Helt otroligt..
Igår, igår, ja igår fyllde vårt lilla hjärta 1 år. Gud, det känns helt omöjligt, den där lilla 'fågelungen', att han har blivit så stor och faktiskt fyllt 1år.
Alla känslor vällde över mig i fredags,
När vi kom hem från Emma, så drog Freddie till nån kompis och drack lite öl. Han behöver ju också komma ut lite ibland.
Några minuter efter jag skrivit bloggen i fredags,

Först kände jag knappt mina armar eller ben, jag kände mig helt tom. Jag rullade bort stolen från datorbordet, sen brast det. Jag började gråta, tårarna rann, och jag kunde knappt andas för jag grät. Jag satte mig i soffan, jag kunde inte sluta, jag bara grät och grät, till slut tog jag min gamla urkramade nalle, som jag fick när jag var 1½ år gammal, och satte mig i Arons rum.

Jag kände mig så totalt ensam, jag kunde inte sluta gråta, hur mycket jag än försökte så gick det inte. Vid det tillfället, kände jag att jag inte orkade mer, det kändes som att hela livet bara var jobbigt, jag bara önskade att Aron kunde vakna så jag kunde få se hans vackra ögon, och se han le åt mig, för att få känna mig behövd, få känna mig älskad.
Samtidigt som jag ville att han skulle fortsätta sova, för hur mycket jag försökte kunde jag ju inte sluta gråta. Satt ihopknuten i ett hörn i Arons rum, med nallen i famnen.

Jag orkade inte bry mig om att tvätta bort sminket, jag brydde mig inte om att torka bort tårarna. Jag ville så gärna ringa mamma, å få gråta ut i hennes famn. Men jag gjorde inte det. Inte ens Freddie vet om att jag började gråta, men det får han reda på när han läser det här.

Anledningen till att jag grät, var troligtvis alla känslor, för ett år sen visste vi inte om Aron skulle få leva eller om han skulle ge upp, vi trodde aldrig att vi skulle få se honom fylla 1 år. Vi trodde knappt han skulle överleva en månad. I 8 veckor, så visste jag inte om jag vågade hoppas på att han skulle komma hem, jag vågade inte tänka på hur de skulle kännas att få åka hem med honom, för jag var så rädd att hoppas på för mycket.

Läkarna sa inte så mycket, de sa bara att om allt går bra, så kommer vi iallafall få ligga kvar tills han egentligen skulle födas. Men det fanns aldrig några garantier. Ingen kunde lova att han skulle vara vid liv dagen efter. Varje natt när vi somnade, var jag så rädd av att vi skulle vakna av att sjukhuset ringde. Att de skulle be oss komma dit, att de skulle vara förväl.

En natt kände jag mig nästan säker på att vi skulle få där samtalet, jag vet inte hur jag lyckades somna, men det var av utmattning antar jag. Eller så var det väl förnekelse, gömde bort i det undermedvetna. Men morgonen kom och det var inga samtal missade, ingen hade ringt. Vi åkte till sjukhuset, och de hade satt Aron i respirator under natten, då han hade apnéeat för mycket. Det är snart ett år sedan. Han var inte många dagar gammal då inte. Men vår lilla kämpe klarar allt, klarat sig ifrån infektioner, ifrån respiratorer, ifrån CPAP, ifrån Grimman, ifrån ROP, och idag kan man aldrig tro att han ska ha gått igenom det han gjort. Idag 1 år senare är han den piggaste, gladaste, och duktiga bebis jag någonsin träffat. Han möter alla människor med ett leende, inte rädd för nån eller något. Leker för fullt med sina leksaker, ställer sig på knä, reser sig upp mot allting.

När jag stod och diskade tidigare, kröp han upp bakom mig, och reste sig tills han stog bakom mig. Freddie fick lov att flytta på honom för jag var rädd att han skulle ramla bakåt, och slå i huvudet, då mina byxor inte är det stabilaste man kan hitta och få tag i.
Just nu ålar han runt på golvet med sin nya leksak han fick av mormor. Han fick så mycket leksaker igår, och så mycket pengar så nu klarar han sig ett bra tag till. Man tjänar bra på att fylla 1 år, han fick ihop 1600kr, bara för att fylla år. Det blir nog inga problem att bekosta den killens körkort när det är dags.

Nu tänker jag lägga mig på golver brevid honom, och se han le och skratta, och bara känna vilken tur jag har, som har en sån stark och glad son.

Du är det bästa som en mor kan önska, du är det vackraste som finns, och mitt ljus i mörkret.


1  dag gammal.



11 månader gammal.