Min "lyckliga" studentdag, var den värsta dagen i mitt liv.

Idag är för många en lycklig dag, idag är den dag då många går ut i vuxenlivet med stolt steg. Studenten, då man får lite mer bekräftat, att nu är jag vuxen. Att man äntligen får lära sig stå på egna ben, utan sina föräldrar, och utan tryggheten med lärare och klasskamrater. Ja idag är en lycklig dag för alla dessa studenter med en vit mössa.

För precis ett år sedan skulle min lyckliga dag komma, den dagen man har väntat på hela livet, den dagen då man skulle få känna att "Jag, jag är vuxen"
Man skulle få fira med sina vänner att man har klarat av alla jobbiga år i skolan, att man faktiskt klarade det.

Min "lyckliga" studentdag, var den värsta dagen i mitt liv.


Jag hade precis som alla andra längtat så innerligt efter att ta studenten, när man var yngre gick vi alltid ner på stan och tittade på studenterna när de stog i sina vagnar, med champagnen i högsta hugg och sjöng för glatta livet "FÖR JAG HAR TAGIT STUDEEEENTEN, FY FAN VAD JAG ÄR BRA"
Man såg de människorna, såg deras lyckliga och förväntansfulla ansiktet stråla över hela stan.
Och jag, jag skulle äntligen få bli en del av det. Jag skulle äntligen få skrika ut av gläde "JAG HAR TAGIT STUDENTEN" Jag har fortfarande aldrig skrikit det, jag har aldrig tagit studenten.

Jag har aldrig fått det där avslutet alla andra får,
De flesta vet ju redan det här,
Men igår var det 1 år sedan jag blev inskriven på sjukhuset, med prematura värkar. Jag blev sängliggandes för att Aron inte skulle födas. Så natten till min student låg jag och kräktes, och hade värkar.

På min studentdag, låg jag och tittade på klockan säkert varje kvart, och noterade vad mina klasskompisar gjorde, jag hade ju lärt mig schemat utantill, så för varje ny grej mina klasskompisar gjorde, så grät jag.
Jag ville ju så gärna vara lika lycklig som alla andra, jag ville ju få känna glädjen över att äntligen få ta studenten,
Istället var jag livrädd,
jag var livrädd att på min student, så skulle jag förlora min son.

Dagen gick så oerhört segt, och alla sköterskor som kom in, påminde mig ju självklart genom att säga
 " Jag hörde att du skulle ta studenten idag, stackare, försök att inte tänka på det så mycket"
Jag vet att de sa det av medlidande, jag vet att de inte ville påminna mig, utan ville istället ge mig lite tröst.
Men för varje läkare, eller sköterska som sa detta, grät jag så oerhört mycket inombords.

Jag önskade att allting bara kunde spolas tillbaka. Jag ville inte vara med om detta, jag ville inte leva i ovissheten om min son kommer överleva eller inte. Men det fanns inget som kunde göras. Jag hade värkar, min son skulle födas, troligtvis extremt förtidigt.

Allt jag ville göra var att resa mig upp ur sängen, springa därifrån och bara gråta som ett litet barn. Istället gjorde jag allt jag kunde för att verka "modig" och för att skydda mitt barn.

Idag, hela dagen har jag kännt en sån stor sorg, för varje student jag ser blir jag så deprimerad, Jag är glad för deras skull, men för min egen så blir jag så ledsen. Jag vet att det är egoistiskt av mig att tänka såhär, Jag hade ju inte legat där om de inte vore för min sons skull, jag ångrar verkligen inte att jag offrade min student för Arons skull, det skulle jag göra om vilken dag som helst.

Men studenten är en sån stor händelse i en människas liv, det handlar inte om att festa och supa sig redlöst full, och få presenter. Det handlar om att bli vuxen, få stå på egna ben och våga sig ut i livet, utan ett skyddsnät.
Jag har gått ut gymnasiet, men jag har inte tagit studenten.

Jag är glad över att jag hann gå ut skolan iallafall, Jag hann gå sista dagarna, sista lektionen till och med. Det enda jag inte hann var just studenten, själva avslutet.

Jag vet att jag ska vara glad över att min son överlevde, och tro mig det är jag.
Jag vet att han inte hade överlevt om jag hade varit på studenten, och firat med mina vänner.

Min son, min Aron, mitt hjärta.
Du är verkligen hela min värld, du är det enda i mitt liv som alltid, kommer vara förevigt.
Min kärlek och stolthet för dig kommer aldrig nånsin försvinna.
Du är det bästa jag har, och bästa en mor kan önska sig.
Utan dig vore jag verkligen ingenting.
Det är för dig jag vaknar på morgonen, det är för dig jag ler.
Du är anledningen till att jag mår bra.
Allt hemskt som händer i världen, kan du ta bort med ett enda leende.



Kommentarer
Postat av: marie

så fint skrivet gumman!

2009-06-06 @ 09:45:10
URL: http://sezzan85.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0