Time Just Flies By ...

Tiden går så fort.

Det är så länge sen jag beskrev så mycket om hur Aron är som en bebis nu för tiden. Så nu ska jag ta och skriva upp lite hur han är som bebis och hur han har utvecklats senaste tiden.

Det är snart bara 3månader kvar innan Aron fyller 1år. Ett helt år. Det är så svårt att tro att vår lilla gosunge ska bli så stor, Han är ju fortfarande så pytteliten men fortfarande så stor. Han är pyttestor helt enkelt. Aron är snart 9 månader. Men han är ju fortfarande som en 5 månaders bebis. Han blir snart 6månader korrigerat.
Det är ibland jobbigt att Aron är stor och liten på samma gång. Det är jobbigt att räkna korrigerat/okorrigerat.
Men i den här åldern så spelar 3månader så stor roll, nästan 4 månader t o m. Speciellt om man tänker att de flesta först föderskor går över tiden.

Man önskar ibland att man skulle slippa räkna korrigerat och okorrigerat, men det finns inget att göra åt saken, jag struntar i att Aron är 9 månader å inte kan sitta själv, jag struntar i att han är som en 5månaders bebis. Han är iallafall min bebis. Han får utvecklas helt och håller i sin egen takt. Det är räknandet som jag börjar bli less på.

Aron är så duktig, och man märker en sån otroligt stor skillnad på honom, bara för tre veckor sen så hade han precis lärt sig att ta saker, men han hade nästan ingen kontroll alls, han blev lika förvånad varje gång han fick tag i de han ville ha.
Nu vet han precis vad han kan göra, han vet att han kan ta mitt halsband när han vill ha det. Han vet att han kan vända sig från magen till rygg, även om han inte är lika duktig på det än.

När han ligger på mage så älskar jag att lägga mig brevid och titta på honom, när han sträcker upp sitt huvud och tittar på mig, så skäms han och gömmer huvudet i sängen direkt.
När han ligger på rygg så älskar jag att ta fram huvudet och se hans händer sträcka sig efter mitt ansikte, ta mitt hår, känna på mitt ansikte med sina händer.

Det är så svårt att förstå hur snabbt allting går, hur mycket som kan förändras på bara några veckor. Allt går så fort och man hinner inte ens med.
Han växer så mycket, och det är nästan svårast att hänga med.
Jag vet ju att han blir större, men jag tycker inte att det är så uppenbart, förän man tittar på de kläder han en gång haft, Jag var in på H&M och tittade på kläder i stlk 50 och gud så små de är.
Innan så var de så stora och man trodde aldrig Aron skulle kunna ha dom.
Men nu, kan han knappt ha storlek 62 utan att de sitter tajt. Han har numera storlek 62-68 men mera åt 68 hållet.

Man är så van vid att alla brukade tro att han var helt nyfödd, men idag var det en som trodde han var ett par månader iallafall, de känns bra att höra att han inte ser så liten ut längre, för vi ser ju honom varje dag och har ingen aning om hur han ser ut för de människor som inte ser honom ofta eller aldrig har sett honom.

Han är väldigt social också, det märker man tydligt. Han blir aldrig rädd för människor, vi har varit med om att han börjat gråta 1 enda gång då min farbrors sambo höll honom, men aldrig annars har han gråtit för någon annan håller honom. Han verkar vara så duktig på att memorera människor han ser och träffar. Idag satt han och stirrade intensivt på Freddies mormor och morfar och det såg verkligen ut som han försökte memorera dem för att komma ihåg dom.

Men när de kommer till kritan å han är extremt trött, eller blir rädd/skrämd av någon så är det mamma eller pappa man måste vara hos, det är bara vi som kan trösta honom som bäst. Det är skönt att veta att det iallafall är skillnad på oss från övriga människor i hans liv. Men han har ju väldigt mycket människor i sitt liv, det är så otroligt skönt. Ifall något skulle hända oss ( peppar peppar ) så har Aron andra människor han kan vara trygg hos och som han känner bra.

Han har blivit väldigt pappig ibland, enda sen Freddie blev varslad från jobbet så har Aron blivit väldigt pappig, ibland får jag verkligen inte mata honom, han kan total vägra och är bara nöjd när Freddie matar, och ibland är han grinig hos mig men jätte nöjd såfort han kommer till sin pappa. Det är skönt att han har den kontakten med sin pappa och att han visar sån .. personlighet. Han visar precis vad han vill.

Han är oftast en väldigt glad bebis, bråkar nästan aldrig, men självklart kommer humöret in till och från och han kan bli jätte grinig, men aldrig som man fasade för, skrika flera timmar i skräck, helt otröstlig. Sån är han aldrig, än så länge iallafall. Han är en otroligt snäll bebis egentligen om man tänker efter.

Nu har han blivit så mycket bättre på att sova också, oftast sover han numera från 9 på kvällen, när han vaknar igen är helt olika. Han vill fortfarande äta vid 1 tiden och sedan vid 4-5 tiden. Bortsett från det sover han jätte bra, när han vaknar  på natten så gör man iordning mat när han börjar gnälla, när maten är klart har han oftast vaknat så mycket att han kan äta maten, när han har ätit upp all mat så är det bara lägge ner honom i sängen och han somnar lika fort igen och sover jätte bra.

Snart är det nog dax för tänder att dyka upp också, precis allting ska in i munnen, hela tiden. Han han inte bitring, så försöker han sig på händer, täcken, filtar, nallar, andras händer, halsband, kuddar, etc. Precis allting ska in i munnen. Han är så söt så.

Den 10:e Mars ska vi ta kort på vår busbebis hos en fotograf också, jag längtar efter att se resultet. Det blir alltid så fint och som tur är så sparar de alla bilder, vet inte hur länge men då kan vi spara ihop pengar och komma tillbaka senare och köpa bilder. Jag vill ha mycket bilder, helt förstoringar också. Men det får vi ta senare när vi har råd.

Aron är en så mycket snällare bebis än man trodde, man var helt inställd på vaken nätter, skrik i flera timmar, och massa såna saker, men han är så snäll och lugn. En helt underbar bebis. Den bästa bebis vi någonsin kunde få.


I Would Do It All For You. I Would Risk Anything For Your Happiness.
     
[Bilderna är klickbara]




Kommentarer
Postat av: marie

så fin skrivet gumman. visst är de jobbigt att räkna korrigerat och okorrogerat men vi gör inte de så mycket längre faktiskt.

Neo var drygt året innan han kunde sitta. som jag alltid har sagt de kommer när de kommer.

Ja när man tittar på kläder blir man så chockad över hur stora fom har blivit. Första plagget som vi själva hade köpt var 44 och de var förstor vet att de finns strl 30 som var lagom när han va rnyfödd och sen idag när man ser killen växa ur massa kläder och har strl 98 de är helt fantastikst vara otroligt starka våra killar är<3

2009-02-23 @ 11:22:48
URL: http://sezzan85.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0