Det finns en tjej, hon har också en liten prematur bebis, och hon skriver så bra, hon lyckas sätta ord på mina känslor. Det finns ett inlägg som jag tycker stämmer så bra på de första känslorna. Dom där första dagarna. Man vet varken ut eller in, känslorna svämmar över men man får ingen klarhet i dom. Jag skrev om denna tjej i ett tidigare inlägg också.

"Hur ska jag kunna älska dig när jag inte vet hur allt ska bli, när jag inte ens vet om du kommer att få leva? Du skrynklar ihop ditt lilla ansikte och skriker i respiratorn, men det hörs inga ljud.

Hur ska jag våga älska dig när varje liten nedgång blir till ett avsked i mitt hjärta? När varje småsak - en bekymrad min, en pipande apparat - säger att det är dags att ta farväl?

Lilla vän, där ligger du alldeles ensam och har inte ens en mamma som förmår älska dig. Förlåt."

http://prematurbloggen.wordpress.com/2008/01/11/vaga-alska/

Dom känslorna man trodde var omöjliga att få ord på, lyckas alltid någon annan pricka in så perfekt. Men så är det väl alltid? Någon annan kan beskriva dina tankar? Tina kan beskriva mina, utan att ens veta om det.
Utan att hon ens känner mig, nånsin träffat mig, eller hört talas om mig så kan hon sätta ord på mina känslor, mina tankar. Det känns som hon gått in i min hjärna, sett vad jag tänkt, och skrivit ner det. Men som sagt, det är väl så det är?