att han inte ramlar bakåt och slår huvudet i bord eller liknande.
Han har nämligen inte kommit på att när man står upp, måste man alltid hålla i något, utan han släpper lite närsom då han hittat något roligare att titta på, de börjar däremot komma upp lite att står man i soffan, å vill stå mot bordet istället, släppet man en hand i taget.
Det är enda sättet så man inte ramlar å slår huvudet i.

Hjärtat har börjat bli lite mer mammig ibland också, ibland när man sätter honom vid sina leksaker håller han fortfarande i mig, tittar på mig å håller koll på att jag är kvar, även om jag stannar vill han gärna hålla i mig. Vid andra människor kan han bli lite blyg ibland.
Har vi "nya" människor här, ( alltså människor han inte är så jätte van vid ) så vill han inte sova, dock om min kusin, eller grannarna är här, då är de oftast inga problem. Då känner han sig bekväm nog att sova.

Han visar mer och mer när han vill till någon annan, om han hellre vill vara hos Patricia än mig så visar han det. Inte blyg så inte. Det är så härligt att se.

Sittandet struntar han fortfarande i, dock, så sitter han på knäna istället. När han står upp, och vill kolla på något så sätter han sig ner på knäna för att titta på någonting.
Så det är hans sätt att sitta, men vad säger man? De finns inga fel sätt, bara annorlunda?

Nej nu är lilla herrn sur i sitt rum, så nu måste jag busa lite med honom.

Och förresten , jag har glömt säga det, han har sovit i sitt eget rum hela veckan och det har gått toppenbra.

Satt häromdagen och skrev i min bok till Aron.
Satt samtidigt och läsa den, läste inte allting, men läste det mesta.
Det är snart ett år sedan han öppnade ögonen första gången, den 18 juni var första gången han öppnade sitt ena öga, det andra ögat öppnade han den 20 juni för första gången.

Det är så otroligt häftigt att se när ett barn öppnar ögonen för första gången, och nu menar jag inte första gången utanför magen, utan första första gången. Arons ögon var ihopväxta när han föddes, som de flesta barnens ögon är då de föds extremt för tidigt, tror det är runt v 25-26 barnen öppnar ögonen i magen.
Aron öppnade sina i v27. Vet inte om det berodde på infektionen, eller om de var som läkarna sa, att han kanske t o m var i slutet av v 24 när han föddes, det får vi aldrig veta.

Jag satt nyss och läste de senaste blogginlägget jag skrev, slogs av meningen:
" Jag har fått gå och lägga mig på kvällarna, utan att veta om han skulle leva dagen efter.  "
och jag känner hur hemskt det är. att se det skrivet i ord, och veta att det är jag som skrivit det, att jag faktiskt varit med om det, att inte veta om Aron skulle leva nästa dag.
Ingen som inte varit i den sitsen kan någonsin förstå, den känslan, och den rädslan. När man vet att sitt barn är sjukt, så sjukt att det finns en risk att barnet inte klarar sig.

Vi låg på sjukhuset, vi pratade med andra där, första veckan vi var där pratade jag med en mamma som fick tvillingar, ena tvillingen överlevde inte. Man kan inte förstå den känslan, jag kan inte på något sätt förstå hur hon kände sig, men just då, försökte hon bara hålla sig stark för sin dotter som fortfarande levde.

Efter vi kommit hem och var utskrivna, klara med ögon operationen och allt, fick vi höra om ännu ett par, ett par jag pratat ganska mycket med då jag och Aron låg på sjukhuset för operationen, att deras barn inte klarat sig.
Allt känns så orättvisst, det finns ingen som kan styra över vilka som får leva och vilka som inte orkar, men ingen föräldrer, vare sig det är en hemsk människa, eller en bra människa ska behöva gå igenom att förlora sitt barn, det är inget man önskar ens sin värsta fiende.

Jag förstår inte ens hur människor kan säga sånt i "stundens hetta". Pratade med en mamma vars släkting sagt att "hoppas nånting går fel" då denna mamma var gravid. Och då funderar man lite på, hur människan tänker?
Hur kan man säga något sånt om ens barn, om ett liv som tar form.

Nej det finns människor här i världen jag aldrig kommer förstå mig på, människor jag inte ens vill förstå mig på.
Alla människor må vara olika.. Men finns nog inga många som kan hålla med om att säga såna saker är "acceptabla"




Jag skriver ju en "dagbok" till Aron, en bok han kommer få sedan, som han kommer kunna läsa, dels om hans födsel, dels om hans vardag och hur han lär sig o mina känslor o liknande. Och det är något jag tycker nästan alla borde göra. Jag tycker det är bra på två saker, just för att då kan man komma ihåg på ett annat sätt, om jag läser ur den kan jag komma ihåg allting lite bättre, komma ihåg känslorna och tankarna.

Dels är det bra, för om något t ex skulle hända mig, så kan han läsa i den boken, och få veta av mig, hur mycket jag älskar honom, och det är ovärdeligt. Men vi hoppas ju att jag själv ska kunna berätta för honom om hans uppväxt, om hur mycket jag älskar honom och hur rädd han har gjort mig under sina dagar. De ska han få veta!

Nej nu är det nog dax att avsluta här, klockan börjar bli mycket.

God natt, min skatt.

Saker jag kan störa mig över hos folk är att när jag pratar om hur jag mår och känner över hela situationen när Aron föddes, så reagerar de flesta som att jag borde glömma det, tänka på hur bra allting har gått osv.
Hur tänker folk då?
Hur ska jag kunna glömma det, när jag inte ens vet om dom handlade rätt kring allting.

Jag kommer in, säger att jag haft sammandragningar hela dagen, och har en stor blödning, och BM tycker det är helt okej för mig att åka egen bil?
Jag förstår inte hur de tänkte, varför det tyckte att det var okej för mig att åka egen bil, att en ambulans vore onödigt, och att de inte gjorde en "snabb" undersökning för att se om förlossning var pågång, utan nej, de skickade iväg mig, med egen bil, sittandes, och gåendes.

Folk tycker då att jag gjorde fel som åkte till BM istället för förlossningen direkt, jag som första gångs föräldrar, som inte var beredd på en förlossning över huvudtaget, åker till barnmorskan där jag kände tillit.
Det kanske var dumt av mig, men det var så jag handlade, Jag tänkte inte alls på en förlossning, jag tänkte på missfall.
Jag tänkte att det tar mig 40 minuter, MINST, att åka till uppsala, medan det tar mig ca 2-3 minuter att åka till MVC.

Jag kan inte sluta tänka på allting, Självklart är jag mer än tacksam över att Aron klarade sig, jag vet inte vad jag hade gjort annars. Han lever, han andas och han är precis som vilken bebis som helst, och det är för mig, ett underverk.

Men det är inte över.
Aron är 1 år, han borde vara 9 månader.
Han föddes förtidigt, och han överlevde.
Han har inga problem med några organ, ingen hjärnblödning, inga lungproblem, och inga skador man kan se nu.

Men, det finns fortfarande massa saker, det finns massor av saker som kan hända, utvecklingsmässigt, han kan få sjukdomar. Även om många barn som föds extremt för tidigt växer upp som helt friska barn, är detta inget jag tänker förvänta mig. Jag hoppas innerligt att Aron inte får några men, men jag kan aldrig vara säker.

Jag oroar mig varje dag för allt som kan hända. Jag värdesätter all min tid med Aron. Han har fått en orättvis start i livet, ingen kan säga något annat, men alla antar att eftersom han nu lever så finns det inget att oroa sig för, ALLT ÄR BRA. Är det verkligen bara jag som försöker att förbereda mig utifall att han inte blir som alla andra barn?

Jag går inte och tänker på detta varje sekund, det är inte det jag menar, men jag har det alltid i baktanken. Efter att ha läst om barn och barns utveckling ser jag allt han borde göra, och det han inte gör.
När han var 4 mån KORR, så såg jag att han inte tog saker, att han inte kunde, jag visste att de skulle påpeka det på sjukhuset, för jag visste att de tillhör de vanliga att kunna det.

Jag struntar i att Aron utvecklas senare ( Även om han nu kommit ikapp )
Jag struntar i att han inte kan sitta, han lär sig krypa, han krälar runt och visar vad han vill. Jag är stolt för allting han gör, samtidigt som jag är rädd att något ska hända, att de ska hitta något avvikande.

Jag vill inte höra att allt är bra nu, att allting har gått bra.

Jag vill inte höra människor säga att jag ska sluta tänka tillbaka och se frammåt.

Jag har sett min son kämpa för sitt liv, när han borde ha legat trygg och säker i min mage,
jag har sett honom sluta andas, för att han varit sjuk.
Jag har sett honom skrika, utan att få fram ett ljud.
Jag har tvingats se på, utan att kunna göra något, utan att ens kunna ta upp honom i min famn, krama om honom, smeka hans rygg och säga att allting kommer ordna sig.

Jag har fått gå och lägga mig på kvällarna, utan att veta om han skulle leva dagen efter.

Jag kan inte bara "släppa det" och gå vidare, jag bearbetar, det tar tid, och det gör ont.

Igår tittade jag på filmer från sjukhuset som vi spelade in, såg den där lilla lilla bebisen, det är helt ofattbart, det är ett mirakel att den där lilla lilla bebisen ligger i sin säng just nu, sover så fridfullt, som om han aldrig haft några bekymmer i världen.

Jag tror på mirakel, för jag har sett ett mirakel.

"Home is where the heart is"

Mitt hem är där Aron finns.
Det kommer det alltid vara.



Du kommer aldrig kunna förstå, att jag älskar dig så...
Du kan få mitt hjärta att bli helt med bara en blick,
du får alla problemen att försvinna bara att av le.

Du är det vackraste i världen.

En video från 5/6.
Aron leker med paketet han fick av Mamma Luyinga och Arons kompis Felix.

Helt otroligt..
Igår, igår, ja igår fyllde vårt lilla hjärta 1 år. Gud, det känns helt omöjligt, den där lilla 'fågelungen', att han har blivit så stor och faktiskt fyllt 1år.
Alla känslor vällde över mig i fredags,
När vi kom hem från Emma, så drog Freddie till nån kompis och drack lite öl. Han behöver ju också komma ut lite ibland.
Några minuter efter jag skrivit bloggen i fredags,

Först kände jag knappt mina armar eller ben, jag kände mig helt tom. Jag rullade bort stolen från datorbordet, sen brast det. Jag började gråta, tårarna rann, och jag kunde knappt andas för jag grät. Jag satte mig i soffan, jag kunde inte sluta, jag bara grät och grät, till slut tog jag min gamla urkramade nalle, som jag fick när jag var 1½ år gammal, och satte mig i Arons rum.

Jag kände mig så totalt ensam, jag kunde inte sluta gråta, hur mycket jag än försökte så gick det inte. Vid det tillfället, kände jag att jag inte orkade mer, det kändes som att hela livet bara var jobbigt, jag bara önskade att Aron kunde vakna så jag kunde få se hans vackra ögon, och se han le åt mig, för att få känna mig behövd, få känna mig älskad.
Samtidigt som jag ville att han skulle fortsätta sova, för hur mycket jag försökte kunde jag ju inte sluta gråta. Satt ihopknuten i ett hörn i Arons rum, med nallen i famnen.

Jag orkade inte bry mig om att tvätta bort sminket, jag brydde mig inte om att torka bort tårarna. Jag ville så gärna ringa mamma, å få gråta ut i hennes famn. Men jag gjorde inte det. Inte ens Freddie vet om att jag började gråta, men det får han reda på när han läser det här.

Anledningen till att jag grät, var troligtvis alla känslor, för ett år sen visste vi inte om Aron skulle få leva eller om han skulle ge upp, vi trodde aldrig att vi skulle få se honom fylla 1 år. Vi trodde knappt han skulle överleva en månad. I 8 veckor, så visste jag inte om jag vågade hoppas på att han skulle komma hem, jag vågade inte tänka på hur de skulle kännas att få åka hem med honom, för jag var så rädd att hoppas på för mycket.

Läkarna sa inte så mycket, de sa bara att om allt går bra, så kommer vi iallafall få ligga kvar tills han egentligen skulle födas. Men det fanns aldrig några garantier. Ingen kunde lova att han skulle vara vid liv dagen efter. Varje natt när vi somnade, var jag så rädd av att vi skulle vakna av att sjukhuset ringde. Att de skulle be oss komma dit, att de skulle vara förväl.

En natt kände jag mig nästan säker på att vi skulle få där samtalet, jag vet inte hur jag lyckades somna, men det var av utmattning antar jag. Eller så var det väl förnekelse, gömde bort i det undermedvetna. Men morgonen kom och det var inga samtal missade, ingen hade ringt. Vi åkte till sjukhuset, och de hade satt Aron i respirator under natten, då han hade apnéeat för mycket. Det är snart ett år sedan. Han var inte många dagar gammal då inte. Men vår lilla kämpe klarar allt, klarat sig ifrån infektioner, ifrån respiratorer, ifrån CPAP, ifrån Grimman, ifrån ROP, och idag kan man aldrig tro att han ska ha gått igenom det han gjort. Idag 1 år senare är han den piggaste, gladaste, och duktiga bebis jag någonsin träffat. Han möter alla människor med ett leende, inte rädd för nån eller något. Leker för fullt med sina leksaker, ställer sig på knä, reser sig upp mot allting.

När jag stod och diskade tidigare, kröp han upp bakom mig, och reste sig tills han stog bakom mig. Freddie fick lov att flytta på honom för jag var rädd att han skulle ramla bakåt, och slå i huvudet, då mina byxor inte är det stabilaste man kan hitta och få tag i.
Just nu ålar han runt på golvet med sin nya leksak han fick av mormor. Han fick så mycket leksaker igår, och så mycket pengar så nu klarar han sig ett bra tag till. Man tjänar bra på att fylla 1 år, han fick ihop 1600kr, bara för att fylla år. Det blir nog inga problem att bekosta den killens körkort när det är dags.

Nu tänker jag lägga mig på golver brevid honom, och se han le och skratta, och bara känna vilken tur jag har, som har en sån stark och glad son.

Du är det bästa som en mor kan önska, du är det vackraste som finns, och mitt ljus i mörkret.


1  dag gammal.



11 månader gammal.

Vi var till uppsala idag, för att återigen träffa Kicki, Arons sjukgymnast.

Och jag kan inte bli mer stolt.
Idag "lekte" vi på golvet, då han är mycket rörligare.
Så idag fick Kicki se hur han kryper, och hur duktig han är.
Och han fick så mycket beröm över hur mycket han har lärt sig själv.

Han behöver ingen som helst hjälp med krypande, resande eller lik, inte än så länge, och förhoppningsvis inte senare heller, det enda vi skulle jobba med var sittandet, däremot tror jag de kommer bli lite halvsvårt då han inte har något intresse för att sitta, han tar sig ju runt precis vart han vill, reser sig precis där han vill, osv.

Men som sagt vi skulle träna mer på sittandet så han lär sig att fokusera sig frammåt, leka med sakerna framför sig och inte räta på ryggen så mycket att han ramlar. Han vill gärna ligga ner och "undersöka"

Men det kommer gå så bra, förr eller senare kommer han att lära sig sitta, när han är reda för det.
Tills dess får han lite hjälp på traven.

Men jag blev så varm inombords då hon sa att sittandet är de enda vi behöver träna på.
Undra om vi kommer behöva träna på något mer efter det, eller om det är bra sen?

Om du så bara visste hur stolt du gör mig Aron!

Idag är för många en lycklig dag, idag är den dag då många går ut i vuxenlivet med stolt steg. Studenten, då man får lite mer bekräftat, att nu är jag vuxen. Att man äntligen får lära sig stå på egna ben, utan sina föräldrar, och utan tryggheten med lärare och klasskamrater. Ja idag är en lycklig dag för alla dessa studenter med en vit mössa.

För precis ett år sedan skulle min lyckliga dag komma, den dagen man har väntat på hela livet, den dagen då man skulle få känna att "Jag, jag är vuxen"
Man skulle få fira med sina vänner att man har klarat av alla jobbiga år i skolan, att man faktiskt klarade det.

Min "lyckliga" studentdag, var den värsta dagen i mitt liv.

Jag hade precis som alla andra längtat så innerligt efter att ta studenten, när man var yngre gick vi alltid ner på stan och tittade på studenterna när de stog i sina vagnar, med champagnen i högsta hugg och sjöng för glatta livet "FÖR JAG HAR TAGIT STUDEEEENTEN, FY FAN VAD JAG ÄR BRA"
Man såg de människorna, såg deras lyckliga och förväntansfulla ansiktet stråla över hela stan.
Och jag, jag skulle äntligen få bli en del av det. Jag skulle äntligen få skrika ut av gläde "JAG HAR TAGIT STUDENTEN" Jag har fortfarande aldrig skrikit det, jag har aldrig tagit studenten.

Jag har aldrig fått det där avslutet alla andra får,
De flesta vet ju redan det här,
Men igår var det 1 år sedan jag blev inskriven på sjukhuset, med prematura värkar. Jag blev sängliggandes för att Aron inte skulle födas. Så natten till min student låg jag och kräktes, och hade värkar.

På min studentdag, låg jag och tittade på klockan säkert varje kvart, och noterade vad mina klasskompisar gjorde, jag hade ju lärt mig schemat utantill, så för varje ny grej mina klasskompisar gjorde, så grät jag.
Jag ville ju så gärna vara lika lycklig som alla andra, jag ville ju få känna glädjen över att äntligen få ta studenten,
Istället var jag livrädd,
jag var livrädd att på min student, så skulle jag förlora min son.

Dagen gick så oerhört segt, och alla sköterskor som kom in, påminde mig ju självklart genom att säga
 " Jag hörde att du skulle ta studenten idag, stackare, försök att inte tänka på det så mycket"
Jag vet att de sa det av medlidande, jag vet att de inte ville påminna mig, utan ville istället ge mig lite tröst.
Men för varje läkare, eller sköterska som sa detta, grät jag så oerhört mycket inombords.

Jag önskade att allting bara kunde spolas tillbaka. Jag ville inte vara med om detta, jag ville inte leva i ovissheten om min son kommer överleva eller inte. Men det fanns inget som kunde göras. Jag hade värkar, min son skulle födas, troligtvis extremt förtidigt.

Allt jag ville göra var att resa mig upp ur sängen, springa därifrån och bara gråta som ett litet barn. Istället gjorde jag allt jag kunde för att verka "modig" och för att skydda mitt barn.

Idag, hela dagen har jag kännt en sån stor sorg, för varje student jag ser blir jag så deprimerad, Jag är glad för deras skull, men för min egen så blir jag så ledsen. Jag vet att det är egoistiskt av mig att tänka såhär, Jag hade ju inte legat där om de inte vore för min sons skull, jag ångrar verkligen inte att jag offrade min student för Arons skull, det skulle jag göra om vilken dag som helst.

Men studenten är en sån stor händelse i en människas liv, det handlar inte om att festa och supa sig redlöst full, och få presenter. Det handlar om att bli vuxen, få stå på egna ben och våga sig ut i livet, utan ett skyddsnät.
Jag har gått ut gymnasiet, men jag har inte tagit studenten.

Jag är glad över att jag hann gå ut skolan iallafall, Jag hann gå sista dagarna, sista lektionen till och med. Det enda jag inte hann var just studenten, själva avslutet.

Jag vet att jag ska vara glad över att min son överlevde, och tro mig det är jag.
Jag vet att han inte hade överlevt om jag hade varit på studenten, och firat med mina vänner.

Min son, min Aron, mitt hjärta.
Du är verkligen hela min värld, du är det enda i mitt liv som alltid, kommer vara förevigt.
Min kärlek och stolthet för dig kommer aldrig nånsin försvinna.
Du är det bästa jag har, och bästa en mor kan önska sig.
Utan dig vore jag verkligen ingenting.
Det är för dig jag vaknar på morgonen, det är för dig jag ler.
Du är anledningen till att jag mår bra.
Allt hemskt som händer i världen, kan du ta bort med ett enda leende.