Blogg, blogg, blogg.
Många som läser min blogg, hela min släkt läser bloggen, och nu har även några ur Freddies släkt börjat läsa. Det verkar vara en väldigt populär blogg för allihoppa. Alltid lika intressant att titta hur många som har varit in och läst bloggen varje dag.

Häromdagen fick jag äntligen pengarna från försäkringskassan lagom tid tills alla räkningar skulle betalas. Det är skönt nu när jag kan hjälpa till att betala allting, t ex så brukar jag betala för hyran här, så betalar Freddie för lån och el, tror det blir ungefär jämnt då.
Nu när vi är utskrivna så är de dags att börja söka mammapenning istället. Förhoppningsvis går det lättare och smidigare med mammapenningen istället för "vård av sjukt barn". Det tog ju flera veckor att få pengar från.

Idag beställde jag ett "Preemie-hjärta".
Ett fint halsband som ska ge hopp och gemenskap för familjer med för tidigt födda barn. Pengarna för halsbandet går till forskning inom området prematura barn.

"När ett barn föds för tidigt kan det vara svårt att våga känna glädje och hopp. Plötsligt och oväntat har en av livets viktigaste händelser bytts till oro, sorg och en känsla av utanförskap. Medan alla föräldrars erfarenheter är unika och barnens förutsättningar skiljer sig åt, är kampen och sökandet efter tröst densamma. Preemie-hjärtat skapades med avsikt att fylla det tomrum som många av oss känner tiden kring våra barns för tidiga födsel och därefter. 

Preemie-hjärtat symboliserar samhörighet, kärlek och förståelse bland våra familjer. I tio år har Preemie-hjärtat hedrat minnet av våra personliga erfarenheter och uttryckt vår tacksamhet, förståelse och medkänsla med andra som har det svårt.

Vi hoppas att metoder och behandlingar kommer att finnas i framtiden, som räddar barn och familjer från allt det innebär att födas för tidigt. Varje sålt hjärta bidrar till forskning inom området. Preemie-hjärtat samarbetar med bl a March Of Dimes och forskningsfonden Pregenia."

http://www.preemie-heart.se/index.php 

                                            


Man märker att de närmar sig Arons beräknade datum, numera när han är hungrig tar "kryper" han neråt mot bröstet, spelar ingen roll om han sitter hos mig eller pappa, instinkten vart maten kommer ifrån börjar komma nu och man får nästan kämpa upp honom. Han skriker och gråter fortfarande inte speciellt mycket men ibland kan man få höra lite gnäll om man har tur. Dock är det bara vi som får höra.
Om en vecka så är Aron hela tre månader! Börjar bli riktigt stora killen ju. (Sålänge man inte träffar några andra bebisar så är han faktiskt stor!)

Blir skönt sen när han kan börja ha storlek 50 på kläder. Finns lite större urval att köpa då. Nu känns det inte så stor mening att köpa små kläder, han borde ju faktiskt bli stor snabbt nu.
Ju äldre han blir ju oftare och ju mer äter han.

Jag är så stolt för varje andetag du tar...