Har nog inte skrivit ut det här i bloggen, så nog dags att göra det. Jag har fått jobb som personlig assistent, så just nu befinner jag mig i Sävja, utanför Uppsala där jag numera arbetar.

Idag är andra dagen på jobbet och än så länge går det bra.
Aron är hemma med Emil eftersom han inte börjat dagis än.

Fördelen med det här jobbet är att man får önska hur man vill att schemat ska se ut, så jag ska försöka göra så att de veckar Aron är hos Freddie så ska jag jobba mycket, och helst inte jobba alls de veckor Aron är hemma, så han slipper vara längre tid på dagis, och så jag får träffa honom.
Då jag jobbar 11 timmars pass så får jag inte träffa honom de dagar jag jobbar, då han sover när jag går, och sover när jag kommer hem.

Så då vill jag hellre vara ledig när Aron är hos mig eller åtminstonde bara jobba nån dag, men inte alls mycket.

Det är inget heltidsjobb, utan jag skulle få 6-9 pass i månaden, men vi får se förhoppningsvis kanske de blir lite fler iaf, men i vilket fall så passar det mig endå utmärkt.

Bra lön, roligt, varierande arbete, nackdelen är att det är ca 5,5 mil hit men det får man stå ut med.

Just nu kan jag sitta vid datorn då herrn jag arbetar åt ligger och sover, så vi får väl se hur mycket det blir att göra idag, ska jobba 13 h idag, så förhoppningsvis sover han inte hela tiden.

I tisdags var vi till sjukgymnasten.

Jag kände mig lite tveksam och ville helst inte åka själv dit, en sån där känsla som berättar att jag kommer behöva stöd. Iallafall så bad jag Emil följa med mig, utifall att jag skulle behöva lite stöd, och för att han ska få se vad vi gör hos sjukgymnasten.

Aron hade hur kul som helst, han fick slänga ner kulor från sängen, han skulle slänga dom längs, ja vad ska man kalla det? Han skulle iaf slänga ner det så dom skulle rulla ner. Och det var hur kul som helst. Jag har en film på det som jag ska lägga upp, kanske kommer upp idag eller så kommer det upp senare.
Emil satt på golvet och tog emot kulorna när dom åkte ner.

Aron fick även leka med en boll, som han gick och kastade med, han kastade den till Kicki, han kastade den till Emil, och han kastade den runt sig, och bara tok skrattade hela tiden. Jag vet inte när han hade så roligt senast.

Sen fick han något litet rör med lock som han satt och lekte med i evigheter, han fick saker han skulle lägga ner i röret, och sedan sätta på och skruva locket. Han satt säkert och lekte fint med den i 20 minuter, sedan tog han med sig den och gick runt i rummet.

Under tiden som Aron sprang runt och lekte så berättade sjukgymnasten vad hon tittade på och att Arons vänstra ben inte går som hans högra t ex och att han fortfarande är ostabil i kroppen, men trots det så lyckas han lära sig det han ska.

Kicki berättade t ex att trots att Aron är lite senare i utvecklingen och ostabil i kroppen så har han lärt sig gå inom "ramarna". Dock så får man inte busa upp honom för mycket för då tappar han kontrollen över kroppen bara ramlar.

Sjukgymnasten bokade in en tid hos neurologen som ska göra en 18månaders undersökning på Aron för att se vad som kan vara anledningen till att Aron är senare i utvecklingen, och inte går/sitter ordentligt, och varför han tappar balansen.

Tyvärr är den tiden inte föräns om 1½ månad och jag är orolig över vad neurologen ska säga.
Dock så kan det vara till fördel om han träffar en neurolog som kan sätta en diagnos eller liknande på honom så han kan få den hjälp han behöver här i Enköping så de kan samarbeta bättre med dagis och även att vi slipper åka till uppsala.

Dock så tycker jag det är synd om vi ska byta sjukgymnast då både jag och Aron trivs väldigt bra med Kicki. Men vi får se hur det blir i Mars när vi får träffa neurologen.

Innan det ska vi träffa Kicki en gång till så hon får göra en egen 18månaders kontroll och får sin egen åsikt om Aron.

Vi ska tillbaka till Kicki om ungefär en månad så får vi se då vad som sägs.



Den 1 februari ska vi till uppsala för att göra ett hörseltest och sedan träffa en Dr.
Det blir nog inga problem för hans hörsel verkar lika bra nu som alltid.



Sjukgymnastik kanske låter tråkigt, men såhär kul är det.

...I just reach for you and I can reach the sky again.


Förra veckan jobbade jag 4 dagar, jag älskar när det blir så, när jag får jobba flera dagar. Förhoppningsvis blir det fler den här månaden då Aron börjar dagis i februari och jag då inte får föräldrapenning längre. Jag har fortfarande inte hittat något jobb, det börjar kännas hopplöst, men man får inte ge upp.

Jag är ju fortfarande kvar som köksbiträde på lasarettet då de behöver extra personal. Det var länge sedan jag kände av något när jag jobbade, det är nog nått år sedan eller så.
Men häromdagen när jag jobbade, fick jag en så vidrig känsla, fick mig att verkligen må illa. Mår illa bara jag tänker på det.


Känslan jag fick var en känsla jag fick när jag gick i korridorena på neonatal avdelningen. En känsla av ensamhet, rädsla, oro och hopplöshet. Den känslan jag hade när jag bara längtade hem, längade att komma bort från sjukhuset.


Ja det är nog säkert ett år sedan, jag kände den känslan. Jag kan lova att jag har inte saknat den känslan ett dugg.
Jag trodde nog nästan att jag skulle slippa dessa känslor i framtiden, eller ja, iallafall tills jag blir gravid igen. Men jag trodde inte att den skulle smyga sig på bara sådär. Men det är väl så, när man minst anar det.


Kommer man nånsin över det här? Slutar dessa känslor nånsin komma? Eller kommer dom fortsätta att smyga sig på då och då?


Funderar på att gå ner och hälsa på, på neo när vi ska till uppsala nästa gång, de brukar alltid vara uppskattat att titta ner.




There's only one way to find out, som man brukar säga.

Du var den bästa presenten jag kunde få till studenten.

Jag kommer alltid älska dig och finnas för dig hjärtat.

 

Nu är äntligen mitt vackra lilla busfrö hemma.
Han ligger i sin säng och sover så sött. Åh så jag har saknat honom och har sett fram emot att få busa med honom hela veckan och hela helgen.

Tyvärr blir det inte bus med honom i helgen då han återigen åker till sin pappa, då Freddies mormor och morfar kommer till enköping i helgen ( bor på gotland ) så tycker vi båda två att då kan Aron vara hos Freddie istället så Aron får en chans att umgås med sina släktingar.

Dessutom flyttar Freddie nästa helg och är då lättare om Aron är hos mig.

Efter att Aron har kommit hem har jag börjat tvivla på "varannan vecka" grejen, tror nästan det är förtidigt och vi ska försöka hitta på någon bättre lösning, t ex byta efter 3 dagar eller något liknande, vi jobbar fortfarande på det.

Aron har blivit väldigt grinig, slåss och har fått såna väldiga humörsväningar, min kära mor säger att jag var likadan, dock har ju Aron varit så snäll fram tills nu när han kom hem ? Tror inte han känner sig riktigt trygg med att hoppa runt så mycket och inte riktigt veta vad som händer, så vi får se hur det går.

Vill ju inte att dagis ska behöva ringa och berätta att Aron slåss, vi försöker få honom att verkligen förstå att man aboslut aldrig slåss, men än har nog inte meddelandet gått in. Vi får se hur det går. Hur som helst ska vi få honom att aldrig slåss.

Fördelen är att han samtidigt har blivit mycket "mysigare" och tycker mycket mer om att vara uppe i famnen och kramas och ligga och mysa i soffan, det säger ju inte jag nej till. Så jag får helt enkelt njuta nu medan han fortfarande tycker om att mysa med mig. Som sagt har han väldiga humörsvängningar.

Han är fortfarande det sötaste den här jorden någonsin skådat.

Har har blivit riktigt duktigt på att gå, han går över trösklar utan att hålla i sig och bara går och går och går. Han går ju hellre än att kryper. Han ramlar fortfarande på rumpan nån gång ibland men ingenting som stör honom, utan han reser sig bara upp igen och fortsätter gå.



Vackraste lilla busfröet i världen.

Jag längtar så efter att få se honom på dagis, få se hans glädje när han leker med andra barn.
Emils kusin var här ett par timmar igår, och Aron var överlycklig. Aron å Wibbe lekte nog hela tiden under dom timmar Wibbe var här. Två lyckliga små barn. Små å små är dom väl inte, Aron på 19 mån å wibbe på 3 år.
De jagade varandra, lekte med en telletubby, klossar å allt möjligt.

Bara några veckor kvar, sen är det dags.. sen kommer den stora dagen då Aron ska börja på dagis. Måste gå ner dit någon dag och hälsa på, kolla runt lite och träffa fröknarna. 
Jag längtar så tills han börjar dagis, samtidigt så längtar jag inte ett dugg.

Jag vill så gärna att han ska få leka med andra barn, att få se hur andra barn gör och lära sig tillsammans med andra barn. Men det känns som att han blir så stor, bebisen jag hade är borta och har blivit till en stor liten pojke. Är man någonsin redo att släppa taget om sin bebis ?

I Längtan på studenten ?

Sen i måndags har Aron varit hos sin pappa, han kommer hem imorgon, åh vad jag längtar tills imorgon. Det känns så otroligt tomt när han inte är här. Tror jag har gråtit en skvätt varje dag utan honom, eller ja första och andra dagen, de klarade jag. Men sen.. jag vill verkligen inte vara utan honom.. Men det är sånt jag får lära mig leva med, men hur ska jag kunna klara av det, det är ju min lilla pojke, snart börjar han dagis också och det känns som att han blir så stor.

Tisdagen spenderades med Emil o Emils kusin Wilbin, en riktigt busig pojke på 3 år. Vi tittade på filmen Bilar, ett antal gånger, lekte och busade för fullt, och Wilbin badade. Vi hade riktigt kul ända tills natten då Wibbe bara hostade, stackars liten, men efter mycket om och men, och bilar somnade han också.

Övriga dagar gjordes inte särskillt mycket, i onsdags åkte jag, Angi, Emil och Wilbin och handlade till torsdagen, sen skjutsade vi hem Wibbe, och sen åkte vi hem till varsitt.

Och Torsdags, nyårsafton, På eftermiddagen kom Freddie förbi och hämtade Arons pulka så jag fick iaf gosa lite med mitt hjärtegull, men senare så kom Angi och vi gjorde oss iordning och sedan började vi med maten, till förätt blev det skagentoast, sen blev det kyckling, potatis, och tzatsiki, och till efterrätt blev det pannacotta. Var supergott men tyvärr var ingen av oss smarta nog att komma ihåg att ta kort.
Iallafall var det jag, Angi, Emil och Jimmy som åt denna goda middag, vi hade det jätte mysigt och

Senare gick vi ( Jag, Emil, och Angi )  till en fest på munksundet, var kul att träffa massa kompisar man inte träffat på 1-2 år. Vi var där till efter 12 slaget sen gick vi och mötte Jimmy och gick på en annan fest, som var mycket mindre bra, och vi var inte där så länge, tillslut gick iaf Jag och Emil tills till nån fest där Emils kompis Jonas befann sig, dock var vi nog bara där i 10-15 minuter sen gick vi hem.

Nyårsafton var helt klart lyckad med några mindra missöden, men hade väldigt trevligt.

Så iallafall, nu är det nytt år och som vanligt nya möjligheter.

Gott Nytt År Allihoppa.
Nu ska jag bara sitta här och vänta på att denna dag ska ta slut så jag äntligen får hem min lilla Aron!



Togs iaf lite bilder innan vi gick på fest, och efter middagen.

Jag vet att jag är totalt värdelös på att uppdatera denna blogg, men gör det mest om det händer något spännande/nytt, eller när någon av mina kära mostrar påminner mig.

Nu har julen vart iaf, det har blivit mycket julklappar, och för Aron är dom nog inte klara än,
På Julafton firade vi hemma hos faster Veronika o Tomas. Där befann sig min pappas släkt och vi åt gott, pratade och hade det mysigt, tomten kom, och massor av paket blev det,

Aron fick bl a:
* matta av mormor o morfar
* regnställ av moster o tomaz
* telefon av mamma
* gåvagn av gammel farmor o gammelfarfar
och lite mer...

Jag fick bl a
* brödrost av farmor o farfar
* damsugare av mamma och pappa ( dock fick jag den för ett par veckor sen)
* bord av farmor och farfar ( dock fick jag den för ett par veckor sen)
* massagebug i julklappslotteri

Jag och Aron åkte hem vid 8 tiden då Aron var hur trött som helst och det vore bara elakt att tvinga honom att vara vaken ännu längre, så tyvärr missade vi fikat. Men Aron är ett sånt barn som inte kan somna utan sin egen säng eller sin resesäng, vilken jag inte hade med mig.


På Juldagen var vi hemma hos mina föräldrar och firade tillsammans med min mammas släkt,
Även där åt vi gott, pratade och hade det jätte mysigt. Busade för fullt med både Aron o Ellen, hon börjar bli så stor och det är kul att se hur stor skillnad det är mellan Aron o Ellen fast de är lika gamla.
Sen blev det dags för julklapparna, och eftersom det var juldagen så kom det ingen tomte utan det delades ut endå.

Aron fick bl a:
* ett bord av mig
* aktivitetskub av gammelmormor och gammelmorfar
* kläder av Ellen, anders o susanne
* kastruller av Per, Linda o julia
och lite mer...

Jag fick:
* chokladfondue set i julklappslotteri
* tröja av mamma o pappa

Även på juldagen åkte vi hem ganska tidigt då jag inte ville lägga Aron ( fast jag hade med mig sängen) för jag ville inte behöva ta honom från värmen i sängen, och ta ut honom i kylan, så då åkte vi hem vid 9 tiden istället och han fick sova direkt när han kom hem.

Julen har varit helt underbar och jag ser fram emot nästa år då Aron kommer uppskatta julklapparna lite mer, detta året har han försökt laga dom såfort han dragit bort en bit, det är dock väldigt roligt att titta på, Och han har bara öppnat ett paket, för sedan har han lekt med leksaken och istället har jag och Ellen ( som tyckte det var mycket roligare att öppna ) fått öppna resten av hans paket.







Aron börjar bli så stor, men samtidigt är han fortfarande så liten, Han blir snart 19 månader, har precis börjat gå, även om han fortfarande verkar föredra att krypa, han ser också bara större och större ut, och jag vet inte vart min lilla bebispojke tog vägen.

Han pratar fortfarande inte, så jag får väl hålla i det som bebis då.
Han säger fortfarande bara "mamamama" "papappaa" och "nananana" . Han kan säga nej lite då och då, och ibland gråter/gnäller han till ett "mamma" vet dock inte om han syftar på mig då, eftersom han aldrig säger det annars.

För er som inte fått de härliga nyheterna så har jag och Aron nu flyttat. Vi bor inte längre tillsammans med Freddie i romberga utan har flyttat till en egen mysig liten 2a på slånbärsvägen. Aron har sitt egna sovrum medan jag sover i "vardagsrummet/köket". Till kök har jag en ganska stor kokvrå, vet inte riktigt om man ska kalla det kokvrå, med kokvrå låter de som en spis med två plattor och ingen ugn. Men så är det inte. Jag ska ta lite kort här nån dag och lägga upp. Jag har bara inte kommit på vart jag har gjort av sladden för att föra över bilder från kameran till datorn.

Vi har nu bott i lägenheten i en vecka och jag trivs så himla bra. Det är en hur mysig lägenhet som helst, och det finns ett badkar!! Badkaret är nog Arons favorit i hela lägenheten, min favorit tror jag nog är garderoben, det är en stor klädgarderob där jag har ytterkläder, skor, å vagnen, å lite till smått och gott. Hur härligt som helst att behöva ha skor i hallen, vagnen och jackor. Det ser lite mer städat ut på något sett.

Det känns helt underbart att bo själv, jag behöver bara städa upp efter mig själv, och Aron, jag får själv bestämma hur allt ska se ut, vad som ska göras, o liknande. Jag stormtrivs med att bo själv.

För Aron går det just nu i vågor, ibland är han jätte snäll, och sover jätte bra på nätterna, medan vissa nätter vaknar han. Nån natt här i veckan vaknade han 2 gånger, och när han vaknar så skriker han, inte gnäller utan skriker så man själv inte vet vad man ska göra. Vet inte om han har börjat få mardrömmar, eller vad det är som gör att han skriker så förtvivlat. Jag hoppas bara att det ska lugna ner sig snart, vi har trots allt bara bott här i en vecka än så länge. Hoppas bara inte det blir värre när han börjar på dagis.

Aron blir mer och mer modig, han vågar gå själv mer och mer, dock tror jag inte han har fått den rätta balansen helt än, men ett par steg går allt.

Han har även lärt sig att klappa händerna, han gör det dock inte så ofta, men det händer att han klappar händerna. Han är så duktig min kille, varje gång han lär sig något känns det som att "stoltare än såhär kan jag aldrig bli" men varje gång han lär sig något nytt efter det blir jag lika stolt igen, ibland till och med mer stolt.
Det är verkligen hur underbart som helst att se Aron lära sig nya saker, för varje gång förundras man lika mycket över att han faktiskt lär sig, han är så stark. Det finns ingenting han inte klarar.

Nu har lilla bus Aron fått en dagisplats. Den 2 februari börjar han på dagis.
Nu börjar man verkligen inse att han inte är min lilla plutt bebis längre, eller ja han kommer ju alltid vara min lilla bebis, men jag får sån ångest över att han ska börja dagis, han är ju fortfarande så liten. Hade jag kunnat hade han fått varit hemma tills han var närmare 2-2½ år, men det går ju inte.

Samtidigt tror jag dagis kommer vara väldigt bra för honom, han är en väldigt social bebis och älskar att titta på när barn leker, men det känns lite som att man lämnar över barnuppfostran till någon annan, men i början tills jag får ett jobb kommer han ju inte gå på dagis hela dagar, mina veckor åtminstonde. Freddie har ju tyvärr inget val å då kommer han nog få vara på dagis längre.

Det blir nog bra, tänkte försöka ta mig dit någonting i veckan med Aron och kolla in lite på dagiset, se hur det ser ut där inne, träffa personalen och lite sådär. Papprerna ska vara inlämnade slutet av nästa vecka om jag inte minns helt fel.

Åh min fina pojke börjar bli så stor.

När vi var i Uppsala i onsdags var det en annan pojke där som också väntade på att få vaccin sprutan, pojken kan ha varit runt 9-10 månader, men han hade fortfarande kvar det där bebisutseendet, vilket Aron inte har. Jag ser honom för ofta för att egentligen märka när skillnaderna sker, men nångång då o då så tittar jag på honom och upptäcker att det inte alls är min lilla bebis längre, utan att han har blivit ett barn. En stor pojke.

Min lilla fågelunge har blivit stor :)

Sprutan Aron tog i onsdags har han inte märkt av alls förresten, han fick ingen feber, inge sjuk alls, inte ens gnällig ! Dåligt immunförsvar? Nej inte här iallafall !
Får väl se om han märker av andra sprutan !


Du kommer alltid vara min lilla fågelunge, hur stor du än blir :)

Den här förbannade svininfluensan, jag blir galen, man vänder ut å in på allting men man kan endå inte komma på vad man tycker, vad man tror.
I början sa jag hela tiden att jag inte tänker vaccinera mig, för jag litar inte på vaccinet, det gör jag fortfarande inte, jag blir galen av allt tjat om denna influensa och detta vaccin. Men samtidigt tänkte jag inte så mycket på det innan, för jag behövde ju inte tänka på Aron, för han fick ju inte vaccineras.

Men så helst plötsligt beslutade dom att barn från 6 mån skulle vaccineras och jag vände knut på mig själv för att komma på hur jag skulle göra, frågade min mor och tillslut ringde jag uppsala. När beslutet gick igenom ringde Lisa från uppsala och berättade att Aron skulle vaccineras, att vi fick komma dit och vaccinera honom om kön var för lång här i Enköping.

Så igår (tisdag) ringde hon igen och berättade att de skulle vaccinera idag (onsdag) och att vi var välkomna mellan 13-16 för att Aron skulle få första sprutan, så dit åkte vi och nu har han fått första sprutan, så ska vi ta nästa efter 3 veckor, vi skulle eventuellt försöka få den här, men fanns det inte tillräckligt vaccin kunde vi få det i uppsala igen.

Så nu ligger jag här i sängen o hoppas så innerligt att han inte ska bli alltför sjuk, man har ju läst lite skräckhistorier om vaccinet, men samtidigt skulle jag aldrig förlåta mig själv om Aron fick svininfluensan,(för vem vet hur det skulle gå?) och jag valde bort vaccinet.

Än så länge har jag inte märkt av någonting, och han fick sprutan strax efter kl 13.00 idag, men vi får se hur det är imorgon, om han har blivit dålig med feber o ont, hoppas inte. Stackars min lilla busunge!

Så nu ska jag försöka pricka in så jag själv kan få det här vaccinet också, för jag anser att om jag låter Aron få ett vaccin, då ska jag banne mig också ha det, annars känns det som väldigt mycket dubbelmoral !
Mor sa att de skulle få in vaccin imorgon, så jag får väl försöka ta mig ner dit imorgon, dock känns det som jag har 100 saker jag ska göra bara imorgon.

Sådär ja, nu ska jag uppdatera om situationen runt omkring.

Jag och Freddie bor fortfarande tillsammans då ingen av oss har hittat en lägenhet än, eller ja Freddie flyttar förhoppningsvis den 1 dec, vi får se.
Det går väl lite som de går,  det är nog aldrig enkelt att bo tillsammans i flera veckor efter att den ena har gjort slut, och vi är uppe i ca 8 veckor nu så de är ju ganska jätte jobbigt för bägge två faktiskt.

Jag har också lyckats hitta en lägenhet förresten, jag ska kolla på den imorgon och jag hoppas verkligen på det bästa. Är egentligen ett område jag inte vill bo i, men just nu tar jag vad som helst, måste bara fixa ett ordentligt jobb så kan jag flytta sen.

Jag har fått jobbat ganska mycket senaste veckorna, eller ja egentligen bara 4 dagar förra månaden och 4 dagar den här månaden, hittils, men det är mycket för mig, det är pengar jag behöver. Vintern är min bästa ekonomiska årstid. Alla blir sjuka och jag får jobba. I Love It!
Det är då på lassarettet jag fått jobba.

Jag ska även ringa till dagis här i enk och försöka se om jag kan få vikarietjänst på något dagis, det är en fot in iallafall.

Och det glömde jag berätta i de tidigare inlägget, på fredag ska vi på möte på dagiset vi vill sätta in Aron på. Håller tummarna på att han får börja dagis i Januari. Det skulle nog vara bra för honom, att träffa massa barn.

Ja då ska vi se, är det något mer värt att berättas?

Ja jag kan ju alltid berätta för de som vill veta, jag hatar svininfluensan och dess vaccin! blääää!

Ojoj nu har det inte blivit nånting alls på ett bra tag.
Fick tillochmed en begäran av anonym att jag skulle uppdatera.
Ja det kanske är dags nu eller vad säger ni?

Hur går allt, jodå. Det går väl relativt bra.
Aron mår bra, han är lika glad och busig som vanligt. Lite grinigare ibland men med tanke på situationen vi lever i är det inte så konstigt.

Och jag såg nu att jag har inte ens uppdaterat från senaste kontrollen.
Vi fick ju komma tillbaka på kontroll efter 1½ månad, och jodå det gick hur bra som helst!
Blev så stolt över min lilla prins.

Han hade ju som sagt gått upp väldigt snålt i vikt, knappt 1 kg på ett halvår.
Vi böt därför ut maten, hemlagad mat till dyra eländiga burkmaten, bort med vällingen, bara välling till natten. Gröt och smörgås varje morgon, inge snålande här inte.

Å hur blev resultatet? Ungefär 700gram på 1½ månad!!!!

Sköterskan såg till och med att han hade gått upp i vikt bara när jag tog av honom byxorna. Och jag hade hoppats på att han skulle gå upp 2-300 gram. Det räknade jag med. Jag fick en sån chock när vågen visade 8200 gram!! OJoj min duktiga duktiga pojke!


Ser ni den stora skillnaden i sista kurvan där?

Duktiga duktiga pojke.

Han håller även på att lära sig gå.
Han kan ta 5-6 steg själv ibland, men oftast har han så bråttom att han försöker nästan springa fram, vilket resulterar i att han flyger på personerna han går till. och man ser verkligen lyckan i hans ögon när han går sina steg. Han längtar nog verkligen på att kunna gå ordentligt.

Pratet har inte kommit än.
Det är fortfarande lite "dadadada" "nananan". Ibland säger han "nana" och jag vet inte om han försöker säga "mamma" då eller inte. Jag har inte kommit på det för de kommer lite spontant då och då.

I hörsel och tal är han "lite efter" och och det är där han är mest efter i utvecklingen, annars har han kommit ikapp nästan allt till sin korrigerade ålder.
Han är fortfarande ostabil i kroppen, men inte så mycket och ingenting som hindrar honom. Han lär sig nya saker och lär sig hantera fast han är ostabil.

Sjukgymnasten tycker inte att det är någonting vi behöver jobba med just nu utan att vi ska vänta och se hur det blir det med.

Annars går sjukgymnastiken jätte bra och vi ska tillbaka dit om ca 3 månader då hon anser att det finns ingenting att arbeta med just nu utan Aron lär sig som han ska. Han är så duktig.


Jag kommer uppdatera senare om situationen här hemma, men just nu så har Aron vaknat och jag får äntligen busa!





Min lilla bebis har blivit ett barn!
1 okt 2009 är bilden tagen!

Nu är det ett bra tag sen det uppdaterades något. Jag har helt enkelt inte orkat..
Men ska uppdatera lite.

Några av er vet redan, andra får veta nu.
Freddie och jag har gjort slut nu och allt känns rent ut sagt skit.

Anledningarna till att det tog slut är för att det funkade helt enkelt inte, var mitt beslut för jag mår inte bra i förhållandet. Det känns inte bra och det känns inte rätt längre.
Mer ingående tänker jag inte gå in.

För att folk ska slippa fråga hur det känns å hur jag mår kan jag skriva upp min situation just nu och vad som går runt i mitt huvud.

Jag har inget jobb, jag har ingen säkerhet. Jag har ingen aning om vart jag står om en vecka, ännu mindre en månad.
Jag var på en arbetsintervju i onsdags, en grupp intervju och jag väntar på svar för att se om jag kom vidare till en enskild intervju å en större chans till att få jobbet. Jag hoppas på de bästa.

Får jag jobbet så har jag åtminstonde en inkomst, nu har jag ingen.
Då har jag en chans att få behålla lägenheten, eller åtminstonde flytta till en mindre lägenhet.

Får jag inte jobbet, då får jag inte behålla lägenhet, då kommer jag inte ha någon inkomst utan enstaka föräldradagar kvar och barnbidrag.
Jag kan söka soc, men har hört att dom är noga på att man inte får ha pengar alls, jag har ca 20 000 i aktieobligationer som jag inte ens vet om jag kan få löst, å i vilket fall, vill jag ha kvar dom där.
Så sov kommer bli svårt att få inom närmsta framtiden.

Jag kommer förlora mitt hem och får troligtvis flytta hem till mamma och pappa igen, vilket jag inte känner mig speciellt bekväm med, tror inte heller dom är så jätte sugna på idén, även om jag vet att dom skulle ställa upp.

Hela min värld har satt sig på sin kant, o jag vet varken ut eller in.
Allting som kändes så rätt, har helt plötsligt blivit fel och känns som att världsuppfattningen över lag blivit sned.

Så, ni behöver inte fråga hur jag mår. Jag kommer säga att jag mår bra. Men med detta i bagaget, hur bra tror ni egentligen jag mår?

Jag är livrädd.. Inte bara för min skull.. utan för Arons skull. Han har så himla svårt att sova någon annanstanns än hemma, hemma i sitt eget rum, där han har sin trygghet. Jag vill inte att han ska förlora den tryggheten han känner i sitt rum.
Vill inte att han som är så van vid att ha mamma och pappa hos sig, att ha ett lugn runt sig, helt plötsligt ska hamna i en kalabalik med en hund, morbröderna och mormor o morfar.

Jag vet inte hur hans tanke bana funkar, hur han skulle fundera över hela situationen.
Jag är mest rädd över att han ska känna sig övergiven, när han kommer hoppa runt mellan att bo hos mamma, o sen hos pappa, men inte längre mamma och pappa tillsammans.

Jag önskar att hela situationen var annorlunda. Jag önskar att de inte behövde vara såhär. Jag önskar att alla våra drömmar tillsammans, vår framtid tillsammans skulle hända.
Men jag vet att det inte kommer funka. Vet att ju mer vi utmanar det, ju större blir glipan mellan oss, och till sist kommer vi ha hela världen imellan oss.

Jag önskar saker och ting kunde vara annorlunda, men det här är den framtid vi får.
Vi får helt enkelt göra det bästa av allting..

Klockan har precis slagit 2.
Jag har legat i sängen, soffan, och setat ute en stund på balkongen, men jag kan inte sova. Jag hatar när det är så. Jag känner mig så sjukt rastlöst, jag vill städa, men det är redan städat, att ställa sig och damsuga blir nog inte populärt hos varken, Freddie, Aron eller grannarna.

Ikväll har jag och Freddie kollat på filmen "John Q" gick på 6an kl 21.
Vid såna tillfällen känner man vilken otrolig tur man har som bor i Sverige med vårt sjuksystem vi har.

"John Quincy Archibald's son Michael collapses while playing baseball as a result of heart failure. John rushes Michael to a hospital emergency room where he is informed that Michael's only hope is a transplant. Unfortunately, John's insurance won't cover his son's transplant. Out of options, John Q. takes the emergency room staff and patients hostage until hospital doctors agree to do the transplant"

Jag orkar inte översätta.

Ser man på den filmen går det inte att hålla undan tårarna.

Man tänker också, att vem skulle inte göra så för sitt barn? När läkaren ger upp och säger att ens barn kommer att dö, för att det kostar för mycket för sjukhuset att genomgå operationen som är barnets endå alternativ till att överleva.
Jag skulle iallafall inte tvivla, hellre spendera några år i fängelset i vetskap att man gjort precis ALLT för att ens barn ska överleva, än att bara ge upp när det faktiskt finns en chans.

Jag vet inte hur mycket skulder vi hade haft om vi hade bott och fött Aron i USA, eller om vi ens hade klarat av att betala all sjukvård, usch, jag vågar inte ens tänka tanken.
Jag förstår inte hur läkarna där klarar av att skicka hem ett barn i vetskapen av att barnet kommer att dö, för att systemet säger att han inte är värd att behandla.
Visst är ju dom självklart inlärda till det systemet och ingenting en enda person kan ändra, men jag hade aldrig klarat av det.

Ett citat John Q skriker ut är " I AM NOT GOING TO BURY MY SON! MY SON IS GOING TO BURY ME! "
och det citatet känns verkligen i hjärtat.
Denzen Washington spelar rollen så bra, och så trovärdigt att man skulle verkligen kunna tro att allt var verklighet, det rör så in i hjärtat allting, inte ens Freddie klarade av att låta bli att bli alldes tårögd.

Det är verkligen en film som alla borde se. Den är så underbar, och sorlig. Men definitivt värd att se.


Kanske behövde skriva av mig, vi får se om jag lyckas somna sen, klockan är nu kvart över 2. Jag behöver verkligen somna, tänkte att jag ska stiga upp tidigt imorgon och tvinga upp min latmask till son, så kanske han förhoppningsvis någon gång kan vakna tidigare på morgonen istället för vid 11-12, så vi kan få en vanlig dygnsrytm.


Oh There's Nothing I Would'nt Do For You, Love!

Någon som är bra på att göra om bloggar?
Börjar tröttna på min nu och vill gärna ha lite förändring.

Nu har Aris återigen blivit dålig, usch och fy.

Igår kräktes han, och var dålig i magen igen,
troligtvis är pappa och kim smittokällan, då de tydligen hade mått lite dåligt i förra veckan.
Dock bara i en dag.

Och precis som dom, så verkar Aron ha kryat på sig på bara en dag.
Han åt både lunch och middag idag, vilket han inte gjorde igår,
frukosten åt han både igår och idag.

Så tror inte det är någon fara med honom. Men vi håller oss nog hemma ifrån affärer och liknande ett par dagar till för säkerhets skull. Vill inte riskera att han ska bli sjukare då immunförsvaret inte verkar vara på topp just nu.

Fast jusste, måste ju iväg och köpa den dumma matte boken imorgon, får köpa en dum mattebok för 400 kr för behöver ha den imorgon eftersom Matten börjar på riktigt imorgon. Ganska skönt endå, ha något att göra när buspojken sover eller när man bara är uttråkad. Har jag tur kanske jag blir av med matten till vintern, och kan söka skola till hösten iallafall. Det jag siktar på.

Vill verkligen få min förskolelärar utbildning nu så jag kan söka ordentliga jobb!



There's nothing I would'nt do.