You're my world, my heart, my soul..

Idag när jag skulle hämta ut min nya telefon på OKq8 så ställde dom kartongen på vågen de har där. Den här kartongen vägde runt 670gram.
Ja jo, vad spelar det för roll tänker ni då,
Jo när jag såg den vikten, och lyfte upp den kartongen, så var mitt hjärta nära på att hoppa ur bröstet på mig.

Aron när han vägde som minst stog vågen på 601gram.
Och den här kartongen, som vägde mer, den vägde INGENTING, det kändes som jag bar upp en tom kartong.

Alla känslor, känslorna från sjukhuset kom upp, varje gång jag ser något som väger runt 6-700 gram så tänker jag alltid på det, så lite har han vägt, våran lilla pojke. Han vägde ingenting.

När man var där på sjukhuset var man lycklig för varje litet gram han gick upp, för varje gram han gick ner blev man livrädd, det kändes som att sålänge han kommer upp i vikt, blir han frisk, och nej så fungerar det ju självklart inte, men vikten har ju lite med allt att göra endå.

Jag tittar på en bild jag har, buspojken som håller i min tumme, lilla busunge, hela hans huvud är inte så mycket större än min tumme, [Se bild nedanför] Jag kommer nog aldrig förstå att han var så liten, att han blivit så stor, att han inte har några som helst tecken på sjukdomar/skador efter prematuriteten. Utan han är frisk. Han mår bra.
Det tog honom bara 11 veckor att andas själv, utan respirator, CPAP, Grimma och syrgas.



Jodå även en sån liten krabat kan överleva, och bli frisk.
Men din mamma, hon kommer aldrig sluta vara rädd, även om faran är över är jag livrädd att förlora dig.
Vet inte hur lång tid det kommer ta för mig att inse att du lever och inte kommer tas ifrån oss.
Jag älskar dig min lilla bus. Jag gör allt för dig.

If You Open You're Eyes, You'll See That Something Is Wrong...

Igår fick jag höra något väldigt jobbigt som gjorde ont i hjärta och själ.

En vän jag träffade på neonatal avdelningen berättade om ett annat par som vi träffade där.
Vi pratade ganska mycket när vi låg inne för Arons operation, de hade åkt in till sjukhuset igen för deras bebis hade fått andningsproblem.  Så kvällen innan Arons operation satt vi i familjerummet och pratade, en sköterska bjöd på någon äppelkaka.
Var riktigt skönt att få tänka på annat än Arons operation just då.

Nu så igår fick jag höra, att deras lilla bebis fick mera problem, och inte överlevde.

Det känns jätte jobbigt att höra, det är jätte jobbigt att höra när barn går bort, vare sig man träffat dom, eller ej. Tror det här barnet var lite äldre än Aron, När man får höra sånt här, känner man vilken tur man har att ens barn lever, men det får en även att tänka på hur det faktiskt kan hända vem som helst.
Tror inte denna bebis var prematur heller, och om h*n var det så var det inte mycket tidigt.

Det krävs inget ont, det händer inte dåliga människor, utan de två människor jag har pratat med som förlorat sitt/sina barn, är människor jag inte kan hitta något ont hos, utan människor som tvärtom är väldigt trevliga människor. Så varför ska detta hända dessa trevliga människor?
Det finns ingen man önskar något sånt här, ingen förtjänar att gå igenom detta.

Önskar att sånt här slapp hända...



How Could This Happend To Me...?

Jag har fått något på huvudet, något jag absolut inte kan få ur huvudet, så jag skriver det här ihopp om att få ur de ur huvudet så jag kan somna ikväll.
Helt plötsligt så utan anledningen så började jag tänka tillbaka, till förlossningen är därkring.
På infektionen, den där hemska dumma infektionen, monstret.

På pappret jag fick hem står det "Du har troligen haft en infektion i livmodern som då framkallat en för tidig födsel" så vad betyder det då? Troligen? Vet dom inte? Kan det vara något annat?

Tänk om samma sak händer när vi vill ha syskon till Aron, just nu vet jag inte ens om jag vågar bli gravid igen. Självfallet kommer jag bli det någon gång, men det skrämmer mig. Jag är livrädd att samma sak ska hända igen, de sägs att chansen för fler prematur födslar är liten, men endå så föder så många prematurt 2-3 gånger. Tänk om det händer oss, en gång till? Som om en gång inte vore tillräckligt?

Det går ju inte förhindra det, visar man inga tecken på infektion går det ju inte hindra att det händer en gång till. Tänk om det inte slutar lika bra nästa gång isåfall. tänk tänk tänk. Just nu är det allt jag kan. Kan inte få detta ur huvudet. Så jag hoppas att det kanske försvinner lite genom att skriva allt här. Det återstår att se.



Jag känner mig som Nasse just nu.
Tur att jag har en egen Nalle Puh.





No More Silent Tears...

Jag har tänkt på en sak, tänkte väldigt mycket på det igår kväll då jag inte kunde sova. Eller det var inte igår kväll heller, det var klockan 6 imorse, innan jag ens hade lagt mig.
Jag kände att jag ville skriva det här så jag skrev upp det i ett anteckningsblock eftersom jag inte hade nån chans att uppdatera bloggen just då.

Men det jag har tänkt på handlar om prematurbarn. Och så jag upplever att andra ser på extremt för tidigt födda barn.  De flesta människor ryggar tillbaka då jag berättar att Aron är född i v25, de vill inte höra mer, så de svarar "Vad skönt att allt gått bra" Jag tror att ca 7/10 personer svarar så.
Det stör mig, de flesta tycker att eftersom Aron fortfarande lever så antar de att allt gick bra, men det gjorde det ju inte?
Aron fick kämpa för sitt liv, han fick två olika infektioner varav den ena slog ut hela hans ork totalt, hade det inte varit för respirator hade han inte levt idag, så hur har då allt gått bra!?
Men de antar, de frågar inte. För frågar man kan man få reda på jobbiga saker, sånt där som händer alla andra. Men som man själv inte vill veta av, för de händer inte en själv.

Så då kan vi räkna på att det är 3 personer som frågar hur det har gått och intresserar sig för hur Aron mår nu, hur han mått, under tiden på sjukhus, hur länge vi bodde på sjukhus osv. De människorna tycker jag bättre om, de antar inte, de tar reda på.
Ibland så känner även jag att jag inte vill prata om det, jag orkar inte och klarar inte alltid av det, men jag kan ju inte förneka det heller, jag kan ju inte svara att Aron är 2 månader för att slippa höra den stora chocken och fundersamheten av varför han är så liten, så jag måste ju berätta att han är prematurfödd.

Dom flesta lever nog på ordspråket "Det jag inte vet kan inte skada mig". De antar väl att om de aldrig hört talas om prematurer så kan de själva aldrig få en, jag vet inte.
Ingen vill höra att barn blir sjuka, att barn inte överlever, och får de mest tragiska sjukdomar, men världen är så, barn överlever inte alltid, barn får cancer, och blir jätte sjuka.
Istället för att undvika ämnet tycker jag det är ganska intressant, jag lyssnar hellre än undviker.

Jag vill lära mig, jag vill vara medveten om vad som händer. Barn med handikapp, svårigheter, och allt det där jobbiga, det intresserar mig och jag hoppas en dag jobba med barn med svårigheter. Däremot får vi väl se hur det blir med den saken, om jag orkar plugga så länge. Men jag hoppas.

Jag tror de flesta som hör om prematurbarn inte riktigt förstår allvaret i att födas för tidigt heller, att allt inte går på en dans och man inte får komma hem och leva sitt liv som om ingenting hänt. Men jag tror att det är behagligare än sanningen. Man måste uppleva det för att veta hur de känns, precis som med allting annat. Man vill inte tänka att minsta lilla bakterie kan kosta ett barns liv.

Det ville inte jag heller, när Aron låg på sjukhus ville jag inte heller tänka att han låg där och kämpade för sitt liv, allt jag tänkte på var att vara stark. Jag ville inte tänka att vi stod där, vid sidan av kuvösen, brevid liemannen som var redo att ta Aron, allt han kämpade så hårt för.
Jag levde i min fantasivärld på sjukhuset, jag var halvt medveten om situationen, men undvek att tänka på den, jag levde för dagen, istället för att försöka se frammåt. Jag kunde inte tänka en vecka frammåt, Jag vet inte om jag trodde Aron skulle överleva eller inte, jag tror inte jag trodde något om det. Jag vågade inte. Jag vågade inte hoppas, men ville inte heller anta att det skulle gå illa. Jag levde för dagen.

Jag tror Freddie också hade sin värld. Jag tror man måste ha det för att överleva något sånt här. Jag behövde iallafall det.

Det är i efterhand som jag verkligen inser hur allvarligt det var. Hur nära vi var att mista vårt älskade barn. Och jag gråter av stolthet när jag tänker på hur han kämpade, hur han gjorde allt för att överleva. Jag gråter inte längre för det jobbiga, det är jag klar med. Nu gråter jag för stolthet. Och jag är inte längre rädd för att visa det.

Vi gömmer oss i våra egna världar för att skydda oss. Har man en fantasivärld kan man rymma dit såfort det onda kommer, man kan gömma sig där tills kusten är klar. Så har jag nog levt hela mitt liv, gömt mig när de blir jobbigt. Men då och då skickas man tillbaka till verkligheten, Då måste man veta, att man aldrig är ensam.







I'm Sorry, For All The Words I Could'nt Say...

Det finns en tjej, hon har också en liten prematur bebis, och hon skriver så bra, hon lyckas sätta ord på mina känslor. Det finns ett inlägg som jag tycker stämmer så bra på de första känslorna. Dom där första dagarna. Man vet varken ut eller in, känslorna svämmar över men man får ingen klarhet i dom. Jag skrev om denna tjej i ett tidigare inlägg också.

"Hur ska jag kunna älska dig när jag inte vet hur allt ska bli, när jag inte ens vet om du kommer att få leva? Du skrynklar ihop ditt lilla ansikte och skriker i respiratorn, men det hörs inga ljud.

Hur ska jag våga älska dig när varje liten nedgång blir till ett avsked i mitt hjärta? När varje småsak - en bekymrad min, en pipande apparat - säger att det är dags att ta farväl?

Lilla vän, där ligger du alldeles ensam och har inte ens en mamma som förmår älska dig. Förlåt."

http://prematurbloggen.wordpress.com/2008/01/11/vaga-alska/

Dom känslorna man trodde var omöjliga att få ord på, lyckas alltid någon annan pricka in så perfekt. Men så är det väl alltid? Någon annan kan beskriva dina tankar? Tina kan beskriva mina, utan att ens veta om det.
Utan att hon ens känner mig, nånsin träffat mig, eller hört talas om mig så kan hon sätta ord på mina känslor, mina tankar. Det känns som hon gått in i min hjärna, sett vad jag tänkt, och skrivit ner det. Men som sagt, det är väl så det är?





I've Should Have Known Better...

I mitt inlägg jag skrev på familjeliv kommentera en tjej och berättade att hon skrev en blogg, jag gick in där och tittade, en väldigt välskriven och fin blogg. Bra texter och man känner igen sig. Ju mer jag läser hennes blogg, ju mer minns jag mina känslor jag hade på sjukhuset.

När vi gick runt där på sjukhuset, de första veckorna. Vi visste inte om Aron skulle leva eller om det var sista dagen vi hade med honom. Vi vandrade som tomma skal i korridorena. Mellan sal 2 och fikarummet. Vi satte oss i fikarummet, drack varm choklad, och gick tillbaka.

Man kände sig som världens sämsta mamma. Varje gång jag var hungrig, eller trött, så var jag tvungen att säga hejdå, och lämna Aron. Jag hade lika dåligt samvete varje gång. Hjärtat skrek av smärta varje natt vi var tvugna att åka till hotellet för att sova. Varje gång tänkte jag "Tänk om det var sista gången? Kommer dom ringa oss inatt och berätta att han inte orkar längre?"  Det första vi gjorde varje morgon var att titta på mobilen, se om det fanns något samtal från "inget nummer"

För att vara snälla undersköterskor och sköterskor är dom bra på att formulera meningarna så man får dåligt samvete.
"Ni kanske ska tänka på att komma lite tidigare på morgonen." Jo det vore ju kanske en idé, men när man lämnar sjukhuset 1-2 på natten är det svårt att komma klockan 7 på morgonen. Tänker dom aldrig på det? När dom tittar på dagsschemat från gårdagen borde dom väl se att det står att Aron legat känguru till klockan 2?

Eller varje gång dom kom och frågade "Hur går det med pumpningen, kommer det nått än?" Jag vet att dom vill väl, men hur dålig mamma känner man sig inte när man inte kan ge sitt eget barn mat, och när sköterskorna frågar, varje gång de vet att jag varit och försökt pumpat? Vissa dagar ville man bara skrika åt dom, be dom vara tysta, låta oss vara. Andra dagar ville man bara så gärna att de skulle komma och prata.

Man ville inget annat än ta Aron och åka hem, man ville inte se honom ha ont, höra honom skrika när de stack honom med nål dag efter dag. Men hur mycket man än ville, så visste man att alla dom där nålarna var livsavgörande för honom, alla plågosamma TINAmätare behövdes, Om han endå hade legat kvar i magen, så hade han sluppit allt det. Men jag kunde inte ens behålla honom i magen, där han var som mest skyddad.

Jag har på senaste dagarna funderat lite över den där dagen. Ni vet alla dom där "Tänk om..." tankarna. Tänk om jag hade åkt till MVC och sagt att magen spände, att den gjort så hela dagen, tänk om jag hade sagt att det gjorde ont, istället för att trott att allt var normalt. Istället för att ha väntat tills blödningarna.
Men frågan är om dom hade brytt sig om det?
När vi kom dit, vet jag att dom tog in oss direkt, men dom verkade inte bry sig om att magen gjorde ont, dom trodde ju bara att något blodkärl hade brustit, det var ju förmodligen ingen förlossning som hade börjat, "det är väldigt ovanligt". Så om jag hade åkt dit, sagt att magen spände å hade sig, hade dom brytt sig? Eller hade de sagt "det är normalt, åk hem lägg dig och vila?"
Jag undrar ofta det, hade det gått att förhindra? Hade jag kunnat rädda Aron från allt jobbigt han fått gått igenom? Om jag bara varit uppmärkssam?


Could I Have Saved You?
In the end, It's the "What If's" That Hurts The Most...



I'm Telling You That I Won't Cry...

Jag har upptäckt att jag inte riktigt beskriver mina känslor här, det har väl med min mur att göra. Min oförmåga att öppna mig. Men jag vill också kunna berätta hur jag känner, det är väl det som var meningen med den här bloggen? Få ut mina känslor.
Jag kan skriva så mycket på familjeliv, där kan jag skriva mina känslor, så varför inte här? Jag skrev ett foruminlägg på FL igår, och för att visa hela världen (alla bloggläsare) att jag också är mänsklig, kopierar jag in det här.

"Jag vill bara gråta...

Ibland känner jag bara lusten att gråta, att få ut alla känslor som är så djupt inborrade i mitt hjärta.

Alla rädslor, all tacksamhet, orohet, tvivel, skuld och kärlek.
Jag vill få ut allt, men jag kan inte, det går inte. Jag vill så gärna gråta, men det går inte. Tårarna töms inte, Mitt hjärta bygger bara upp nya känslor, nya tårar.
Det känns som jag har ett helt hav av tårar i hjärtat som inte kommer ut.

När jag sitter här, mitt i natten, med känslorna spökande i mitt hjärta, känner jag lusten att gråta ökar, men tårarna minskar.

Jag kan gråta när jag läser om änglaföräldrar, men inte åt mina egna känslor. Jag var ju så nära på att bli en änglaförälder. Är rädslan inte över, är jag fortfarande rädd över att bli det?

Känslorna styr mig och jag vet inte vad jag kan göra åt dom.

Finns ingen egentlig mening med detta inlägg. Var bara tvungen att skriva av mig. "

Trodde aldrig jag frivilligt skulle vilja gråta, men igår, inatt, då ville jag gråta. Och efter ett fånigt bråk mellan mig och Freddie om vem av oss som var tröttast så grät jag, det började med att jag grät av trötthet och av tjaffset, men slutade med att jag grät över allt. Alla mina rädslor, alla känslor som fanns när Aron låg på sjukhus. Då jag inte ville gråta, då jag skulle vara stark. Men man kan inte alltid vara stark. Ibland behöver man få gråta också. Få ut alla känslor som finns där. Det fick jag göra inatt. Jag fick gråta, och när jag kände att jag behövde Freddie, gick jag in och la mig. Så där låg vi, jag snörvlande av tårar, Freddie mumlande i sömnen, och Aron som blev lite irriterad och gosade ihop sig hos pappa.
Just en snygg familj...?


Men den enda familj jag vill ha!




Du är aldrig Ensam

Du Är Aldrig Ensam

by Mauro Scocco

När stormen river, när broarna brinner
När hopp och mening, bara försvinner
När du känner dig liten, och när ingen finns där
Då är du ändå aldrig ensam, så länge jag finns här

Jag kan gå hela natten, ta ett flyg eller tåg
Det spelar ingen roll var du är
Jag kommer dit ändå

Du är aldrig ensam, så länge jag andas
Så länge mitt hjärta kan slå
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det
Jag gör vad som helst för dig, det hoppas jag du vet
Ja det hoppas jag du vet


Om dom du litar på sviker, om din dröm föll i sär
Då kan jag påminna dig om, hur mycket du är värd
Den där rädslan du känner, ja den är inte du
Och hur skrämmande den än verkar, så ebbar den ut

Jag kan gå hela natten, ta ett flyg eller tåg
Det spelar ingen roll var du är
Jag kommer dit ändå

Du är aldrig ensam, så länge jag andas
Så länge mitt hjärta kan slå
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det
Och jag gör vad som helst för dig, det hoppas jag du vet
Ja det hoppas jag du vet


Så när du inte längre orkar, då orkar jag för två
När du inte ser nån utväg, då hittar jag en ändå
Du har givit mig så mycket genom åren som har gått
Är det största man kan få, det har jag fått

Du är aldrig ensam, så länge jag andas
Så länge mitt hjärta kan slå
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det
Jag gör vad som helst för dig, det hoppas jag du vet
Ja det hoppas jag du vet


Och det vet jag att du vet

Nyare inlägg
RSS 2.0