Tänkte fortsätta skriva där jag slutade igår. Jag ska försöka göra detta inlägg kortare, men man vet ju aldrig. Jag har fortfarande hela 2 månader kvar att skriva om.

När vi kom till IVA salen på neonatala, där den underbara pojken låg, kändes det som en helt ny värld, Det var slangar överallt, det pep överallt, hela salen kändes jätte stor när vi för första gången kom dit. (Freddie hade varit där tidigare och tittat, men inte jag)
Vår lilla bebis var på plats nr 3.

Vi kom fram dit och fick titta i kuvösen, man såg ingenting, fuktigheten var runt 80 % så det enda man såg var imma. Sköterskona tog en trasa och torkade bort med jämna mellanrum för att vi skulle se nånting. Man hade ingen aning om vad man fick göra och inte göra, men stoppa in handen var det sista man vågade.

Han såg så liten och tanig ut när han låg där, det fick säkert plats 10 st bebisar av Arons storlek i den där kuvösen. Det fanns knappt nått fett på den där lilla kroppen överhuvudtaget. Armar och ben var vara ben nästan. huvudet var stort och kroppen var liten. Även om armarna och benen var långa. För att vara sådär liten, och så tidig så förväntade jag mig att han inte skulle vara så.. bebislik.
Visst han hade ingen haka, och ingen rumpa, och inte dom där gosiga kinderna, men han såg iallafall ut som en bebis.

Han var bara 32.5cm lång, och vägde bara 718gram, den minsta bebisen jag någonsin sett. Men han var helt frisk, det fanns inte en enda sjukdom, ingenting som var fel. Han var ju en frisk liten bebis.

Aron låg i respirator första dygnet bara, sen fick han en s k CPAP. Om man tänker sig att lugnorna är som en ballong, så är det ju jätte jobbigt att blåsa upp det där första, det är det en CPAP hjälper till med.

Dom första veckorna var dom jobbigaste. Det första vi blev tillsagda var, att vi inte ska förvänta oss att ta med vår bebis hem. Vi ska inte förvänta oss att allting kommer att gå bra. Det är väldigt jobbigt att höra, visst, vi visste om att det är inte säkert att han skulle överleva, men ingen av oss har sagt det, som om att om man inte sa det så stämde det inte, så det första läkarsamtalet när Richard sa det blev det sant.

Vi låg på specialist mödravården från fredagen till måndagen, om det inte var jobbigt nog att ha en bebis på intensiven, så hjälper det inte att alla andra mammor kommer gåendes med sina barn, får bära sina barn, och BO med sina barn, och tittandes på oss som om det var något fel på oss, visserligen var det väl det, den lilla ynka magen jag hade fått försvann direkt, nu såg det bara ut som om jag ätit för mycket igen, och vi hade ingen bebis med oss, endå låg vi på BB? Det var väldigt jobbigt.

Det kändes väldigt ensamt, man trodde att man var dom enda som var med om detta. Nån av dagarna så satt jag i fikarummet, hade ätit lite lunch, då jag hörde några andra mammor sitta å prata, 2 av dom födde i v 25, den tredje i v 26. Det kändes jätte bra att få höra att man inte var ensam, det fanns fler. Och dom hittade heller ingen anledning till varför den förtidiga födseln.

Det har jag glömt att berätta också, det finns ingen som vet varför jag födde för tidigt, och i ca 40% av fallen så får man aldrig veta varför. Jag läste nånstanns däremot att ca 300personer om året föder barn i v 23-27. Snacka om att pricka in små odds. Tror det var 0.03%chans. Endå vinner jag aldrig nånting på lotto.

Hamnar man i ett sånt här läge behöver man ha andra människor runt om sig som varit med om samma sak, andra människor förstår inte vad man går igenom, vilka känslor man får, vilka skuldkänslor som bubblar inom. Ingen kan någonsin förstå det, om man inte är med om samma sak. Vissa känslor vågar man inte prata om för det känns som att andra människor ska döma en. Det är svårt att förklara på ett bra sätt.

När Aron var en vecka gammal fick han en infektion, den starka lilla pojken vi hade sett, rörde sig inte, hans kropp slogs ut så hårt att han inte ens orkade röra sig, det var den jobbigaste perioden av alla. De fick sätta in respirator igen för han slutade andas flera gånger. Han blev inte bättre föränn de hittade rätt medicin för honom.

Men såfort rätt medicin hittades så piggnade han till igen, dock inte helt, efter nån vecka började dom misstänka en svampinfektion, Aron verkade må bättre, men värdena var inte helt bra. De tog fler prover som visade att min lilla kille hade svamp.
Han fick en CVK (central ven kateter) för att de skulle slippa sätta nya nålar på honom varje dag, en cvk går in till ett större kärl så det inte brister hela tiden. Vår lilla pojke är nämligen väldigt svår stucken.

Att sätta en CVK är ett mindre ingrepp, så han blev tvungen att bli sövd, och tagen ner till operation för att sätta den. Han var borta i ungefär 2½h. Den väntan kändes lång. Jag var inte orolig för själva ingreppet, utan faktumet att de var tvungen att söva honom. Visserligen hade han ju respirator då men det var endå jobbigt.

När han fått sin medicin i nästan två veckor ( Han skulle ha den i två veckor för att vara helt säker på att svampen var borta) Så fick han nya bobbor (små varbölder, såg ut som finnar ungefär.) så de tog ut CVKn och tog svampodlingar på den, de visade sig att de vuxit svamp på katetern, det var vanligt att det hände men man hade hoppats att de skulle funka, men det gjorde det inte,
han fick medicin i ytterligare två veckor men i vanliga dropp.

Jag har glömt skriva att när Aron föddes kunde han inte öppna ögonen, de var fortfarande ihopväxta, det tog ungefär två veckor innan han öppnade ögonen. Och när han öppnade ögonen så blev han ännu finare ( om det går )

Jag måste sluta nu, Har en pigg liten Aron i famnen som har fått hicka.

skriver mer sen. :)