Have You Ever Tried Sleeping With A Broken Heart...

Ibland önskar jag att jag kunde plocka ut mitt hjärta, när allting känns jobbigt, att bara kunna plocka ut det. Jag skulle säkerligen inte må bättre då, men det känns endå som att jag har ett hål i hjärtat. Jag mår bra, jag är lycklig, och allting fungerar superbra.

Men det där hålet spökar, det har inte läkt igen, jag tror nog inte det någonsin kommer läka igen helt, utan blir nog en sån där sak som man lär sig leva med. Jag vet inte riktigt vad som gör att alla känslor kommer upp just nu. Men det slår upp nya tankar hela tiden.

Idag på bussen till jobbet satt jag och tänkte på hur egoisitisk jag känner mig. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men på något sätt känns det som att jag är egoistisk för att ens tänker tanken på att vilja ha fler barn.
Jag vet att oddsen för att något liknande skulle hända igen är ytterst liten, men den finns fortfarande.

Och till min skräck så hittade jag en sida där det står att risken att föda förtidigt igen är 16%, jag hade för mig att risken var ca 5-6% så nu kommer jag nog vara ännu mer nojig över det hela och få ännu mer dumma tankar.

Tänka positivt var det ja...

"Om du fött för tidigt innan, så är det en riskfaktor för prematur födsel i senare graviditeter. En stor amerikansk studie rapporterade att risken för spontan prematur förlossning under nästa graviditet var ungefär 16% för kvinnor som födde för tidigt första gången. Risken ökade ytterligare med fler för tidiga förlossningar. När en kvinna fött för tidigt två eller tre gånger, var risken 41% respektive 67%. Studien visade också att påföljande prematura förlossningar vanligtvis hände inom två veckor kring den tidigare graviditetens längd."


http://se.babycenter.com/preconception/tryingforanother/prematureriskthistimetooexpert/



Sådär, nu har jag spenderat säkert 1½timme åt att grubbla över den nya informationen, this is gonna be a fun night..






Jag är svag, men också stark.





"Jag fick en annan sorts barn. Det var inte vad jag ville, men nu blev det så.
Jag vill att folk ser henne för den hon är, inte för den hon borde vara.
När människor säger att hon kommer ikapp, menar de att hon inte duger som hon är,
eller hur? Och att det som hände kan göras ogjort, bara vi ser tiden an en smula. Jag blir så arg."
- Tina Wiman


Det är inte första gången jag citerar Tina Wiman, och jag kan nog nästan garantera, att det är absolut inte sista. Hon är väldigt duktig på ord, på att sätta ord på känslor.

Jag håller just nu på och läser om boken, jag plågar mig själv, gråter när jag läser den, känner hur hjärtat värker, jag minns smärtan i själen, Jag minns hur det känns att gå runt i korridorena på sjukhuset, mellan förtvivlan och sorg.
Jag känner mig delvis dum som läser om boken, för jag blir nere, jag mår psykiskt dåligt, och jag vet om att boken får mig att känna så. Men samtidigt känner jag att jag måste läsa den, om och om igen. För på något sätt får jag samtidigt bekräftelse, att jag är inte ensam om mina känslor, det finns fler. Jag är inte ensam om att känna sån enorm skuld, för allting, för att jag inte kunde hålla honom kvar i magen, för att jag inte kunde skydda honom från allt ont, sen kunde jag inte ge honom den mat han behövde, och nu har han troligtvis skador på lillhjärnan, och allt detta, känns som helst och hållet mitt fel, då det var jag som borde hållit honom kvar i magen.

Jag vet att alla människor säger att det inte är så, det finns inget jag kunde gjort, jag ska inte älta i saker. Men hur ska jag låta bli att älta, när det känns som att jag blir påmind hela tiden. Det känns som att jag bara gnäller med mina känslor om allting, Aron fyller snart 2 år, och jag borde ha kommit över det här nu. Jag borde vara glad och lycklig över att han lever, och mår bra.

Och misstolka mig inte, jag är lycklig varje dag över att han lever och är det lyckliga barn han är, men samtidigt så känns det som att alla människor vill att han ska vara annorlunda, som Tina skriver i texten " han kommer ikapp", men han kan ju inte komma ikapp sig själv, eller? Jag menar, han utvecklas i den takt han klarar av, jag förväntar mig ingenting från honom. Jag vet att han kommer lära sig allting när han är redo för det. Varken före, eller efter.

"Jag vet att hon inte ålar eller klappar händerna, eller gör alla de tusen andra saker som barn i hennes ålder gör. Jag vill inte veta vad hon borde göra. Jag vill bara få vara ifred och i alla fall låtsas som att allt är som det ska vara"

Vad spelar det för roll i vilken takt man lär sig saker? Vad spelar det för roll om han kan göra precis allting barn i hans ålder kan? Skulle det göra honom till ett lyckligare barn ? Nej det skulle det inte. Omgivningen skulle vara lättare, självklart, men han skulle inte vara lyckligare för det. Lyckan i Arons ögon när han lär sig något, är obetalbar. Han får kämpa hårdare, men han blir så lycklig. Han tar ingenting för givet.

Människor kan få säga vad de vill, men Aron kan aldrig utvecklas snabbare än vad han kan. Och jag förväntar mig ingenting sådant heller. Han får ta saker i sin takt. Det enda vi kan hjälpa honom med är att träna. Men för mig är han redan helt perfekt. Han kommer aldrig kunna göra mig besviken.


When I lose the will to win...

...I just reach for you and I can reach the sky again.


Förra veckan jobbade jag 4 dagar, jag älskar när det blir så, när jag får jobba flera dagar. Förhoppningsvis blir det fler den här månaden då Aron börjar dagis i februari och jag då inte får föräldrapenning längre. Jag har fortfarande inte hittat något jobb, det börjar kännas hopplöst, men man får inte ge upp.

Jag är ju fortfarande kvar som köksbiträde på lasarettet då de behöver extra personal. Det var länge sedan jag kände av något när jag jobbade, det är nog nått år sedan eller så.
Men häromdagen när jag jobbade, fick jag en så vidrig känsla, fick mig att verkligen må illa. Mår illa bara jag tänker på det.


Känslan jag fick var en känsla jag fick när jag gick i korridorena på neonatal avdelningen. En känsla av ensamhet, rädsla, oro och hopplöshet. Den känslan jag hade när jag bara längtade hem, längade att komma bort från sjukhuset.


Ja det är nog säkert ett år sedan, jag kände den känslan. Jag kan lova att jag har inte saknat den känslan ett dugg.
Jag trodde nog nästan att jag skulle slippa dessa känslor i framtiden, eller ja, iallafall tills jag blir gravid igen. Men jag trodde inte att den skulle smyga sig på bara sådär. Men det är väl så, när man minst anar det.


Kommer man nånsin över det här? Slutar dessa känslor nånsin komma? Eller kommer dom fortsätta att smyga sig på då och då?


Funderar på att gå ner och hälsa på, på neo när vi ska till uppsala nästa gång, de brukar alltid vara uppskattat att titta ner.




There's only one way to find out, som man brukar säga.



Du var den bästa presenten jag kunde få till studenten.

Jag kommer alltid älska dig och finnas för dig hjärtat.

 







The Sun Came Up, And Reality Set In..

Nu är det ett bra tag sen det uppdaterades något. Jag har helt enkelt inte orkat..
Men ska uppdatera lite.

Några av er vet redan, andra får veta nu.
Freddie och jag har gjort slut nu och allt känns rent ut sagt skit.

Anledningarna till att det tog slut är för att det funkade helt enkelt inte, var mitt beslut för jag mår inte bra i förhållandet. Det känns inte bra och det känns inte rätt längre.
Mer ingående tänker jag inte gå in.

För att folk ska slippa fråga hur det känns å hur jag mår kan jag skriva upp min situation just nu och vad som går runt i mitt huvud.

Jag har inget jobb, jag har ingen säkerhet. Jag har ingen aning om vart jag står om en vecka, ännu mindre en månad.
Jag var på en arbetsintervju i onsdags, en grupp intervju och jag väntar på svar för att se om jag kom vidare till en enskild intervju å en större chans till att få jobbet. Jag hoppas på de bästa.

Får jag jobbet så har jag åtminstonde en inkomst, nu har jag ingen.
Då har jag en chans att få behålla lägenheten, eller åtminstonde flytta till en mindre lägenhet.

Får jag inte jobbet, då får jag inte behålla lägenhet, då kommer jag inte ha någon inkomst utan enstaka föräldradagar kvar och barnbidrag.
Jag kan söka soc, men har hört att dom är noga på att man inte får ha pengar alls, jag har ca 20 000 i aktieobligationer som jag inte ens vet om jag kan få löst, å i vilket fall, vill jag ha kvar dom där.
Så sov kommer bli svårt att få inom närmsta framtiden.

Jag kommer förlora mitt hem och får troligtvis flytta hem till mamma och pappa igen, vilket jag inte känner mig speciellt bekväm med, tror inte heller dom är så jätte sugna på idén, även om jag vet att dom skulle ställa upp.

Hela min värld har satt sig på sin kant, o jag vet varken ut eller in.
Allting som kändes så rätt, har helt plötsligt blivit fel och känns som att världsuppfattningen över lag blivit sned.

Så, ni behöver inte fråga hur jag mår. Jag kommer säga att jag mår bra. Men med detta i bagaget, hur bra tror ni egentligen jag mår?

Jag är livrädd.. Inte bara för min skull.. utan för Arons skull. Han har så himla svårt att sova någon annanstanns än hemma, hemma i sitt eget rum, där han har sin trygghet. Jag vill inte att han ska förlora den tryggheten han känner i sitt rum.
Vill inte att han som är så van vid att ha mamma och pappa hos sig, att ha ett lugn runt sig, helt plötsligt ska hamna i en kalabalik med en hund, morbröderna och mormor o morfar.

Jag vet inte hur hans tanke bana funkar, hur han skulle fundera över hela situationen.
Jag är mest rädd över att han ska känna sig övergiven, när han kommer hoppa runt mellan att bo hos mamma, o sen hos pappa, men inte längre mamma och pappa tillsammans.

Jag önskar att hela situationen var annorlunda. Jag önskar att de inte behövde vara såhär. Jag önskar att alla våra drömmar tillsammans, vår framtid tillsammans skulle hända.
Men jag vet att det inte kommer funka. Vet att ju mer vi utmanar det, ju större blir glipan mellan oss, och till sist kommer vi ha hela världen imellan oss.

Jag önskar saker och ting kunde vara annorlunda, men det här är den framtid vi får.
Vi får helt enkelt göra det bästa av allting..





A drop in the ocean, a change in the weather...

Satt häromdagen och skrev i min bok till Aron.
Satt samtidigt och läsa den, läste inte allting, men läste det mesta.
Det är snart ett år sedan han öppnade ögonen första gången, den 18 juni var första gången han öppnade sitt ena öga, det andra ögat öppnade han den 20 juni för första gången.

Det är så otroligt häftigt att se när ett barn öppnar ögonen för första gången, och nu menar jag inte första gången utanför magen, utan första första gången. Arons ögon var ihopväxta när han föddes, som de flesta barnens ögon är då de föds extremt för tidigt, tror det är runt v 25-26 barnen öppnar ögonen i magen.
Aron öppnade sina i v27. Vet inte om det berodde på infektionen, eller om de var som läkarna sa, att han kanske t o m var i slutet av v 24 när han föddes, det får vi aldrig veta.

Jag satt nyss och läste de senaste blogginlägget jag skrev, slogs av meningen:
" Jag har fått gå och lägga mig på kvällarna, utan att veta om han skulle leva dagen efter.  "
och jag känner hur hemskt det är. att se det skrivet i ord, och veta att det är jag som skrivit det, att jag faktiskt varit med om det, att inte veta om Aron skulle leva nästa dag.
Ingen som inte varit i den sitsen kan någonsin förstå, den känslan, och den rädslan. När man vet att sitt barn är sjukt, så sjukt att det finns en risk att barnet inte klarar sig.

Vi låg på sjukhuset, vi pratade med andra där, första veckan vi var där pratade jag med en mamma som fick tvillingar, ena tvillingen överlevde inte. Man kan inte förstå den känslan, jag kan inte på något sätt förstå hur hon kände sig, men just då, försökte hon bara hålla sig stark för sin dotter som fortfarande levde.

Efter vi kommit hem och var utskrivna, klara med ögon operationen och allt, fick vi höra om ännu ett par, ett par jag pratat ganska mycket med då jag och Aron låg på sjukhuset för operationen, att deras barn inte klarat sig.
Allt känns så orättvisst, det finns ingen som kan styra över vilka som får leva och vilka som inte orkar, men ingen föräldrer, vare sig det är en hemsk människa, eller en bra människa ska behöva gå igenom att förlora sitt barn, det är inget man önskar ens sin värsta fiende.

Jag förstår inte ens hur människor kan säga sånt i "stundens hetta". Pratade med en mamma vars släkting sagt att "hoppas nånting går fel" då denna mamma var gravid. Och då funderar man lite på, hur människan tänker?
Hur kan man säga något sånt om ens barn, om ett liv som tar form.

Nej det finns människor här i världen jag aldrig kommer förstå mig på, människor jag inte ens vill förstå mig på.
Alla människor må vara olika.. Men finns nog inga många som kan hålla med om att säga såna saker är "acceptabla"




Jag skriver ju en "dagbok" till Aron, en bok han kommer få sedan, som han kommer kunna läsa, dels om hans födsel, dels om hans vardag och hur han lär sig o mina känslor o liknande. Och det är något jag tycker nästan alla borde göra. Jag tycker det är bra på två saker, just för att då kan man komma ihåg på ett annat sätt, om jag läser ur den kan jag komma ihåg allting lite bättre, komma ihåg känslorna och tankarna.

Dels är det bra, för om något t ex skulle hända mig, så kan han läsa i den boken, och få veta av mig, hur mycket jag älskar honom, och det är ovärdeligt. Men vi hoppas ju att jag själv ska kunna berätta för honom om hans uppväxt, om hur mycket jag älskar honom och hur rädd han har gjort mig under sina dagar. De ska han få veta!

Nej nu är det nog dax att avsluta här, klockan börjar bli mycket.

God natt, min skatt.





It's not over...

Saker jag kan störa mig över hos folk är att när jag pratar om hur jag mår och känner över hela situationen när Aron föddes, så reagerar de flesta som att jag borde glömma det, tänka på hur bra allting har gått osv.
Hur tänker folk då?
Hur ska jag kunna glömma det, när jag inte ens vet om dom handlade rätt kring allting.

Jag kommer in, säger att jag haft sammandragningar hela dagen, och har en stor blödning, och BM tycker det är helt okej för mig att åka egen bil?
Jag förstår inte hur de tänkte, varför det tyckte att det var okej för mig att åka egen bil, att en ambulans vore onödigt, och att de inte gjorde en "snabb" undersökning för att se om förlossning var pågång, utan nej, de skickade iväg mig, med egen bil, sittandes, och gåendes.

Folk tycker då att jag gjorde fel som åkte till BM istället för förlossningen direkt, jag som första gångs föräldrar, som inte var beredd på en förlossning över huvudtaget, åker till barnmorskan där jag kände tillit.
Det kanske var dumt av mig, men det var så jag handlade, Jag tänkte inte alls på en förlossning, jag tänkte på missfall.
Jag tänkte att det tar mig 40 minuter, MINST, att åka till uppsala, medan det tar mig ca 2-3 minuter att åka till MVC.

Jag kan inte sluta tänka på allting, Självklart är jag mer än tacksam över att Aron klarade sig, jag vet inte vad jag hade gjort annars. Han lever, han andas och han är precis som vilken bebis som helst, och det är för mig, ett underverk.

Men det är inte över.
Aron är 1 år, han borde vara 9 månader.
Han föddes förtidigt, och han överlevde.
Han har inga problem med några organ, ingen hjärnblödning, inga lungproblem, och inga skador man kan se nu.

Men, det finns fortfarande massa saker, det finns massor av saker som kan hända, utvecklingsmässigt, han kan få sjukdomar. Även om många barn som föds extremt för tidigt växer upp som helt friska barn, är detta inget jag tänker förvänta mig. Jag hoppas innerligt att Aron inte får några men, men jag kan aldrig vara säker.

Jag oroar mig varje dag för allt som kan hända. Jag värdesätter all min tid med Aron. Han har fått en orättvis start i livet, ingen kan säga något annat, men alla antar att eftersom han nu lever så finns det inget att oroa sig för, ALLT ÄR BRA. Är det verkligen bara jag som försöker att förbereda mig utifall att han inte blir som alla andra barn?

Jag går inte och tänker på detta varje sekund, det är inte det jag menar, men jag har det alltid i baktanken. Efter att ha läst om barn och barns utveckling ser jag allt han borde göra, och det han inte gör.
När han var 4 mån KORR, så såg jag att han inte tog saker, att han inte kunde, jag visste att de skulle påpeka det på sjukhuset, för jag visste att de tillhör de vanliga att kunna det.

Jag struntar i att Aron utvecklas senare ( Även om han nu kommit ikapp )
Jag struntar i att han inte kan sitta, han lär sig krypa, han krälar runt och visar vad han vill. Jag är stolt för allting han gör, samtidigt som jag är rädd att något ska hända, att de ska hitta något avvikande.

Jag vill inte höra att allt är bra nu, att allting har gått bra.

Jag vill inte höra människor säga att jag ska sluta tänka tillbaka och se frammåt.

Jag har sett min son kämpa för sitt liv, när han borde ha legat trygg och säker i min mage,
jag har sett honom sluta andas, för att han varit sjuk.
Jag har sett honom skrika, utan att få fram ett ljud.
Jag har tvingats se på, utan att kunna göra något, utan att ens kunna ta upp honom i min famn, krama om honom, smeka hans rygg och säga att allting kommer ordna sig.

Jag har fått gå och lägga mig på kvällarna, utan att veta om han skulle leva dagen efter.

Jag kan inte bara "släppa det" och gå vidare, jag bearbetar, det tar tid, och det gör ont.

Igår tittade jag på filmer från sjukhuset som vi spelade in, såg den där lilla lilla bebisen, det är helt ofattbart, det är ett mirakel att den där lilla lilla bebisen ligger i sin säng just nu, sover så fridfullt, som om han aldrig haft några bekymmer i världen.

Jag tror på mirakel, för jag har sett ett mirakel.

"Home is where the heart is"

Mitt hem är där Aron finns.
Det kommer det alltid vara.



Du kommer aldrig kunna förstå, att jag älskar dig så...
Du kan få mitt hjärta att bli helt med bara en blick,
du får alla problemen att försvinna bara att av le.

Du är det vackraste i världen.


Min "lyckliga" studentdag, var den värsta dagen i mitt liv.

Idag är för många en lycklig dag, idag är den dag då många går ut i vuxenlivet med stolt steg. Studenten, då man får lite mer bekräftat, att nu är jag vuxen. Att man äntligen får lära sig stå på egna ben, utan sina föräldrar, och utan tryggheten med lärare och klasskamrater. Ja idag är en lycklig dag för alla dessa studenter med en vit mössa.

För precis ett år sedan skulle min lyckliga dag komma, den dagen man har väntat på hela livet, den dagen då man skulle få känna att "Jag, jag är vuxen"
Man skulle få fira med sina vänner att man har klarat av alla jobbiga år i skolan, att man faktiskt klarade det.

Min "lyckliga" studentdag, var den värsta dagen i mitt liv.


Jag hade precis som alla andra längtat så innerligt efter att ta studenten, när man var yngre gick vi alltid ner på stan och tittade på studenterna när de stog i sina vagnar, med champagnen i högsta hugg och sjöng för glatta livet "FÖR JAG HAR TAGIT STUDEEEENTEN, FY FAN VAD JAG ÄR BRA"
Man såg de människorna, såg deras lyckliga och förväntansfulla ansiktet stråla över hela stan.
Och jag, jag skulle äntligen få bli en del av det. Jag skulle äntligen få skrika ut av gläde "JAG HAR TAGIT STUDENTEN" Jag har fortfarande aldrig skrikit det, jag har aldrig tagit studenten.

Jag har aldrig fått det där avslutet alla andra får,
De flesta vet ju redan det här,
Men igår var det 1 år sedan jag blev inskriven på sjukhuset, med prematura värkar. Jag blev sängliggandes för att Aron inte skulle födas. Så natten till min student låg jag och kräktes, och hade värkar.

På min studentdag, låg jag och tittade på klockan säkert varje kvart, och noterade vad mina klasskompisar gjorde, jag hade ju lärt mig schemat utantill, så för varje ny grej mina klasskompisar gjorde, så grät jag.
Jag ville ju så gärna vara lika lycklig som alla andra, jag ville ju få känna glädjen över att äntligen få ta studenten,
Istället var jag livrädd,
jag var livrädd att på min student, så skulle jag förlora min son.

Dagen gick så oerhört segt, och alla sköterskor som kom in, påminde mig ju självklart genom att säga
 " Jag hörde att du skulle ta studenten idag, stackare, försök att inte tänka på det så mycket"
Jag vet att de sa det av medlidande, jag vet att de inte ville påminna mig, utan ville istället ge mig lite tröst.
Men för varje läkare, eller sköterska som sa detta, grät jag så oerhört mycket inombords.

Jag önskade att allting bara kunde spolas tillbaka. Jag ville inte vara med om detta, jag ville inte leva i ovissheten om min son kommer överleva eller inte. Men det fanns inget som kunde göras. Jag hade värkar, min son skulle födas, troligtvis extremt förtidigt.

Allt jag ville göra var att resa mig upp ur sängen, springa därifrån och bara gråta som ett litet barn. Istället gjorde jag allt jag kunde för att verka "modig" och för att skydda mitt barn.

Idag, hela dagen har jag kännt en sån stor sorg, för varje student jag ser blir jag så deprimerad, Jag är glad för deras skull, men för min egen så blir jag så ledsen. Jag vet att det är egoistiskt av mig att tänka såhär, Jag hade ju inte legat där om de inte vore för min sons skull, jag ångrar verkligen inte att jag offrade min student för Arons skull, det skulle jag göra om vilken dag som helst.

Men studenten är en sån stor händelse i en människas liv, det handlar inte om att festa och supa sig redlöst full, och få presenter. Det handlar om att bli vuxen, få stå på egna ben och våga sig ut i livet, utan ett skyddsnät.
Jag har gått ut gymnasiet, men jag har inte tagit studenten.

Jag är glad över att jag hann gå ut skolan iallafall, Jag hann gå sista dagarna, sista lektionen till och med. Det enda jag inte hann var just studenten, själva avslutet.

Jag vet att jag ska vara glad över att min son överlevde, och tro mig det är jag.
Jag vet att han inte hade överlevt om jag hade varit på studenten, och firat med mina vänner.

Min son, min Aron, mitt hjärta.
Du är verkligen hela min värld, du är det enda i mitt liv som alltid, kommer vara förevigt.
Min kärlek och stolthet för dig kommer aldrig nånsin försvinna.
Du är det bästa jag har, och bästa en mor kan önska sig.
Utan dig vore jag verkligen ingenting.
Det är för dig jag vaknar på morgonen, det är för dig jag ler.
Du är anledningen till att jag mår bra.
Allt hemskt som händer i världen, kan du ta bort med ett enda leende.



Hur ska jag våga älska dig när varje liten nedgång blir till ett avsked i mitt hjärta?

Det här är en bok som jag verkligen vill ha. Jag längtar efter att jag kan köpa och läsa den.
Boken är skriven av Tina Wiman som är mamma till 4 barn, varav 3 är prematura. Efter 4:e barnet började hon skriva den bok nästan alla vi prematurföräldrar behövde. Inte en bok om barnen, utan en bok om föräldrarna.

Jag har läst ett par texter på hennes blogg, och jag kan fortfarande inte läsa dom utan att börja gråta, det är helt sjukt, spelar ingen roll om jag sitter här hemma själv, eller om jag har vänner här, jag klarar inte av att läsa det, de påminner för mycket. Hon har en förmåga att beskriva känslorna på punkt och pricka, man känner igen sig direkt, man känner igen känslorna.

Läser man hennes texter hamnar man på sjukhuset igen, man dras tillbaka till den tid som man aldrig trodde skulle ta slut. Känslan av hopplöshet, att inte kunna rädda sitt eget barn. Dom känslorna man helst vill glömma.

Jag kan inte läsa ett blogginlägg, och jag ska försöka ta mig igenom en bok på över 200 sidor.
Jag kommer nog skicka ut Freddie och Aron, så jag kan sätta mig på balkongen och bara läsa, läsa, och läsa.

Det är en bok som jag BEHÖVER läsa. Även om jag hellre låter bli med tanke på alla känslor de kommer riva upp. Men jag känner ett sånt starkt behov av att läsa den.

Boken heter Våga Älska och är skriven av Tina Wiman.
Finns bl a att köpa här






I'm Strong On The Surface, Not All The Way Trough..

De flesta som läser min blogg, har en eller upprepade gånger sagt att jag är stark, vi är starka som klarar av. Men ärligt talat, jag är inte ett dugg stark, sure, jag är stark för Arons skull,  inte för min egen, hade det inte varit för Aron så hade jag inte varit så här stark,

Jag menar, vi gör som alla föräldrar gör, vi tar hand om vårat barn, vi accepterar att vårat barn kom för tidigt, vi accepterar att Aron är "lite efter" i sin motoriska utveckling, vi kan inte göra annat, vi adopterar ju inte bort honom och säger "vi ville ha ett friskt och fullgånget" barn.

Den hela grejen är att vi är inte starkare än andra föräldrar, vi har bara blivit lite hårdare prövade.

Även om jag visar min "yttre styrka" så betyder de inte att jag inte gråter och är livrädd inombords. Jag vet alla men Aron kan få, och hade jag fått välja hade jag hellre inte vetat de. Men sånt är livet, det finns så mycket han kan råka ut för, just för han är prematur, men även sånt han kan råka ut för, för att han är människa.

Hade vi kunnat välja hade vi självklart låtit Aron ligga kvar i magen, slippa allt hemskt han har gått igenom, men saken är den, att vi får inte välja, vi tror att vi har så mycket valmöjligheter här i livet, men de har vi inte.

Jag kan inte välja att gå ifrån, lämna allt detta jobbiga,
och tro mig, på sjukhuset, satt jag i bilen på parkeringen och funderade på om jag skulle åka, bara lämna allt, för jag orkade inte se Aron lida.
Men jag kunde inte välja att starta bilen och åka därifrån,
För vad som än hade hänt, så är Aron min son, personen jag älskar mest i den här världen, det är för mig omöjligt att lämna honom.

För även om jag hade kunna starta bilen, åka därifrån så skulle jag ju inte för en sekund sluta tänka på honom, så för mig är de inte styrka, jag är inte stark. Jag ville åka därifrån för att slippa se Aron med alla apparater, respiratorer, infektioner, jag ville inte se Aron skrika i kuvösen, utan att ens få ljudet att höras utanför. Se skriken, men inte höra dom.
Men jag älskar Aron, har alltid älskat honom, så hur skulle jag kunna svika honom, när han behövde mig som mest?

För mig är det inte styrka, för mig är det kärlek.









I Used To Know The Sound, Of A Smile In Your Voice...

Om lite mindre än 2 månader fyller gos ungen 1 år. Tänk att han blir så stor.
Vet inte riktigt vad han behöver eller önskar sig. Tycker han har så mycket redan. Vi får se när de blir lite mer aktuellt, och när vi har flyttat kanske man kommer på något han behöver.

Om lite mer än 2 månader fyller jag 20 år. Maffigt. Jag däremot önskar mig bara en endaste sak. Och jag tänker såhär att hela släkten kan gå ihop så jag kanske har en liten chans att få det jag önskar mig.





Oh yes, jag vill ha en system kamera, en nikon D60.
Kostar lite pengar så därför tänkte jag hela släkten går ihop, vet iallafall att Farmor är med på de. Så nu hoppas jag resten av släkten kan gå ihop och lägga till pengar så jag kan få en. =)




There's A Truth In Your Eyes, Saying You Never Leave Me.

Det har gått över 10 månader sen, för 10 månader sen låg Aron och kämpade för sitt liv, vi visste inte om vi någonsin skulle få ta med oss honom hem,  om vi någonsin skulle bli den lyckliga familjen vi drömt om.
Det är 10 månader sen vi satt där, inne i sal 2, tillsammans med alla andra förtvivlade föräldrar som inte visste ut eller in.
För 10 månader sen drömde vi inte ens om Arons första månadsdag. Det vågade vi inte. De sägs att det tar en mor 3 sekunder för att fästa sig vid sitt barn, allt som krävs är 3 sekunder.
Jag tror nog inte jag vågade fästa mig vid Aron, jag vågade inte älska honom, förän han var runt 6 veckor gammal, och man började att smått se frammåt, kanske 2 dagar i förväg iallafall.

Jag vet att det låter hemskt, att inte våga älska sitt barn, det låter hemskt, och det känns hemskt, såklart älskar man sitt barn från första stund, men man vågar inte erkänna det för sig själv, jag vet helt ärligt inte om jag skulle orka leva om vi förlorade Aron, därför vågade jag inte älska honom, därför vågade jag inte känna att det var min son som låg där, med slangar överallt, med pipande apparater, och så liten att hans inte ens borde ha existerat.

Det är 10 månader sen, men det känns som igår, jag känner smärtan lika mycket nu som jag gjorde då, jag gråter mera nu, jag gråter varje gång jag tänker på hur det var, jag grät inte då, jag vågade inte, jag var tvungen att vara stark, stark för Aron, stark för Freddie. Jag tror dom båda två var starkare än mig, man känner att man måste vara stark för sitt barn, men han var starkast.

Det är omöjligt för honom att komma ihåg nånting, eller hur?
För mig känns det inte omöjligt.

Aron är den gladaste bebis jag någonsin träffat, många håller med, Aron är en väldigt glad bebis, han gråter aldrig, han skriker aldrig, ( om han inte gör illa sig ) och han gnäller när han är hungrig, han har aldrig varit en bebis som skriker.
Och det känns för mig som att han är så glad för att han lever, det känns ibland som att han vet precis vad som hände, att han vet precis vad som kunde hända, och att han är lycklig att han lever.

Jag vet att det är jätte fånigt, men det känns som att hans ögon berättar det för mig, när han ligger och tittar på mig. Det känns som att hans ögon säger
"Det är bra nu Mamma, jag överlevde, du behöver inte vara rädd längre."
Jag gråter varje gång han och jag ligger i sängen och bara tittar på varandra.

Han  har alltid så mycket för sig, vill aldrig ligga stilla, utan det ska hända saker hela tiden, men ibland ligger han brevid mig i sängen, och förklarar med sina ögon att allting är bra. Allting kommer bli bra.
Han är verkligen min hjälte.

Jag vet inte vad jag gjort här i livet, men det måste varit riktigt bra för att förtjäna en sån underbar son.
Jag vet att Freddie känner samma sak. Inte ens han kan sitta och titta på Aron när han är så glad utan att bli tårögd.

Aron är snart 1 år.
tidigare har det endå kännt lite fånigt det här med födelsedagar, varför ska man fira att man blir äldre, Aron har lärt mig att det är värt att fira att man fyller år, att man överlevt ännu ett år.
Att Aron överlevt sitt första år i livet. Det är värt att fira.
Det går inte beskriva lyckan över att hans födelsedag.

Människor frågar "kan han sitta?" "har han sagt något än?"
Jag svarar, han har överlevt. Det räcker.

För det är det enda som för mig spelar någon roll. Han lär sig sitta i sin egen takt, det gör mig ingenting om han säger mamma första gången när han är 7år. Bara han blir 7 år räcker för mig.
Hans liv, hans livslust. Det är allt jag behöver.


Jag kommer aldrig kunna visa dig hur tacksam jag är över att du lever.
You're Truly My Once In A Lifetime.


Take My Breath Away..

Sitter för tillfället och tittar på Scrubs, Freddie har somnat i soffan, ska väcka honom strax när jag går å lägger mig. På scrubs är det avsnittet där Carla har förlossningsdepression och varje gång jag hör talas om det får jag samma känsla, att jag är så glad över att jag inte fick det.

Jag var så orolig när vi åkte in till förlossningen och fick höra att bebis skulle födas att jag skulle få det. Första månaderna var jag livrädd över att få förlossningsdepression, just för att Aron kom så tidigt och och allting blev så plötsligt.

Även om förlossningsdepression inte alltid är som allt de värsta man hör om, föräldrar som mår så dåligt att barnen råkar illa ut, så är det nog endå väldigt jobbigt att hamna i den situationen, inte bara för personen som är deprimerad, utan för hela familjen.

Vet även att min kära lilla Emma också var rädd att jag skulle bli deprimerad.. underbara du.

Nej usch jag vet inte vad jag ville med detta, bara skriva av mig.. bläää..



I Promise You ...

"Jag älskar dig så mycket att det inte ens går att beskrivas i ord,
Jag skulle kunna skriva ut hela detta block och du skulle iallafall inte förstå

Jag älskar att jag vet att jag alltid kan räkna med dig,
jag vet att du alltid kommer ställa upp,
även om du skulle vara sur vet jag att du inte ens skulle tveka.

Jag älskar att du alltid finns där och försöker förstå,
fastän inte ens jag förstår.

Jag älskar att jag kan vara med själv med dig,
och du bara tycker jag är gullig,
även om alla andra skulle tycka att jag vore en tönt

Jag älskar att du alltid försöker lösa problemen vi har,
istället för att bara sopa dom under mattan och låtsas som att de inte finns.

Det finns så mycket mer,
men hur mycket jag än skriver kommer du aldrig förstå.

Jag älskar dig."


2 dec 2008
01.13



Time After Some Times...

Inte bara tiden i Arons liv som flyger förbi. Om 4 månader är det även min 20års dag.  Då blir de också storfirande och kalas. Även detta året timas ju de in till hamnfestivalen så lär väl firas där då kanske.

Aldrig kunde jag tro att jag skulle ha en son på 1 år när jag fyllde 20, men livet blir aldrig som man tänkt sig, tur nog har det blivit bättre.

Även om jag inte hade tänkt skaffa barn såhär tidigt i livet, så skulle jag aldrig ändra på något, finns ingenting i mitt liv egentligen jag skulle ändra på, allt jag varit med om här i livet har format mig till den personen jag är idag, minsta lilla ändring skulle kunna ändra något så mycket.
T ex om jag och Freddie hade väntat, inte behållt Aron, utan väntat och fått barn senare, tänk då vilken otroligt stark och underbar bebis vi aldrig skulle få träffa.

Nej det blir aldrig som man tänkt sig,
För 5 år sen, 4 år sen, 3 år sen, 2 år sen, skulle jag aldrig tro att jag skulle bo tillsammans med Freddie, dela ett barn tillsammans med Freddie, planera min framtid tillsammans med Freddie.
Det är skönt att inte veta vad som händer frammåt i livet, man får hela tiden överraskningar. Freddie och Aron är de bästa överraskningar jag fått.

Jag fyller 20 år om 4 månader, men jag har redan min familj. Självklart blir familjen större, men förhoppningsvis stannar vi kvar hos varandra. Vi har mycket värt att kämpa för redan.

20 år, jag är väl knappast som de övriga i min egen ålder. Det är nog inte alltför många som har startat sin familj vid 20 års ålder, nog inte så många som behöver tänka på allt som jag tänker på i min vardag, ibland känner man att man skulle vilja slippa ha så mycket och tänka på och bara leva för dagen.

Men jag har något så mycket bättre, något som ingen utan barn kan förstå. Den kärleken jag har, kan ingen nånsin ta ifrån mig.

 



All By My Self...

När jag är ensam, när jag bara har mig själv att lita på, då känner jag mig som mig själv igen. Jag känner att jag vet vem jag är, och vad jag vill. Jag behöver inte oroa mig över något annat än mig själv och Aron självklart.
Men jag känner att jag trivs med mig själv. Jag trivs med min personlighet och jag struntar i vad alla andra tror/tycker.
Jag vill samma saker nu som jag ville för ett år sen. Jag är samma person igen, Jag kan kontrollera "Jennie" och "Mamma Jennie". Det känns bra.

Var på fest i fredags, med underbara människor, gamla vänner, och nya människor. Underbart. Det känns bra att veta att man fortfarande är ung när man umgås med människor i samma ålder. Vanligtvis känner man sig så otroligt mycket äldre, inte äldre på det viset, men inte "ung"
Man gör inte som de flesta människor i min ålder gör, när jag går ner på stan å kollar kläder, då kollar jag BARA barnkläder. Varför ska jag köpa kläder till mig själv för?

Går jag på affäen så går jag alltid till bebisavdelningen med barnmatsburkar, blöjor, osv. Inte för att jag behöver, utan för jag tycker det är kul.
Jag handlar aldrig saker till mig själv, för jag behöver inte saker, jag behöver inte 50tröjor å 20 byxor. Jag har vad jag behöver. Men jag ska nog försöka lägga lite pengar på mig själv också, får nog börja med det. Denna månad har jag ju jobbat lite så får ju lite lön nästa månad.
Vet redan vad jag ska spara ihop pengar till. Haha.

Ääh vet inte vad jag vill med detta inlägg, ville bara skriva av mig lite.




Good Bye, So Long, Nice Try, I'm Gone...

Här sitter jag, klockan är snart halv 4 på natten och jag kan inte sova. Jag har ont i hela kroppen, jag förstår inte vad jag har gjort, känns som att jag sprang maraton igår och kroppen tar stryk idag, träningsvärk i magen, axlarna, å av nån anledning väldigt ont i tummen.

Huvudet är dumt och jag vet inte vad jag vill göra eller vad jag ska göra. Jag skulle bli så glad om man bara kunde spola tillbaka tiden, eller spola fram, förbi allt jobbiga åsen se hur de slutar. Livet skulle ha en fjärrkontroll, där man kan göra lite hur man vill. Pausa, spela, spola fram, tillbaka, och stänga av. Stänger man av livet utan en fjärrkontroll kan man ju inte bara sätta på det igen.

Jag vill slippa behöva besluta mig för massa saker, Jag vill ha någon som säger åt mig vad jag ska göra istället, någon som tar mina beslut åt mig. Men problemet är ju samtidigt att jag är så trött på människor som försöker bestämma över mig. Jag vill kunna göra som jag själv vill utan att behöva höra suckar osv.
Och nej Aron är inget problem, jag syftar inte på att jag vill kunna göra vad jag vill ifrån honom. Har aldrig ångrat och kommer aldrig ångra att vi behöll honom.
Han är det bästa som nånsin hänt mig, så vi kan låta bli att tolka det fel.

Han har aldrig varit ett problem i vårat liv, inte vad jag vet iallafall. Inga av problemen beror på honom.


Angående problemen mellan mig och Freddie tänker jag fortfarande inte skriva ut allting här, det är vår ensak och rör ingen annan, de jag vill ska veta, de vet redan. Men jag är glad över de som visar att de bryr sig. Det värmer riktigt mycket. Man behöver veta ibland att man har stöd och att människor bryr sig. Det känns betryggande.


Det är så tragiskt att människor helt plötsligt försvinner bara för att man får barn, däremot klandrar jag ingen och jag förstår ju självklart att det händer, förstog det innan också. Men det är tragiskt.
Här skulle fjärrkontrollen också vara bra att ha, så man kan spola tillbaka och besöka tiden i någon timme åsen återgå till "vanliga livet" igen. Ja, det är mycket som skulle vara bra att ha.

Det blir aldrig som man tror, Men har man tur blir de till de bättre, kan inte vara mer glad över att ha Aron, även om jag inte trodde jag skulle få barn några veckor innan min 19års dag. Dagen innan studenten. Bara för ett år sen jag gjorde graviditets test, den 29e Januari, förra året, tog jag testet som förändrade mitt liv. Haha. Men nu här 1 år senare, har jag en 8månaders son. Det är inte alla som lyckas med det. Men gravid i 5½månad så lyckas man. Dock inget jag rekomenderar ;)

Nej om man skulle försöka sova lite kanske, nu är klockan 03.48 så det börjar kännas som sovdax.
Nattinatt.



How Do I, Get Through A Life Without You...

If I Had To Live Without You, What Kind Of Life Would That Be?

Här sitter jag nu, Aron ligger och sover. Freddie är hemma från jobbet för han mådde tydligen inte bra imorse.
Jag tittar på Operah på teve, tycker egentligen inte så mycket om Oprah men ibland har dom intressanta avsnitt. Idag var det ett litet "inslag" där en 10årig pojke hade torrdrunknat, och mamman berättade om sista dagen och sista mötet, då pojken hade avlidit.

Jag funderar ofta på hur man hanterar såna saker, jag vet bara rädslan att förlora min underbara pojke, men jag gjorde det aldrig, tack och lov. Jag funderar på hur man får kraften att orka vidare och kraften att "lämna" barnet och gå hem utan. Det känns helt omöjligt men man måste ju, man kan ju inte stanna i stunden.

Jag hoppas jag aldrig behöver gå igenom något sånt här, jag hade nog aldrig orkat vidare om Aron inte varit så stark som han var. Tack och lov för lillkillens humör och vilja att leva.

Till alla er som har förlorat barn, ni är så otroligt starka.

 



For All The Times You Stood By Me...

Medan vi låg i Uppsala fanns det många att prata med där, där fanns det människor som förstod och visste vad man menade. En person som vi fick speciellt bra kontakt med var L, hennes barn föddes en månad innan Aron ungefär i samma vecka.
Känner bara att jag vill tacka för det stödet du/ni har gett oss, det har varit så skönt att ha kunnat prata med er och fortfarande kan prata med er, följa er och er lilla F, Vi har verkligen starka hjälpar, visst har vi?

Och jag måste bara säga att alla ni har gett sånt stöd, era kommentarer, och familjen och vänner. Ni är ett sånt otroligt stort stöd även om ni inte varit med om samma sak. Ni finns där och ni vill höra, ni är intresserade och ni bryr er. Det räcker så otroligt långt bara det.







"Never Look Back", We Said ...

...How Was I To Know, I'd Miss You So.

Jag tänker väldigt mycket på framtiden, på Arons framtid. Vi ska på 4månaders kontroll den 21 Januari och jag är orolig. Varje kontroll är jag orolig, tänk om dom hittar något avvikande, något som är fel, han kanske inte utvecklas som han ska. Jag kan inte få ur det ur huvudet hur mycket jag än försöker,
Tro inte fel nu, jag kommer ju självklart älska Aron även om dom skulle hitta något fel, men jag tycker inte han förtjänar det. Han har fått gå igenom så mycket på 7 månader och hade det jobbigt, nu borde han få njuta å få vara frisk och må bra.
Jag har pratat med Emma, Arons gudmor om detta idag, och jag grät, tårarna bara rann ner för kinderna när jag tänker på det, på allt han har fått gått igenom, och klarat av. Han är den starkaste jag vet.

Jag precis som alla andra föräldrar önskar att sina barn ska vara friska, men jag vågor nog inte tro det, förän jag vet att kommer vara helt frisk. Jag bryr mig inte vad som händer i framtiden, om Aron är frisk eller sjuk, han är mitt lilla hjärtegull och jag kommer alltid älska honom.

Han har varit sjuk, han har legat i respirator, vi har undrat om han skulle överleva, vi har sett honom rörelselös, han har opererats, han har fått mediciner, han har fått blod, han har kämpat för sitt liv, och vi har sett honom ta sig upp.

Han är 7 månader, och har varit med om allt detta, nu förtjänar han att få en lugn och vanlig uppväxt, alla barn förtjänar det.

Just nu är jag livrädd för allting, det som snurrar i mitt huvud hela tiden är "tänk om... tänk om... tänk om..." Allting kan hända, det finns så mycket saker Aron kan råka ut för som ingen kan göra något om, inte bara för att han är prematur född, utan för att han är en människa.
Många säger att förlossningen och tonåren är svårast, men just nu tycker jag den här tiden är svårast, Visserligen oroar sig nog kanske inte alla människor sig för det här, men förmodligen många prematurföräldrar.
Man vill skydda sina barn från allt ont här i världen, men man kan inte skydda dom från de otänkbara, från de "ovanliga" Det finns så mycket här i världen som man inte har någon kontroll över. Hur skyddar man sina barn mot det?



There's nothing I would'nt do ♥



Work Work Work monday.

I måndags lyckades jag få till jobb igen, fast denna gång på sjukhuset. Lassarettet i enköping.
Tänkte att de ska ju inte vara nå problem, så upp kl kvart i 7, började 7.
Åkte till jobbet efter bråkat med att skrapa rutor och knappt sett nånting på hela vägen.
Inte lätt med gammal bil.

Men kom i tid, jodå det gjorde jag. In i köket direkt och började fixa i trixa med frukosten, en jobbarkompis kom och gav mig en kram och välkomnade mig tillbaka, Var ett par st som man jobbat med tidigare, frågade hur jag mådde, och hur Aron mådde. Känns bra att  de känner min mamma så de vet allting endå.

De enda som var lite halvjobbigt med att jobba på 2an var spriten, och de sterila sjukhus miljön, allt pipande och maskiner man känner igen.
Varje gång man spritade händerna kom man å tänka på när man spritade händerna innan man bytte blöja, sond matade, och höll Arons hand, då han låg i kuvösen. Sånt man inte tänkte på innan. Det var lite jobbigt och man kände hur minnerna av den där dumma kuvösen kom tillbaka.
Och pipandet av när satrations mätaren tappar kontakt, pep till hela tiden och man kan inte få ur de ur huvudet.
Tur att det är äldre människor och inte barn på 2an.

Man får försöka att tänka på allt bra alla de maskinerna har gjort, och hoppas på att det går över, för förhoppningsvis får jag jobba där ibland. Skulle behövas ibland.

Hoppas Aron inte blir rädd för sjukhus i framtiden. Vi får ta å träffa mormor när hon jobbar så kanske han inte blir lika rädd ?





Tidigare inlägg
RSS 2.0