NU sitter jag här. Myser lite med Aron och glor lite på top model. Man hittar mycket serier att titta på om man inte jobbar eller går i skola. Vädret ser ut å bli någorlunda fint idag också. Det är bra. Vi ska ut och gå mycket nu så vackert väder vill vi ha. Efter att ha vart på sjukhus har jag i princip blivit sockerberoende så nu kämpar man med att gå ut och gå mer och INTE äta massa godis, kakor, osv. Funderar på att göra en smoothie snart för att bli av med söt suget.

Igår var min farbror här med sin sambo. Dom bjöd på fika och hälsade på Aron. Jag tror Ronny smälte när han såg honom. Han satt med honom i famnen näst intill hela tiden dom var här. Aron såg också ut att trivas. JAg vågade nästan inte ta honom när Ronny och Camilla skulle hem.

Just nu ligger Aron och halvsover hos mig. Han har precis ätit och nu ligger han fortfarande och "tuggar" lite med munnen. Skickar iväg ett leende då och då. Han är så vacker.

Freddie ligger och sover. Han somnade 4 inatt, men jag ska väcka honom kl 11 så han kan försöka vända tillbaka dygnet. Om 2 veckor ska han börja jobba igen. Hur ska det gå. Vi alla är ju så vana med att vara lilla familjen hela tiden. Men det ska nog gå bra. Jag får mysa med Aron på dagarna så får Freddie mysa med Aron på kvällarna.

Om nästan 2 veckor är det också dags för Ellens dop. Vi får se om vi åker på fredagen eller lördagen. Skulle vara skönt och vara borta hela helgen, vi har ju inte fått någon semester alls den här sommaren.

Idag ska jag börja ta ut mina "mammadagar" Hoppas det blir enklare än vård av sjukt barn saken. Det tar ju evigheter att fixa med. Måste ringa BVC idag också, säga att vi är utskrivna och be om en tid för att väga Aron imorgon. Så nu ska jag leta upp nummret dit.

Igår när ROnny och Camilla var här tittade vi på videor från när Aron bara var några dagar gammal.. Även om man var med från början så är det svårt att minnas hur liten han var, och hur huden var och allt sånt. Jag märker ju att han växer, men har inte märkt hur huden har ändrats. Så när jag såg videon blev det nästan en chock när jag såg hur han ändrats sen han var liten. Tog med en fin liten bild från när han var 4 dagar gammal, och en bild från några dagar sen.


So Long!

 

I torsdags åkte vi tillbaka till UAS, för ögonundersökning, vägning, andningsregistrering, och blodprov.
Vi fick stanna över natten då andningsregistreringen skulle ta 12h.
Ögonundersökningen gick bra. Det har inte blivit något värre. Andningsregistreringen var också bra, så vi blev utskrivna igår. Efter 11 veckor så slipper vi äntligen de där stället.  Nu behöver vi bara åka tillbaka för ögonundersökningarna och såna saker. Så på torsdag ska vi tillbaka för ögonundersökning, få träffa en sjukgymnast, och göra ett hörseltest.
Igår vägde han 2144gram och var 44,5cm lång. Stooora killen.

Så igår firade vi utskrivningen med kräftskiva hos mamma och pappa med alla deras grannar. Som vanligt så blir alla så förvånade över hur 'liten' aron är. (Han är ju faktiskt stor nu!!)
Det blev lekar, kräftor (jag åt sallad) dricka, och snack.
Vi gick väl hem vid 11 tiden. Jag somnade nästan direkt jag.

Idag vaknade jag av att Aron var hungrig vid 8 tiden så gick upp då och matade. Vart vaken sen dess, inte gjort så mycket. Ligger och myser med Aron just nu. Han ligger dock å sover så han har det nog mysigast. Senare idag ska vi gå å fika hos Emelie. Annars på dagen vet jag inte vad vi ska göra. Helgo skulle kanske komma förbi senare. Vet inte när dock, de får Freddie hålla koll på.
Jag måste nog försöka städa lite också. This place is a mess.



ääh kanske skriver mer senare.

Guud vad underbart, äntligen får vi vara hemma.
Vi är inte utskrivna än, men vi är hemma på permis. Vi fick åka hem i måndags, sov kvar till igår, sen åkte vi till uppsala för vägning osv. Aron vägde igår 2035gram :D
Sen efter det fick vi åka hem igen, eftersom allting gått bra första natten.

Första dagen hemma:
När vi kom hem så var farmor Elisabeth här. Hon städade iordning lite, så snäll som hon är. Men när vi kom blev det stökigt igen, massa kassar med kläder, saker, etc. Vi hälsade lite på farmor, och farmor fick mata Aron, gick så bra så.
Sen ringde vi gammelfarmor Martha och gammelfarfar Björn. Dom kom förbi med lite fika och hälsade på Aron. Lillkillen fick jätte söta kläder och en mössa också.
Senare åkte vi till mormor och morfar. Aron fick mysa med sin morfar för första gången. Han låg hos morfar i ca 1½ timme och sov. Det var kul att se hur fascinerad pappa blev av Aron, även om han tyckte att han bara sov. Haha.
Vi stannade till mormor kom hem från jobbet så hon fick mysa lite också. Även om det inte blev så länge.

Natten gick bra, hade inga problem att sova i vaggan. Sålänge han fick mat så var han nöjd. Låg och skrek vid 7tiden för att han ville ha mat, så det var bara gå upp och mata lillkillen. När han var färdigmatad, och fått ny blöja, så somnade vi om. Vaknade igen sen vid 10 och matdags igen. Efter det gick jag upp, Freddie vaknade efter ett tag. Han hade ju fått varit uppe och matat vid 4tiden, stackarn. Elisabeth kom över en stund och myste lite med Aron på lunchen. Moster Sandra kom också förbi vid halv 1 tiden och skulle ha harry potter böcker. Sen åkte vi till babyland och köpte nappflaskor, efter det till UAS. Var där nån timme sen hem igen.

Vi tog en tur med vagnen ner till apoteket och hämtade ut Arons medicin, dock fanns inte hans vitaminer så måste ringa UAS och fråga om han klarar sig utan dom en dag.
Jag och Aron stannade utanför apoteket, han ska ju inte gå in där pågrund av att de flesta människor som går in där är lite sjuka. Men vi fick kila in lite efter stängning, tog lite tid å fixa arons järn.

Sen gick vi hem och åt, å senare åkte vi till farmor och farfar. Var där några timmar, Aron sov mest. Men farmor och faster fick mysa lite iallafall.

Natten blev jobbigare än första natten. Aron gick upp och ner i satration, då kan man ju inte koppla in syrgas eftersom han gick upp till ca 93%. Kom fram till senare att stackarn försökte ju bajsa så mycket att hela världen blev upp och ner. Tillslut vid 6tiden bad jag freddie vara smått vaken och hålla koll så jag fick sova lite.

Just nu ligger Aron och sover i vaggan och Freddie i vår säng.
Jag tyckte att det kanske är dags att uppdatera litegrann här.

Snart ska jag väcka Freddie, gå in i duschen sen ska vi kila ner på stan. Ta en liten promenad och måste ju hitta doppresent. Min lilla kusin Ellen ska ju döpas snart. Ska bli kul när jag äntligen får träffa henne.

Nej nu är det dags att duscha.

Jag har tänkt på en sak, alla har förutfattade meningar om varandra. Man tror alltid att ens förflutna kommer spegla på ens sätt att vara förälder. Om man har druckit och festat tidigare, så kan man inte ta hand om ett barn?
Visst det finns vissa människor som blir så, men dom flesta förändras när man får barn. Man slutar leva för sig själv och börjar leva för sitt barn. Det finns ingenting jag skulle göra för att riskera Aron.

Det är skönt att man får höra vad människor har tyckt om en innan, av dom själva. För mig spelar det egentligen ingen roll om vad människor tyckte om mig förut, eller nu som förälder. Det krävs inte mycket för att vara en bra förälder, det krävs bara kärlek. Och jag älskar Aron, mer än allt i världen. Han är mitt solsken i det trista vädret.

Varje gång han ler blir jag helt tårögd. När han ligger och grimaserar så smälter mitt hjärta.
För ett par veckor sen, när han låg i öppen kuvös, och jag satt brevid, så grimaserade han, han gick från; leende, ledsen, fundersam, glad, bekymrad, ledsen, glad. Jag började gråta, tårarna bara rann och jag skrattade samtidigt som jag grät. Vid det tillfället visste jag att allting var bra nu. Nu kommer allting gå bra. Då lärde jag mig att gråta för lycka.

Jag slipper köpa en bärsjal iaf, snälla Linda hade en som hon ville bli av med, så jag fick den helt gratis :) Taaack Linda.

Igår fick vi besök av Emelie, hennes kompis, och Sabrin. Jag tror nog dom alla nästan grät när dom såg Aron. Emelie ville nog inte släppa honom. Hon hade köpt massa kläder, så nu har han massa fler :) Alla fick hålla och jag tror alla blev lika kära. Man blev ju nästan lite orolig över att de skulle försöka smuggla med honom ;) Han var så artig att han log åt allihoppa. Min söta lilla prins. Emelie kom på ett smeknamn åt honom så nu ska hon kalla honom sparven.

Idag kommer Arons gammelfarmor och gammelfarfar och hälsar på (dvs min farmor och farfar) Dom har inte sett honom på ett par veckor, tror det var innan han vägde ett kilo, och nu väger han snart 2 kg, han är inte vägd idag så jag vet inte vikten idag. Men Imorgon är det nog över 2kg. Duktiga duktiga kille.

Hjärtat skriker mer och mer, när han är hungrig, när han vill ha uppmärksamhet osv. Han går fortfarande ner i syresättning ibland men de är inte lika ofta alls.
Grimman är fortfarande borta, vi är uppe i 48h nu. Snart tre dygn utan syrgas. Att man kan vara så liten och så duktig. Jag förstår inte.

Han väckte både mig och Freddie kl 4 inatt när han var hungrig, låg och skrek och skrek. Vi försökte vänta ( eftersom vi får hjälp runt 4 och 6 med mat) men det gick inte, han var för hungrig. Freddie tog upp och matade honom sen somnade vi om, (iaf jag)

Vi kanske får åka hem imorgon, jag ska försöka få tag i läkarna idag och fråga. Jag vill hem hem hem. Vi får se imorgon hur de blir. Har tandläkartid imorogn, jag vet inte hur jag ska klara av det, efter gått igenom en förlossning borde ju tandläkaren va en enkel match men jag är livrädd för tandläkaren, jag är hur fånig som helst.

Haha hur ska jag lära Aron att tandläkaren inte är farlig när jag själv är livrädd, får nog skicka med Freddie istället när Aron har tandläkartid. Haha.

Nej usch och fy, nu är det dags att göra lite nytta.

Nu sitter jag här, räknar timmarna till Freddie kommer tillbaka. Känns jätte ensamt utan honom ju. Vant mig så mycket vid att han alltid är här. Fick ju iallafall mysa med Aron, det fick inte han ;)

Känns som om jag inte sovit någonting alls inatt, usch sov så dåligt. Somnade vid 3-halv 4, Ville egentligen inte lägga ner Aron i vagnen, men ska personalen kunna mata honom kl 4, och 6 så kan han ju inte ligga i min famn. Så han fick ligga i vagnen, det tyckte nog inte han heller om. Han har ju myst med mig och freddie hela dagen igår.

Vid 4 tiden igår så tog vi bort grimman, verkade ju så onödigt att ha den när han är så duktig. Han var utan grimman ända till halv 2 på natten. Så duktig min lilla kille. Han fick tillbaka grimman för hans syresättning växlade mellan 70 och 90%. Så jag antog att han inte behöver syrgas men en liten knuff med luft :) Så vi tog tillbaka grimman, Aron blev jätte förbannad, ville inte alls ha grimman, och hocus pocus, syresättningen låg på runt 90% helt utan syrgas.

Han har varit utan syrgas sen kl 14.00 igår. Så det är ett bra tag, han fick lite extra 3-4 minuter vid maten kl 8. Men annars har allt gått som en dans :)

Vilken kille. Duktigare liten kabrat finns inte.
Senare idag, om vädret tillåter, så ska jag, Freddie och Aron gå ut på en liten promenad :) Så bli så mysigt så. Min duktiga duktiga kille.

Från och med idag så är det också han som bestämmer hur mycket mat han ska få vid varje tillfälle, hela dagsmängden han ska få i sig är 300ml, men han får själv bestämma om han vill ha mer än 25ml ibland eller om han inte orkar och vill ha mindre.

Igår var han 43cm lång och väger idag 1920gram, så han har stannat lite i vikten från igår till idag. Men han får mer mat nu så vi får se :)

Jag och Freddie ska köpa en dator idag btw, en bärbar :) Haha vi ska betala hälften/hälften så det blir bådas. Då ska jag fixa photoshop å sitta å lära mig lite emellanåt när Aron sover :)

Vet inte riktigt vad mer jag ska skriva idag, kanske skriver mer senare, annars vet jag inte.

Igår var vi ju på hjärnröntgen, vi fick ta en liten tripp på sjukhuset eftersom vi skulle till barnröntgen. Var jätte mysigt att få strosa runt med barnvagnen. Vi kom till barnröntgen och fick vänta ett tag innan det var våran tur. Undersökningen gick bra och det fanns inga tecken på hjärnskador. Aron försökte hela tiden titta på den andra läkaren hela tiden, han var så söt så.
Som vanligt lyckades han charma bort sköterskorna, med sina fina ögon.

Mamma kom förbi vid halv 2 tiden, mitt i lucnhen, hon kom med lite ren tvätt, och lite post. Hon fick även mata Aron vid 2 tiden. Dom var så söta så.
Mitt i maten kom en journalist och fotograf från Svenska dagbladet och intervjuade om känguruvård. De ställde lite frågor om Aron, och om hans vård här. Hur vi tyckte att det funkade med kängruvård och sådant.
Dock så skrev dom lite fel i sin artikel, vi fick ha honom uppe redan första dagen, inte efter 4 dagar. Artikeln finns att läsa i SvD idag, eller på " http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1564327.svd "

Jag och mamma satt och kollade lite efter doppresenter, min söta lilla kusin Ellen ska ju döpas i början av september, så som det ser ut nu ska det inte vara några problem alls för oss att gå. Freddie somnade med Aron så vi lät dom två vara fram till kl 4 då han skulle få mat.

Vi hade läkarsamtal imorse också, vid halv 10 tiden. Då fick vi höra att vi skulle få hjärt och lungräddning för barn, låter hemskt, men något man måste kunna för att få åka hem med sitt barn. Förhoppningsvis och förmodligen så slipper vi använda oss av det, men det är ju väldigt bra att kunna. Borde läras ut på alla BB.
I helgen så kommer vi förmodligen få gå ut på promenad med Aron för första gången, Han har aldrig varit utomhus än. Så blir skönt när man får börja gå på promenad.
I nästa vecka blir det hem på permission, förhoppningsvis i början av nästa vecka :)
( Allting är ju beroende på om han håller sig frisk såklart, får han minsta förkylning får vi inte ta med honom hem. )

Så idag hade vi också HLR, för barn. Fick se när dom träna på en liten bebisdocka. Känns skönt att kunna det. Hoppas verkligen att jag aldrig slipper använda det.

Idag blir det bara jag och Aron. Freddie ska på en fest hos Linus som ska flytta till Gävle. Tog knappt en timme innan Freddie ringde upp och kollade hur det var med oss. Så gullig han är.  Men han behöver få umgås med sina vänner lite också.
Så nu är vi ensamma här, mysandes. Aron ligger och sover, har precis matat honom så nu är han helt utslagen. Han har legat utan grimman i 2½h. Han fick det kämpigt med maten, men han behövde bara rapa lite så gick det bättre.

Syresättningen går fortfarande bra och jag längtar till den dag han blir av med syrgasen helt. Det är omöjligt att veta hur lång tid det tar, men vi kommer nog få ta med syrgas hem, även om han vart utan någon dag. Det känns säkrare att ha det utifall att något skulle hända. Han sköter sig bra och kan oftast hämta sig själv men man vet aldrig. Tillochmed stora lilla Aron kan bli trött.

På söndag kanske Emelie och Sabrin kommer och hälsar på, tänk, jag har inte träffat dom på över 10 veckor. Gud det känns som en evighet skolan slutade, endå har jag inte gjort något annat än vart fast i uppsala, med några dagliga besök hemmåt.
 
Något annat jag glömt berätta är att den 1 September, börjar ny säsong av "Sjukhuset" på Tv3, och gissa vilka som ska vara med? ;)

Just nu ligger Aron och kittlas med handen. Känns så mysigt. Samtidigt ligger han och sträcker lite på benen.

Nej nu är det dags att göra något annat. Mysa lite till och bara vara.

Lite bilder:

Från när vi testade kläder för några dar sedan.

Just nu sitter jag här, precis matat klart Aron, han har dessutom nyss vart på ögon undersökning. Åh va jag hatar dom där ögonundersökningarna. Undersöker och ser om han har sjukdomen ROP, finns 5 olika stadier, Aron har stadie 2. Dom gör ingenting utan tror att det kommer gå tillbaka av sig självt,
Men under själva undersökningen så tittar dom på ögonen, spärrar upp ögonen på stackaren, och sticker med nånting, jag vet inte vad men jag klarar iallafall inte av att titta på det.

Hjärtat skrämde nästan livet ur mig idag, vid 2 tiden när jag skulle mata honom började han gå ner i satration, (syresättning i blodet) det är inget ovanligt, det brukar han göra, men bara litegrann, han gick ner till ca 35% syre en stund, (man ska ligga så nära 100% som möjligt) och började tillsist bli blek, försökte sätta honom upp, få honom att rapa, men inget av de ville han, till sist ringde vi på klockan så sköterskorna kom in. Efter ett tag började färgen komma tillbaka och han blev bättre. Var ingen fara egentligen men skrämde livet ur mig.

Ibland önskar man bara att han låg kvar i magen så han slapp allt det här, men skulle han ligga kvar där så skulle vi ju inte få de "bra" med erfarenheten. Självklart hade jag ju önskat att han legat kvar i 40 veckor. Men man får ett alledes särskillt band när man är med om någon sånt här.  Han är så underbar min lilla kille.

Idag väger han 1895gram. Imorgon över 1900 alltså. Inte långt kvar till 2kg. På sätt och vis så ser jag hur mycket han förändras, men endå blir jag så förvånad när jag ser hur stor han blivit. Första veckorna kände man inte ens när han låg på en. Men nu, blir man trött i armarna när man bär honom.

Han skriker mer och mer nu också, fick visserligen sova hela natten inatt utan att han väckte mig. (Vi får hjälp att mata honom kl 4 och kl 6 på morgonen. Vi ska inte trötta ut oss för mycket när vi är här, vi måste ha orken när vi kommer hem också.  Jag längtar så.

Imorgon går Aron in i v 35, då är det dags för ultraljud av hjärnan, Får se om dom hittar några förändringar. Sist dom tog ultraljud av hjärnan var han nog bara 1 eller 2 veckor gammal. Nu är han ju snart 10 veckor. Stora lilla killen.

Just nu är Freddie påväg hem till Enköping, vi behöver ju få hit t ex bil barnstolen som vi köpte av Linda, Ifall vi får åka hem på permission blir det ju svårt utan bilbarnstol. Freddie skulle också lämna massa saker som vi inte behöver men endå har fått hit.

Såg en fullgången bebis idag, gud vad stora dom är. Jag har ju börjat tycka Aron är jätte stor, men så får man se en fullgången och då krymper han helt plötsligt igen. Vi får se hur gammal Aron är när han ser ut som en normalstor nyfödd bebis.

Nej nu är det dags att göra något annat än sitta här å glo.

Nu ligger vi här återigen. Jag och Aron, Freddie ligger brevid och sover, Lika bra att låta han sova, han sov inte såmycket igår natt. :)

Tänkte fortsätta med uppdatering från dom två senaste månaderna så jag kommer ifatt :)

När Aron väl blev av med droppet så blev allting mycket enklare, Jag tror det var i samma veva som han fick grimman istället för CPAPen, När grimman kom så kunde vi äntligen göra allting själva, vi behövde ingen hjälp för att ta upp och mysa med honom, utan man klarade det själv. I början så testade han bara grimman lite då och då, när det blev jobbigt kom han tillbaka till CPAPen, grimman var något Aron behövde vänja sig in i. Man måste ju vänja sig vid att få göra allt själv.

När han kom till grimman helt och hållet så fick vi flytta ifrån hotellet som vi bott på, klangsgränd 5, inte alltför bra men det dög, Vi behövde ju inte åka hem till enköping varje natt. Vi flyttade tillbaka till sjukhuset för ca 2½veckor sedan, där fick vi bo i ett rum mitt emot Arons sal, VI fick ta över Aron till vårat rum på dagarna och han fick sova i sin sal. Men Efter ett par dagar så sov han inne hos oss också.

Efter ett tag så frågade de om vi ville få testa "bärtröjor", så vi kunde gå runt med Aron och inte behövde vara så begränsade, det var jätte skönt, en av de större saker man längtar efter som man kom, Man behövde inte lämna honom hela tiden! Vi fick en cetrationsmätare, och syrgas tub så kunde vi ta med oss honom runt på avdelningen. Vid den här tiden var vi näst intill helt självständiga, personalen på sjukhuset bbehövde inte hjälpa till med speciellt mycket. Nån matning här och där, annars så var det bara vi som tog hand om Aron.
VI fick även låna en vagn så vi inte behöver ha honom i famnen när vi äter, (MYCKET svårare än det ser ut)

Vi fick återigen flytta förra söndagen, då flyttade vi in på samvården. ÄNTLIGEN. Ännu en grej man längtat efter sedan man kom hit. Ett steg närmre hem! Det kändes lite små läskigt att man inte tillhörde IVA längre, vi har ju gjort det i 8 veckor, men otroligt skönt att vi inte gör det längre.

Lilla hjärtat är nu över två månader gammal, Igår, vägde han 1800gram. Han blir mätt varje fredag och sist var han 41½cm lång. Han äter ur flaska, näst intill hela tiden. Han blir mer och mer vaken, skriker mer och mer (bara på nätterna)
Han har börjat träna bort grimman också, behöver den nte så mycket längre. Han kan behöva extra syrgas när han äter, eller bajsar då det anstänger kroppen mer.

Det senaste vi har hört om hemgång är att i slutet av denna vecka/början av nästa vecka kanske vi får åka hem på permission, beror på om han får någon förkylning eller något sådant. Men vi hoppas hoppas!
Skulle vara så underbart att bara få åka hem nu. Längtar så mycket så de finns inte!

Men nu är det någon som ligger på mig och börjar krångla för han är hungrig. Så dags att mata grodan innan han börjar skrika och väcka pappa ;)

Tänkte fortsätta skriva där jag slutade igår. Jag ska försöka göra detta inlägg kortare, men man vet ju aldrig. Jag har fortfarande hela 2 månader kvar att skriva om.

När vi kom till IVA salen på neonatala, där den underbara pojken låg, kändes det som en helt ny värld, Det var slangar överallt, det pep överallt, hela salen kändes jätte stor när vi för första gången kom dit. (Freddie hade varit där tidigare och tittat, men inte jag)
Vår lilla bebis var på plats nr 3.

Vi kom fram dit och fick titta i kuvösen, man såg ingenting, fuktigheten var runt 80 % så det enda man såg var imma. Sköterskona tog en trasa och torkade bort med jämna mellanrum för att vi skulle se nånting. Man hade ingen aning om vad man fick göra och inte göra, men stoppa in handen var det sista man vågade.

Han såg så liten och tanig ut när han låg där, det fick säkert plats 10 st bebisar av Arons storlek i den där kuvösen. Det fanns knappt nått fett på den där lilla kroppen överhuvudtaget. Armar och ben var vara ben nästan. huvudet var stort och kroppen var liten. Även om armarna och benen var långa. För att vara sådär liten, och så tidig så förväntade jag mig att han inte skulle vara så.. bebislik.
Visst han hade ingen haka, och ingen rumpa, och inte dom där gosiga kinderna, men han såg iallafall ut som en bebis.

Han var bara 32.5cm lång, och vägde bara 718gram, den minsta bebisen jag någonsin sett. Men han var helt frisk, det fanns inte en enda sjukdom, ingenting som var fel. Han var ju en frisk liten bebis.

Aron låg i respirator första dygnet bara, sen fick han en s k CPAP. Om man tänker sig att lugnorna är som en ballong, så är det ju jätte jobbigt att blåsa upp det där första, det är det en CPAP hjälper till med.

Dom första veckorna var dom jobbigaste. Det första vi blev tillsagda var, att vi inte ska förvänta oss att ta med vår bebis hem. Vi ska inte förvänta oss att allting kommer att gå bra. Det är väldigt jobbigt att höra, visst, vi visste om att det är inte säkert att han skulle överleva, men ingen av oss har sagt det, som om att om man inte sa det så stämde det inte, så det första läkarsamtalet när Richard sa det blev det sant.

Vi låg på specialist mödravården från fredagen till måndagen, om det inte var jobbigt nog att ha en bebis på intensiven, så hjälper det inte att alla andra mammor kommer gåendes med sina barn, får bära sina barn, och BO med sina barn, och tittandes på oss som om det var något fel på oss, visserligen var det väl det, den lilla ynka magen jag hade fått försvann direkt, nu såg det bara ut som om jag ätit för mycket igen, och vi hade ingen bebis med oss, endå låg vi på BB? Det var väldigt jobbigt.

Det kändes väldigt ensamt, man trodde att man var dom enda som var med om detta. Nån av dagarna så satt jag i fikarummet, hade ätit lite lunch, då jag hörde några andra mammor sitta å prata, 2 av dom födde i v 25, den tredje i v 26. Det kändes jätte bra att få höra att man inte var ensam, det fanns fler. Och dom hittade heller ingen anledning till varför den förtidiga födseln.

Det har jag glömt att berätta också, det finns ingen som vet varför jag födde för tidigt, och i ca 40% av fallen så får man aldrig veta varför. Jag läste nånstanns däremot att ca 300personer om året föder barn i v 23-27. Snacka om att pricka in små odds. Tror det var 0.03%chans. Endå vinner jag aldrig nånting på lotto.

Hamnar man i ett sånt här läge behöver man ha andra människor runt om sig som varit med om samma sak, andra människor förstår inte vad man går igenom, vilka känslor man får, vilka skuldkänslor som bubblar inom. Ingen kan någonsin förstå det, om man inte är med om samma sak. Vissa känslor vågar man inte prata om för det känns som att andra människor ska döma en. Det är svårt att förklara på ett bra sätt.

När Aron var en vecka gammal fick han en infektion, den starka lilla pojken vi hade sett, rörde sig inte, hans kropp slogs ut så hårt att han inte ens orkade röra sig, det var den jobbigaste perioden av alla. De fick sätta in respirator igen för han slutade andas flera gånger. Han blev inte bättre föränn de hittade rätt medicin för honom.

Men såfort rätt medicin hittades så piggnade han till igen, dock inte helt, efter nån vecka började dom misstänka en svampinfektion, Aron verkade må bättre, men värdena var inte helt bra. De tog fler prover som visade att min lilla kille hade svamp.
Han fick en CVK (central ven kateter) för att de skulle slippa sätta nya nålar på honom varje dag, en cvk går in till ett större kärl så det inte brister hela tiden. Vår lilla pojke är nämligen väldigt svår stucken.

Att sätta en CVK är ett mindre ingrepp, så han blev tvungen att bli sövd, och tagen ner till operation för att sätta den. Han var borta i ungefär 2½h. Den väntan kändes lång. Jag var inte orolig för själva ingreppet, utan faktumet att de var tvungen att söva honom. Visserligen hade han ju respirator då men det var endå jobbigt.

När han fått sin medicin i nästan två veckor ( Han skulle ha den i två veckor för att vara helt säker på att svampen var borta) Så fick han nya bobbor (små varbölder, såg ut som finnar ungefär.) så de tog ut CVKn och tog svampodlingar på den, de visade sig att de vuxit svamp på katetern, det var vanligt att det hände men man hade hoppats att de skulle funka, men det gjorde det inte,
han fick medicin i ytterligare två veckor men i vanliga dropp.

Jag har glömt skriva att när Aron föddes kunde han inte öppna ögonen, de var fortfarande ihopväxta, det tog ungefär två veckor innan han öppnade ögonen. Och när han öppnade ögonen så blev han ännu finare ( om det går )

Jag måste sluta nu, Har en pigg liten Aron i famnen som har fått hicka.

skriver mer sen. :)

Det var 2 månader sen jag skrev sist,
skrev om dagen innan studenten..
Bara några timmar efter jag skrev det blogginlägget blev jag inlagd på akademiska sjukhuset i uppsala. Jag hade fått värkar.
Jag hade kännt värkarna hela dagen, dom började på natten till onsdagen, men jag trodde det var normalt. Att man kan få lite förvärkar är ju inget ovanligt, hur ska jag, som aldrig varit med om detta förut veta när det vanliga blir ovanligt. Iallafall, jag hade kännt värkarna hela dagen, men tänkte att jag har redan sprungit till barnmorskan en gång, och kännt mig jätte fånig när dom berättade att allting är bra, och jag bara druckit för mycket mjölk!
Så jag tänkte att jag ville ha bevis på att nånting var fel innan jag åkte i panik till barnmorskan igen.

Vid 2 tiden så började sammandragningarna kännas lite värre, inte ont, men bara lite mer än innan. Jag tänkte fortfarande att det är säkert normalt, Jag och min syster var på stan, hon skulle färga mitt hår inför studenten, men vi skulle köpa något att äta först.

Självklart hade hon hittat nånting på stan hon skulle kolla efter så vi gick till Selma, hon träffade även på någon hon kände, jag kände att jag behövde gå på toaletten så jag tjatade på henne i flera minuter innan vi äntligen kunde bege oss hemmåt.

När vi kom hem satt Freddie och jobbade lite, skrev av sina mätare hemma. Känslan av att behöva gå på toaletten hade släppt och jag hade glömt bort det, gick istället och pussade på Freddie, tills sandra påminde mig om att jag behövde gå på toaletten.
Så jag gick på toaletten och såfort jag dragit ner byxorna fick jag panik, det enda jag kunde se var blod, jag blev livrädd och trodde jag fått missfall för att jag inte "brytt" mig om sammandragningarna.

Vi åkte i panik till barnmorskecentralen här i enköping och dom tog in mig direkt, Freddie, jag Sandra, alla lika livrädda och jag grät. Tror aldrig jag kommit så fort till barnmorskecentralen förut. Freddie körde och det enda jag kunde tänka på i bilen var "min syster kommer döda min pojkvän".
När vi kom in och fick prata med barnmorskan, ( jag har för mig att det var två st faktiskt. ) så frågade dom om jag ramlat, slagit i eller nånting som kunde ha startat blödningarna, det hade jag inte.

Dom tog fram en maskin och lyssnade på bebis hjärtljud, det var helt normalt. Men dom ville iaf att jag skulle åka till akademiska för att kolla upp varför jag började blöda, dom trodde inte att det var nånting, och sa att även om en förlossning hade startat så finns det mediciner som kan hindra det.

Det var inte alls nån fara, vi kunde åka egen bil dit sa dom. Jag fick låna ett par byxor från BMC för att mina var helt blodiga, Mamma hade även kommit dit då min syster hade ringt henne. Men som sagt, vi skulle åka till akis, till förlossningen då det var efter 4, så det skulle bli enklast.  Freddie, eller jag borde inte köra sa de, så mamma fick köra istället, ( eftersom hon var lugnare ) Jag fick sitta i fram med benen högt upp. Sammandragningarna kom bara oftare och oftare, påväg till uppsala tror jag de kom ca var 3:e minut.

När vi väl kom fram börjar minnet bli lite suddig, t ex jag har ingen aning om var vi parkerade, jag vet inte heller hur/vilken väg vi tog till förlossningen, men jag minns att vi gick runt och letade efter personal. När vi väl hittade någon, och jag fick komma in i ett undersökningsrum och fick bli undersökt så fick jag veta att jag skulle inte få komma hem förän bebis var ute, jag fick inte gå/sitta/stå överhuvud taget ( så det hade nog behövts en ambulans iaf)

så där satt jag, försökte smälta allting, det var dagen innan min student, inte nog med att jag inte fick gå på min egen student, jag skulle ligga helt stilla, inte få röra mig, inte få gå på toaletten, inte få vara hem, utan ligga inskriven på sjukhus ända till bebis var ute, det enda jag kunde tänka på var "det är 3½ månad kvar, ska jag ligga här i 3½ månad!?"
Jag var öppen ca 3cm. Dom gav mig brikanyl för att förhindra värkarna, det gav mig hjärtklappning, hela kroppen skakade, och efter ett tag så mådde jag illa. Det har dom effekterna fick jag höra.
Första timmarna var jobbigast, jag var trött, hungrig, rädd, och ledsen. Å mitt hjärta slog så det kändes som om jag sprungit maraton.

Efter ett tag så åkte mamma hem, så jag och Freddie fick vara ifred, försöka smälta allting och försöka sova lite. For the record, det går inte sova när hjärtat slår som en idiot. Efter några timmar fick jag iallafall lite mat, fick lasagne, sån där man värmer i micron, så var väl inte för mycket att glädjas åt.
Dom kom in och frågade om dom fick filma också, för TV3s program "Sjukhuset" och det var väl okej. ( börjar 1sep) Är tveksam på om man vill se resultatet egentligen, kan ju inte ha sett vacker ut.

Mamma fick den stora äran att ringa runt till hela släkten och lärare. Berätta att jag kommer inte befinna mig på min student då jag ligger på sjukhus. Jag skickade några sms till folk, eller ja, till Emelie och stefan. Till Emelie för att skulle jag inte komma på studenten skulle hon nog bli galen ;) Haha. Och Stefan hade jag ju bjudit hem till firandet.

Första natten var inte ett dugg rolig, Jag mådde illa, kände fortfarande av värkarna, och jag fick inte gå på toaletten själv! ingen dröm direkt, speciellt inte när man är gravid. Hela natten vaknade jag varannan timme ungefär av att jag kände en värk, vilket gjorde att jag vred till, vilket gjorde att jag kräktes. Och eftersom jag hade vaknat blev jag tvungen att gå på toaletten. Jag kunde inte äta någonting, eller dricka någonting. Ändå behövde jag ju nånting som tog bort den vidriga smaken ur munnen.

Det värsta jag vet är att kräkas!

Blev besök iaf, Sandra och Palle kom, fick ett jättefint halsband av min kära syster, en  skyddsängel. Vilket hon kände innan allt hände vilket kändes lite häftigt faktiskt. Dom stannade ett tag å när dom åkte hem kom Mamma istället. Fick ingenting av henne då, hon hade ju inte hunnit köpa något eftersom när min syster ringde så var mamma och Marcus på stan, de hade precis klippt sig och skulle leta present till mig efter. ( tur att de var klara med klippningen) Mamma tog med sig lite smörgåstårta som Marcus så fint hade dekorerat åt mig. Underbara syskon man har.
Elisabeth kom också, henne hade jag redan fått min studentpresent av, jätte fint bord och två stolar till vår balkong. Mamma och Elisabeth kom tillsammans om jag inte minns helt fel. De tog med sig lite kläder och tidningar.

Mitt minne är som sagt lite suddigt och jag minns inte vad som hände när, men jag vet att vi nångång hade samtal med en läkare om hur läget var, vi fick höra att bebisen skulle komma ut innan nästa helg. Jag var i v 25. Om vi hade tur skulle bebisen hinna bli runt v27. Jag minns också att jag och Freddie låg och kramades och han tröstade mig när jag grät. Det var nog på onsdagen samma dag vi kom dit.

Eftersom jag mådde så illa under natten bad jag om att få en annan medicin mot värkar än brikanylet, barnmorskan gick och frågade läkaren. Och han ordinerade den andra medicinen, kommer inte ihåg vad den hette men det finns nog uppskrivet någonstanns. Medan vi väntade på att brikanylet skulle sluta verka och det andra börja verka blev värkarna bara värre och värre, dom tog fram nån maskin som mätte värkarna, och tillslut gjorde dom en till undersökning vilket visade sig att jag hade öppnat mig helt, Dom sa att det inte fanns någon mening att hindra värkarna längre, nu var det dags. Jag visste inte vad jag skulle göra, om jag inte var livrädd när dom berättade att han skulle födas innan nästa helg var jag det nu.

Freddie ringde Mamma igen, och berättade vad de sagt,  Mamma frågade om hon skulle komma dit, och såklart skulle hon det, Skulle nånting vara fel, eller nånting hända, så ville jag ha min mamma där, Även om jag hade Freddie också tror jag att vi skulle behöva mer stöd än varandra. Så Mamma skulle ringa Elisabeth så skulle dom åka. Och det gjorde dom.

Mamma och Elisabeth kom (vet inte när) och de fick stanna under hela förlossningen. Det trodde varken dom eller jag. Det tog flera timmar innan förlossningen väl började efter att dom sagt att de skulle låta den börja. Så fram till ca 4 på natten så sov jag, och Freddie, Mamma och Elisabeth vet jag inte riktigt vad dom gjorde. Men nått gjorde dom väl för att fördriva tiden. När jag vaknade igen på natten så gjorde det så ont att jag inte kunde ligga stilla. Jag klarade nästan inte ens av att ligga stilla. Jag hade varit sängliggandes i 2 dygn. Förstår inte människor som är sängliggandes längre än det.

När det väl satte igång minns jag inte så mycket heller, jag minns en väldig smärta innan, eller inte själva smärtan själv, jag minns bara att jag hade väldigt väldigt ont, och inte i magen eller livmodern, utan i svanken, trodde det var för att jag legat stilla så länge men de visade sig visst vara värkar. De jobbiga var när de frågade om smärtan tryckte neråt, vilket neråt då? neråt mot benen eller neråt mot sängen? Kändes som att smärtan tröck åt alla håll å kanter. Efter många om och men visade de sig att krystvärkarna hade börjat,  Tack och lov så var Freddie där, jag tror inte jag hade klarat det utan honom, jag krystade och jag grät men tillslut så kom den lille killen ut, fast i sin bubbla ( mödomshinnan ) som han legat i, i magen. Eftersom den var hel så var det ingen panik för sålänge han låg i den fick han syre. Richard, barnläkaren hade varit in flera gånger under kvällen, många från neonatala avdelningen hade varit in och förklarat exakt hur allting skulle gå till när bebisen föddes.

Vad de skulle göra, när de skulle göra, vad de förvänta sig skulle hända,

Så jag fick se mitt lilla underverk, och det enda jag kunde tänka på var att han såg frisk ut, han levde, han var perfekt. Jag var så upptagen med allting att jag inte ens tittade vilket kön det var, det var de sista jag brydde mig om. Han levde.
Så barnmorskan frågade, "såg ni vilket kön det var" och Freddie sa "en pojke". Min perfekta pojke.

Richard tog ut honom till ett annat rum där de satte i respirator, och tog prover och gav näring och allt annat han behövde. Freddie följde med dit efter ett tag, jag fick vänta ytterilgare lite längre men tillslut fick jag skjuts, i sängen, till hållen och fick sitta och titta in. Det där vackra lilla underverket som låg där, höll i Freddies finger, vi skickade in en kamera till Freddie så han fick ta massa kort, När de var klara med allting la de in honom i en transportkuvös och stannade framför mig, Dom sa åt mig att stoppa in handen, men jag vågade inte, så de tog min hand och stoppade in den i kuvösen, jag rörde den lille lille pojkens hand, och han tog tag i mitt finger.

De tog med honom till neonatala och vi fick åka/gå tillbaka till vårat rum, vi fick lite frukost, smörgåsar, och varm choklad. På mackorna fanns svenska flaggor också, Jag vet inte om det var för att det var nationaldagen eller om vi fick ett barn men en flagga var det. Vi fick också en liten nål som vi skulle sätta på en tavla, en blå nål för en pojke.

Mamma och Elisabeth åkte hem vid 6 tiden på morgonen, Och vi fick vänta till ungefär halv 8 för att få åka till neonatala avdelningen, (jag fick fortfarande inte få för långt själv, jag fick åka säng)

Jag upptäcker att jag skrivit väldigt väldigt mycket, jag får nog skriva om tiden här i ett annat inlägg. Just nu ligger jag och Aron och myser så vi ska fortsätta med det. :)