You'll be here in my arms, always...

Sjukgymnasten igår!

Det gick strålande om jag får säga det själv. Haha.
Vi kom dit och Aron blev så lycklig direkt. Kicki började med att sätta pusselbitar på en spegel, (med hjälp av häftmassa) Vilket Aron tycker är jätte kul.

Hon gömde pusselbitarna i ett skåp som står brevid spegeln, och meningen var att Aron ska ta en pusselbit och sätta den på spegeln. Det gick bra, tog lite tid eftersom han älskar att gömma saker, (Stänga luckan, lägga in, öppna luckan, ta ut, stänga luckan, öppna luckan, lägga in osv.)

Kicki försöker nu att få Aron att kunna använda flera steg i en lek.

Senare fick han leka med ett rör där han släppte bollar, som rullade till Emil, Och där gick han senare och hämtade dom. Dock var meningen lite mer att han skulle hämta fler bollar hos kicki och låta dom andra ligga kvar hos Emil. Men Alla lekar anpassas till honom. Syftet med leken är att han ska gå mycket, tvära svängar, böja på knäna och ta upp saker från golvet då det är då han får jobbigare med balansen.

Han fick även krypa i en "tunnel" kommer inte alls ihåg vad det heter, men sån där man lägger på golvet och den rör sig lite när han kryper i den, han försökte även ställa sig i den och tyckte det var jätte kul när huvudet nuddade "taket".

Vi var nog hos Kicki i ca 1h och lekte med massa olika saker och Aron tycker som vanligt det är jätte kul och ville absolut inte gå därifrån, eller åtminstonde få ta med sig lite leksaker, dock blev det inga större protester när vi gick tomhänta.

Aron blir så extremt duktig hela tiden, vi har fått lite tips om hur vi ska träna med honom, men oftast tränar ju han sig själv i sina lekar. Även Kicki ser att han blir mycket stabilare hela tiden, och ramlar inte alls lika mycket och lyckades till och med stå på ett ben i 2 sekunder ungefär. (Dock var detta självmant och inget Kicki eller vi försöker träna honom till!)

Vi har även bestämt att Kicki ska komma till Arons dagis, vi vet ännu inte precis när, utan Kicki skulle ringa till Arons avdelning och prata med Lena så de kan få ihop något som passar. Detta ska bli jätte spännande och skönt att även hans fröknar blir involverade i hans träning. Ju mer träning han får på dagis, ju snabbare kommer hans stabilitet att öka. Speciellt med tanke på hur duktig han är själv.

Han vet ju om sin kropp och hur den fungerar och lär sig ju därför själv, dock vill man ju gärna se till att han lär sig snabbare och "rätt".

Men för varje gång vi åker till Kicki så blir jag så himla stolt över honom och varje gång jag ser hans framsteg. Vi ska även börja berömma honom och samtidigt förklara vad han var duktig på. För tillfället säger jag oftast "Vad duktig du är hjärtat" men ska mer börja säga " Vad duktig du var som trädde ringen runt armen/Titta så fint ringen passar runt armen" för att ge honom ett större ordförråd. Även om han inte pratar än så är det ju väldigt viktigt att han får ett ordförråd för han förstår ju det vi säger, även om han inte än kan forma egna ord.

Men pratar, det gör han ju absolut! Det fick även Kicki höra igår. Det ska däremot bli skönt när man förstår vad han säger.

-----


Senare idag, på förmiddagen ska jag ta och gå till lasarettet med Aron.
Jag har börjat tröttna på den här eviga hostan han har och vill veta med säkerhet att det inte är något annat, så ringde för 20 minuter sen och pratade med en sköterska som har bokat in oss 10.45 hos en läkare som ska lyssna på honom.

Aron har hostat i ett antal veckor nu och det blir ingen förbättring på hostan, och även om jag vet att hosta kan vara riktigt långdragen så brukar man väl oftast se en liten förbättring. Aron är medtagen på något sätt då han blir väldigt trött lätt och orkar oftast inte hålla sig vaken så länge utan extrem tjurighet, igår blev de läggdags vid halv 6, sen kunde han inte vara vaken längre.

Oftast lägger vi honom vid ca 7 tiden. Han hostar både dagar och nätter. Så vi får se vad de säger. Emils mamma Nina sa förut att hostan lät som Wilbins (Emils kusin) hosta, och han har förkylningsastma så det har ju satt lite tankar i huvudet på mig. Vi får se vad dom säger.

Nu däremot hörde jag lite ljud ifrån rummet och ska gå och hämta Aron. Försöka få i honom någon frukost, eller om det bara blir dricka som gäller idag igen.










Träning, träning, träning...

Igår var det dags för att träffa neurologen och Kicki. ( sjukgymnasten )
Ja, man kan väl säga att det gick som väntat, Självklart kunde man ju hoppats på att helt magiskt skulle allting fixa sig och ingen skulle tycka att det var något konstigt alls.

Dock så finns ju Arons balansproblem fortfarande kvar.
Jag kan inte tycka att neurologen sa speciellt mycket egentligen, Det var väl mest samma som Kicki sagt tidigare eller ingenting.

Han kollade reflexer och slog på lederna med sin "klubba", (vet inte alls vad det heter?) och konstaterade att leder och reflexer ser jätte bra ut och inget annorlunda.

Om jag förstod honom rätt så var det enda han reagerade på balansen och ostabiliteten, och konstaterade att det är nog en hjärnskada eller liknande i lillhjärnan eftersom den sköter balansen, och liknande.

Någon magnetröntgen blir det inte förän Aron är 2½år KORR (dvs från beräknat datum / om ca 1år) pågrund av att det sker så mycket förändringar i hjärnan just nu.

Han skickade en remiss till habiliteringen här i Enköping så de ska höra av sig till oss inom någon framtid, dock kunde det ta ett tag sa Kicki så vi har fått en till tid hos henne om 2 veckor.

Just nu känns allt som en stor bubbla och jag hinner inte med i vad som händer, Nu känns det sådär som att jorden snurrar snabbare än vad jag klarar av. Förhoppningsvis saktas det ner så jag hinner förstå.

Men när habiliteringen har hört av sig och vi vet hur det blir med allt det så blir det nog lättare. Kicki vill helst att Aron ska få stöd på dagiset så det kommer han förhoppningsvis få. Han har ju rätt till det.

Förhoppningsvis kommer detta inte märkas av bara han får den träning han behöver. Som Neurologen Bo sa, träning, träning, träning!



You're Still My Perfect Little Prince!





This Could Be A Sweet Dream, Or A Beautiful Nightmare...

Nu är det 12 dagar kvar om jag inte minns fel, 12 dagar kvar till neurologen.
Det skrämmer mig.

Vi var till sjukgymnasten i tisdags igen. Det gick bra, han visade att han kunde sitta still i säkert 15 minuter utan att försöka smita iväg, efter ett tag blev det ju såklart långtråkigt då han har så svårt att sitta still och ta det lugnt, men då kom pennor upp på bordet och han satt kvar en stund till.

Sen fick han leka med favoritsaken, en boll som han gick runt och slängde med, sparkade på och kastade till Kicki, Emil och mig. Han hade hur kul som helst.

Senare fick vi prata med Kicki och hon förklarade lite hur läget ser ut, vad hon tror och vad vi vill.

Hon sa att hon är väl ganska säker på att det är en hjärnskada som gör att Aron är senare och inte är fullt lika "utvecklad" i motoriken, talet eller balansen som andra barn i hans ålder. Hon berättade också att även om det låter väldigt läskigt så behöver inte en hjärnskada begränsa Aron så mycket, det hela beror ju på vart den sitter, vilken hjälp han får och hur stor den är.

För mig känns det fortfarande fel, jag har väldigt svårt att tro att min perfekta lilla kille skulle kunna ha en hjärnskada, han behöver ju bara en extra liten knuff för att komma rätt. Han har ju lärt sig väldigt duktigt även om man ser tydligt att balansen inte är så jätte bra, men det hindrar ju inte honom.

Men som sjukgymnasten sa, när han skulle lära sig sitta, gick det helt åt skogen och det tog ett bra tag, men nu sitter han hela och utan problem, balansen har infinnet sig. Så får han den hjälp han behöver så kommer han förhoppningsvis väldigt långt trots denna eventuella hjärnskada.

När någon säger något sådant om ens barn, så känns det som en kniv i hjärtat, jag vet egentligen inte varför, jag älskar ju inte Aron mindre om det visar sig att det skulle vara så.
Jag antar att det är för att man vill att sitt barn ska få det lätt i livet,
Han fick börja livet med en kamp, det känns orättvist om den kampen ska fortsätta.

Kicki frågade hur jag kände angående få ett team i enköping eller om jag finner det jobbigt att åka till uppsala för Arons sjukgymnastik. Och jag blev ganska glad över att hon frågade då jag gärna fortsätter ha henne som sjukgymnast efter som att Aron känner henne och litar på henne, och det gör även jag. Hon har följt honom sen de upptäcktes att han var lite senare och jobbat med honom hela tiden, då vill jag hellre fortsätta med henne än att någon ny sjukgymnast ska lära sig allting om igen.

Vi får helt enkelt vänta och se vad neurologen säger, om det är aktuellt med en Magnet röntgen eller inte.
Usch hela den här sjukhus världen är skrämmande.

Det hela känns som en konstig dröm, och man väntar helt enkelt på att man ska vakna och inse att det är inget fel, Arons liv har börjat precis som andra barns liv börjat, att han inte fått några som helst men efter förlossningen. Att det hela bara varit ett missförstånd. Dock vaknar jag nog aldrig upp från den drömmen.

Något som gjorde mig lite glad i tisdags hos sjukgymnasten var att vi fick filmer på Aron, från första gången hos sjukgymnasten och några filmningar till.
Tyvärr kan jag inte spela upp dom på datorn, men om jag lyckas nångång så ska jag försöka lägga in dom på bloggen.



Du kommer alltid vara en perfekt liten Aron i mina ögon!





You give me fever...

I onsdags var vi till hjärtmottagningen med Aron.
De ville göra ett nytt ultraljud av hjärtat, mest för att vara helt på den säkra sidan att det inte är något fel på hjärtat.
På vägen dit lyckades bebis vara en duktig bebis, så han somnade inte i bilen fast han var trött, han somnade inte heller när vi kom fram å gick å fikade lite.

Sedan när kl var 10 och det var vår tid så var bebis väldigt trött. Han fick ÄNTLIGEN den sista synagis sprutan för säsongen, och nästa säsong behöver han inga. Efter sprutan värmde vi lite mat så han fick äta och somna, så la vi honom i sjukhussängen och han låg lugnt och stilla genom hela undersökningen.

När läkaren senare viskade "Nu är jag klar" vaknade han direkt. Han är ju så bra på å tajma in de där.
Undersökningen gick jätte bra, finns inget avvikande med Arons hjärta utan tidigare när de såg något fel var det förmodligen bara något kärl som "låg fel"

Senare efter undersökningen gick vi till invigningen av nya IKEA i uppsala, OJ va stort de är. Aron fick 2 st flaggor som han låg å rev sönder så han var nöjd.

Natten mellan tors-fre var Aron jätte bökig och ville inte alls sova något bra. Det var de ena efter de andra och han bråkade med Freddie hela natten.
På fredag morgon när jag tog upp honom upptäckte jag vad som var fel, han var kokhet och hade 39.3 i feber. Natten därpå var febern uppe i 40.8 och behöver jag säga att den natten inte var enklare?

Men senare under gårdagen gick febern ner och låg på 37.9 och 37,6. Idag så ligger den på 37.5 så det är skönt.

Han verkar ha fått svårare att somna nu när det är så ljust, Är väl som mig stackarn, går inte sova när de är ljust. Det går inte heller "släcka ner" rummen vi har. Så finns inte så mycket att göra. Hoppas det blir bättre när vi flyttar.

Nu ska jag gå å hämta min lilla gos bebis.


Inga bilder, har inte lagt in några nya för vår bärbara dator har typ kraschat!



XoXo

Men FYYY vad det snöar.
Jag som hoppades på fint väder, åtminstonde någourlunda. Usch, jag hatar snö kaos.
Vi som ska åka till Uppsala idag, hur kul är det att åka till uppsala i detta väder?

Vi ska ju som sagt till uppsala, träffa sjukgymnasten igen. Se hur det går, men det går nog bra, vi ska ju mest dit bara för att få lite tips om hur vi ska hjälpa Aron att bli mer stabil i kroppen.
Mamma ska följa med, jag hatar att åka till uppsala ensam, speciellt i det här vädret.

Jag vill ju ha soool å sommar. åh vad det ska bli skönt med sommar, äntligen. Fin härlig sommar. Gå ut å gå i det fina solvädret, åka till stranden, sola, slippa klä på massor av kläder på bus och oss själva för att gå ut. Jag längtar efter sommar sommar sommar!

Nej usch vad det känns som jag bara skriver för skrivandes skull.
Så nu tänker jag lägga ner!

Nemen?!
Vart tog snön vägen nudå?
Här skriver man att de snöar å precis när man ska publicera har de slutat?
Känns som detta kommer bli en blandad dag, bäst å ta med solglasögonen iallafall.





6 months..

Idag är bus 6 månader korrigerat! DVS 6 månader efter beräknat datum.
Så vi hade även 6månaders kontrollen idag.

Eftersom Freddie precis fått nytt jobb ville vi inte att han skulle ta ledigt första veckan så min kära mamma fick följa med istället, kontrollen gick jätte bra, de hade ingenting dåligt att kommentera.
Aron har blivit mycket mer stabil i sina rörelser, även om det inte är helt stabilt än så är han påväg, han vänder sig obehindrat från mage till rygg, han börjar lära sig att vändas från rygg till mage också, bara den där knepiga armen ivägen och huvudet är än lite tungt.

Han kan ju inte riktigt sitta upp än, men det har också med det ostabila rörelserna att göra, han har inte riktigt full balans än. Men förhoppningsvis kommer det ikapp snart.

Katarina (barnläkaren) sa också att vi ska betraka honom som vilken 6 månaders bebis som helst, och vi behöver inte betrakta honom som känsligare, men att vi kan ju iaf vänta tills t  ex RS säsongen är slut, så i runt maj så kan vi förhoppningsvis t ex ta med bus till badhuset, och ta med bus på öppna förskolan, det skulle vara så kul att gå dit.
Så, såfort vi får klartecken att RS säsongen är över, då kan man träffa lite mer bebisar, ( men vi kommer ju fortfarande vara lite försiktiga med förkylda och sjuka barn )

Något med bus har börjat med är att skratta, åh det är så härligt att höra hans glädje skratt. Han blir så jätte glad ibland när man bara säger "mamma" "pappa" han kan skratta hejdlöst mycket då. Självklart fungerar det inte varje gång utan han måste vara på bra humör till att börja med. Men det är så härligt att höra det mysiga skrattet och det värmer upp hela kroppen.

Bus har också kommit igång riktigt med sovrutiner, han somnar tidigare och tidigare, så nu sover han vid ca 20.00 på kvällen, det är så skönt, för då vaknar han tidigare, och då vaknar jag tidigare. Även om de känns värdelöst att vakna så tidigt ibland, eftersom Aron iallafall somnar om och sover ett tag till. Men det är samtidigt så skönt att känna att man har en riktig dygnsrytm.
Sover inte alltid hela nätter än, men på bra gång.

   

Såhär glad blir han när man säger "Mamma" "Pappa"
Och med tanke på att Aron är världens största pappagris så är det självklart roligast att höra ordet "Pappa"



Now Would You Die, For The One You Love...

Hos sjukgymnasten i torsdags gick det bra, det var skönt att ha med Freddie också, har oftast fått åka själv den senaste tiden. Såklart att jag inte har något emot att åka själv, men ibland är det skönt att ha någon med endå.
Sjukgymnasten filmade allting, i utbildningssyfte, (hon frågade ju självklart innan om hon fick) Och har vi visat vår prins för hela Sverige så varför ska vi inte låta studenter se honom, observera honom och lära sig vad man ska vara extra uppmärkssam och när något är fel?
Att lära andra upptäcka fel så tidigt som möjligt är allt annat än negativt.

Så började sjukgymnasten med sina leksaker, och Aron är så duktig och reagerar direkt. Allt är så kul. Tror alla har gett honom beröm för att han är med så mycket och vill se hela världen på en gång. Dock så är han ju fortfarande lite instabil och "hackiga" rörelser, Händerna börjar han bli duktigare och duktigare med för varje dag som går, han får träna och testa. Vi har fått lite hjälp om hur vi ska träna och hjälpa honom på bästa sätt.

Just nu vet vi inte om han bara är lite senare med att lära sig eller om det skulle vara något annat, det är vanligt att så pass för tidigt födda barn kan behöva lite extra hjälp för att komma igång med saker, men skulle det vara något annat så får vi tackla det då. Finns ingenting som kan få mig att tycka att Aron är något annat än perfekt.



Vi har börjat smaka lite barnmats burkar också som sagt, majs och potatis, som var super gott, och han har fått smaka kyckling och pasta, (inte lika gott men det gick i iallafall ) och han har fått smaka morot. Det var en stor hit. Banan har han också smakat, ute hos sin farmor och här hos mormor. Jag var dock inte med då, men Freddie sa att han tyckte det var godare hos farmor än mormor. Haha.

 Det är så mysigt att få mata med mat, men nackdelarna är att man flaskmatar ju inte lika mycket då, och det är ju så mysigt. Jag tycker det är mysigast mitt i natten att mata honom, när klockan är runt 4-5 på natten/morgonen och man får sitta, det är mörkt, tyst och Aron är så trött så. Han är helt lugn och harmonisk, ligger och tittar på mig, och jag vill bara stanna i dom tillfällena, dom matningarna är det bästa jag vet.

Aron har även gråtit sina första krokodil tårar fick jag höra, tyvärr så missade jag det, Men det är nog lika bra, jag blir så ledsen när Aron är ledsen. Det är så jobbigt när han är otröstlig, man känner hur hjärtat går sönder när han ser så ledsen ut och man börjar nästan gråta själv. Min kära lilla kille.

Något mer Aron har lärt sig är att skrika, eller visst han har ju kunnat det sen han föddes i princip, men glädjeskrik, pratskrik, Han kan ligga på golvet och "skrik-prata" Jag försökte få med det på film, men då fick han scenskräck och var helt knäpptyst. Men det är så roligt att se på för han är så glad att han skriker, och tycker det är jätte kul. Underbart att se när han lär sig saker.

Katterna skrämmer han slag på också, de vågar knappt gå in i rummet när han ligger här å pratar/skriker. De springer i panik in i Sandras rum och gömmer sig. Även hunden blir helt förtvivlad och vet inte vad han ska ta sig till.




Morot = MUMS ! ! !
 


Just like i thought...

Ja så idag var det dax för sjukhus igen, 4mån kontrollen och synagis sprutan.

När vi kom in tog de vikt å längd först, sen kom sjukgymnasten in, å hon tittade med sina leksaker hur han reagerar på huvudet, om han följer efter å sa att förra gången la de märke till nånting (?) men att det hade försvunnit, han hade lärt sig själv.

Hon tittade också hur han gör med händerna, att han tar tag i saker å liknande, och ligger sakerna brevid honom, eller på honom, så kan han ta tag i det, men han kan ju inte sträcka sig efter saker än, vilket han borde kunna vid 4 månaders korrigerad ålder, så det la hon märkte till och vi ska hjälpa honom att träna på det. Vi ska tillbaka till sjukgymnasten nästa torsdag för att få tips å råd om hur vi ska hjälpa till det med.

Hon sa aldrig vad det berodde på, men det kan ha varit för att kamerateamet var där och filmade igen. Så vi kommer vara med på tv igen, wihou.
Så vi får se vad hon säger nästa vecka. Om det är något man borde oroa sig för eller liknande.
Usch oroar sig gör man ju i vilket  fall.
Har oroat mig för det ett par veckor nu, får se va de säger nästa vecka.

Allt annat var iallafall bra, de tycker han är så fin så.
Vikten går upp bra, längden likaså .
Under undersökningen var han trött å koncentrerade sig mest på mikrofonen som hängde i luften, den var massor intressant, tror sjukgymnasten blev lite störd av det. Aron är ju ganska lätt distraherad ibland.

Efter allt detta bråk var det dax för synagis sprutan, filmteamet filmade inte detta, tur det, tror ingen vill höra och se när Aron blir så förstörd som han blir. Usch, jag avskyr att tvinga ge honom sprutorna, men det är för hans eget bästa, lät som att det blir ett par sprutor till, dom trodde att de skulle verkligen bryta ut sent iår. Usch.

Det är tur att han inte kommer komma ihåg detta.
Det krossat mitt hjärta för varje spruta han får.
Tur att varje leende kan laga det igen. :)


Nothing Can heal me like you.. ♥

Silent Night...Holy Night...

Igår var det dags för Uppsala igen.
En ny ögonundersökning och därefter Synagis spruta.
Senare på dagen träffade vi Madelene och Evelyn.

Till ögonundersökningen kom vi försent, planerna var att jag och Freddie skulle åka tillsammans till Uppsala, för jag var rädd att jag skulle försova mig och så då tänkte jag, åker jag med honom försover jag mig ju inte.
Vi försov oss.
Aron väckte oss halv 8. Freddie började jobba 7 och vi skulle vara hos ögon halv 9.
Så vi matade Aron, klädde på honom gjorde iordning mat och begav oss.

Vi kom fram till ögonmottagningen kl 9. Men det var ingen fara. Vi fick ögondropparna och mellan droppningarna gick vi till apoteket för att hämta ut synagis sprutan. Tog ett bra tag innan de hittade sprutan för alla synagis sprutorna låg ihop till avdelningen, då de hade beställt sprutorna.
Men tillslut hittade de den och den kostade för oss ca 890kr.

Sen gick vi och fick den andra dropparna och efter en kvart fick vi komma in.
Läkaren skulle göra någon kontroll för hur Aron såg och följde med blickan och sånt där vanligt. Det gick inte ett dugg bra och det enda han lyckades följa var en handdocka formad som en katt. Den var rolig.
Det är inte så konstigt att det inte gick bra då han hade fått ögon droppar.

Ögonkontrollen gick jätte bra och hon hittade inga tecken på skelning.
Vi ska tillbaka om 3 månader och då ska vi göra kontrollen innan han får ögondroppar. Vi får se hur det går då. Men känns riktigt bra att inte behöva åka tillbaka förän om 3 månader.
Blir intressant å se hur det går då.
För det blir svårare och svårare eftersom han inte tycker om det.

Så om detta inte var jobbigt nog så gick vi till 95F där det var dags att få en spruta mot RS virus. Där fick vi höra vad den där sprutan hade kostat om man betalat hela kostnade själv. Ca 8000kr. Om man vill att sina fullgångna barn också ska få denna medicin kostar det 8000kr per spruta.

Sprutan var hemsk och jag har aldrig sett Aron så ledsen. Först gör det ju självklart ont när det sticker till i benet, och inte nog med det utan sen spänner det i muskeln när man sprutar in medicinen. Aron var helt förstörd. De hade inte hittat något som lindrade smärtan heller. Och dessa sprutor ska Aron få 1 gång i månaden. Usch. Vet inte hur många månader han ska få det heller.

När vi var där i rummet så såg jag en brochyr också, för nyföddhets fonden. På bilden är det läkaren Uwe Ewald med en liten bebis. Jag tittade på brochyren och tittade på bebisen. Och jomen visst. Vem är bebisen på bilden om inte lilla Aron. Bilden är tagen bara kanske 1-2 veckor innan vi fick åka hem.

Då var han stor men endå liten.



En Uwe Ewald och en Aron.

Läkaren på bilden är även läkaren som tog hand om min lillebror när han låg på neonatal avdelning.
Roligt roligt.

Födelsefonden är forskning för mors och barns hälsa.
"Eftersom att det dör lika många barn vid födsel som antalet människor omkommer i trafiken.
Samtidigt drabbas många kvinnor av komplikationer i samband med graviditet och förlossning.
Födelsefonden stödjer den livsviktiga forskningen kring graviditeten, förlossningen och den första tiden efter barnets födelse."


(bilder från Min, Arons, Madelenes och Evelyns dag finns på bilddagboken)






You Make Me Feel So Good...

Ja igår var vi till Uppsala Akademiska sjukhus för 2 mån kontroll.

Vi hade tid bokat till kl 14.30 så vi var där, när vi kom in så var där först en sköterska, en sjukgymnast, och två stycken som skulle vara med och titta på när och hur undersökningen gick till.

Vi började med vägning och längd, Aron vägde 4700gram och var 56,5cm lång, har för mig att huvudomfånget var 39 cm.

Efter det var det sjukgymnastens tur, hon var väldigt trevlig tyckte Aron, han var väldigt trevlig mot henne och log hela 3 gånger tror jag. Hon hade även jätte roliga leksaker tyckte han. Dom lät så roligt och hade så vackra färger.
Hon tittade på hur han reagerade när man pratade med honom, och om han log, hur han kontrollerar sina armar, ben, om han kan hålla upp nacken, och om han kan sitta, (med hjälp)

Allting var jätte bra och de var jätte nöjda. Aron fick beröm för hur tålamodig han var, och att han var jätte duktig på att kontrollera nacken. Det är jätte kul att höra om man känner hur stoltheten riktigt värmer upp.

Vid det här laget kom en läkare in, han skulle titta hur hjärtat lät, och hur allting såg ut, fall det är nå tecken på bråck, kolla munnen, ögonen osv.
Aron tyckte inte alls detta var något kul.
Även här såg allting bra ut men eftersom Aron hade lågt HB vid operationen så ville de att vi skulle ta HB så vi gick ner till Neonatal och de stack honom i foten och gud så sur han blev.

När hon stack honom blev han alledes röd i ansiktet, och skrek så han knappt fick någon luft, så fortsatte det i ca 10 minuter, sen när jag tog upp honom igen lugnade han sig, men så skulle ju sköterskan sätta på honom strumpan igen, och han trodde ju hon skulle sticka honom igen så han blev sur igen. Så söt min lilla surkille.

Efter det fick vi äntligen åka hem, vi hämtade upp Pappa Freddie vid boländerna och åkte hem.


Ingenting Kan Få Mig Att Må Så Bra Som Dig.




And It Hurts With Every Heartbeat...

Ja nu sitter man här, Aron är nybadad och somnade ganska direkt efter, det är väldigt jobbigt att bada.
Borde egentligen gå å duscha nu när han sover, men är trött och sitter här en stund istället, Har ju lite tid på mig innan vi ska iväg.

Vi ska till Uppsala idag, UAS, det är 2 mån kontroll för Aron, han skulle ju blitt 2 månader igår, enligt beräknat datum. Men snart är han 6 månader. Jadu så det kan gå.

Iallafall vi ska vara i uppsala kl 14.30 så behöver inte åka förän halv 2. Woho. Mycket bättre när man kan få tid på eftermiddagen istället för morgonen. Hatar att sitta å köra när jag vet att jag är trött.

Kommer skriva om hur det gick, förmodligen senare ikväll om jag får tid för det, annars blir det väl nån annan dag här.  Nej nu ska jag gå å tvätta mig så man är någorlunda fräsch, iaf tills Aron ska äta igen när han vaknar. Haha.



Nehepp det ska jag inte alls göra, för nu har bushjärtat vaknat, Ciao!



I'm Begging You For Mercy...

Idag har vi varit på ytterligare en kontroll i Uppsala. Vi har varit på ögonkontroll, och som vanligt så har det varit bra, . duktiga pojke. De har kommit fram till att det går inte längre med kameran, Aron vägrar. Han skriker och gnäller, tills de slutar. Så idag slapp vi kameran helt. Men han gnällde endå, men inte så farligt. Han bara protesterade litegrann, man måste ju visa att man inte vill.

Nästa ögonkontroll blir inte förän 4-5 veckor ungefär. Tillslut kommer det bli nångång om året. Dit längtar vi.

Eva, läkaren kollade även så han följer henne med blicken, och det gör man ju minsann. Hon försvinner ju, man måste ju hålla koll på vad människorna tar vägen. Annars kanske dom smiter.




Nu blir det gamla bilder, har inte min egen dator.



You Give Me Hope...

Sjukhuset idag,
Jag, mamma och Aron åkte till sjukhuset, vi skulle åka i godtid, de blev de inte, vi kom fram till hjärt och lungmottagningen med liten marginal, går dit för att säga till att vi kommit och får höra att vi kommit fel. JA! BRA JOBBAT!
Vi näst intill springer till Barnsjukhuset och hjärtmottagningen där. Vi kommer in och Aron är bökig och inte ett dugg glad, vi kommer överrens om att vi matar honom först.
Så vi matar honom men han är fortfarande inte lugn utan ligger och bökar medan de försöker se hans hjärta på ultraljud. Det funkar inge bra så de säger att de måste kolla en gång till då han Sover!
Vi bestämmer oss för att stanna på sjukhuset och komma tillbaka vid 2 tiden. Då sov han som tur var.
Det verkar inte alls vara något fel på hjärtat och heller inget extra kärl, tack och lov.
Utan bara ett kärl som ligger och syns väldigt tydligt. Vi ska tillbaka om tre månader och sen titta igen. 

Det blev inge bakande, vi kom hem vid halv 4 och jag, Freddie och Aron skulle till min farmor och farfar och äta mat och prata lite. Så de blev lite småbränd köttfärssås med spaghetti. Var inte lika gott som vanligt men de gick i. Fick lite glass också, och även fika. Som vanligt blir man övergödd hos Farmor och Farfar. Till och med Aron åt mer än vanligt. Haha.
Vid 8 tiden var Aron helt slut, han totalsomnade hos farmor och hon kunde ta på mössa och tjocktröja utan problem. Jag tog honom och la honom i vagnen och han har sovit sen dess. Förhoppningsvis sover han för natten nu.

Vi ska börja ge honom lite babysemp 2 och se hur det går, för han verkar aldrig bli mätt, men man kan inte riktigt mata honom mer heller, det brukar resultera i kräkning, så ska se hur det går. Dom sa att vi kunde börja helt med 2an när Aron är ca 6 månader, så om 1½ månad, men vi kunde blanda lite om hans mage tillåter det. Så vi tänkte börja med 25% av 2an ett tag och se hur det går.

Bakandet blir imorgon istället, först ska jag till BVC sen ska jag ringa Elisabet och hon ska hjälpa mig med bakandet inför dopet, så vi ska åka dit imorgon och baka, mer plats, och en bakmaskin. Kan de bli bättre?
Måste även köpa lite plasttallrikar och bestik och muggar också, tänkte hinna med det imorgon.
Klippning blir på torsdag. Är lite nervös, men man måste ju prova lite ibland, eller?

Aron vägde 4030gram btw. Stor pojke nu, men tycker endå hans vikt har snålat ut lite, han gick upp mer förut, kan detta ha något med hans hunger som aldrig lättar att göra? Vi får väl se vad de säger imorgon på BVC, blir kul å se hur lång han är också, sist var han ju 53cm lång. Inte säkert att han vuxit något men vore kul om han hade det.


För dom som ännu inte köpt doppresent,
en sån där fårskinn vill vi ha. Kan vara bra att ha till Aron.


How Can Someone Who's Gone Through So Much Pain, Be So Pleased?



Did You Ever Know That You're My Hero...?

Imorgon ska vi till hjärt och lungmottagningen, jag hade helt glömt bort det och kom på det när vi var ute och gick hela familjen. Imorgon ska de titta på Arons hjärta igen, så imorgon kanske man kan få nå svar för vad som är å vad som inte är. Om de ens vet de vill säga.
Mamma ska följa med mig. Alltid lika kul att träffa mamma.

Känns nästan lite konstigt att inte träffa mamma varje dag men nångång måste man ju faktiskt växa upp, och när man har fått barn låter som då är de dax. Det är skönt att inte bo hemma men saknar det endå lite, mammas mat, kunna prata med mamma när man vill utan att känna att man behöver ringa hela tiden. Usch va mammig jag är.

Tänkte också höra med mamma om hon vill baka bullar med mig imorgon också, måste ju bakas inför dopet, massa massa bullar, sen måste jag göra smörgåstårta också, även där ska jag be mamma hjälpa mig. Men dom tänkte jag kanske göra på onsdag-torsdag, det är godast om de får stå ett par dagar. Känns som att jag ber mamma om väldigt mycket, säger ju att jag är mammig.

Vi ska även till uppsala på onsdag,dum som jag är glömde jag boka om tiden till måndag så de blir åka två gånger, först imorgon till hjärt och lungmottagingen, och på onsdag ögonmottagningen för att se hur de går med ögonen. Tur att man inte behöver betala för läkarvården längre, det tog oss en månad att betala 900kr i Arons läkarvård. Så nu är det gratis, frikort fram till september nästa år.
Vi ska även till BVC på tisdag så det är en stressig vecka, precis vad man behöver veckan innan dopet!

Jag måste även hinna klippa håret, och hitta kläder Aron ska ha på sig på sitt dop. Fast vi behöver nog ta med lite extra kläder, Aron har ju en tendens till att kräkas ibland. Påtal om det måste jag nog ta med extra kläder till mig själv också. Får se till att Freddie också får med sig lite kläder.

Aron har börjat få in lite sovrutin nu, han sover vid 2-3-4 där nånstanns och sover lite längre, ibland en timme, ibland två timmar. Är riktigt skönt, fast man får ju vara beredd på att det kan variera totalt som allt annat. Men medan han sover får man andas ut lite, dra ner tempot och vara sig själv en stund. Han kan vara lite bråkig ibland på kvällarna då han är jätte trött men absolut inte vill sova, dom som ammar har tur, de kan amma barnen till söms, det kan inte jag, jag kan inte ge Aron flaskan tills han somnar, han kräks bara då. Gud va man skulle vilja amma. Sparar otroligt mycket pengar och får närheten och de mysiga gullandet. Visst är de mysigt med flaska också, men endå inte samma sak. Visserligen har jag ingenting att jämföra med då jag aldrig ammat men endå.

Igår blev Aron en månad korrigerat. Så nu när han är månad gammal ska han vara EN månad. Helt sjukt, man tappar bort tiden. Så skönt egentligen att inte behöva bry sig om vilken dag det är, vilken månad det är och vad klockan är. Enda gången vi behöver det är när Aron ska till sjukhuset eller BVC. Man kan koncentrera tiden helt på Aron och på Freddie. Resten spelar ingen roll längre.

Nu tror jag att jag har fått ner de mesta, för tillfället kan jag inte komma på något mer jag vill skriva, men kommer jag på något får jag väl helt enkelt lägga till det. Tror jag snart ska göra iordning lite matAron har när han vaknar och blir hungrig. Han har somnat tidigare än vanligt. I Love It.



You Are The Wind Beneath My Wings.


You're Still Number One...

I Torsdags åkte vi till Uppsala.
Vi hade ögonundersökning kl 13.00 men vi var i uppsala till 11.00 ungefär. Vi hade bestämt att vi skulle träffa på Luyinga och Felix innan undersökningen då hon behövde hämta sin dotter strax efter 13.00.

Vi pratade mycket om hur det har gått, vad vi gjort, vikt och allt sån där kul. Var riktigt trevligt att få träffa dom igen, Att träffa någon som är i samma sits är väldigt skönt. Det är en helt annan sak.

Ögonundersökningen gick jätte bra och vi behöver inte åka till uppsala nästa vecka! Vi är fria från uppsala i 2 veckor.
Det känns jätte skönt att vi snart inte behöver åka på ögonundersökningarna. Usch vad jag avskyr dom. Att åka fram och tillbaka till uppsala är inte heller speciellt kul.

Igår gjorde vi inte så myckets alls. Jag vaknade 04.30 av att Aron var hungrig och ville ha mat, så jag matade honom och han somnade om, dock så gjorde inte jag det. Jag kunde inte somna om och satte istället igång ett avsnitt av "Veronica Mars" en serie syrran gnällt om att jag skulle se på, ett avsnitt blev flera avsnitt och medan Aron sov satt jag och tittade på det. Gick ut efter ett tag, köpte lunch och gick förbi BVC, tänkte gå in å väga Aron, jag ville däremot inte klä av och på honom bara för de eftersom han sov så jag vägde med kläder, vikten med kläder var 4.2kg!!!

När Freddie kom hem så fick han ta Aron och jag städade iordning lite, blev dock inte speciellt mycket då jag var för trött. Jag gick till Maxi och köpte cola, ville inte ta bilen, (ni kan nog gissa ut anledningen.)

Somnade till vid 18.00, vaknade igen vid 21.00 av att Aron bara skrek och skrek. Vid 22.00 försökte jag få honom att somna, somnade själv. Aron börjar bli grinigare och grinigare på kvällarna, trött men vill inte sova, riktigt envis liten kille.





Mina Killar.

You're That Part Of Me That I Don't Wanna See...

Idag har vi återigen varit på sjukhuset. Skulle ha ögonundersökning kl 10.00 så vi var där till 9.00 för ögondroppar. Dock så blev inte undersökningen förän kl 11.00 så man var lite smått irriterad över det. Fast egentligen var det väl bara bra egentligen, hade inte nästa undersökning förän kl 15.00 så hade mycket tid att fördriva.
Mötte Stefan och han var så snäll och bjöd på lunch på kebabhouse.

Lilla gullungen vägde 3424gram. Så han är inte så liiten längre. Han var 51cm lång också. My little boy is getting big.

Imorgon ska Aronbarnvakt för första gången. Aron ska åka till farmor och farfar över natten medan jag och Freddie ska på inflyttningsfest hos Johanna. Ska bli intressant att se hur det går för Aron att vara utan oss men det är nog dax för honom att ha barnvakt nu så han vänjer sig vid att mamma och pappa inte alltid kan vara där.

På måndag blir Aron 4månader gammal. Tiden har gått så fort. Känns inte som 4 månader sen han kom men det är det. Idag är han även 2veckor korrigerat. Dvs 2 veckor enligt beräknat datum.
Även så på måndag är vi som sagt med på sjukhuset, även på torsdag är vi med, Då är vårat lilla hjärtegull med också.

Det skulle vara jätte kul att få veta vilka som läser min blogg, vet bara ett par stycken som läser men skulle gärna vilja veta fler. Skriv gärna en kommentar om vilka ni är som läser.

Usch å fy nu är klockan mycket.


Could This Be The Greatest Love Of All?

När ingen ser, när ingen hör, kommer gråten mitt i skratten...

Igår var vi till uppsala, eller blir väl egentligen i förregår, iallafall, i torsdags var vi till uppsala.
Först åkte vi till ögonkliniken, efter att ha fått ögondropparna så kom alla läkare/sköterskor till slut. Det var 5 st olika människor inne i rummet, 7 st med mig och Aron.
I vilket fall, ögonen såg bra ut (Tack och lov) Man såg hur det hade blivit ärr i pupillen där det tidigare var spår av ROP.

Under undersökningen kom jag på att jag hade glömt att betala i parkeringshuset. Oops. Så efter undersökningen gick vi tillbaka till bilen, som tur var ingen böter, så jag betalade och vi gick upp till neonatala avdelningen. Hjärtat vägde 3136gram. Så jag tror inte riktigt vågarna stämde ihop med varandra. Jag tvivlar på att Aron har gått upp 100g på en dag.
Linda tittade lite på Aron också, men de konstaterade att hans kräkningar inte var något ovanligt eftersom han har opererats så var de några frågor skulle vi ringa.

Vi gick till fika rummet så Aron skulle få mat innan vi åkte igen, samtidigt kom jag på att jag skulle fråga om vaccin mot RSvirus då jag läst att barn födda före v35 kvalificerade för att få det. Men det är olika regler på olika sjukhus så i uppsala har de regeln att barn före v26 får vaccin, vilket gör att vi fortfarande är inom regeln. Så när RS säsongen börjar på riktigt och barn börjar bli sjuka börjar Arons vaccin mot RS. Det är skönt att veta att han kommer få vaccin, RS virus vet man ju inte riktigt hur han skulle klara av.


Aron blir grinigare och grinigare och nu för tiden kan man knappt lägga ner honom och gå å hämta något eller vad som helst. Han har blivit så sällskapssjuk att man nästan får dåligt samvete bara av att gå på toaletten. Han verkar vara hungrig konstant, han kräks inte lika mycket längre så han börjar bli sitt vanliga glupska jag. Idag fick även Elisabet se hur grinig lilla söta Aron kan vara. Haha helt hopplös ibland när han sätter den sidan till. Ingenting är bra och man får kämpa för att trösta honom.
Han har även börjat tycka illa om att byta blöja av något anledning, han bara skriker och skriker tills det är över och man tur upp honom igen. Han är så söt den där lilla killen.

Aron har knappt sovit nånting alls idag på dagen. Han har väl sovit ungefär 2h på dagen, sen somnade han vid 20.30 tiden och har sovit sen dess. Han vaknade inte ens när jag matade honom. Han sov igenom maten utan att ens sätta i halsen eller spotta ut. Imponerande. Tänk vilket härligt liv man skulle ha om man kunde sova och äta samtidigt.

Något jag har tänkt på ett tag är att jag är så otroligt imponerad av ensamstående mammor. Jag förstår inte hur de orkar. Eller jo "Man har inget annat val" Det är det som gjort att vi klarat av prematuritet men endå. Hade det inte varit för Freddie hade jag säkert gått in i väggen för länge sen. Hur mycket jag än älskar Aron, så behöver jag få gå runt i lägenheten ibland utan honom på armen. Blir enklare sen som tur är.
Lägenheten är totalt stökig och ser ut som en bomb släpps här. Man har aldrig tid att städa och när tiden finns, finns inte orken. Man känner hela tiden att man vill städa men varje gång man börjar så avslutar man det aldrig. Det finns alltid något i vägen. Så alla ensamstående mammor: Jag beundrar er djupt.


När man tänker efter, vilken otrolig tur man har egentligen, när man får höra om andra prematura bebisar, som kanske inte klarat sig, eller klarat sig med flera komplikationer känner man verkligen att Aron kämpade verkligen, han ville verkligen överleva. Jag satt och diskuterade lite med en annan prematur mamma, och hade det inte varit för livsviljan hos prematura barn, hade de aldrig överlevt, sjukhusen må ha otroligt många jätte bra maskiner, men utan viljan att leva hjälper inte maskinerna. När man tänker på hur nära vi var på att förlora Aron, bryter man ihop inombords. Att prata om det gör mig helt tårögd, endå känns det nästan som man måste acceptera faktumet att vi kunde ha förlorat honom för att gå vidare från det kapitlet, men att acceptera en sån sak är inte det lättaste att göra. Läxan att lära sig att livet är orättvist, är hård.

Nej usch detta blev ett långt inlägg. Nu måste jag sluta.





Otroligt att något så vackert var i min mage, hela tiden. Så svårt att tänka att han låg där inne, så perfekt, så underbar. Du är
Verkligen
det vackraste i hela världen.
Jag älskar dig så otroligt mycket hjärtat.









Some People Wait A Lifetime, For A Moment Like This...

Det har gått ett par dagar sen jag skrev sist.
Varje gång jag sätter mig ner och försöker skriva så vaknar Aron och vill inte alls låta mig skriva. Men nu ligger han i sängen och sover, jag tror Freddie har lagt sig brevid.

Imorgon får se vi om operationen han genomgick hade någon verkan, Hoppas verkligen den har det. På lördagen, dagen efter operationen vägde han 3110gram, idag när vi var på BVC vägde han 3030gram. Han kräks väldigt ofta så han har gått ner i vikt. Jag hoppas verkligen att han har gått upp i vikt till imorgon när vi ska till uppsala. Jag hoppas det har vänt tillbaka.

Annars så har veckan varit ganska lugn, bortsett från allt kräkande. Ju äldre Aron blir ju mer skriker han. Ibland är det enda som duger att gå ut och gå med vagnen. Det har funkat näst intill varje gång då han är otröstlig, de gånger man har tid att gå ut och gå iallafall. Annars så är det bara försöka med allt man kan komma på för att få honom lugn, vanligtvis funkar mat. Nästan alltid funkar mat.
Tycker den där ungen jämt är hungrig.

Var som sagt på bvc idag. Lillkillen är 47,5 cm lång och han vägde 3030 gram. Nästan som mig när jag föddes. Jag var 48cm lång och vägde 3030gram. Efter vi hade varit på bvc gick vi runt lite, skulle gå och handla så jag tänkte att vi kunde gå till coop. När jag var i närheten av coop kom jag på att vi inte varit och hälsat på mina lärare så vi tog en titt förbi skolan också. Satt där, pratade med gamla lärare och fikade med lite thé.

Sen efter det gick vi till coop. Handlade lite och begav oss hemmåt. Var hemma i kanske 1½ h sen gick vi ut igen. Aron var jätte trött men ville inte alls somna. Så fort han hamna i vagnen somnade han. Vi gick till leklust och skulle kolla efter något där man kan ha hand och fotavtryck. Det blev en ram. Därefter gick vi ner mot stan. Vid busstorget mötte vi en gammal klasskompis och 2 andra. Pratade med dom en stund. Värmde Arons mat vid busstorget, sen gick vi ner och satte oss på torget där Aron fick mat.

Gick hem senare. Skulle göra hand och fotavtryck, det var inte lätt att få något bra avtryck, men tillslut gick det. Ramen och leran skulle in i ugnen där de blev bränt så det gick inge bra och blev ingen ram och inge hand och fotavtryck. Men men that's life.

Har även fått hjälp av Moa med min fiina blogg. Tack så jätte mycket. (Nån dag, ska jag lära mig! Börjar få lite kläm på det iaf.)



Fot 1 dag gammal 7/6 vs fot 3½månad 24/9





















Hand 1 dag gammal 7/6 vs Hand 3½ månad 24/9


Aron efter vi har varit ute och gått till leklust och ner på stan idag.

You brought my life back...

Idag har vi varit till sjukhuset, igen!
Vi mötte upp moster sandra på sjukhuset för att få lite sällskap, springandet började med att först springa till ögonmottagningen, där fick vi ögondroppar, sen fick vi springa till 'öra, näsa, hals' där vi gjorde hörsel test. Testerna gick jätte bra och hon som tog testet var jätte nöjd. Aron verkade inte bry sig så mycket bara han fick mitt finger att suga på. Vad skönt de ska bli om han lär sig suga på sina egna fingrar. Efter testet fortsatte springadet tillbaka till ögonmottagningen, vi skulle ha haft med kameran idag men då de tyckte att ögonen ser lite (!) bättre ut så tyckte de att kameran inte behövdes (TACK OCH LOV) Jag hatar den där kameran. Som sagt, ögonen har gått tillbaka liiite, det kan gå tillbaka helt, men det är ingenting vi ska hoppas på.

Efter ögonmottagningen sprang vi till neonatala avdelningen istället, vi stog och väntade utanför för att jag är förkyld, vi fick ett rum på samvården som vi fick vara i sålänge eftersom jag inte vill vara i familjerummet, och dom vill nog inte ha mig där heller för smitta andra barn vill jag absolut inte göra. Vi var på neo för att väga, den "lilla" killen väger hela 2965GRAM!!!! Jippie!
Sen träffade vi Richard som skulle kolla lite på honom då fåniga mamma är lite små nojig att han ska bli sjuk. Men eftersom jag är sjuk och freddie är sjuk vågar jag inte ta några risker, hellre kolla en gång för mycket än en för lite. Richard tyckte att allt såg bra ut. 

Som sagt så är vi sjuka här i den lilla familjen, eller Aron verkar ju vara frisk som tur är, men vi andra två är förkylda och gnäller som små ungar. Haha nejdå inte riktigt så illa är de inte. Men det blir nog sittandes hemma imorgon. Jag håller på att bli galen på denna stökiga lägenhet så om Aron sover imorgon ska jag städa. Det är så svårt att hålla det städat då Aron tycker så mycket om att vara med mamma och pappa. Men som sagt, sover han blir det städdag för mig! Jag skulle gärna vilja tvätta också, efter en-två veckor ser våran tvättkorg ut som den gjorde när jag bodde hemma och vi var 6 personer, våran lilla familj är tre personer men ger lika mycket tvätt. Lilla Aron tycker om att kräkas på oss. Tyvärr är soffan lite utsatt av Aron också.

Min lilla tjockis har börjat ha på sig 50 kläder nu också, utbudet av kläder är så mycket större när man kan använda ALLA hans kläder. Visserligen får man vika upp lite i armarna, benen brukar funka iallafall. Han har ju ganska långa ben. Det har han absolut inte fått från mig. Jag har korta ben och kort överkropp. Freddie som har långa ben.


I lördags var vi ut till Emmas föräldrar och träffade Emma. Aron har fått en gudmor nu. Min bästa och äldsta vän, Emma Kristina Westerberg. Den människa jag verkligen vill ge en viktig roll i min och Freddies sons liv. Hon har varit en viktig del i mitt liv, och utan henne skulle jag inte vara jag. Hon är en underbar människa och har alltid varit. Jag är stolt över att hon vill vara Arons gudmor. Och jag är stolt över att vara hennes vän.

Just nu ligger Freddie och sover i sängen, Aron ville absolut inte sova i vaggan så han ligger här brevid mig medan jag sitter här, skriver blogg, samtidigt som jag tittar på PS. I Love You. Känner inte riktigt att jag hänger med så mycket i filmen, den verkar väl ganska bra, tror jag. Glöm vad jag sa, Aron verkar vakna till liv nu. Vi får se hur det blir med sovande inatt. Skulle vara skönt att få sova eftersom jag är ganska förkyld. Men Lilla busfröet bestämmer. 

Det är inte långt kvar tills Arons beräknade datum, det är på torsdag så eftersom klockan är efter 12 nu så är de bara två dagar kvar, Elisabeth hade rätt om att Aron kommer väga över 3000g innan beräknat, Det ska bli kul att se hur mycket han väger på torsdag. Can't wait.

 



Till Dom människor som inte förstår hur liten min lilla pojke är. På denna bild har vi Aron, född 6/6-08 t v.
Och Den andra gossen heter Liam (Ellens syssling) född 4/6-08. Så det skiljer 2 dagar mellan dessa pojkar.

The greatest thing is just to love, and be loved in return

Inte uppdaterat på ett tag så nu tänkte jag berätta vad vi har sysslat med denna vecka.
I torsdags var vi på ögonundersökning och fick höra att vi var på gränsen till behandling, men det var inte riktigt dags än. Vi ska tillbaka imorgon och på dom lät det väl som att det kommer vara dags för behandling, men vi får se imorgon. Är det dags för behandling så blir det laser behandling på tisdag, Isåfall blir jag och Aron kvar på sjukhuset över natten eftersom Aron kommer bli sövd isåfall.

Freddie börjar jobba imorgon och kan därför inte vara med. Denna laser operation är inte stor eller krävande för Aron och därför är det dumt att ta ledigt eftersom Freddie börjar imorgon. Det är bra om han får behålla sitt jobb.

Vi var och hälsade på Madelene och Evelyn i fredags och gick tillsammans till Coop. När vi var påväg tillbaka träffade vi på Mikaela, och Bella med sin son.  Vi stog och pratade en stund, Sen var det dags att gå vidare.
På kvällen kom Elisabet och Fanny förbi och hälsade på, tog med sig godis och cola.

Lördags, igår, åkte vi till grisslehamn, då var det dags för dop och jag fick äntligen träffa min lilla kusin, (inte så liten jämfört med Aron, men det är ju ingen) På dopet träffade vi även en pojke som var 2 dagar äldre än Aron, så när vi ställde dom brevid varandra såg det ganska fånigt ut, Man kunde knappast tro att dom var lika gamla.
Jag såg inte så mycket av själva dopet, vi hade en liten herre som ville ha mat, och jag fick absolut inte stå och mata vid dopet så jag fick sätta mig i köket. (dopet hölls inte i en kyrka)
Efteråt blev det mat och fika och självklart de roligaste, presentöppning.

När hela detta roliga kalas var slut åkte vi till min mormors, (arons gammelmormors) stuga där blev det mys kväll med lite släktträff. Det var jätte trevligt och Aron och Ellen hoppade runt från person till person. Alla vill mysa med de söta bebisarna.
Vi sov kvar där och åkte hem idag.
Sen vi kom hem har vi inte gjort så mycket, mest setat här och njutit av att vara hemma. Finns det något bättre än hemma?

Jusste, I fredags fick jag hem mitt preemie hjärta, ni vet, hjärtat som symboliserar för tidigt födda. Det är jätte fint och jag är jätte nöjd över det.




















Trodde Aldrig Man Kunde Älska Någon Såhär Mycket..


Tidigare inlägg
RSS 2.0