Jag hittade en väldigt rolig grupp på såklart de omtalade Facebook som fick mig att tänka lite på mig själv och min syn på min pappa.

För mig är min pappa en vanesak. Jag vet att han alltid finns där och lagar allt som är trasigt. Men när man tänker efter egentligen så är det lite som gruppen på facebook heter "Om inte pappa kan laga det, då är det trasigt på riktigt!" Jag har den synen på min pappa att han kan laga allt, och kan inte han, då kan ingen.

Det känns lite som när man var en litet barn, för då är ju pappa superhjälten som kan allting, men för mig har inte riktigt den synen ändrats när jag tänker efter.

Vi har haft riktiga problem med Emils bil och den bara bråkar, och varje gång det är något Emil inte kan lösa själv frågar jag ALLTID "Ska jag ringa pappa?" För, för mig känns det som en självklarhet. Är något trasigt som jag inte kan fixa själv, eller Emil inte kan fixa, då kan min pappa fixa det. Så är det bara.

Det är lite roligt egentligen.

Däremot, är det några bekymmer med räkningar eller liknande, om det är något med en räkning som jag inte förstår eller undrar över. Då vet minsann mamma bäst. Då ringer jag alltid till min mamma.

T ex igår, det har blivit ett missförstånd med gamla lägenheten, och jag ringer till min mamma. Funderar jag på försäkringar, ja men då ringer jag mamma.

Har alla en sån syn på sina föräldrar? Att de kan precis allting, eller är det bara jag som håller kvar denna syn på mina föräldrar?