When Love Takes Over...
Nu har lilla bus Aron fått en dagisplats. Den 2 februari börjar han på dagis.
Nu börjar man verkligen inse att han inte är min lilla plutt bebis längre, eller ja han kommer ju alltid vara min lilla bebis, men jag får sån ångest över att han ska börja dagis, han är ju fortfarande så liten. Hade jag kunnat hade han fått varit hemma tills han var närmare 2-2½ år, men det går ju inte.
Samtidigt tror jag dagis kommer vara väldigt bra för honom, han är en väldigt social bebis och älskar att titta på när barn leker, men det känns lite som att man lämnar över barnuppfostran till någon annan, men i början tills jag får ett jobb kommer han ju inte gå på dagis hela dagar, mina veckor åtminstonde. Freddie har ju tyvärr inget val å då kommer han nog få vara på dagis längre.
Det blir nog bra, tänkte försöka ta mig dit någonting i veckan med Aron och kolla in lite på dagiset, se hur det ser ut där inne, träffa personalen och lite sådär. Papprerna ska vara inlämnade slutet av nästa vecka om jag inte minns helt fel.
Åh min fina pojke börjar bli så stor.
När vi var i Uppsala i onsdags var det en annan pojke där som också väntade på att få vaccin sprutan, pojken kan ha varit runt 9-10 månader, men han hade fortfarande kvar det där bebisutseendet, vilket Aron inte har. Jag ser honom för ofta för att egentligen märka när skillnaderna sker, men nångång då o då så tittar jag på honom och upptäcker att det inte alls är min lilla bebis längre, utan att han har blivit ett barn. En stor pojke.
Min lilla fågelunge har blivit stor :)
Sprutan Aron tog i onsdags har han inte märkt av alls förresten, han fick ingen feber, inge sjuk alls, inte ens gnällig ! Dåligt immunförsvar? Nej inte här iallafall !
Får väl se om han märker av andra sprutan !
Du kommer alltid vara min lilla fågelunge, hur stor du än blir :)
Nu börjar man verkligen inse att han inte är min lilla plutt bebis längre, eller ja han kommer ju alltid vara min lilla bebis, men jag får sån ångest över att han ska börja dagis, han är ju fortfarande så liten. Hade jag kunnat hade han fått varit hemma tills han var närmare 2-2½ år, men det går ju inte.
Samtidigt tror jag dagis kommer vara väldigt bra för honom, han är en väldigt social bebis och älskar att titta på när barn leker, men det känns lite som att man lämnar över barnuppfostran till någon annan, men i början tills jag får ett jobb kommer han ju inte gå på dagis hela dagar, mina veckor åtminstonde. Freddie har ju tyvärr inget val å då kommer han nog få vara på dagis längre.
Det blir nog bra, tänkte försöka ta mig dit någonting i veckan med Aron och kolla in lite på dagiset, se hur det ser ut där inne, träffa personalen och lite sådär. Papprerna ska vara inlämnade slutet av nästa vecka om jag inte minns helt fel.
Åh min fina pojke börjar bli så stor.
När vi var i Uppsala i onsdags var det en annan pojke där som också väntade på att få vaccin sprutan, pojken kan ha varit runt 9-10 månader, men han hade fortfarande kvar det där bebisutseendet, vilket Aron inte har. Jag ser honom för ofta för att egentligen märka när skillnaderna sker, men nångång då o då så tittar jag på honom och upptäcker att det inte alls är min lilla bebis längre, utan att han har blivit ett barn. En stor pojke.
Min lilla fågelunge har blivit stor :)
Sprutan Aron tog i onsdags har han inte märkt av alls förresten, han fick ingen feber, inge sjuk alls, inte ens gnällig ! Dåligt immunförsvar? Nej inte här iallafall !
Får väl se om han märker av andra sprutan !
Du kommer alltid vara min lilla fågelunge, hur stor du än blir :)
My Love, My Life, My Soul..
Den här förbannade svininfluensan, jag blir galen, man vänder ut å in på allting men man kan endå inte komma på vad man tycker, vad man tror.
I början sa jag hela tiden att jag inte tänker vaccinera mig, för jag litar inte på vaccinet, det gör jag fortfarande inte, jag blir galen av allt tjat om denna influensa och detta vaccin. Men samtidigt tänkte jag inte så mycket på det innan, för jag behövde ju inte tänka på Aron, för han fick ju inte vaccineras.
Men så helst plötsligt beslutade dom att barn från 6 mån skulle vaccineras och jag vände knut på mig själv för att komma på hur jag skulle göra, frågade min mor och tillslut ringde jag uppsala. När beslutet gick igenom ringde Lisa från uppsala och berättade att Aron skulle vaccineras, att vi fick komma dit och vaccinera honom om kön var för lång här i Enköping.
Så igår (tisdag) ringde hon igen och berättade att de skulle vaccinera idag (onsdag) och att vi var välkomna mellan 13-16 för att Aron skulle få första sprutan, så dit åkte vi och nu har han fått första sprutan, så ska vi ta nästa efter 3 veckor, vi skulle eventuellt försöka få den här, men fanns det inte tillräckligt vaccin kunde vi få det i uppsala igen.
Så nu ligger jag här i sängen o hoppas så innerligt att han inte ska bli alltför sjuk, man har ju läst lite skräckhistorier om vaccinet, men samtidigt skulle jag aldrig förlåta mig själv om Aron fick svininfluensan,(för vem vet hur det skulle gå?) och jag valde bort vaccinet.
Än så länge har jag inte märkt av någonting, och han fick sprutan strax efter kl 13.00 idag, men vi får se hur det är imorgon, om han har blivit dålig med feber o ont, hoppas inte. Stackars min lilla busunge!
Så nu ska jag försöka pricka in så jag själv kan få det här vaccinet också, för jag anser att om jag låter Aron få ett vaccin, då ska jag banne mig också ha det, annars känns det som väldigt mycket dubbelmoral !
Mor sa att de skulle få in vaccin imorgon, så jag får väl försöka ta mig ner dit imorgon, dock känns det som jag har 100 saker jag ska göra bara imorgon.
You're The Apple Of My Eye !
I början sa jag hela tiden att jag inte tänker vaccinera mig, för jag litar inte på vaccinet, det gör jag fortfarande inte, jag blir galen av allt tjat om denna influensa och detta vaccin. Men samtidigt tänkte jag inte så mycket på det innan, för jag behövde ju inte tänka på Aron, för han fick ju inte vaccineras.
Men så helst plötsligt beslutade dom att barn från 6 mån skulle vaccineras och jag vände knut på mig själv för att komma på hur jag skulle göra, frågade min mor och tillslut ringde jag uppsala. När beslutet gick igenom ringde Lisa från uppsala och berättade att Aron skulle vaccineras, att vi fick komma dit och vaccinera honom om kön var för lång här i Enköping.
Så igår (tisdag) ringde hon igen och berättade att de skulle vaccinera idag (onsdag) och att vi var välkomna mellan 13-16 för att Aron skulle få första sprutan, så dit åkte vi och nu har han fått första sprutan, så ska vi ta nästa efter 3 veckor, vi skulle eventuellt försöka få den här, men fanns det inte tillräckligt vaccin kunde vi få det i uppsala igen.
Så nu ligger jag här i sängen o hoppas så innerligt att han inte ska bli alltför sjuk, man har ju läst lite skräckhistorier om vaccinet, men samtidigt skulle jag aldrig förlåta mig själv om Aron fick svininfluensan,(för vem vet hur det skulle gå?) och jag valde bort vaccinet.
Än så länge har jag inte märkt av någonting, och han fick sprutan strax efter kl 13.00 idag, men vi får se hur det är imorgon, om han har blivit dålig med feber o ont, hoppas inte. Stackars min lilla busunge!
Så nu ska jag försöka pricka in så jag själv kan få det här vaccinet också, för jag anser att om jag låter Aron få ett vaccin, då ska jag banne mig också ha det, annars känns det som väldigt mycket dubbelmoral !
Mor sa att de skulle få in vaccin imorgon, så jag får väl försöka ta mig ner dit imorgon, dock känns det som jag har 100 saker jag ska göra bara imorgon.
You're The Apple Of My Eye !
I Wanna See How You Lose Control ..
Sådär ja, nu ska jag uppdatera om situationen runt omkring.
Jag och Freddie bor fortfarande tillsammans då ingen av oss har hittat en lägenhet än, eller ja Freddie flyttar förhoppningsvis den 1 dec, vi får se.
Det går väl lite som de går, det är nog aldrig enkelt att bo tillsammans i flera veckor efter att den ena har gjort slut, och vi är uppe i ca 8 veckor nu så de är ju ganska jätte jobbigt för bägge två faktiskt.
Jag har också lyckats hitta en lägenhet förresten, jag ska kolla på den imorgon och jag hoppas verkligen på det bästa. Är egentligen ett område jag inte vill bo i, men just nu tar jag vad som helst, måste bara fixa ett ordentligt jobb så kan jag flytta sen.
Jag har fått jobbat ganska mycket senaste veckorna, eller ja egentligen bara 4 dagar förra månaden och 4 dagar den här månaden, hittils, men det är mycket för mig, det är pengar jag behöver. Vintern är min bästa ekonomiska årstid. Alla blir sjuka och jag får jobba. I Love It!
Det är då på lassarettet jag fått jobba.
Jag ska även ringa till dagis här i enk och försöka se om jag kan få vikarietjänst på något dagis, det är en fot in iallafall.
Och det glömde jag berätta i de tidigare inlägget, på fredag ska vi på möte på dagiset vi vill sätta in Aron på. Håller tummarna på att han får börja dagis i Januari. Det skulle nog vara bra för honom, att träffa massa barn.
Ja då ska vi se, är det något mer värt att berättas?
Ja jag kan ju alltid berätta för de som vill veta, jag hatar svininfluensan och dess vaccin! blääää!
Jag och Freddie bor fortfarande tillsammans då ingen av oss har hittat en lägenhet än, eller ja Freddie flyttar förhoppningsvis den 1 dec, vi får se.
Det går väl lite som de går, det är nog aldrig enkelt att bo tillsammans i flera veckor efter att den ena har gjort slut, och vi är uppe i ca 8 veckor nu så de är ju ganska jätte jobbigt för bägge två faktiskt.
Jag har också lyckats hitta en lägenhet förresten, jag ska kolla på den imorgon och jag hoppas verkligen på det bästa. Är egentligen ett område jag inte vill bo i, men just nu tar jag vad som helst, måste bara fixa ett ordentligt jobb så kan jag flytta sen.
Jag har fått jobbat ganska mycket senaste veckorna, eller ja egentligen bara 4 dagar förra månaden och 4 dagar den här månaden, hittils, men det är mycket för mig, det är pengar jag behöver. Vintern är min bästa ekonomiska årstid. Alla blir sjuka och jag får jobba. I Love It!
Det är då på lassarettet jag fått jobba.
Jag ska även ringa till dagis här i enk och försöka se om jag kan få vikarietjänst på något dagis, det är en fot in iallafall.
Och det glömde jag berätta i de tidigare inlägget, på fredag ska vi på möte på dagiset vi vill sätta in Aron på. Håller tummarna på att han får börja dagis i Januari. Det skulle nog vara bra för honom, att träffa massa barn.
Ja då ska vi se, är det något mer värt att berättas?
Ja jag kan ju alltid berätta för de som vill veta, jag hatar svininfluensan och dess vaccin! blääää!
Till det sista andetaget ...
Ojoj nu har det inte blivit nånting alls på ett bra tag.
Fick tillochmed en begäran av anonym att jag skulle uppdatera.
Ja det kanske är dags nu eller vad säger ni?
Hur går allt, jodå. Det går väl relativt bra.
Aron mår bra, han är lika glad och busig som vanligt. Lite grinigare ibland men med tanke på situationen vi lever i är det inte så konstigt.
Och jag såg nu att jag har inte ens uppdaterat från senaste kontrollen.
Vi fick ju komma tillbaka på kontroll efter 1½ månad, och jodå det gick hur bra som helst!
Blev så stolt över min lilla prins.
Han hade ju som sagt gått upp väldigt snålt i vikt, knappt 1 kg på ett halvår.
Vi böt därför ut maten, hemlagad mat till dyra eländiga burkmaten, bort med vällingen, bara välling till natten. Gröt och smörgås varje morgon, inge snålande här inte.
Å hur blev resultatet? Ungefär 700gram på 1½ månad!!!!
Sköterskan såg till och med att han hade gått upp i vikt bara när jag tog av honom byxorna. Och jag hade hoppats på att han skulle gå upp 2-300 gram. Det räknade jag med. Jag fick en sån chock när vågen visade 8200 gram!! OJoj min duktiga duktiga pojke!
Ser ni den stora skillnaden i sista kurvan där?
Duktiga duktiga pojke.
Han håller även på att lära sig gå.
Han kan ta 5-6 steg själv ibland, men oftast har han så bråttom att han försöker nästan springa fram, vilket resulterar i att han flyger på personerna han går till. och man ser verkligen lyckan i hans ögon när han går sina steg. Han längtar nog verkligen på att kunna gå ordentligt.
Pratet har inte kommit än.
Det är fortfarande lite "dadadada" "nananan". Ibland säger han "nana" och jag vet inte om han försöker säga "mamma" då eller inte. Jag har inte kommit på det för de kommer lite spontant då och då.
I hörsel och tal är han "lite efter" och och det är där han är mest efter i utvecklingen, annars har han kommit ikapp nästan allt till sin korrigerade ålder.
Han är fortfarande ostabil i kroppen, men inte så mycket och ingenting som hindrar honom. Han lär sig nya saker och lär sig hantera fast han är ostabil.
Sjukgymnasten tycker inte att det är någonting vi behöver jobba med just nu utan att vi ska vänta och se hur det blir det med.
Annars går sjukgymnastiken jätte bra och vi ska tillbaka dit om ca 3 månader då hon anser att det finns ingenting att arbeta med just nu utan Aron lär sig som han ska. Han är så duktig.
Jag kommer uppdatera senare om situationen här hemma, men just nu så har Aron vaknat och jag får äntligen busa!
Min lilla bebis har blivit ett barn!
1 okt 2009 är bilden tagen!
Fick tillochmed en begäran av anonym att jag skulle uppdatera.
Ja det kanske är dags nu eller vad säger ni?
Hur går allt, jodå. Det går väl relativt bra.
Aron mår bra, han är lika glad och busig som vanligt. Lite grinigare ibland men med tanke på situationen vi lever i är det inte så konstigt.
Och jag såg nu att jag har inte ens uppdaterat från senaste kontrollen.
Vi fick ju komma tillbaka på kontroll efter 1½ månad, och jodå det gick hur bra som helst!
Blev så stolt över min lilla prins.
Han hade ju som sagt gått upp väldigt snålt i vikt, knappt 1 kg på ett halvår.
Vi böt därför ut maten, hemlagad mat till dyra eländiga burkmaten, bort med vällingen, bara välling till natten. Gröt och smörgås varje morgon, inge snålande här inte.
Å hur blev resultatet? Ungefär 700gram på 1½ månad!!!!
Sköterskan såg till och med att han hade gått upp i vikt bara när jag tog av honom byxorna. Och jag hade hoppats på att han skulle gå upp 2-300 gram. Det räknade jag med. Jag fick en sån chock när vågen visade 8200 gram!! OJoj min duktiga duktiga pojke!
Ser ni den stora skillnaden i sista kurvan där?
Duktiga duktiga pojke.
Han håller även på att lära sig gå.
Han kan ta 5-6 steg själv ibland, men oftast har han så bråttom att han försöker nästan springa fram, vilket resulterar i att han flyger på personerna han går till. och man ser verkligen lyckan i hans ögon när han går sina steg. Han längtar nog verkligen på att kunna gå ordentligt.
Pratet har inte kommit än.
Det är fortfarande lite "dadadada" "nananan". Ibland säger han "nana" och jag vet inte om han försöker säga "mamma" då eller inte. Jag har inte kommit på det för de kommer lite spontant då och då.
I hörsel och tal är han "lite efter" och och det är där han är mest efter i utvecklingen, annars har han kommit ikapp nästan allt till sin korrigerade ålder.
Han är fortfarande ostabil i kroppen, men inte så mycket och ingenting som hindrar honom. Han lär sig nya saker och lär sig hantera fast han är ostabil.
Sjukgymnasten tycker inte att det är någonting vi behöver jobba med just nu utan att vi ska vänta och se hur det blir det med.
Annars går sjukgymnastiken jätte bra och vi ska tillbaka dit om ca 3 månader då hon anser att det finns ingenting att arbeta med just nu utan Aron lär sig som han ska. Han är så duktig.
Jag kommer uppdatera senare om situationen här hemma, men just nu så har Aron vaknat och jag får äntligen busa!
Min lilla bebis har blivit ett barn!
1 okt 2009 är bilden tagen!
The Sun Came Up, And Reality Set In..
Nu är det ett bra tag sen det uppdaterades något. Jag har helt enkelt inte orkat..
Men ska uppdatera lite.
Några av er vet redan, andra får veta nu.
Freddie och jag har gjort slut nu och allt känns rent ut sagt skit.
Anledningarna till att det tog slut är för att det funkade helt enkelt inte, var mitt beslut för jag mår inte bra i förhållandet. Det känns inte bra och det känns inte rätt längre.
Mer ingående tänker jag inte gå in.
För att folk ska slippa fråga hur det känns å hur jag mår kan jag skriva upp min situation just nu och vad som går runt i mitt huvud.
Jag har inget jobb, jag har ingen säkerhet. Jag har ingen aning om vart jag står om en vecka, ännu mindre en månad.
Jag var på en arbetsintervju i onsdags, en grupp intervju och jag väntar på svar för att se om jag kom vidare till en enskild intervju å en större chans till att få jobbet. Jag hoppas på de bästa.
Får jag jobbet så har jag åtminstonde en inkomst, nu har jag ingen.
Då har jag en chans att få behålla lägenheten, eller åtminstonde flytta till en mindre lägenhet.
Får jag inte jobbet, då får jag inte behålla lägenhet, då kommer jag inte ha någon inkomst utan enstaka föräldradagar kvar och barnbidrag.
Jag kan söka soc, men har hört att dom är noga på att man inte får ha pengar alls, jag har ca 20 000 i aktieobligationer som jag inte ens vet om jag kan få löst, å i vilket fall, vill jag ha kvar dom där.
Så sov kommer bli svårt att få inom närmsta framtiden.
Jag kommer förlora mitt hem och får troligtvis flytta hem till mamma och pappa igen, vilket jag inte känner mig speciellt bekväm med, tror inte heller dom är så jätte sugna på idén, även om jag vet att dom skulle ställa upp.
Hela min värld har satt sig på sin kant, o jag vet varken ut eller in.
Allting som kändes så rätt, har helt plötsligt blivit fel och känns som att världsuppfattningen över lag blivit sned.
Så, ni behöver inte fråga hur jag mår. Jag kommer säga att jag mår bra. Men med detta i bagaget, hur bra tror ni egentligen jag mår?
Jag är livrädd.. Inte bara för min skull.. utan för Arons skull. Han har så himla svårt att sova någon annanstanns än hemma, hemma i sitt eget rum, där han har sin trygghet. Jag vill inte att han ska förlora den tryggheten han känner i sitt rum.
Vill inte att han som är så van vid att ha mamma och pappa hos sig, att ha ett lugn runt sig, helt plötsligt ska hamna i en kalabalik med en hund, morbröderna och mormor o morfar.
Jag vet inte hur hans tanke bana funkar, hur han skulle fundera över hela situationen.
Jag är mest rädd över att han ska känna sig övergiven, när han kommer hoppa runt mellan att bo hos mamma, o sen hos pappa, men inte längre mamma och pappa tillsammans.
Jag önskar att hela situationen var annorlunda. Jag önskar att de inte behövde vara såhär. Jag önskar att alla våra drömmar tillsammans, vår framtid tillsammans skulle hända.
Men jag vet att det inte kommer funka. Vet att ju mer vi utmanar det, ju större blir glipan mellan oss, och till sist kommer vi ha hela världen imellan oss.
Jag önskar saker och ting kunde vara annorlunda, men det här är den framtid vi får.
Vi får helt enkelt göra det bästa av allting..
Men ska uppdatera lite.
Några av er vet redan, andra får veta nu.
Freddie och jag har gjort slut nu och allt känns rent ut sagt skit.
Anledningarna till att det tog slut är för att det funkade helt enkelt inte, var mitt beslut för jag mår inte bra i förhållandet. Det känns inte bra och det känns inte rätt längre.
Mer ingående tänker jag inte gå in.
För att folk ska slippa fråga hur det känns å hur jag mår kan jag skriva upp min situation just nu och vad som går runt i mitt huvud.
Jag har inget jobb, jag har ingen säkerhet. Jag har ingen aning om vart jag står om en vecka, ännu mindre en månad.
Jag var på en arbetsintervju i onsdags, en grupp intervju och jag väntar på svar för att se om jag kom vidare till en enskild intervju å en större chans till att få jobbet. Jag hoppas på de bästa.
Får jag jobbet så har jag åtminstonde en inkomst, nu har jag ingen.
Då har jag en chans att få behålla lägenheten, eller åtminstonde flytta till en mindre lägenhet.
Får jag inte jobbet, då får jag inte behålla lägenhet, då kommer jag inte ha någon inkomst utan enstaka föräldradagar kvar och barnbidrag.
Jag kan söka soc, men har hört att dom är noga på att man inte får ha pengar alls, jag har ca 20 000 i aktieobligationer som jag inte ens vet om jag kan få löst, å i vilket fall, vill jag ha kvar dom där.
Så sov kommer bli svårt att få inom närmsta framtiden.
Jag kommer förlora mitt hem och får troligtvis flytta hem till mamma och pappa igen, vilket jag inte känner mig speciellt bekväm med, tror inte heller dom är så jätte sugna på idén, även om jag vet att dom skulle ställa upp.
Hela min värld har satt sig på sin kant, o jag vet varken ut eller in.
Allting som kändes så rätt, har helt plötsligt blivit fel och känns som att världsuppfattningen över lag blivit sned.
Så, ni behöver inte fråga hur jag mår. Jag kommer säga att jag mår bra. Men med detta i bagaget, hur bra tror ni egentligen jag mår?
Jag är livrädd.. Inte bara för min skull.. utan för Arons skull. Han har så himla svårt att sova någon annanstanns än hemma, hemma i sitt eget rum, där han har sin trygghet. Jag vill inte att han ska förlora den tryggheten han känner i sitt rum.
Vill inte att han som är så van vid att ha mamma och pappa hos sig, att ha ett lugn runt sig, helt plötsligt ska hamna i en kalabalik med en hund, morbröderna och mormor o morfar.
Jag vet inte hur hans tanke bana funkar, hur han skulle fundera över hela situationen.
Jag är mest rädd över att han ska känna sig övergiven, när han kommer hoppa runt mellan att bo hos mamma, o sen hos pappa, men inte längre mamma och pappa tillsammans.
Jag önskar att hela situationen var annorlunda. Jag önskar att de inte behövde vara såhär. Jag önskar att alla våra drömmar tillsammans, vår framtid tillsammans skulle hända.
Men jag vet att det inte kommer funka. Vet att ju mer vi utmanar det, ju större blir glipan mellan oss, och till sist kommer vi ha hela världen imellan oss.
Jag önskar saker och ting kunde vara annorlunda, men det här är den framtid vi får.
Vi får helt enkelt göra det bästa av allting..
I Am Not Going To Bury My Son... !!
Klockan har precis slagit 2.
Jag har legat i sängen, soffan, och setat ute en stund på balkongen, men jag kan inte sova. Jag hatar när det är så. Jag känner mig så sjukt rastlöst, jag vill städa, men det är redan städat, att ställa sig och damsuga blir nog inte populärt hos varken, Freddie, Aron eller grannarna.
Ikväll har jag och Freddie kollat på filmen "John Q" gick på 6an kl 21.
Vid såna tillfällen känner man vilken otrolig tur man har som bor i Sverige med vårt sjuksystem vi har.
"John Quincy Archibald's son Michael collapses while playing baseball as a result of heart failure. John rushes Michael to a hospital emergency room where he is informed that Michael's only hope is a transplant. Unfortunately, John's insurance won't cover his son's transplant. Out of options, John Q. takes the emergency room staff and patients hostage until hospital doctors agree to do the transplant"
Jag orkar inte översätta.
Ser man på den filmen går det inte att hålla undan tårarna.
Man tänker också, att vem skulle inte göra så för sitt barn? När läkaren ger upp och säger att ens barn kommer att dö, för att det kostar för mycket för sjukhuset att genomgå operationen som är barnets endå alternativ till att överleva.
Jag skulle iallafall inte tvivla, hellre spendera några år i fängelset i vetskap att man gjort precis ALLT för att ens barn ska överleva, än att bara ge upp när det faktiskt finns en chans.
Jag vet inte hur mycket skulder vi hade haft om vi hade bott och fött Aron i USA, eller om vi ens hade klarat av att betala all sjukvård, usch, jag vågar inte ens tänka tanken.
Jag förstår inte hur läkarna där klarar av att skicka hem ett barn i vetskapen av att barnet kommer att dö, för att systemet säger att han inte är värd att behandla.
Visst är ju dom självklart inlärda till det systemet och ingenting en enda person kan ändra, men jag hade aldrig klarat av det.
Ett citat John Q skriker ut är " I AM NOT GOING TO BURY MY SON! MY SON IS GOING TO BURY ME! "
och det citatet känns verkligen i hjärtat.
Denzen Washington spelar rollen så bra, och så trovärdigt att man skulle verkligen kunna tro att allt var verklighet, det rör så in i hjärtat allting, inte ens Freddie klarade av att låta bli att bli alldes tårögd.
Det är verkligen en film som alla borde se. Den är så underbar, och sorlig. Men definitivt värd att se.
Kanske behövde skriva av mig, vi får se om jag lyckas somna sen, klockan är nu kvart över 2. Jag behöver verkligen somna, tänkte att jag ska stiga upp tidigt imorgon och tvinga upp min latmask till son, så kanske han förhoppningsvis någon gång kan vakna tidigare på morgonen istället för vid 11-12, så vi kan få en vanlig dygnsrytm.
Oh There's Nothing I Would'nt Do For You, Love!
Jag har legat i sängen, soffan, och setat ute en stund på balkongen, men jag kan inte sova. Jag hatar när det är så. Jag känner mig så sjukt rastlöst, jag vill städa, men det är redan städat, att ställa sig och damsuga blir nog inte populärt hos varken, Freddie, Aron eller grannarna.
Ikväll har jag och Freddie kollat på filmen "John Q" gick på 6an kl 21.
Vid såna tillfällen känner man vilken otrolig tur man har som bor i Sverige med vårt sjuksystem vi har.
"John Quincy Archibald's son Michael collapses while playing baseball as a result of heart failure. John rushes Michael to a hospital emergency room where he is informed that Michael's only hope is a transplant. Unfortunately, John's insurance won't cover his son's transplant. Out of options, John Q. takes the emergency room staff and patients hostage until hospital doctors agree to do the transplant"
Jag orkar inte översätta.
Ser man på den filmen går det inte att hålla undan tårarna.
Man tänker också, att vem skulle inte göra så för sitt barn? När läkaren ger upp och säger att ens barn kommer att dö, för att det kostar för mycket för sjukhuset att genomgå operationen som är barnets endå alternativ till att överleva.
Jag skulle iallafall inte tvivla, hellre spendera några år i fängelset i vetskap att man gjort precis ALLT för att ens barn ska överleva, än att bara ge upp när det faktiskt finns en chans.
Jag vet inte hur mycket skulder vi hade haft om vi hade bott och fött Aron i USA, eller om vi ens hade klarat av att betala all sjukvård, usch, jag vågar inte ens tänka tanken.
Jag förstår inte hur läkarna där klarar av att skicka hem ett barn i vetskapen av att barnet kommer att dö, för att systemet säger att han inte är värd att behandla.
Visst är ju dom självklart inlärda till det systemet och ingenting en enda person kan ändra, men jag hade aldrig klarat av det.
Ett citat John Q skriker ut är " I AM NOT GOING TO BURY MY SON! MY SON IS GOING TO BURY ME! "
och det citatet känns verkligen i hjärtat.
Denzen Washington spelar rollen så bra, och så trovärdigt att man skulle verkligen kunna tro att allt var verklighet, det rör så in i hjärtat allting, inte ens Freddie klarade av att låta bli att bli alldes tårögd.
Det är verkligen en film som alla borde se. Den är så underbar, och sorlig. Men definitivt värd att se.
Kanske behövde skriva av mig, vi får se om jag lyckas somna sen, klockan är nu kvart över 2. Jag behöver verkligen somna, tänkte att jag ska stiga upp tidigt imorgon och tvinga upp min latmask till son, så kanske han förhoppningsvis någon gång kan vakna tidigare på morgonen istället för vid 11-12, så vi kan få en vanlig dygnsrytm.
Oh There's Nothing I Would'nt Do For You, Love!
Snälla ? :)
Någon som är bra på att göra om bloggar?
Börjar tröttna på min nu och vill gärna ha lite förändring.
Börjar tröttna på min nu och vill gärna ha lite förändring.
Jag é ett bedårande barn av min tid....
Nu har Aris återigen blivit dålig, usch och fy.
Igår kräktes han, och var dålig i magen igen,
troligtvis är pappa och kim smittokällan, då de tydligen hade mått lite dåligt i förra veckan.
Dock bara i en dag.
Och precis som dom, så verkar Aron ha kryat på sig på bara en dag.
Han åt både lunch och middag idag, vilket han inte gjorde igår,
frukosten åt han både igår och idag.
Så tror inte det är någon fara med honom. Men vi håller oss nog hemma ifrån affärer och liknande ett par dagar till för säkerhets skull. Vill inte riskera att han ska bli sjukare då immunförsvaret inte verkar vara på topp just nu.
Fast jusste, måste ju iväg och köpa den dumma matte boken imorgon, får köpa en dum mattebok för 400 kr för behöver ha den imorgon eftersom Matten börjar på riktigt imorgon. Ganska skönt endå, ha något att göra när buspojken sover eller när man bara är uttråkad. Har jag tur kanske jag blir av med matten till vintern, och kan söka skola till hösten iallafall. Det jag siktar på.
Vill verkligen få min förskolelärar utbildning nu så jag kan söka ordentliga jobb!
There's nothing I would'nt do.
Igår kräktes han, och var dålig i magen igen,
troligtvis är pappa och kim smittokällan, då de tydligen hade mått lite dåligt i förra veckan.
Dock bara i en dag.
Och precis som dom, så verkar Aron ha kryat på sig på bara en dag.
Han åt både lunch och middag idag, vilket han inte gjorde igår,
frukosten åt han både igår och idag.
Så tror inte det är någon fara med honom. Men vi håller oss nog hemma ifrån affärer och liknande ett par dagar till för säkerhets skull. Vill inte riskera att han ska bli sjukare då immunförsvaret inte verkar vara på topp just nu.
Fast jusste, måste ju iväg och köpa den dumma matte boken imorgon, får köpa en dum mattebok för 400 kr för behöver ha den imorgon eftersom Matten börjar på riktigt imorgon. Ganska skönt endå, ha något att göra när buspojken sover eller när man bara är uttråkad. Har jag tur kanske jag blir av med matten till vintern, och kan söka skola till hösten iallafall. Det jag siktar på.
Vill verkligen få min förskolelärar utbildning nu så jag kan söka ordentliga jobb!
There's nothing I would'nt do.
I Don't Belive You, When You Say You Don't Need Me Anymore..
Igår var vi till uppsala, på 10 månaders kontrollen.
Det gick hur bra som helst!!!
sjukgymnasten var jätte nöjd, hon såg det att just nu har vi inget att träna på. Nu lär Aron sig allting själv. Finns inget vi behöver hjälpa honom med.
Han fick leka med lite leksaker hon hade och uppmärkssamheten och tålamodet har blivit så mycket bättre.
Han är nu helt och hållet som vilken 11 månaders bebis som helst! Dock är vi inte helt friade från sjukgymnastiken än.
Han vägde 7530 gram ungefär, Och är 72½cm lång!
Där har vi det enda problemet.
Jag har tyckt väldigt länge nu att han borde väga mer, och nästan fått dåligt samvete för jag tycker han väger för lite. För alla har hela tiden sagt "bra!" när vi vägt honom. Men jag har kännt att det är inte alls bra, han är 14 månader och väger inte mer än 7.5kg, hur kan de vara bra?
Läkaren vi träffade igår, påpekade ju då att hans kurva har planat ut sen ett halvår tillbaka, och det är ju inte alls bra, speciellt inte om han får en infektion och går ner i vikt, vilket vi misstänker att problemet var förra veckan. Och om han inte går upp i vikt kommer längden också plana ut snart.
Så nu ska vi tillbaka dit och väga honom om 1-2 månader, blir det inte bättre blir det utredning för att se vad som gör att han inte går upp bra i vikt.
Men numera äter han helt våran mat, utan problem. Han brukar fortfarande få välling, men igår drack han bara 2 vällingflaskor, en mitt på dagen då vi kom hem från uppsala, och sen en till natten, men bara 100ml. Så han drack sammanlagt 300ml välling på hela dagen igår. Sen åt han bara riktig lagad mat.
Han är hur duktig som helst.
I Uppsala träffade vi också på ett par som låg på NEO samtidigt som oss. Deras son var också beräknad 18 september.
Aron är väldigt generös tillsammans med andra barn, så han ville gärna visa A sin snuttefilt, och A tog gladligen emot den, och började snutta med den direkt, Det tyckte dock inte Aron lika mycket om så han tog tillbaka den, och A blev ledsen.
Sen ville Aron gärna visa snuttefilten, men då tog jag den så de inte skulle börja bråka.
Aron var likadan när vi var på Barnakuten förre veckan, då hade han dock inte snuttefilten utan en leksak han gärna villle visa för en pojke där. Han är så söt så.
Och igår, för första gången sedan 1 april, somnade han i min famn!! Åh vad mysigt det var. Jag tog med bärsjalen För vi gick runt lite på stan i uppsala, och han somnade direkt, tog nog 10 minuter sen sov han, utan gnäll och bråk. Det var så mysigt att kunna ha honom sovandes i famnen igen, så jag tänkte gå ner på stan med honom nu, så får vi se om han är lika mysig och vill sova i min famn. Hoppas hoppas. Han sitter just nu på golvet, leker med sin bil han fick av farmor och farfar i födelsedags present, samtidigt som han har snuttekaninen i ena handen och till och från slinker tummen in i munnen.
Kan man vara sötare?
Vackraste bebisen i världen. Jag smälter varje gång jag ser dig.
Det gick hur bra som helst!!!
sjukgymnasten var jätte nöjd, hon såg det att just nu har vi inget att träna på. Nu lär Aron sig allting själv. Finns inget vi behöver hjälpa honom med.
Han fick leka med lite leksaker hon hade och uppmärkssamheten och tålamodet har blivit så mycket bättre.
Han är nu helt och hållet som vilken 11 månaders bebis som helst! Dock är vi inte helt friade från sjukgymnastiken än.
Han vägde 7530 gram ungefär, Och är 72½cm lång!
Där har vi det enda problemet.
Jag har tyckt väldigt länge nu att han borde väga mer, och nästan fått dåligt samvete för jag tycker han väger för lite. För alla har hela tiden sagt "bra!" när vi vägt honom. Men jag har kännt att det är inte alls bra, han är 14 månader och väger inte mer än 7.5kg, hur kan de vara bra?
Läkaren vi träffade igår, påpekade ju då att hans kurva har planat ut sen ett halvår tillbaka, och det är ju inte alls bra, speciellt inte om han får en infektion och går ner i vikt, vilket vi misstänker att problemet var förra veckan. Och om han inte går upp i vikt kommer längden också plana ut snart.
Så nu ska vi tillbaka dit och väga honom om 1-2 månader, blir det inte bättre blir det utredning för att se vad som gör att han inte går upp bra i vikt.
Men numera äter han helt våran mat, utan problem. Han brukar fortfarande få välling, men igår drack han bara 2 vällingflaskor, en mitt på dagen då vi kom hem från uppsala, och sen en till natten, men bara 100ml. Så han drack sammanlagt 300ml välling på hela dagen igår. Sen åt han bara riktig lagad mat.
Han är hur duktig som helst.
I Uppsala träffade vi också på ett par som låg på NEO samtidigt som oss. Deras son var också beräknad 18 september.
Aron är väldigt generös tillsammans med andra barn, så han ville gärna visa A sin snuttefilt, och A tog gladligen emot den, och började snutta med den direkt, Det tyckte dock inte Aron lika mycket om så han tog tillbaka den, och A blev ledsen.
Sen ville Aron gärna visa snuttefilten, men då tog jag den så de inte skulle börja bråka.
Aron var likadan när vi var på Barnakuten förre veckan, då hade han dock inte snuttefilten utan en leksak han gärna villle visa för en pojke där. Han är så söt så.
Och igår, för första gången sedan 1 april, somnade han i min famn!! Åh vad mysigt det var. Jag tog med bärsjalen För vi gick runt lite på stan i uppsala, och han somnade direkt, tog nog 10 minuter sen sov han, utan gnäll och bråk. Det var så mysigt att kunna ha honom sovandes i famnen igen, så jag tänkte gå ner på stan med honom nu, så får vi se om han är lika mysig och vill sova i min famn. Hoppas hoppas. Han sitter just nu på golvet, leker med sin bil han fick av farmor och farfar i födelsedags present, samtidigt som han har snuttekaninen i ena handen och till och från slinker tummen in i munnen.
Kan man vara sötare?
Vackraste bebisen i världen. Jag smälter varje gång jag ser dig.
I Forgot To Say Out Loud How Beautiful You Really Are To Me
"It's You I Want Next To Me, When All My Dreams Come True"
Ibland behöver man en knuff i rätt riktning, en sån där knuff så man vet vad man har, och hur lätt man kan förlora det.
En knuff som får en att tänka efter, tänka hur man vill ha saker och ting.
Vi fick en sån knuff, och tillbaka kom kärleken, ni vet, det där mysiga, gulliga. Man ändrar perspektiv på saker och ting.
Jag vet inte mycket om min framtid, men jag vet att jag vill dela den med dig. Jag kan inte tänka mig någon annan som står vid min sida dagen jag säger "Ja".
Det är dig jag vill se brevid mig alla julaftonar, påsk, födelsedagar. Jag vill ha dig där. Det är dig jag vill ha brevid mig då jag gråter, då allting känns så hopplöst, För jag vet att du finns där, jag vet att du älskar mig ändå, även om min värld rasar samman, så vet jag att du vill hjälpa mig upp.
Jag vet det, men jag måste samtidigt lära mig det, lära mig att till och med jag får be om hjälp ibland, lära mig att släppa in dig i mina innersta tankar, det finns en hel värld inom mig som jag önskar jag kunde släppa in dig i, men jag gör det, sakta men säkert, då du inte ens märker det.
Jag hoppas du vet, att det är dig jag älskar.
"And baby when it's love if it's not rough it isn't fun,"
I Think I Found My Way Home..
Sist jag skrev så var ju Aron lite dålig.
Och vi trodde han hade gått ner i vikt.
I Torsdags åkte jag in med honom till BarnAkuten, för det skulle ta för lång tid att vänta på husläkar tid, och jag ville att någon skulle ta lite prover så jag fick reda på hur det egentligen stod till.
Medan vi väntade på läkaren vägde jag honom i rummet, Vågen stod på 7550 gram. Så misstänker att BVC vågen stod fel, då jag är tveksam på att han gått upp 200 gram på en dag.
Läkaren tyckte att han såg pigg och kry ut och sa att vi skulle avvakta, att det troligtvis var någon liten infektion. Men eftersom han inte hade högre temp än 38 nån dag så kände hon sig säker på att det inte var något "värre".
Så har fortfarande inte fått någon att ta några prover men Aron mår bättre nu.
Nu vill han istället aldrig sova, (förutom på natten)
Han gick hela dagen igår utan att bajsa så han har blivit bättre i magen också.
Han har sista tiden blivit mycket bättre på att äta också, jag kom på att han fick bestick då han döptes, och testade mata med dom ( kniv och gaffel) och då gapade han minsann, vill ju vara som mamma och pappa, inte kan man väl äta med sked heller, det är ju för småbarn!
Han har även börjat klättra upp för soffan i tid och otid. Vi har ju fått en "rehab dyna" eller vad man ska kalla det, som står i hans lekhörna brevid soffan, den använder han sig av och klättrar upp på, håller tag i soffan och krälar sig över, ( på armstödet alltså) Sen "ramlar" han ner i soffan så nöjd så.
Och jusste, ni som vill ha lösenord till min bilddagbok, skriv ett mail till mig och fråga, eller åtminstonde nånstanns där jag kan svara och berätta, för jag kommer inte lägga upp lösenordet på bloggen, då kan jag ju lika gärna ha bilddagboken öppen, och det vill jag inte. Så hör av er så får ni det.
Jag älskar den här bilden.
Den är tagen på Gotland när vi var och tittade på raukar ( i bakrunden )
Min favorit bild från semestern.
Och vi trodde han hade gått ner i vikt.
I Torsdags åkte jag in med honom till BarnAkuten, för det skulle ta för lång tid att vänta på husläkar tid, och jag ville att någon skulle ta lite prover så jag fick reda på hur det egentligen stod till.
Medan vi väntade på läkaren vägde jag honom i rummet, Vågen stod på 7550 gram. Så misstänker att BVC vågen stod fel, då jag är tveksam på att han gått upp 200 gram på en dag.
Läkaren tyckte att han såg pigg och kry ut och sa att vi skulle avvakta, att det troligtvis var någon liten infektion. Men eftersom han inte hade högre temp än 38 nån dag så kände hon sig säker på att det inte var något "värre".
Så har fortfarande inte fått någon att ta några prover men Aron mår bättre nu.
Nu vill han istället aldrig sova, (förutom på natten)
Han gick hela dagen igår utan att bajsa så han har blivit bättre i magen också.
Han har sista tiden blivit mycket bättre på att äta också, jag kom på att han fick bestick då han döptes, och testade mata med dom ( kniv och gaffel) och då gapade han minsann, vill ju vara som mamma och pappa, inte kan man väl äta med sked heller, det är ju för småbarn!
Han har även börjat klättra upp för soffan i tid och otid. Vi har ju fått en "rehab dyna" eller vad man ska kalla det, som står i hans lekhörna brevid soffan, den använder han sig av och klättrar upp på, håller tag i soffan och krälar sig över, ( på armstödet alltså) Sen "ramlar" han ner i soffan så nöjd så.
Och jusste, ni som vill ha lösenord till min bilddagbok, skriv ett mail till mig och fråga, eller åtminstonde nånstanns där jag kan svara och berätta, för jag kommer inte lägga upp lösenordet på bloggen, då kan jag ju lika gärna ha bilddagboken öppen, och det vill jag inte. Så hör av er så får ni det.
Jag älskar den här bilden.
Den är tagen på Gotland när vi var och tittade på raukar ( i bakrunden )
Min favorit bild från semestern.
I Will Try To Fix You ..
Aron har varit "dålig" nu i en vecka, först misstänkte vi att det var fler tänder på G, men efter han haft diareé i 3-4 dagar började vi fundera, vi böt byt fullkornsvällingen, men har tjuvat lite med "mild fullkorn".
Aron är trött, grinig vill inte alls vara ensam och leka på golvet någon längre stund längre, vill helst sitta uppe hos någon och knappt det duger.
Igår var han vaken sammanlagt 6 timmar ungefär,
Idag hittils har han nog varit vaken i 2 h.
Jag hade kontakt med 1177 igår, sjukvårdsrådgivningen, och de undrade lite hur de gick, så numera får han inte äta frukt, grönsaker, nånting med fullkorn, utan bara kokt mat, kokta grönsaker, och liknande. Hon sa också att vi skulle kontakta bvc för eventuell utredning, ifall det är nån allergi, gluten, laktos eller liknande.
Så idag åkte jag ner till bvc,
jag vet inte om jag känner mig "tryggare" eller mer orolig nu.
Jag berättade lite hur de låg till, och hon sa det att det var fler barn som hade kommit in med diareé, att de tagit prover på ett barn, men sen sa hon inge mer.
Vi kom överenns om att vi skulle väga honom, se lite hur de låg till.
Detta gjorde mig mer bekymrad, Aron väger 7300 gram ungeför, samma vikt som för 3-4 månader sen.
Så antingen så har han inte ökat i vikten alls, eller så har han ökat i vikt, men blivit av med den vikten nu när han är dålig. Jag vet inte vad som gör mig mer orolig.
Hon sa att det kanske är dags att ringa min husläkare.
Vi ska tillbaka till bvc på måndag, för 1års vaccinet, så hon sa det att vi väntar till måndag, ser hur det går. ifall de blir värre tors-fre så skulle vi åka tillbaka med honom, blir det värre lördag söndag så får vi åka in med honom.
Förhoppningsvis blir det bättre, men det är dom senaste dagarna han har blivit överdrivet trött och inte vill göra något.
Nu vill jag bara att allting ska bli överstökat, jag vill att det ska bli måndag, jag vill veta om de blir bättre eller sämre.
Jag vill ha tillbaka min pigga, glada och skrattande bebis, Ju mer han sover, ju oroligare blir jag.
Men jag kan inte heller hålla honom vaken, det är elakt när han är så trött, är han sjuk så måste han ju sova sig frisk.
Han äter iallafall som han ska. Fortfarande lika matglad, allt ska in i munnen. Vilket gör mig ännu oroligare eftersom han inte alls gått upp i vikt. Knappt ett enda gram.
Vart tog den friska, glada och spralliga bebisen vägen?
Jag vet att han gömmer sig där inne nånstanns.
Jag ser det i hans ögon, jag ser min Aron där inne någonstanns.
Han vilar upp sig, snart kommer han tillbaka.
And I Will Try To Fix You ..
Aron är trött, grinig vill inte alls vara ensam och leka på golvet någon längre stund längre, vill helst sitta uppe hos någon och knappt det duger.
Igår var han vaken sammanlagt 6 timmar ungefär,
Idag hittils har han nog varit vaken i 2 h.
Jag hade kontakt med 1177 igår, sjukvårdsrådgivningen, och de undrade lite hur de gick, så numera får han inte äta frukt, grönsaker, nånting med fullkorn, utan bara kokt mat, kokta grönsaker, och liknande. Hon sa också att vi skulle kontakta bvc för eventuell utredning, ifall det är nån allergi, gluten, laktos eller liknande.
Så idag åkte jag ner till bvc,
jag vet inte om jag känner mig "tryggare" eller mer orolig nu.
Jag berättade lite hur de låg till, och hon sa det att det var fler barn som hade kommit in med diareé, att de tagit prover på ett barn, men sen sa hon inge mer.
Vi kom överenns om att vi skulle väga honom, se lite hur de låg till.
Detta gjorde mig mer bekymrad, Aron väger 7300 gram ungeför, samma vikt som för 3-4 månader sen.
Så antingen så har han inte ökat i vikten alls, eller så har han ökat i vikt, men blivit av med den vikten nu när han är dålig. Jag vet inte vad som gör mig mer orolig.
Hon sa att det kanske är dags att ringa min husläkare.
Vi ska tillbaka till bvc på måndag, för 1års vaccinet, så hon sa det att vi väntar till måndag, ser hur det går. ifall de blir värre tors-fre så skulle vi åka tillbaka med honom, blir det värre lördag söndag så får vi åka in med honom.
Förhoppningsvis blir det bättre, men det är dom senaste dagarna han har blivit överdrivet trött och inte vill göra något.
Nu vill jag bara att allting ska bli överstökat, jag vill att det ska bli måndag, jag vill veta om de blir bättre eller sämre.
Jag vill ha tillbaka min pigga, glada och skrattande bebis, Ju mer han sover, ju oroligare blir jag.
Men jag kan inte heller hålla honom vaken, det är elakt när han är så trött, är han sjuk så måste han ju sova sig frisk.
Han äter iallafall som han ska. Fortfarande lika matglad, allt ska in i munnen. Vilket gör mig ännu oroligare eftersom han inte alls gått upp i vikt. Knappt ett enda gram.
Vart tog den friska, glada och spralliga bebisen vägen?
Jag vet att han gömmer sig där inne nånstanns.
Jag ser det i hans ögon, jag ser min Aron där inne någonstanns.
Han vilar upp sig, snart kommer han tillbaka.
And I Will Try To Fix You ..
Jag efterlyser...
Jag efterlyser någon människa som är väldigt bra på att sy.
Jag ska beställa hem mönster till "prematurdockan"
Det är ett mönster man kan beställa så man kan sy sin egen docka, en docka med längd och storlek på barn födda i speciella veckor. Detta är en docka jag väldigt gärna vill ha så man verkligen kan se och förstå hur liten Aron egentligen var.
Enda kruxet är att skulle jag sy dockan själv skulle den troligtvis inte bli nå bra alls och vill därför ha någon som är van att sy och kan detta för att dockan ska bli så fin och verklighetstrogen som möjligt.
Så finns det någon som är bra på sy, och självklart som vill hjälpa mig så hör gärna av er.
Jag vill att han ska förstå hur liten han egentligen varit, och att alla andra ska få förstå, även jag själv och Freddie.
Jag ska beställa hem mönster till "prematurdockan"
Det är ett mönster man kan beställa så man kan sy sin egen docka, en docka med längd och storlek på barn födda i speciella veckor. Detta är en docka jag väldigt gärna vill ha så man verkligen kan se och förstå hur liten Aron egentligen var.
Enda kruxet är att skulle jag sy dockan själv skulle den troligtvis inte bli nå bra alls och vill därför ha någon som är van att sy och kan detta för att dockan ska bli så fin och verklighetstrogen som möjligt.
Så finns det någon som är bra på sy, och självklart som vill hjälpa mig så hör gärna av er.
Jag vill att han ska förstå hur liten han egentligen varit, och att alla andra ska få förstå, även jag själv och Freddie.
I've read the book..
Nu har jag läst boken, den boken jag väntat å väntat på. Jag fick den av Emma, åh min älskade Emma. Jag började småläsa lite hemma hos kicki och micke i lördags.
Fortsatte läsa lite igår, men var för trött, tog med boken till jobbet idag, och jag läste ut den. Jag helt enkelt älskar boken, men är lite rädd för den, vågar inte läsa den utan folk runtom, tror jag skulle börja stor böla då, lika bra att vara på den säkra sidan.
Vissa kapitel i boken träffar hjärtat så bra att de finns inte, jag tänkte lägga upp länkar till dom, om jag hittar dom på hennes blogg, vissa har lagt upp här förut, andra inte.
Tina skrev ett kapitel som kallas "aldrig mer"
hur hon önskaste att hon kunde få naiviteten tillbaka, men det går inte.
# "Det är klart du är orolig. Man kan aldrig få oskulden tillbaka. Du kan aldrig mer få tillbaka den naiva känslan av att alla graviditeter slutar i ett friskt, fullgånget barn och en lycklig mamma, för så blev det inte för dig."
Dom orden sa hennes barnmorska till henne då hon väntade 4:e barnet, som skulle visa sig bli hennes 3:e prematura barn.
och jag kände att den meningen, den skulle jag behöva att någon sa till mig, för det är så jag känner, jag kan aldrig få tillbaka oskulden, jag har fött ett barn förtidigt och kommer alltid vara lika rädd i framtiden, kommer aldrig känna mig säker och trygg om jag blir gravid igen. Jag kommer vara livrädd.
Jag tycker att boken "Våga älska" av Tina Wiman borde läsas av alla, den finns att låna på biblioteket, finns även att lånas hos mig ( för er som känner mig alltså )
Det är en bok som berör på en otroligt sätt, även om man inte gått igenom det själv, Medan jag läste upp några sidor ur boken för Kusin Patricia igår så tårades till och med hennes ögon, hon började nästan gråta hon med. Och hon är "bara" en i släkten som stått vid sidan av.
Jag kan inte säga att jag känner igen allt som Tina beskriver, då våra situationer är olika, alla prematur föräldrar, inte bara de, alla föräldrar som slängs ner i Neonatal välden har på något sätt samma känsla.
## "Jag skulle ha skyddat dig från allt det onda, men jag kunde inte. Skulden bränner mig"
*
Att solen lyser är inte mer än rätt, nu när jordens vackraste
barn är fött. Men att bussarna åker som vanligt och att fåglarna fortsätter att sjunga -
jag begriper det inte?
Hur kan människorna gå där nere på gatan och småprata som om allt vore som vanligt?
Märker de inte att tiden darrade till och stannade?
Jordens vackraste barn ligger med en tub i näsan för att kunna fortsätta andas,
och världen utanför mitt sjukhusfönster går vidare.
Det känns som ett hån.
Prematur - inte färdig
Våga Älska
# Ur kapitel "Aldrig mer"
## Ur kapitel "Skuld"
* Ur kapitel "Jordens vackraste barn"
Fortsatte läsa lite igår, men var för trött, tog med boken till jobbet idag, och jag läste ut den. Jag helt enkelt älskar boken, men är lite rädd för den, vågar inte läsa den utan folk runtom, tror jag skulle börja stor böla då, lika bra att vara på den säkra sidan.
Vissa kapitel i boken träffar hjärtat så bra att de finns inte, jag tänkte lägga upp länkar till dom, om jag hittar dom på hennes blogg, vissa har lagt upp här förut, andra inte.
Tina skrev ett kapitel som kallas "aldrig mer"
hur hon önskaste att hon kunde få naiviteten tillbaka, men det går inte.
# "Det är klart du är orolig. Man kan aldrig få oskulden tillbaka. Du kan aldrig mer få tillbaka den naiva känslan av att alla graviditeter slutar i ett friskt, fullgånget barn och en lycklig mamma, för så blev det inte för dig."
Dom orden sa hennes barnmorska till henne då hon väntade 4:e barnet, som skulle visa sig bli hennes 3:e prematura barn.
och jag kände att den meningen, den skulle jag behöva att någon sa till mig, för det är så jag känner, jag kan aldrig få tillbaka oskulden, jag har fött ett barn förtidigt och kommer alltid vara lika rädd i framtiden, kommer aldrig känna mig säker och trygg om jag blir gravid igen. Jag kommer vara livrädd.
Jag tycker att boken "Våga älska" av Tina Wiman borde läsas av alla, den finns att låna på biblioteket, finns även att lånas hos mig ( för er som känner mig alltså )
Det är en bok som berör på en otroligt sätt, även om man inte gått igenom det själv, Medan jag läste upp några sidor ur boken för Kusin Patricia igår så tårades till och med hennes ögon, hon började nästan gråta hon med. Och hon är "bara" en i släkten som stått vid sidan av.
Jag kan inte säga att jag känner igen allt som Tina beskriver, då våra situationer är olika, alla prematur föräldrar, inte bara de, alla föräldrar som slängs ner i Neonatal välden har på något sätt samma känsla.
## "Jag skulle ha skyddat dig från allt det onda, men jag kunde inte. Skulden bränner mig"
*
Att solen lyser är inte mer än rätt, nu när jordens vackraste
barn är fött. Men att bussarna åker som vanligt och att fåglarna fortsätter att sjunga -
jag begriper det inte?
Hur kan människorna gå där nere på gatan och småprata som om allt vore som vanligt?
Märker de inte att tiden darrade till och stannade?
Jordens vackraste barn ligger med en tub i näsan för att kunna fortsätta andas,
och världen utanför mitt sjukhusfönster går vidare.
Det känns som ett hån.
Prematur - inte färdig
Våga Älska
# Ur kapitel "Aldrig mer"
## Ur kapitel "Skuld"
* Ur kapitel "Jordens vackraste barn"
You Are My Sunshine, My Only Sunshine, You Make Me Happy When Skies Are Grey..
Nu är det bra länge sen jag skrev något så nu är de bannimig dags.
Mycket har hänt, vi har hunnit med tänder, krypning, gotland, piteå, och mönsterås. Och gud vad kul vi har haft.
Aron är uppe i hela 4 tänder just nu. Två i underkäken och 2 i överkäken. Han ser så gudomligt söt ut.
När vi kom ner till mönsterås så började han även krypa. Tog knappt ett enda åltag utan skulle bara krypa hela tiden. Och han skrattade samtidigt. Han kan även förflytta sig längs med bord och stolar och liknande saker. Han bara växer och växer inombords. Lär sig nya saker hela tiden.
Han har börjat bli krångligare på kvällarna, och har börjat skrika å gråta när man ska lägga honom, men det är väl åldern. Han har ju alltid varit ett så enkelt barn tidigare så nångång är det ju dags att vi får lite skrik å bråk. Det tar ca 5 iaf så sover han sen.
Att vara på semester har inte varit några problem alls, han tyckte inte om att åka bil när vi var i mönsterås men vi åkte väldigt mycket bil då så det är förståeligt. Men annars har han varit jätte snäll. Älskar allt och alla.
Jag har ingen ork just nu att skriva massor av ingående vad vi gjorde så det får ni vänta med.
Det finns lite bilder på min bilddagbok när ni kan kolla. Skriv om ni vill ha lösenord.
No One Could Know Dear, How Much I Love You,
Please Don't Take My Sunshine Away.
Mycket har hänt, vi har hunnit med tänder, krypning, gotland, piteå, och mönsterås. Och gud vad kul vi har haft.
Aron är uppe i hela 4 tänder just nu. Två i underkäken och 2 i överkäken. Han ser så gudomligt söt ut.
När vi kom ner till mönsterås så började han även krypa. Tog knappt ett enda åltag utan skulle bara krypa hela tiden. Och han skrattade samtidigt. Han kan även förflytta sig längs med bord och stolar och liknande saker. Han bara växer och växer inombords. Lär sig nya saker hela tiden.
Han har börjat bli krångligare på kvällarna, och har börjat skrika å gråta när man ska lägga honom, men det är väl åldern. Han har ju alltid varit ett så enkelt barn tidigare så nångång är det ju dags att vi får lite skrik å bråk. Det tar ca 5 iaf så sover han sen.
Att vara på semester har inte varit några problem alls, han tyckte inte om att åka bil när vi var i mönsterås men vi åkte väldigt mycket bil då så det är förståeligt. Men annars har han varit jätte snäll. Älskar allt och alla.
Jag har ingen ork just nu att skriva massor av ingående vad vi gjorde så det får ni vänta med.
Det finns lite bilder på min bilddagbok när ni kan kolla. Skriv om ni vill ha lösenord.
No One Could Know Dear, How Much I Love You,
Please Don't Take My Sunshine Away.
