Nu har vi stökat och flyttat färdigt.
Det var inte de lättare och heller inte det roligaste, dock väldigt skönt att ha en hiss och inte behöva gå upp och ner för trappor med allting. Vi fick över alla möbler på en dag så blev inte massa dagars flyttande vilket är jätte skönt. Vi hade lägenheten färdig utstädad innan så på måndagen (3:e maj) var det bara att lämna nycklarna och sedan börja flytta så fort vi fick våra nycklar. Vi sov hos mamma och pappa över helgen, då dom var till Sälen så fick vi sova där och ställa lite saker hemma hos mamma och pappa, medan de mesta stog hemma hos Emils mamma.

Lägenheten är helt helt underbar. Den är väldigt öppen, väldigt ljus. Fina tapeter i alla rum och inte särskillt slitna tabeter. Ser riktigt fint ut. Vi har äntligen ett stort ordentligt kök och ett köksbord att sitta och äta vid. Aron har fått en ny stol i samband med flytten så nu har han en liknande tripp trapp stol. Han älskar sin nya fina stol.
Han älskar också våran balkong, vi har oftast balkongdörren öppen så han får gå in och ut där som han vill, hela balkongen är inglasad så han kan stå och titta ner på alla människor, bilar, träd och liknande. Han tycker också om att sätta sig på ena stolen som står ute på balkongen.

Han har ett alldes eget stort rum där alla hans leksaker finns, dock hamnar dom oftast ute i hallen eller vardagsrummet iallafall. Han har börjat tycka riktigt mycket om sin "lära-gå vagn". Den går han runt med väldigt ofta nu för tiden.

Han ska snart även få en ny säng, Han är ju så stor nu och behöver ju inte en spjälsäng längre, men jag fasar lite för att vänja honom vid en vanlig säng. Han kommer väl säkert klättra ur den i början.
Det visar sig helt enkelt hur det blir. Ska hämta den nya sängen i helgen, det ska bli så kul.
Han börjar bli så stor.


Aron har blivit en riktigt ordentlig Mammagris också. Ska gosa, kramas och vara i min famn, gärna hela tiden. När jag lagar mat/när jag städar/ vad jag än gör så vill han gärna vara uppe i famnen och hjälpa till. Men men, dumt att klaga, jag njuter medan jag kan!


Han har även börjat säga Mamma! Åh jag är så glad.
ibland blir det "Mamma" och han tycker det är kul att gå runt och säga "mamamamama". Ungefär som alla barn när de lär sig säga mamma. Så orden jag har hört honom säga är hittils:

Tack Används OFTA.
Mamma Börjar användas mer.
Nej Används ganska ofta
Titta där Använgs väldigt sällan.

Att säga Tack är Arons sätt att visa vad det är han vill ha, t ex sträcker upp händerna mot ett glas och säger Tack. Då vill han ha vatten/mjölk/ eller det som finns i glaset helt enkelt.
Även om han vill komma till någon ny person så sträcker han ut händerna och säger Tack.
Så det är helt enkelt hans sätt att visa vad han vill ha.

Nej har samma innebörd som hos alla människor, Nej är Nej.

Mamma börjar han komma underfull med betydelsen. Varje gång han säger mamma, (vare sig det är till mig eller bara ut i luften) Så svarar jag för att han ska förstå att jag reagerar på "mamma".

Titta där säger han väldigt enstaka gånger.
Ser han något intressant brukar han oftast peka och sedan prata på sitt eget mumlande språk.



Vi har även fått svar från Habiliteringen.
Så den 24:e ska vi föräldrar på kuratorsamtal,
Sedan den 28:e är det introduktionsmöte för föräldrar och anhöriga. Det ska bli riktigt intressant att gå på och höra .

Sedan ska vi träffa den nya sjukgymnasten och arbetsterapeut tror jag var med också, den 31 Maj. Så får vi se vad Aron tycker om henne.

Är lite besviken för jag vill ju så gärna behålla Kicki som sjukgymnast. Men självklart ser jag fördelarna med att ha HAB här i Enköping. Både ekonomiska och enklare lösningar.
Jag har inte riktigt vågat åka sjukresebussen med Aron på ett par månader då den tar väldigt lång tid, och han är väldigt otålig ibland. Jag vet heller inte om det finns några bilbälten på bussen och då vågar jag inte ha honom där. Han skulle aldrig vilja sitta still i vagnen i 1½ h som det tar med sjukresebussen.

Nu har vi HAB i princip bakom oss. Kan väl vara ca 50 meter från vår lägenhet till Habiliteringen. Vi ser dit ifrån fönstret så på så sätt är det ju mycket mycket skönare.
Sen blir det ju mycket enklare med dagis om Aron har sitt 'team' här i Enköping.

Jag är hoppfull.
Finns ju ingenting som säger att denna sjukgymnast inte är lika bra.

Sen den 14:e Juni så skulle vi på ännu ett möte och göra upp en plan tror jag.
Gå igenom vad Aron behöver för hjälp och hur de ska hjälpa honom.


Nu har jag skrivit ett väldigt långt inlägg, men har hänt mycket under dessa 3 veckor.
Och när man jobbar har man oftast inte lust/ork/tid till att sätta sig och skriva ner allt som har hänt. Men nu tänkte jag att det var dags!

Vi hörs när vi hörs.



Fina fina Aron.
Okt 2009.