You're The Apple Of My Eye.


Fina fina hjärtat.
Såren i ansiktet kommer från att åka rutchkana på dagis.
Men det är borta nu.
Han har verkligen kommit in i åldern då det är lite skrubbiga knän, skrapsår på armar o som bevisligen i ansiktet.

Har haft en underbar helg med mycket bravader, får se om jag kommer berätta om det senare, men för tillfället håller vi det till de tysta.

Nu är det dock måndag igen, och jag sitter på jobbet, har 2 pass denna vecka, så jag får mycket tid att leka med mitt hjärta.
Imorgon hoppas vi på bra väder, då blir det att ta med kameran, gå ut med Aron och Angi, ta med såpbubblor och ta massa fina kort. Det blir underbart.

Annars i veckan vet jag ännu inte så mycket av vad som händer, skönt med en lugn vecka så man faktiskt får träffa herrarna litegrann. Vet iallafall att jag måste köpa dum pollenmedicin, nu har jag börjat reagera så det måste lösas!

Kicki har pratat med Lena på dagis och nu har dom fått tips på hur dom också ska kunna hjälpa Aron, t ex låta honom gå själv till skogen och inte åka i vagnen o såna saker.
Sen är det nästa vecka som vi börjar med HAB, dock är det 2 veckor tills nya Sjukgymnasten ska träffa Aron. Lena har hört att hon är väldigt bra så jag är glad.

Nu ska jag sitta och googla lite på internet om Ataxi, de som misstänks att Aron har.

Puss och Kram.





I Miss You When Your Away, But Soon You'll Be In My Arms Again.

Nu har vi stökat och flyttat färdigt.
Det var inte de lättare och heller inte det roligaste, dock väldigt skönt att ha en hiss och inte behöva gå upp och ner för trappor med allting. Vi fick över alla möbler på en dag så blev inte massa dagars flyttande vilket är jätte skönt. Vi hade lägenheten färdig utstädad innan så på måndagen (3:e maj) var det bara att lämna nycklarna och sedan börja flytta så fort vi fick våra nycklar. Vi sov hos mamma och pappa över helgen, då dom var till Sälen så fick vi sova där och ställa lite saker hemma hos mamma och pappa, medan de mesta stog hemma hos Emils mamma.

Lägenheten är helt helt underbar. Den är väldigt öppen, väldigt ljus. Fina tapeter i alla rum och inte särskillt slitna tabeter. Ser riktigt fint ut. Vi har äntligen ett stort ordentligt kök och ett köksbord att sitta och äta vid. Aron har fått en ny stol i samband med flytten så nu har han en liknande tripp trapp stol. Han älskar sin nya fina stol.
Han älskar också våran balkong, vi har oftast balkongdörren öppen så han får gå in och ut där som han vill, hela balkongen är inglasad så han kan stå och titta ner på alla människor, bilar, träd och liknande. Han tycker också om att sätta sig på ena stolen som står ute på balkongen.

Han har ett alldes eget stort rum där alla hans leksaker finns, dock hamnar dom oftast ute i hallen eller vardagsrummet iallafall. Han har börjat tycka riktigt mycket om sin "lära-gå vagn". Den går han runt med väldigt ofta nu för tiden.

Han ska snart även få en ny säng, Han är ju så stor nu och behöver ju inte en spjälsäng längre, men jag fasar lite för att vänja honom vid en vanlig säng. Han kommer väl säkert klättra ur den i början.
Det visar sig helt enkelt hur det blir. Ska hämta den nya sängen i helgen, det ska bli så kul.
Han börjar bli så stor.


Aron har blivit en riktigt ordentlig Mammagris också. Ska gosa, kramas och vara i min famn, gärna hela tiden. När jag lagar mat/när jag städar/ vad jag än gör så vill han gärna vara uppe i famnen och hjälpa till. Men men, dumt att klaga, jag njuter medan jag kan!


Han har även börjat säga Mamma! Åh jag är så glad.
ibland blir det "Mamma" och han tycker det är kul att gå runt och säga "mamamamama". Ungefär som alla barn när de lär sig säga mamma. Så orden jag har hört honom säga är hittils:

Tack Används OFTA.
Mamma Börjar användas mer.
Nej Används ganska ofta
Titta där Använgs väldigt sällan.

Att säga Tack är Arons sätt att visa vad det är han vill ha, t ex sträcker upp händerna mot ett glas och säger Tack. Då vill han ha vatten/mjölk/ eller det som finns i glaset helt enkelt.
Även om han vill komma till någon ny person så sträcker han ut händerna och säger Tack.
Så det är helt enkelt hans sätt att visa vad han vill ha.

Nej har samma innebörd som hos alla människor, Nej är Nej.

Mamma börjar han komma underfull med betydelsen. Varje gång han säger mamma, (vare sig det är till mig eller bara ut i luften) Så svarar jag för att han ska förstå att jag reagerar på "mamma".

Titta där säger han väldigt enstaka gånger.
Ser han något intressant brukar han oftast peka och sedan prata på sitt eget mumlande språk.



Vi har även fått svar från Habiliteringen.
Så den 24:e ska vi föräldrar på kuratorsamtal,
Sedan den 28:e är det introduktionsmöte för föräldrar och anhöriga. Det ska bli riktigt intressant att gå på och höra .

Sedan ska vi träffa den nya sjukgymnasten och arbetsterapeut tror jag var med också, den 31 Maj. Så får vi se vad Aron tycker om henne.

Är lite besviken för jag vill ju så gärna behålla Kicki som sjukgymnast. Men självklart ser jag fördelarna med att ha HAB här i Enköping. Både ekonomiska och enklare lösningar.
Jag har inte riktigt vågat åka sjukresebussen med Aron på ett par månader då den tar väldigt lång tid, och han är väldigt otålig ibland. Jag vet heller inte om det finns några bilbälten på bussen och då vågar jag inte ha honom där. Han skulle aldrig vilja sitta still i vagnen i 1½ h som det tar med sjukresebussen.

Nu har vi HAB i princip bakom oss. Kan väl vara ca 50 meter från vår lägenhet till Habiliteringen. Vi ser dit ifrån fönstret så på så sätt är det ju mycket mycket skönare.
Sen blir det ju mycket enklare med dagis om Aron har sitt 'team' här i Enköping.

Jag är hoppfull.
Finns ju ingenting som säger att denna sjukgymnast inte är lika bra.

Sen den 14:e Juni så skulle vi på ännu ett möte och göra upp en plan tror jag.
Gå igenom vad Aron behöver för hjälp och hur de ska hjälpa honom.


Nu har jag skrivit ett väldigt långt inlägg, men har hänt mycket under dessa 3 veckor.
Och när man jobbar har man oftast inte lust/ork/tid till att sätta sig och skriva ner allt som har hänt. Men nu tänkte jag att det var dags!

Vi hörs när vi hörs.



Fina fina Aron.
Okt 2009.

Nothing Compares To You..

Jag är så ur usel på att uppdatera här!

Men det finns faktiskt en bra anledning, jag har lite bättre saker för mig. Jag sitter inte alls vid datorn särskillt ofta längre, mest för att kolla mailen sen loggar jag oftast ut.

Men för att uppdatera hur dagis och jobb och allting har gått,
Dagis kunde inte gå bättre, Aron trivs som fisken i vattnet. Han har hittat massa kompisar, särskillt en söt liten pojke i ungefär samma ålder och nivå.

Igår när jag var och hämtade honom på dagis, nej i förregår, eller nej, hmm.. i onsdags när jag hämtade Aron på dagis, så för det första så blir han så glad och lycklig så hela mamma hjärtat strålar med glädje.

Sen berättade Fröken, att ( som vi redan vet ) Aron är så med, han intresserar sig, ska fram och kolla hur saker funkar, och vill verkligen undersöka allting, inte blyg alls ( samtidigt som vi pratade om detta så satte Aron på micron på 12½ minut, sen lärde han sig även att man kunde stänga av micron )
Fröken berättade också att Aron, precis som under inskolningen älskar matramsorna, när det är dags för lunch så sjunger ju oftast barnen ramsor och Aron tycker det är hur kul som helst, han kan ju inte riktigt sjunga med eller ens hänga med i rörelserna men man ser på honom att han tycker det är hur kul som helst.

Dock är han inte alls duktig på att äta fisk, förhoppningsvis lär han sig detta då det är fisk 1 gång i veckan på dagis. Och JA VET att det inte heter dagis utan det heter förskola men nu är det såhär att jag tänker säga dagis iallafall!

På jobbet börjar det flyta på nu, jag har jobbat 3 nätter denna vecka, motsvarande 39 timmar så det känns faktiskt riktigt bra. Nästa vecka blir det bara 1 dags jobb så jag får vila ut också, helt perfekt. Sen är det ytterligare två dagar till veckan efter det, förhoppningsvis blir det dock fler pass i Mars, och förhoppningsvis mer natt så det är skönare att jobba natt, även om man gärna hade sovit istället.

Vi får helt enkelt se, den här månaden blev det sammanlagt 7 pass, varav 4 nattpass, och ju mer natt man jobbar ju mer vänjer man sig och ju mer orkar man hålla sig vaken, första natten var ganska jobbig, men den här natten har jag hittils klarat galant, och nu är klockan 3. Slutar om 5 timmar iof, men ska försöka sova 2 timmar iallafall eftersom jag ska köra hem sen.

Nästa vecka börjar Aron bo hos Freddie varannan vecka, det känns väl sådär, jag ser verkligen inte fram emot det då jag hellre skulle vilja bo med Aron hela tiden men det går ju inte, så jag får väl försöka se fram emot veckorna Aron kommer vara hos oss och försöka spendera övriga veckorna till nyttiga saker, så de kan bli mest lek då Aron är hemma.






























Vi har varit till lek och buslandet i örebro. Oj vad kul det var där. Aron hade väldigt roligt och upptäckte nog för första gången på riktigt vad en rutschkana är, och tänk då hans lycka när han senare upptäckte att dagis har en rutschkana!!! ojojoj det är nog favoriten på dagis.
Längtar tills vi åker till lek och buslandet igen!


I'll Be By Your Side, You Know I Wont Give In...

I tisdags var vi till sjukgymnasten.

Jag kände mig lite tveksam och ville helst inte åka själv dit, en sån där känsla som berättar att jag kommer behöva stöd. Iallafall så bad jag Emil följa med mig, utifall att jag skulle behöva lite stöd, och för att han ska få se vad vi gör hos sjukgymnasten.

Aron hade hur kul som helst, han fick slänga ner kulor från sängen, han skulle slänga dom längs, ja vad ska man kalla det? Han skulle iaf slänga ner det så dom skulle rulla ner. Och det var hur kul som helst. Jag har en film på det som jag ska lägga upp, kanske kommer upp idag eller så kommer det upp senare.
Emil satt på golvet och tog emot kulorna när dom åkte ner.

Aron fick även leka med en boll, som han gick och kastade med, han kastade den till Kicki, han kastade den till Emil, och han kastade den runt sig, och bara tok skrattade hela tiden. Jag vet inte när han hade så roligt senast.

Sen fick han något litet rör med lock som han satt och lekte med i evigheter, han fick saker han skulle lägga ner i röret, och sedan sätta på och skruva locket. Han satt säkert och lekte fint med den i 20 minuter, sedan tog han med sig den och gick runt i rummet.

Under tiden som Aron sprang runt och lekte så berättade sjukgymnasten vad hon tittade på och att Arons vänstra ben inte går som hans högra t ex och att han fortfarande är ostabil i kroppen, men trots det så lyckas han lära sig det han ska.

Kicki berättade t ex att trots att Aron är lite senare i utvecklingen och ostabil i kroppen så har han lärt sig gå inom "ramarna". Dock så får man inte busa upp honom för mycket för då tappar han kontrollen över kroppen bara ramlar.

Sjukgymnasten bokade in en tid hos neurologen som ska göra en 18månaders undersökning på Aron för att se vad som kan vara anledningen till att Aron är senare i utvecklingen, och inte går/sitter ordentligt, och varför han tappar balansen.

Tyvärr är den tiden inte föräns om 1½ månad och jag är orolig över vad neurologen ska säga.
Dock så kan det vara till fördel om han träffar en neurolog som kan sätta en diagnos eller liknande på honom så han kan få den hjälp han behöver här i Enköping så de kan samarbeta bättre med dagis och även att vi slipper åka till uppsala.

Dock så tycker jag det är synd om vi ska byta sjukgymnast då både jag och Aron trivs väldigt bra med Kicki. Men vi får se hur det blir i Mars när vi får träffa neurologen.

Innan det ska vi träffa Kicki en gång till så hon får göra en egen 18månaders kontroll och får sin egen åsikt om Aron.

Vi ska tillbaka till Kicki om ungefär en månad så får vi se då vad som sägs.



Den 1 februari ska vi till uppsala för att göra ett hörseltest och sedan träffa en Dr.
Det blir nog inga problem för hans hörsel verkar lika bra nu som alltid.



Sjukgymnastik kanske låter tråkigt, men såhär kul är det.





Just Stay Strong, Cause You Know I'm Here For You .

Nu är äntligen mitt vackra lilla busfrö hemma.
Han ligger i sin säng och sover så sött. Åh så jag har saknat honom och har sett fram emot att få busa med honom hela veckan och hela helgen.

Tyvärr blir det inte bus med honom i helgen då han återigen åker till sin pappa, då Freddies mormor och morfar kommer till enköping i helgen ( bor på gotland ) så tycker vi båda två att då kan Aron vara hos Freddie istället så Aron får en chans att umgås med sina släktingar.

Dessutom flyttar Freddie nästa helg och är då lättare om Aron är hos mig.

Efter att Aron har kommit hem har jag börjat tvivla på "varannan vecka" grejen, tror nästan det är förtidigt och vi ska försöka hitta på någon bättre lösning, t ex byta efter 3 dagar eller något liknande, vi jobbar fortfarande på det.

Aron har blivit väldigt grinig, slåss och har fått såna väldiga humörsväningar, min kära mor säger att jag var likadan, dock har ju Aron varit så snäll fram tills nu när han kom hem ? Tror inte han känner sig riktigt trygg med att hoppa runt så mycket och inte riktigt veta vad som händer, så vi får se hur det går.

Vill ju inte att dagis ska behöva ringa och berätta att Aron slåss, vi försöker få honom att verkligen förstå att man aboslut aldrig slåss, men än har nog inte meddelandet gått in. Vi får se hur det går. Hur som helst ska vi få honom att aldrig slåss.

Fördelen är att han samtidigt har blivit mycket "mysigare" och tycker mycket mer om att vara uppe i famnen och kramas och ligga och mysa i soffan, det säger ju inte jag nej till. Så jag får helt enkelt njuta nu medan han fortfarande tycker om att mysa med mig. Som sagt har han väldiga humörsvängningar.

Han är fortfarande det sötaste den här jorden någonsin skådat.

Har har blivit riktigt duktigt på att gå, han går över trösklar utan att hålla i sig och bara går och går och går. Han går ju hellre än att kryper. Han ramlar fortfarande på rumpan nån gång ibland men ingenting som stör honom, utan han reser sig bara upp igen och fortsätter gå.



Vackraste lilla busfröet i världen.

Jag längtar så efter att få se honom på dagis, få se hans glädje när han leker med andra barn.
Emils kusin var här ett par timmar igår, och Aron var överlycklig. Aron å Wibbe lekte nog hela tiden under dom timmar Wibbe var här. Två lyckliga små barn. Små å små är dom väl inte, Aron på 19 mån å wibbe på 3 år.
De jagade varandra, lekte med en telletubby, klossar å allt möjligt.

Bara några veckor kvar, sen är det dags.. sen kommer den stora dagen då Aron ska börja på dagis. Måste gå ner dit någon dag och hälsa på, kolla runt lite och träffa fröknarna. 
Jag längtar så tills han börjar dagis, samtidigt så längtar jag inte ett dugg.

Jag vill så gärna att han ska få leka med andra barn, att få se hur andra barn gör och lära sig tillsammans med andra barn. Men det känns som att han blir så stor, bebisen jag hade är borta och har blivit till en stor liten pojke. Är man någonsin redo att släppa taget om sin bebis ?




I Längtan på studenten ?





All I Want For Christmas Is You...

Jag vet att jag är totalt värdelös på att uppdatera denna blogg, men gör det mest om det händer något spännande/nytt, eller när någon av mina kära mostrar påminner mig.

Nu har julen vart iaf, det har blivit mycket julklappar, och för Aron är dom nog inte klara än,
På Julafton firade vi hemma hos faster Veronika o Tomas. Där befann sig min pappas släkt och vi åt gott, pratade och hade det mysigt, tomten kom, och massor av paket blev det,

Aron fick bl a:
* matta av mormor o morfar
* regnställ av moster o tomaz
* telefon av mamma
* gåvagn av gammel farmor o gammelfarfar
och lite mer...

Jag fick bl a
* brödrost av farmor o farfar
* damsugare av mamma och pappa ( dock fick jag den för ett par veckor sen)
* bord av farmor och farfar ( dock fick jag den för ett par veckor sen)
* massagebug i julklappslotteri

Jag och Aron åkte hem vid 8 tiden då Aron var hur trött som helst och det vore bara elakt att tvinga honom att vara vaken ännu längre, så tyvärr missade vi fikat. Men Aron är ett sånt barn som inte kan somna utan sin egen säng eller sin resesäng, vilken jag inte hade med mig.


På Juldagen var vi hemma hos mina föräldrar och firade tillsammans med min mammas släkt,
Även där åt vi gott, pratade och hade det jätte mysigt. Busade för fullt med både Aron o Ellen, hon börjar bli så stor och det är kul att se hur stor skillnad det är mellan Aron o Ellen fast de är lika gamla.
Sen blev det dags för julklapparna, och eftersom det var juldagen så kom det ingen tomte utan det delades ut endå.

Aron fick bl a:
* ett bord av mig
* aktivitetskub av gammelmormor och gammelmorfar
* kläder av Ellen, anders o susanne
* kastruller av Per, Linda o julia
och lite mer...

Jag fick:
* chokladfondue set i julklappslotteri
* tröja av mamma o pappa

Även på juldagen åkte vi hem ganska tidigt då jag inte ville lägga Aron ( fast jag hade med mig sängen) för jag ville inte behöva ta honom från värmen i sängen, och ta ut honom i kylan, så då åkte vi hem vid 9 tiden istället och han fick sova direkt när han kom hem.

Julen har varit helt underbar och jag ser fram emot nästa år då Aron kommer uppskatta julklapparna lite mer, detta året har han försökt laga dom såfort han dragit bort en bit, det är dock väldigt roligt att titta på, Och han har bara öppnat ett paket, för sedan har han lekt med leksaken och istället har jag och Ellen ( som tyckte det var mycket roligare att öppna ) fått öppna resten av hans paket.







Aron börjar bli så stor, men samtidigt är han fortfarande så liten, Han blir snart 19 månader, har precis börjat gå, även om han fortfarande verkar föredra att krypa, han ser också bara större och större ut, och jag vet inte vart min lilla bebispojke tog vägen.

Han pratar fortfarande inte, så jag får väl hålla i det som bebis då.
Han säger fortfarande bara "mamamama" "papappaa" och "nananana" . Han kan säga nej lite då och då, och ibland gråter/gnäller han till ett "mamma" vet dock inte om han syftar på mig då, eftersom han aldrig säger det annars.






Sing Out This Song And I'll Be There By Your Side

För er som inte fått de härliga nyheterna så har jag och Aron nu flyttat. Vi bor inte längre tillsammans med Freddie i romberga utan har flyttat till en egen mysig liten 2a på slånbärsvägen. Aron har sitt egna sovrum medan jag sover i "vardagsrummet/köket". Till kök har jag en ganska stor kokvrå, vet inte riktigt om man ska kalla det kokvrå, med kokvrå låter de som en spis med två plattor och ingen ugn. Men så är det inte. Jag ska ta lite kort här nån dag och lägga upp. Jag har bara inte kommit på vart jag har gjort av sladden för att föra över bilder från kameran till datorn.

Vi har nu bott i lägenheten i en vecka och jag trivs så himla bra. Det är en hur mysig lägenhet som helst, och det finns ett badkar!! Badkaret är nog Arons favorit i hela lägenheten, min favorit tror jag nog är garderoben, det är en stor klädgarderob där jag har ytterkläder, skor, å vagnen, å lite till smått och gott. Hur härligt som helst att behöva ha skor i hallen, vagnen och jackor. Det ser lite mer städat ut på något sett.

Det känns helt underbart att bo själv, jag behöver bara städa upp efter mig själv, och Aron, jag får själv bestämma hur allt ska se ut, vad som ska göras, o liknande. Jag stormtrivs med att bo själv.

För Aron går det just nu i vågor, ibland är han jätte snäll, och sover jätte bra på nätterna, medan vissa nätter vaknar han. Nån natt här i veckan vaknade han 2 gånger, och när han vaknar så skriker han, inte gnäller utan skriker så man själv inte vet vad man ska göra. Vet inte om han har börjat få mardrömmar, eller vad det är som gör att han skriker så förtvivlat. Jag hoppas bara att det ska lugna ner sig snart, vi har trots allt bara bott här i en vecka än så länge. Hoppas bara inte det blir värre när han börjar på dagis.

Aron blir mer och mer modig, han vågar gå själv mer och mer, dock tror jag inte han har fått den rätta balansen helt än, men ett par steg går allt.

Han har även lärt sig att klappa händerna, han gör det dock inte så ofta, men det händer att han klappar händerna. Han är så duktig min kille, varje gång han lär sig något känns det som att "stoltare än såhär kan jag aldrig bli" men varje gång han lär sig något nytt efter det blir jag lika stolt igen, ibland till och med mer stolt.
Det är verkligen hur underbart som helst att se Aron lära sig nya saker, för varje gång förundras man lika mycket över att han faktiskt lär sig, han är så stark. Det finns ingenting han inte klarar.




I Will Love You, Until My Dying Day







When Love Takes Over...

Nu har lilla bus Aron fått en dagisplats. Den 2 februari börjar han på dagis.
Nu börjar man verkligen inse att han inte är min lilla plutt bebis längre, eller ja han kommer ju alltid vara min lilla bebis, men jag får sån ångest över att han ska börja dagis, han är ju fortfarande så liten. Hade jag kunnat hade han fått varit hemma tills han var närmare 2-2½ år, men det går ju inte.

Samtidigt tror jag dagis kommer vara väldigt bra för honom, han är en väldigt social bebis och älskar att titta på när barn leker, men det känns lite som att man lämnar över barnuppfostran till någon annan, men i början tills jag får ett jobb kommer han ju inte gå på dagis hela dagar, mina veckor åtminstonde. Freddie har ju tyvärr inget val å då kommer han nog få vara på dagis längre.

Det blir nog bra, tänkte försöka ta mig dit någonting i veckan med Aron och kolla in lite på dagiset, se hur det ser ut där inne, träffa personalen och lite sådär. Papprerna ska vara inlämnade slutet av nästa vecka om jag inte minns helt fel.

Åh min fina pojke börjar bli så stor.

När vi var i Uppsala i onsdags var det en annan pojke där som också väntade på att få vaccin sprutan, pojken kan ha varit runt 9-10 månader, men han hade fortfarande kvar det där bebisutseendet, vilket Aron inte har. Jag ser honom för ofta för att egentligen märka när skillnaderna sker, men nångång då o då så tittar jag på honom och upptäcker att det inte alls är min lilla bebis längre, utan att han har blivit ett barn. En stor pojke.

Min lilla fågelunge har blivit stor :)

Sprutan Aron tog i onsdags har han inte märkt av alls förresten, han fick ingen feber, inge sjuk alls, inte ens gnällig ! Dåligt immunförsvar? Nej inte här iallafall !
Får väl se om han märker av andra sprutan !


Du kommer alltid vara min lilla fågelunge, hur stor du än blir :)

My Love, My Life, My Soul..

Den här förbannade svininfluensan, jag blir galen, man vänder ut å in på allting men man kan endå inte komma på vad man tycker, vad man tror.
I början sa jag hela tiden att jag inte tänker vaccinera mig, för jag litar inte på vaccinet, det gör jag fortfarande inte, jag blir galen av allt tjat om denna influensa och detta vaccin. Men samtidigt tänkte jag inte så mycket på det innan, för jag behövde ju inte tänka på Aron, för han fick ju inte vaccineras.

Men så helst plötsligt beslutade dom att barn från 6 mån skulle vaccineras och jag vände knut på mig själv för att komma på hur jag skulle göra, frågade min mor och tillslut ringde jag uppsala. När beslutet gick igenom ringde Lisa från uppsala och berättade att Aron skulle vaccineras, att vi fick komma dit och vaccinera honom om kön var för lång här i Enköping.

Så igår (tisdag) ringde hon igen och berättade att de skulle vaccinera idag (onsdag) och att vi var välkomna mellan 13-16 för att Aron skulle få första sprutan, så dit åkte vi och nu har han fått första sprutan, så ska vi ta nästa efter 3 veckor, vi skulle eventuellt försöka få den här, men fanns det inte tillräckligt vaccin kunde vi få det i uppsala igen.

Så nu ligger jag här i sängen o hoppas så innerligt att han inte ska bli alltför sjuk, man har ju läst lite skräckhistorier om vaccinet, men samtidigt skulle jag aldrig förlåta mig själv om Aron fick svininfluensan,(för vem vet hur det skulle gå?) och jag valde bort vaccinet.

Än så länge har jag inte märkt av någonting, och han fick sprutan strax efter kl 13.00 idag, men vi får se hur det är imorgon, om han har blivit dålig med feber o ont, hoppas inte. Stackars min lilla busunge!

Så nu ska jag försöka pricka in så jag själv kan få det här vaccinet också, för jag anser att om jag låter Aron få ett vaccin, då ska jag banne mig också ha det, annars känns det som väldigt mycket dubbelmoral !
Mor sa att de skulle få in vaccin imorgon, så jag får väl försöka ta mig ner dit imorgon, dock känns det som jag har 100 saker jag ska göra bara imorgon.



You're The Apple Of My Eye !



Till det sista andetaget ...

Ojoj nu har det inte blivit nånting alls på ett bra tag.
Fick tillochmed en begäran av anonym att jag skulle uppdatera.
Ja det kanske är dags nu eller vad säger ni?

Hur går allt, jodå. Det går väl relativt bra.
Aron mår bra, han är lika glad och busig som vanligt. Lite grinigare ibland men med tanke på situationen vi lever i är det inte så konstigt.

Och jag såg nu att jag har inte ens uppdaterat från senaste kontrollen.
Vi fick ju komma tillbaka på kontroll efter 1½ månad, och jodå det gick hur bra som helst!
Blev så stolt över min lilla prins.

Han hade ju som sagt gått upp väldigt snålt i vikt, knappt 1 kg på ett halvår.
Vi böt därför ut maten, hemlagad mat till dyra eländiga burkmaten, bort med vällingen, bara välling till natten. Gröt och smörgås varje morgon, inge snålande här inte.

Å hur blev resultatet? Ungefär 700gram på 1½ månad!!!!

Sköterskan såg till och med att han hade gått upp i vikt bara när jag tog av honom byxorna. Och jag hade hoppats på att han skulle gå upp 2-300 gram. Det räknade jag med. Jag fick en sån chock när vågen visade 8200 gram!! OJoj min duktiga duktiga pojke!


Ser ni den stora skillnaden i sista kurvan där?

Duktiga duktiga pojke.

Han håller även på att lära sig gå.
Han kan ta 5-6 steg själv ibland, men oftast har han så bråttom att han försöker nästan springa fram, vilket resulterar i att han flyger på personerna han går till. och man ser verkligen lyckan i hans ögon när han går sina steg. Han längtar nog verkligen på att kunna gå ordentligt.

Pratet har inte kommit än.
Det är fortfarande lite "dadadada" "nananan". Ibland säger han "nana" och jag vet inte om han försöker säga "mamma" då eller inte. Jag har inte kommit på det för de kommer lite spontant då och då.

I hörsel och tal är han "lite efter" och och det är där han är mest efter i utvecklingen, annars har han kommit ikapp nästan allt till sin korrigerade ålder.
Han är fortfarande ostabil i kroppen, men inte så mycket och ingenting som hindrar honom. Han lär sig nya saker och lär sig hantera fast han är ostabil.

Sjukgymnasten tycker inte att det är någonting vi behöver jobba med just nu utan att vi ska vänta och se hur det blir det med.

Annars går sjukgymnastiken jätte bra och vi ska tillbaka dit om ca 3 månader då hon anser att det finns ingenting att arbeta med just nu utan Aron lär sig som han ska. Han är så duktig.


Jag kommer uppdatera senare om situationen här hemma, men just nu så har Aron vaknat och jag får äntligen busa!





Min lilla bebis har blivit ett barn!
1 okt 2009 är bilden tagen!


Jag é ett bedårande barn av min tid....

Nu har Aris återigen blivit dålig, usch och fy.

Igår kräktes han, och var dålig i magen igen,
troligtvis är pappa och kim smittokällan, då de tydligen hade mått lite dåligt i förra veckan.
Dock bara i en dag.

Och precis som dom, så verkar Aron ha kryat på sig på bara en dag.
Han åt både lunch och middag idag, vilket han inte gjorde igår,
frukosten åt han både igår och idag.

Så tror inte det är någon fara med honom. Men vi håller oss nog hemma ifrån affärer och liknande ett par dagar till för säkerhets skull. Vill inte riskera att han ska bli sjukare då immunförsvaret inte verkar vara på topp just nu.

Fast jusste, måste ju iväg och köpa den dumma matte boken imorgon, får köpa en dum mattebok för 400 kr för behöver ha den imorgon eftersom Matten börjar på riktigt imorgon. Ganska skönt endå, ha något att göra när buspojken sover eller när man bara är uttråkad. Har jag tur kanske jag blir av med matten till vintern, och kan söka skola till hösten iallafall. Det jag siktar på.

Vill verkligen få min förskolelärar utbildning nu så jag kan söka ordentliga jobb!



There's nothing I would'nt do.



I Think I Found My Way Home..

Sist jag skrev så var ju Aron lite dålig.
Och vi trodde han hade gått ner i vikt.
I Torsdags åkte jag in med honom till BarnAkuten, för det skulle ta för lång tid att vänta på husläkar tid, och jag ville att någon skulle ta lite prover så jag fick reda på hur det egentligen stod till.

Medan vi väntade på läkaren vägde jag honom i rummet, Vågen stod på 7550 gram. Så misstänker att BVC vågen stod fel, då jag är tveksam på att han gått upp 200 gram på en dag.

Läkaren tyckte att han såg pigg och kry ut och sa att vi skulle avvakta, att det troligtvis var någon liten infektion. Men eftersom han inte hade högre temp än 38 nån dag så kände hon sig säker på att det inte var något "värre".

Så har fortfarande inte fått någon att ta några prover men Aron mår bättre nu.
Nu vill han istället aldrig sova, (förutom på natten)
Han gick hela dagen igår utan att bajsa så han har blivit bättre i magen också.

Han har sista tiden blivit mycket bättre på att äta också, jag kom på att han fick bestick då han döptes, och testade mata med dom ( kniv och gaffel) och då gapade han minsann, vill ju vara som mamma och pappa, inte kan man väl äta med sked heller, det är ju för småbarn!

Han har även börjat klättra upp för soffan i tid och otid. Vi har ju fått en "rehab dyna" eller vad man ska kalla det, som står i hans lekhörna brevid soffan, den använder han sig av och klättrar upp på, håller tag i soffan och krälar sig över, ( på armstödet alltså) Sen "ramlar" han ner i soffan så nöjd så.


Och jusste, ni som vill ha lösenord till min bilddagbok, skriv ett mail till mig och fråga, eller åtminstonde nånstanns där jag kan svara och berätta, för jag kommer inte lägga upp lösenordet på bloggen, då kan jag ju lika gärna ha bilddagboken öppen, och det vill jag inte. Så hör av er så får ni det.


Jag älskar den här bilden.
Den är tagen på Gotland när vi var och tittade på raukar ( i bakrunden )
Min favorit bild från semestern.




I Will Try To Fix You ..

Aron har varit "dålig" nu i en vecka, först misstänkte vi att det var fler tänder på G, men efter han haft diareé i 3-4 dagar började vi fundera, vi böt byt fullkornsvällingen, men har tjuvat lite med "mild fullkorn".
Aron är trött, grinig vill inte alls vara ensam och leka på golvet någon längre stund längre, vill helst sitta uppe hos någon och knappt det duger.

Igår var han vaken sammanlagt 6 timmar ungefär,
Idag hittils har han nog varit vaken i 2 h.

Jag hade kontakt med 1177 igår, sjukvårdsrådgivningen, och de undrade lite hur de gick, så numera får han inte äta frukt, grönsaker, nånting med fullkorn, utan bara kokt mat, kokta grönsaker, och liknande. Hon sa också att vi skulle kontakta bvc för eventuell utredning, ifall det är nån allergi, gluten, laktos eller liknande.

Så idag åkte jag ner till bvc,
jag vet inte om jag känner mig "tryggare" eller mer orolig nu.
Jag berättade lite hur de låg till, och hon sa det att det var fler barn som hade kommit in med diareé, att de tagit prover på ett barn, men sen sa hon inge mer.

Vi kom överenns om att vi skulle väga honom, se lite hur de låg till.
Detta gjorde mig mer bekymrad, Aron väger 7300 gram ungeför, samma vikt som för 3-4 månader sen.
Så antingen så har han inte ökat i vikten alls, eller så har han ökat i vikt, men blivit av med den vikten nu när han är dålig. Jag vet inte vad som gör mig mer orolig.

Hon sa att det kanske är dags att ringa min husläkare.
Vi ska tillbaka till bvc på måndag, för 1års vaccinet, så hon sa det att vi väntar till måndag, ser hur det går. ifall de blir värre tors-fre så skulle vi åka tillbaka med honom, blir det värre lördag söndag så får vi åka in med honom.
Förhoppningsvis blir det bättre, men det är dom senaste dagarna han har blivit överdrivet trött och inte vill göra något.

Nu vill jag bara att allting ska bli överstökat, jag vill att det ska bli måndag, jag vill veta om de blir bättre eller sämre.
Jag vill ha tillbaka min pigga, glada och skrattande bebis, Ju mer han sover, ju oroligare blir jag.
Men jag kan inte heller hålla honom vaken, det är elakt när han är så trött, är han sjuk så måste han ju sova sig frisk.

Han äter iallafall som han ska. Fortfarande lika matglad, allt ska in i munnen. Vilket gör mig ännu oroligare eftersom han inte alls gått upp i vikt. Knappt ett enda gram.

Vart tog den friska, glada och spralliga bebisen vägen?
Jag vet att han gömmer sig där inne nånstanns.
Jag ser det i hans ögon, jag ser min Aron där inne någonstanns.
Han vilar upp sig, snart kommer han tillbaka.


And I Will Try To Fix You ..



You Are My Sunshine, My Only Sunshine, You Make Me Happy When Skies Are Grey..

Nu är det bra länge sen jag skrev något så nu är de bannimig dags.

Mycket har hänt, vi har hunnit med tänder, krypning, gotland, piteå, och mönsterås. Och gud vad kul vi har haft.
Aron är uppe i hela 4 tänder just nu. Två i underkäken och 2 i överkäken. Han ser så gudomligt söt ut.

När vi kom ner till mönsterås så började han även krypa. Tog knappt ett enda åltag utan skulle bara krypa hela tiden. Och han skrattade samtidigt. Han kan även förflytta sig längs med bord och stolar och liknande saker. Han bara växer och växer inombords. Lär sig nya saker hela tiden.

Han har börjat bli krångligare på kvällarna, och har börjat skrika å gråta när man ska lägga honom, men det är väl åldern. Han har ju alltid varit ett så enkelt barn tidigare så nångång är det ju dags att vi får lite skrik å bråk. Det tar ca 5 iaf så sover han sen.

Att vara på semester har inte varit några problem alls, han tyckte inte om att åka bil när vi var i mönsterås men vi åkte väldigt mycket bil då så det är förståeligt. Men annars har han varit jätte snäll. Älskar allt och alla.

Jag har ingen ork just nu att skriva massor av ingående vad vi gjorde så det får ni vänta med.
Det finns lite bilder på min bilddagbok när ni kan kolla. Skriv om ni vill ha lösenord.


No One Could Know Dear, How Much I Love You,
Please Don't Take My Sunshine Away.





Cause You Are My Heaven...

Helt otroligt..
Igår, igår, ja igår fyllde vårt lilla hjärta 1 år. Gud, det känns helt omöjligt, den där lilla 'fågelungen', att han har blivit så stor och faktiskt fyllt 1år.
Alla känslor vällde över mig i fredags,
När vi kom hem från Emma, så drog Freddie till nån kompis och drack lite öl. Han behöver ju också komma ut lite ibland.
Några minuter efter jag skrivit bloggen i fredags,

Först kände jag knappt mina armar eller ben, jag kände mig helt tom. Jag rullade bort stolen från datorbordet, sen brast det. Jag började gråta, tårarna rann, och jag kunde knappt andas för jag grät. Jag satte mig i soffan, jag kunde inte sluta, jag bara grät och grät, till slut tog jag min gamla urkramade nalle, som jag fick när jag var 1½ år gammal, och satte mig i Arons rum.

Jag kände mig så totalt ensam, jag kunde inte sluta gråta, hur mycket jag än försökte så gick det inte. Vid det tillfället, kände jag att jag inte orkade mer, det kändes som att hela livet bara var jobbigt, jag bara önskade att Aron kunde vakna så jag kunde få se hans vackra ögon, och se han le åt mig, för att få känna mig behövd, få känna mig älskad.
Samtidigt som jag ville att han skulle fortsätta sova, för hur mycket jag försökte kunde jag ju inte sluta gråta. Satt ihopknuten i ett hörn i Arons rum, med nallen i famnen.

Jag orkade inte bry mig om att tvätta bort sminket, jag brydde mig inte om att torka bort tårarna. Jag ville så gärna ringa mamma, å få gråta ut i hennes famn. Men jag gjorde inte det. Inte ens Freddie vet om att jag började gråta, men det får han reda på när han läser det här.

Anledningen till att jag grät, var troligtvis alla känslor, för ett år sen visste vi inte om Aron skulle få leva eller om han skulle ge upp, vi trodde aldrig att vi skulle få se honom fylla 1 år. Vi trodde knappt han skulle överleva en månad. I 8 veckor, så visste jag inte om jag vågade hoppas på att han skulle komma hem, jag vågade inte tänka på hur de skulle kännas att få åka hem med honom, för jag var så rädd att hoppas på för mycket.

Läkarna sa inte så mycket, de sa bara att om allt går bra, så kommer vi iallafall få ligga kvar tills han egentligen skulle födas. Men det fanns aldrig några garantier. Ingen kunde lova att han skulle vara vid liv dagen efter. Varje natt när vi somnade, var jag så rädd av att vi skulle vakna av att sjukhuset ringde. Att de skulle be oss komma dit, att de skulle vara förväl.

En natt kände jag mig nästan säker på att vi skulle få där samtalet, jag vet inte hur jag lyckades somna, men det var av utmattning antar jag. Eller så var det väl förnekelse, gömde bort i det undermedvetna. Men morgonen kom och det var inga samtal missade, ingen hade ringt. Vi åkte till sjukhuset, och de hade satt Aron i respirator under natten, då han hade apnéeat för mycket. Det är snart ett år sedan. Han var inte många dagar gammal då inte. Men vår lilla kämpe klarar allt, klarat sig ifrån infektioner, ifrån respiratorer, ifrån CPAP, ifrån Grimman, ifrån ROP, och idag kan man aldrig tro att han ska ha gått igenom det han gjort. Idag 1 år senare är han den piggaste, gladaste, och duktiga bebis jag någonsin träffat. Han möter alla människor med ett leende, inte rädd för nån eller något. Leker för fullt med sina leksaker, ställer sig på knä, reser sig upp mot allting.

När jag stod och diskade tidigare, kröp han upp bakom mig, och reste sig tills han stog bakom mig. Freddie fick lov att flytta på honom för jag var rädd att han skulle ramla bakåt, och slå i huvudet, då mina byxor inte är det stabilaste man kan hitta och få tag i.
Just nu ålar han runt på golvet med sin nya leksak han fick av mormor. Han fick så mycket leksaker igår, och så mycket pengar så nu klarar han sig ett bra tag till. Man tjänar bra på att fylla 1 år, han fick ihop 1600kr, bara för att fylla år. Det blir nog inga problem att bekosta den killens körkort när det är dags.

Nu tänker jag lägga mig på golver brevid honom, och se han le och skratta, och bara känna vilken tur jag har, som har en sån stark och glad son.

Du är det bästa som en mor kan önska, du är det vackraste som finns, och mitt ljus i mörkret.



1  dag gammal.



11 månader gammal.


I Will Never Let You Fall...

Vi var på ögonkontroll i början av veckan, i måndags.
Usch och fy, mådde så dåligt, kvällen innan, och på bussen dit.
Sa till freddie på söndagen att tar dom fram kameran tar jag Aron och går. Jag klarar inte av att se honom lida. Skulle jag kunna skulle han slippa ögonkontrollerna helt, men ju äldre han blir, ju bättre blir det.

Hon kollade bara snabbt i pupillen ( efter ROP ) Annars kollade hon mest hur han ser, osv. Han har hittils ett brytfel, men det kan bero på åldern också. Fast tyvärr tror jag han är dömd till glasögon iallafall, om man tittar på min släkt. Alla slutar med glasögon.

Men brytfel kan ju växa bort också, storasyster hade ju det tidigare, och nu har jag för mig att hon har perfekt syn. Så vi får se. Vore synd bara att behöva sätta glasögon på lilla bus när han bara är nått år gammal, även om han älskar glasögon så vill han ju inte ha dom på sig, utan leka med dom.

Han satt å kämpade med gudfar Johan igår om glasögonen, Han är så söt. Han ger inte upp förän han får dom. Han blev erbjuden Johans bil också, men han ville bara ha nycklarna, så Johan ändrade sig. Haha.

Om 2 veckor är det kalas här hemma! Kan ni fatta, det är bara 2 veckor kvar sen fyller gos 1 helt år!!! Usch tiden bara flyger förbi.

Han har fått för sig en nytt ljud nu, igår när vi satt och åt "skrek han som ett monster" Han är ju bara för söt. Hur har vi nånsin klarat oss utan en liten gos unge?

Till och från är han dock jätte knepig, de flesta vardagar brukar han gnälla från ungefär kl 3, halv 4, tills Freddie kommer hem, för att då bli jätte glad. Inte så att han saknar sin pappa kanske? Dom är så söta dom två.

Vi väntar fortfarande på krypande och tänder.  Han tycker om att "krypa" upp på en av våra soffkuddar. Vet inte varför han tycker så mycket om den, om det är för att det är ett hinder att klara av kanske,  Han tycker ju om saker som är svårare.

Ska städa av lite i köket idag, sen så ska jag ta lite bilder på lägenheten och lägga upp, så ni alla får se, dock ska Arons rum tapetseras och så, så de är inte fixat alls för tillfället. Vårat sovrum är inte heller klart, ska upp hyllor och så ska vi ha en ny säng, men man måste ju ha råd också.


I'll Be There For You Through It All, Even If Saving You Sends Me To Heaven...




Oh You Can Make Me Whole Again...


   
[Bilderna är klickbara]


Vi har äntligen fått hem bilderna vi beställde hos Kerstin Eilert. Åh dom är så underbara. Absolut värt priset. Detta är bara 3 av 8 kort som beställdes hem. Det första kortet är Mormor Helenas kort, Mitten är vårat kort, och sista är Farmor Elisabets kort.

Jag tror jag har tittat på de här bilderna.. 5 gånger idag, dom är så fina, och vår lilla bus är ju alldes underbar. Verkligen världens underbaraste busunge.



Photograph My Heart ...

Igår var vi och fotograferade Aron, så på fredag ska vi få titta på korten, åh vad jag längtar. Elisabeth ska följa med och titta på korten, mamma kunde inte för hon jobbar, men vi ska beställa en förstoring till henne, Vi får se, Elisabet lär nog också köpa.
Vi får en förstoring gratis, och jag vill så gärna beställa fler kort, men just nu har vi nog inte råd, men fördelen är att korten sparas så länge som själva studion finns där.

Så vi kommer självklart att beställa kort senare. Men Jag vill så gärna se hur korten blev, har ingen aning om hur vi ska kunna bestämma vilket kort vi vill ha, vi får ett kort gratis, vi hade ju ett presentkort hos Kerstin Eilert som vi fick i doppresent av Freddies familj. Där ingår ett kort, å även en 1års fotografering.

Dock kommer den inte ske när Aron är 1 år utan i September då han skulle ha varit 1 år.  Eftersom att detta första kort skulle egentligen tagit före Aron var 6mån, men eftersom han är förtidig och egentligen skulle varit 6mån så gick det bra endå.
Vi ville inte ta korten då han var 6 månader eftersom att utvecklingsmässigt så kunde han ju inte göra så mycket då.
Men nu låg han så fint på mage och på rygg, han delade inte ut så många leenden däremot, så vi får se om hon fick något bra kort när han ler.

Han ville hellre ha fingrarna i munnen men det tyckte inte hon, åtminstonde inte hela tiden, men några kort blev tagna när han så sött har fingrarna i munnen.

Ja vi får se på fredag, hur korten blir. Åh vad jag längtar.

( Om någon annan (släkten) vill ha en förstoring eller kort på Aron är det bara säga till, men det är någorlunda dyrt. Men korten finns som sagt kvar, så vill någon ha så säg bara till. )



You're My Superman :)




Suddenly I Know I'm Not Dreaming ...

Gud, jag måste bli bättre på att skriva blogg,
Men jag orkar ju aldrig.

Men iallalfall, vi har fortfarande inte fått någon ny tid hos sjukgymnasten, hon skulle tydligen vara ledig denna vecka så vi får väl se om hon ringer nästa vecka, men då är det visserligen bara 1 vecka kvar till 6månaders kontrollen så vi får se om det blir någon kontroll innan det.

Imorgon är det dax för nästa synagis spruta, Aron har varit lite förkyld här några dagar, men han verkar ha blivit bättre idag, vet inte om man måste vara frisk för synagis sprutan men vi får se vad sköterskan säger, en stor fördel denna gång är att vi behöver inte åka till uppsala, utan sköterskan som ska ta sprutan kommer hit, hem till oss och ger Aron sprutan.

Annars tror jag inte så mycket händer i Arons liv just nu, en vecka kvar innan vi ska gå och fotografera honom, åh vad kul det ska bli att se bilderna, skulle nog vilja köpa alla, men vi får se. När vi får mer pengar så ska vi beställa en förstoring, men det blir nog om ett tag, inte än.




For All The Joy You Brought To My Life...



My World Is A Better Place Becouse Of You




Tidigare inlägg
RSS 2.0