I'd Be Lost If I Lost You...

Ja, då är det en ny dag, ny dag och nya utmaningar.

Vi har varit med Mamma. (Arons Mormor) Hon kom hit en stund myste med Aron, sen åkte vi med henne och handlade. Det blev massa handlade och även vi fick saft och diskmedel. Underbara mamma/mormor gav oss även 100kr. "Det är inte mycket." verkar vara nån standard kommentar när man ger någon annan pengar.
Nej det är inte mycket, men just nu är det de.

Vi kom hem och satte oss i soffan en stund, Aron började bli trött, då ringde de från Vårfru kyrkan. Frågade om vi höll ett dop för ett par veckor sen. Jo men det gjorde vi ju. Och så började ju jag tro att vi hade förstört något. Nej men så var det ju inte, hon frågade om vi hade tappat ett örhänge, då kom jag på att Madelene tappade ju sitt dyrbara örhänge. Så jag ringde henne berättade att dom hittade det. Hon blev överlycklig. Så vi gick och hämtade det och begav oss till Madelene och Evelyn.

Så vi satt och pratade massa skit, lite om "tiden efter förlossning" det var massa trevligt. Evelyn försökte äta upp lilla stackars Aron också, hon kämpade med att få tag i hans jätte fina blåa tröja, och när hon väl fick tag i den och började rikta den mot munnen, och så kommer ju mamma Madelene och tar bort Arons tröja. Evelyn såg helt fundersam ut och såg ut som hon funderade på var Aron tog vägen. Dom är så roliga dom små. De hade även lika kläder. Moomin bodys. Aron hade en blå och Evelyn en rosa.

När vi kom hem så myste vi lite med pappa, jag började kolla lite på reseersättningspapprerna vi inte än skickat in, och upptäckte att jag behöver en underskrift på dom, ja men va bra hur ska jag få tag på det nu? Behöver även 9 ytterligare papper för rese ersättning.

klockan 4.15 inatt fick jag en väldig chock också. Jag matade Aron igår kväll vid 8 tiden. Sen sov han. När han inte hade vaknat vid 11 ungefär så kände jag mig trött och tänkte att jag får väl sova tills han vaknar då. Och när jag väl vaknade var klockan 4.15 och jag började fundera, hade det inte vart för allt bökande han gjorde i sängen hade jag blivit livrädd och funderat på om min buse levde. Tack och lov för hans bökande.

Jag har upptäckt att han sover mycket bättre på mage än på rygg, så han sov därför på magen, och då det är massa snack om att barn ska sova på rygg för att förhindra PSD så blev jag ju självklart nojig. Men förr i tiden skulle barnen sova på mage och vi lever ju? Man ska ju inte ta allt för seriöst men det känns fortfarande så skört, hans lilla liv. Undra när man slutar oroa sig för precis allting, meen, jag är ju mamma nu, nu är mitt liv dömt till oroande.

Jag har denna kväll spenderat hela kvällen till att läsa och gråta och läsa lite mer. Jag läste http://www.mammamelissa.blogg.se och jag kände gud vilken tur vi har, och samtidigt att världen kan nog inte bli mer orättvist, jag minns bara dom känslorna då jag trodde att Aron inte skulle överleva. Dom känslorna när de berättade att barnet skulle födas och man ville springa därifrån, sätta sig i ett hörn och hålla emot.
Jag skulle aldrig någonsin i världen kunna tänka mig hur det skulle kännas att förlora Aron. Jag vågar inte ens tänka på det, även om jag gör det alltför ofta. Någon vacker dag kanske man kan acceptera vad som hände, vad som kunde hända och gå vidare därifrån. Men än sålänge tänker jag inte acceptera det. Det finns ingen bra förklaring till varför barn dör, och inte heller för att Aron fick kämpa för att få leva.

Och jag kommer nog aldrig förstå, hur någon som gått igenom så mycket i sitt liv, endå kan ifrån sig ett så vackert leende, ett glädjeskrik, och som kan prata med sina leksaker. Nej jag kommer aldrig förstå, men jag kommer alltid vara tacksam. Du är mitt mirakel. Och även om jag gråter varje gång jag tittar på bilder, eller tänker på allt det onda, så vill jag inte glömma det heller, jag vill inte ta min lilla gosunge för givet, man behöver veta hur enkelt det är att förlora, för att kunna riktigt uppskatta det man har. Jag hade nog aldrig uppskattat livet såhär mycket, om jag inte visste hur enkelt något kan tas ifrån, vända upp och ner på allt man visste.
Det är inte enkelt att föda barn, vissa får en prövning, vissa får kämpa.

 
That Is A Smile That Always Will Melt My Heart.


Kommentarer
Postat av: marie

tänker också den tanken ibland tyvärr men de bara blir så...

2008-11-10 @ 19:03:27
URL: http://sezzan85.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0