It's not over...

Saker jag kan störa mig över hos folk är att när jag pratar om hur jag mår och känner över hela situationen när Aron föddes, så reagerar de flesta som att jag borde glömma det, tänka på hur bra allting har gått osv.
Hur tänker folk då?
Hur ska jag kunna glömma det, när jag inte ens vet om dom handlade rätt kring allting.

Jag kommer in, säger att jag haft sammandragningar hela dagen, och har en stor blödning, och BM tycker det är helt okej för mig att åka egen bil?
Jag förstår inte hur de tänkte, varför det tyckte att det var okej för mig att åka egen bil, att en ambulans vore onödigt, och att de inte gjorde en "snabb" undersökning för att se om förlossning var pågång, utan nej, de skickade iväg mig, med egen bil, sittandes, och gåendes.

Folk tycker då att jag gjorde fel som åkte till BM istället för förlossningen direkt, jag som första gångs föräldrar, som inte var beredd på en förlossning över huvudtaget, åker till barnmorskan där jag kände tillit.
Det kanske var dumt av mig, men det var så jag handlade, Jag tänkte inte alls på en förlossning, jag tänkte på missfall.
Jag tänkte att det tar mig 40 minuter, MINST, att åka till uppsala, medan det tar mig ca 2-3 minuter att åka till MVC.

Jag kan inte sluta tänka på allting, Självklart är jag mer än tacksam över att Aron klarade sig, jag vet inte vad jag hade gjort annars. Han lever, han andas och han är precis som vilken bebis som helst, och det är för mig, ett underverk.

Men det är inte över.
Aron är 1 år, han borde vara 9 månader.
Han föddes förtidigt, och han överlevde.
Han har inga problem med några organ, ingen hjärnblödning, inga lungproblem, och inga skador man kan se nu.

Men, det finns fortfarande massa saker, det finns massor av saker som kan hända, utvecklingsmässigt, han kan få sjukdomar. Även om många barn som föds extremt för tidigt växer upp som helt friska barn, är detta inget jag tänker förvänta mig. Jag hoppas innerligt att Aron inte får några men, men jag kan aldrig vara säker.

Jag oroar mig varje dag för allt som kan hända. Jag värdesätter all min tid med Aron. Han har fått en orättvis start i livet, ingen kan säga något annat, men alla antar att eftersom han nu lever så finns det inget att oroa sig för, ALLT ÄR BRA. Är det verkligen bara jag som försöker att förbereda mig utifall att han inte blir som alla andra barn?

Jag går inte och tänker på detta varje sekund, det är inte det jag menar, men jag har det alltid i baktanken. Efter att ha läst om barn och barns utveckling ser jag allt han borde göra, och det han inte gör.
När han var 4 mån KORR, så såg jag att han inte tog saker, att han inte kunde, jag visste att de skulle påpeka det på sjukhuset, för jag visste att de tillhör de vanliga att kunna det.

Jag struntar i att Aron utvecklas senare ( Även om han nu kommit ikapp )
Jag struntar i att han inte kan sitta, han lär sig krypa, han krälar runt och visar vad han vill. Jag är stolt för allting han gör, samtidigt som jag är rädd att något ska hända, att de ska hitta något avvikande.

Jag vill inte höra att allt är bra nu, att allting har gått bra.

Jag vill inte höra människor säga att jag ska sluta tänka tillbaka och se frammåt.

Jag har sett min son kämpa för sitt liv, när han borde ha legat trygg och säker i min mage,
jag har sett honom sluta andas, för att han varit sjuk.
Jag har sett honom skrika, utan att få fram ett ljud.
Jag har tvingats se på, utan att kunna göra något, utan att ens kunna ta upp honom i min famn, krama om honom, smeka hans rygg och säga att allting kommer ordna sig.

Jag har fått gå och lägga mig på kvällarna, utan att veta om han skulle leva dagen efter.

Jag kan inte bara "släppa det" och gå vidare, jag bearbetar, det tar tid, och det gör ont.

Igår tittade jag på filmer från sjukhuset som vi spelade in, såg den där lilla lilla bebisen, det är helt ofattbart, det är ett mirakel att den där lilla lilla bebisen ligger i sin säng just nu, sover så fridfullt, som om han aldrig haft några bekymmer i världen.

Jag tror på mirakel, för jag har sett ett mirakel.

"Home is where the heart is"

Mitt hem är där Aron finns.
Det kommer det alltid vara.



Du kommer aldrig kunna förstå, att jag älskar dig så...
Du kan få mitt hjärta att bli helt med bara en blick,
du får alla problemen att försvinna bara att av le.

Du är det vackraste i världen.


Kommentarer
Postat av: Linda

Jag har följt din blogg ett bra tag och enbart gjort några få kommentarer. Nu kände jag att det var dags igen.



Jag fick själv ett barn i vecka 31+3. Så jag förstår vart enda ord du skriver. Det gör ont även för mig att titta på bilderna på det där lilla knytet som ligger i sin kuvös. Det gör så ont.

Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna bearbeta allt som hänt.



Jag fastnade verkligen för dina ord;

"Jag tror på mirakel, för jag har sett ett mirakel".

2009-06-12 @ 09:42:54
Postat av: marie

jag fastnade ocks¨för dina ord..

Jag tror på mirakel, för jag har sett ett mirakel!

finns här om du vill prata de vet du gumman!

2009-06-12 @ 22:13:38
URL: http://sezzan85.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0