Nu har jag läst boken, den boken jag väntat å väntat på. Jag fick den av Emma, åh min älskade Emma. Jag började småläsa lite hemma hos kicki och micke i lördags.

Fortsatte läsa lite igår, men var för trött, tog med boken till jobbet idag, och jag läste ut den. Jag helt enkelt älskar boken, men är lite rädd för den, vågar inte läsa den utan folk runtom, tror jag skulle börja stor böla då, lika bra att vara på den säkra sidan.
Vissa kapitel i boken träffar hjärtat så bra att de finns inte, jag tänkte lägga upp länkar till dom, om jag hittar dom på hennes blogg, vissa har lagt upp här förut, andra inte.

Tina skrev ett kapitel som kallas "aldrig mer"
hur hon önskaste att hon kunde få naiviteten tillbaka, men det går inte.
# "Det är klart du är orolig. Man kan aldrig få oskulden tillbaka. Du kan aldrig mer få tillbaka den naiva känslan av att alla graviditeter slutar i ett friskt, fullgånget barn och en lycklig mamma, för så blev det inte för dig."
Dom orden sa hennes barnmorska till henne då hon väntade 4:e barnet, som skulle visa sig bli hennes 3:e prematura barn.

och jag kände att den meningen, den skulle jag behöva att någon sa till mig, för det är så jag känner, jag kan aldrig få tillbaka oskulden, jag har fött ett barn förtidigt och kommer alltid vara lika rädd i framtiden, kommer aldrig känna mig säker och trygg om jag blir gravid igen. Jag kommer vara livrädd.

Jag tycker att boken "Våga älska" av Tina Wiman borde läsas av alla, den finns att låna på biblioteket, finns även att lånas hos mig ( för er som känner mig alltså )
Det är en bok som berör på en otroligt sätt, även om man inte gått igenom det själv, Medan jag läste upp några sidor ur boken för Kusin Patricia igår så tårades till och med hennes ögon, hon började nästan gråta hon med. Och hon är "bara" en i släkten som stått vid sidan av.

Jag kan inte säga att jag känner igen allt som Tina beskriver, då våra situationer är olika, alla prematur föräldrar, inte bara de, alla föräldrar som slängs ner i Neonatal välden har på något sätt samma känsla.
## "Jag skulle ha skyddat dig från allt det onda, men jag kunde inte. Skulden bränner mig"


*
Att solen lyser är inte mer än rätt, nu när jordens vackraste
barn är fött. Men att bussarna åker som vanligt och att fåglarna fortsätter att sjunga -
jag begriper det inte?

Hur kan människorna gå där nere på gatan och småprata som om allt vore som vanligt?
Märker de inte att tiden darrade till och stannade?
Jordens vackraste barn ligger med en tub i näsan för att kunna fortsätta andas,
och världen utanför mitt sjukhusfönster går vidare.
Det känns som ett hån.

Prematur - inte färdig

Våga Älska


# Ur kapitel "Aldrig mer"
## Ur kapitel "Skuld"
* Ur kapitel "Jordens vackraste barn"