I måndags lyckades jag få till jobb igen, fast denna gång på sjukhuset. Lassarettet i enköping.
Tänkte att de ska ju inte vara nå problem, så upp kl kvart i 7, började 7.
Åkte till jobbet efter bråkat med att skrapa rutor och knappt sett nånting på hela vägen.
Inte lätt med gammal bil.

Men kom i tid, jodå det gjorde jag. In i köket direkt och började fixa i trixa med frukosten, en jobbarkompis kom och gav mig en kram och välkomnade mig tillbaka, Var ett par st som man jobbat med tidigare, frågade hur jag mådde, och hur Aron mådde. Känns bra att  de känner min mamma så de vet allting endå.

De enda som var lite halvjobbigt med att jobba på 2an var spriten, och de sterila sjukhus miljön, allt pipande och maskiner man känner igen.
Varje gång man spritade händerna kom man å tänka på när man spritade händerna innan man bytte blöja, sond matade, och höll Arons hand, då han låg i kuvösen. Sånt man inte tänkte på innan. Det var lite jobbigt och man kände hur minnerna av den där dumma kuvösen kom tillbaka.
Och pipandet av när satrations mätaren tappar kontakt, pep till hela tiden och man kan inte få ur de ur huvudet.
Tur att det är äldre människor och inte barn på 2an.

Man får försöka att tänka på allt bra alla de maskinerna har gjort, och hoppas på att det går över, för förhoppningsvis får jag jobba där ibland. Skulle behövas ibland.

Hoppas Aron inte blir rädd för sjukhus i framtiden. Vi får ta å träffa mormor när hon jobbar så kanske han inte blir lika rädd ?